Kinas handelspolitik slår hårt

Text: Jojje Olsson

Bild: TT

Reaktionerna på de stål- och aluminiumtullar som USA nyligen införde var lika förutsägbara som missriktade. EU började diskutera motåtgärder och varna för handelskrig. Svenska medier hängde på, och snart duggade anklagelserna mot president Donald Trump som en vettlös protektionist tätt.

Dels är den här typen av tullar inget nytt fenomen. George W Bush gjorde exakt likadant inför mellanårsvalet 2002. Då tog EU, tillsammans med Japan och en handfull andra länder, fallet till Världshandelsorganisationen (WTO), som drygt 20 månader senare dömde till USA:s nackdel. Efter detta – och efter mellanårsvalet, förstås – upphävde Bush tullarna.

Dels är det lika bra att erkänna att handelskrig redan pågår. EU har redan flera regleringar på plats mot amerikanska företag, som på många vis utgör större hinder än ovannämnda tullar. Men världens viktigaste handelskrig är det som Kina i flera årtionden fört inte bara mot USA, utan mot hela den industrialiserade världen.

Grundbulten i Kinas handelspolitik är den valutamanipulering som länge hållit nere priserna på exportvaror. Andra viktiga pelare är subventioner och skydd av inhemska företag, samtidigt som utländska aktörer utsätts för regleringar vilka ofta förutsätter tekniköverföring.

Exempelvis kan en kinesisk biltillverkare redan i morgon och utan problem öppna en fabrik i USA. Men en utländsk biltillverkare som vill göra likadant i Kina tvingas ingå samriskbolag med ett inhemskt företag, som blir ägare till minst 50 procent och därmed inte bara får del av vinsten utan även möjlighet att lägga beslag på teknologin.

Likaledes har statliga Union Pay blivit världens största företag för bankkort, då bolaget fritt kunnat verka i utlandet medan Visa och Mastercard brottats med restriktioner i Kina. Inte ens efter att WTO dömde mot Union Pays monopol på den kinesiska marknaden 2012 kom några betydande ändringar till stånd.

Samma mönster går igen inom områden som bank, försäkring, infrastruktur, ­energi, olja och telekom. För att inte tala om den brandvägg som skiljer Kinas 720 miljoner internetanvändare från Facebook, Google, Youtube, Instagram, Twitter och hundratals andra företag eller tjänster.

När Kina 2001 gick med i WTO uppfyllde landet långt ifrån alla nödvändiga krav. Världens största marknad gavs medlemskap på nåder. Ju mer Kina fick tillträde till den globala marknaden, desto mer skulle landet respektera internationella bestämmelser, var tanken.

I dag råder konsensus om att utgången inte blev som förväntat. Situationen har till och med förvärrats på senare år, trots president Xi Jinpings upprepade framställningar av Kina som frihandelns och globaliseringens främsta garant. I fjol visade en årlig enkät från Amerikanska handelskammaren att 81 procent av 462 tillfrågade medlemsföretag kände sig mindre välkomna i Kina än tidigare.

Och när jag i höstas pratade med Mats Harborn, ordförande för Europeiska handelskammaren i Kina, vittnade han om en liknande stämning där. Harborn talade om »löftesutmattning« bland medlemmarna. Han menade att »väldigt lite hänt«, trots Xi Jinpings löften om öppnare marknader och bättre villkor för utländska företag.

Allt detta verkar Donald Trump nu som första amerikanska president vara beredd att agera mot på allvar. En av hans främsta ambitioner är att minska handelsunderskottet gentemot Kina, som under fjolåret nådde en ny toppnotering på 375,2 miljarder dollar. Men detta kan inte ske genom ståltullar, då inte ens 3 procent av USA:s stålimport kommer från Kina.

I stället gav Trump i augusti order till Robert Lighthizer, handelsrepresentanten i sin kabinett, att påbörja en undersökning mot tusentals kinesiska företag angående stöld av immateriella rättigheter samt påtryckningar för att tvinga till sig teknologi från amerikanska bolag. Resultaten förväntas komma de närmsta veckorna, tillsammans med rekommendationer om åtgärder.

Detta sker i enlighet med paragraf 301 i USA:s handelslag. Den ger presidenten rätt att införa omfattande sanktioner mot en handelspartner som »skadar amerikanska affärsintressen«. Något som Kinas handelspolitik utan tvivel gör. I fjol uppskattade Commission on the theft of american intellectual property att USA varje år förlorar 600 miljarder dollar till följd av stulna immateriella rättigheter. Kina sades stå för merparten av stölderna.

Enligt Bloomberg kan Vita huset därför komma att överväga tullar på allt från fals­ka märkeskläder till de 130 miljarder dollar kinesiska elektronikvaror som varje år skeppas till USA. Det handlar potentiellt om höjda skatter på hundratals produkter, vilket även kan kombineras med restriktioner på kinesiska investeringar i USA.

Kina anklagade i sin tur USA för att genom ståltullarna skada förutsättningarna för global handel. Man menade att tullarna bryter mot WTO:s regelverk, och framhöll att det inte finns några vinnare i ett handelskrig. Reaktionen var förvisso väntad, då Kina har mest att tjäna på den rådande ordningen.

Men den här gången verkar USA mena allvar. I november frös amerikanerna den bilaterala dialog på högsta nivå som etablerats för att bena ut meningsskiljaktigheter i det ekonomiska samarbetet. I slutet av februari reste Xi Jinpings närmsta ekonomiska rådgivare Liu He till USA med uppgift att starta dialogen, eller åtminstone skaka fram en lista med krav på vad som förväntades av Kina för att så skulle ske.

En frustrerad Liu återvände dock till Peking utan att ens ha lyckats identifiera vem inom Trumps administration han bör tala med angående handel. Det var givetvis ett tecken på att motparten inte var intresserad av samtal. USA hade på förhand inte ens godkänt storleken på delegationen – 40 personer – som Liu ville ta med, utan begränsat antalet medresenärer till tio.

Kina har varnat för att man kommer att bita tillbaka om Trump är ute efter ett handelskrig. Och Peking är långt ifrån tandlöst. Kinesiska åtgärder mot amerikanska exportvaror och investeringar vore utan tvekan kännbara. Lägg nu »paragraf 301« på minnet. Den kan dra i gång ett handelskrig som får alla ståltullar i världen att blekna.