Kinas oljeberoende på väg bli geopolitisk fälla
Sårbarheten på oljemarknaden har flyttat österut. När Iran attackeras riskerar Kina att förlora tillgången till den billiga olja som blivit central för landets ekonomi.
När USA:s president Jimmy Carter formulerade den så kallade Carterdoktrinen 1980 var budskapet tydligt: varje försök att kontrollera Persiska viken skulle betraktas som ett angrepp på USA:s vitala intressen – och mötas med militärt våld. Doktrinen föranleddes av den iranska revolutionen 1979 och Sovjetunionens invasion av Afghanistan, som väckte farhågor om att Moskva kunde expandera mot Persiska viken. I USA fanns en akut oro för att man skulle förlora inflytandet över en region som var avgörande för hela världens energiförsörjning.
Vid tiden var USA nettoimportör av olja, och tillgång till råvaran sågs som en fråga om nationell säkerhet. Både olja och naturgasen hade vid flera tillfällen använts som politiskt vapen. År 1973 stoppade exempelvis OPEC exporten till västländer som stödde Israel under Yom Kippur-kriget, vilket gjorde att priserna sköt i höjden och väst pressades politiskt. Sovjet använde samtidigt energileveranser inom östblocket som ett incitaments- och kontrollsystem, där priser och villkor kopplades till politisk lojalitet.
Under decennier kom därför amerikansk utrikespolitik att i stor utsträckning formas av landets energibehov. Allianser i Mellanöstern, relationen till Saudiarabien och interventioner i den oljerika regionen skulle garantera flödet av energi och värna ekonomisk stabilitet.
Efter millennieskiftet förändrades maktbalansen när USA började utvinna inhemsk så kallad skifferolja. USA är i dag världens största oljeproducent och har sedan 2019 varit nettoexportör. Tidigare handlade strategin om att säkra importen och hålla priserna låga. I dag kan USA i stället använda både sin egen och andras olja som ett politiskt verktyg, till exempel genom sanktioner mot länder som Iran och Venezuela, vilket begränsar deras export och sätter press på deras ekonomier.
Parallellt har Kina industrialiserats och blivit världens största nettoimportör av olja. Sårbarheten har alltså flyttat österut. Kina försöker sprida riskerna genom att köpa in olja från flera olika länder. Samtidigt har man byggt ut sol- vind- och kolkraft och elektrifierat stora delar av fordonsflottan. Ändå står olja för drygt 18 procent av energiförsörjningen och uppemot 20 procent av denna olja uppskattas komma från Venezuela och Iran.
USA:s sanktioner mot Venezuela, Iran och Ryssland de senaste åren har spelat Kina i händerna. Det har skapats en parallell marknad för olja från dessa länder med priser som ligger 5 till 20 dollar per fat under världsmarknadspriset – något som Kina dragit fördel av. Med president Nicolas Maduros fall i Venezuela blev det dock uppenbart att Pekings satsning på geopolitiskt isolerade stater utgör en risk som kan slå tillbaka mot Kina. Och USA:s och Israels pågående attack på Iran kan strypa tillgången till billig olja för Kina ytterligare.
Detta i ett land som redan brottas med ekonomiska bekymmer. Årets tillväxtsprognos på under 5 procent är den lägsta siffran sedan 1991, den inhemska konsumtionen är låg och hoppet om att exportera sig ur problemen har grusats av handelskriget med USA. Detta sätter även press på Kina militärt, då militär verksamhet – som exempelvis en invasion av Taiwan – kräver tillgång till oljeprodukter.
Marknadsbedömare menar dock att Kina har förberett sig för ett amerikanskt angrepp på Iran och byggt upp stora reserver. Och även om oljeprischockerna slår hårdare mot Kina är USA så är landet inte oberört av de stigande oljepriserna. Centralbanken Federal Reserve uppskattar att ett pris på amerikansk olja, WTI, på 98 dollar per fat – ganska nära dagens nivå – per fat under ett kvartal minskar såväl den globala som den amerikanska BNP-tillväxten med 2,9 procentenheter i årstakt.
Extra tufft kan det bli för USA:s allierade i Asien, Japan, Taiwan, Sydkorea och Europa som alla importerar olja. En annan betydelsefull aktör är de amerikanska konsumenterna som inte brukar uppskatta höga bensinpriser och som har ett mellanårsval i höst att se fram emot. Möjligen var det dessa Donald Trump hade i åtanke när han i början av veckan förklarade fem dagars paus i bombningarna av Iran – vilket fick börserna att skutta uppåt och oljepriset att falla med 10 dollar per fat.
***
Läs även: Oljechocken kan avgöra Tidös valchanser
