Klanen Castro klamrar sig fast – söker räddning hos Trump

Lördagen den 14 mars hände något förbluffande i Moron, en vacker provinsstad på Kubas norra kust. Kommunistpartiets byggnad stormades av demonstranter. Bohag, möbler och arkiv bars ut till den öppna platsen nedanför, där ett stort bål lyste upp kolmörkret – för som vanligt rådde strömavbrott. Talkörer skanderade Libertad!, frihet. Polisen sköt skarpt och grep ett 30-tal personer.

I de statliga mediernas kortfattade referat förklarades protesten med ”medborgares krav på elektricitet och tillgång till livsmedel”. Bara detta är sensationellt. Att regimen alls erkänner sådan brist på livets nödtorft är ett tidstecken. Men demonstranterna kring bålet i Moron ropade inte ”Elektricitet!”. De ropade ”Frihet!”, och det kommer inga kubanska medier att rapportera frivilligt.

Den kubanska regimen är i gungning efter 67 år av envälde, ekonomisk förödelse och ett oavbrutet flöde av revolutionära slagord. Långt ifrån att stupa med flaggan i topp i tappert motstånd mot sin evinnerliga demon USA, så förhandlar nu klanen Castro med den mäktiga grannen i norr. Inte om livhanken, vilket vore förlåtligt, utan om en plats vid bordet för familjen också i framtidens Kuba. Inte heller om amnesti och en bekväm exil på Seychellerna, utan om att fortsätta vid rodret – under kapitalistisk flagg – som Donald Trumps hjälpreda.

Nej, det är inget feltryck; USA-imperialismens mest högljudda bespottare, Sovjetunionens käraste och dyraste skyddsling, Kubas kommunistiska parti, ackorderar nu inställsamt med Trumps ”kapitalistlakejer” om en roll i Kubas stora förvandling! De säger till honom: ”Vi vet hur en slipsten skall dras, vi känner Kuba, lita på oss, vi kan få gjort det du vill!”

Ryktena om dessa sjaskiga sonderingar har chockat Kubas befolkning, hungrig, medfaren men ändå hoppfull efter år av akut knapphet och kronisk elbrist. Kontakterna Trump-Castro har också chockat miljoner exilkubaner, många av dem Trump-väljare. Blotta tanken att klanen Castro skulle gå oskadd genom skärselden, kostymera om till USA-vänner och fortsätta regera även efter kommunistregimens fall är för många kubaner bittrare än halvsvält och mörker. 

En bekant i staden Cienfuegos på öns sydkust har klarat sig hyggligt genom att hyra ut rum till turister i sin villa (regimen tog över all egendom som tillhört gusanos; alltså de som flydde revolutionen. Men de som ägde byggnader avsedda för en familj – inte hyreshus – fick behålla dem).  

– Medan resten av Västerlandet har varit med om allt möjligt i 67 år har vi suttit här som i ett väntrum. De flesta av oss – utom idrottsmän och toppmusiker – har fått avskriva personliga drömmar. Vi har väntat, säger han.  

– Jag är gammal nu, men jag har fortfarande samma framtidsdröm som i ungdomen: att få uppleva dagen då våra plågoandar får ge upp. Inte att de hängs i närmsta lyktstolpe eller mördas som Fidel Castros kumpan Ceaucescu i Rumänien. Men att se dem utan sin makt och utan sina vapen. Och utan sina överlägsna leenden. Om Trump ger dem syndernas förlåtelse och prackar dem på oss i all evighet så förlorar livet all mening.

Så föll hans ord, men inte på internet och inte i telefon. På senare år, efter kravallerna i juli 2021, är de flesta nya politiska fångar – kring tio i månaden – vanligt folk. Förr var de modiga författare och dödsföraktande idealister – i dag är det mestadels personer som hånat regimen på internet. Så min vän i Cienfuegos kommunicerade muntligen, via en spansk vän som besökte Kuba. 

Donald Trump pressar nu Kuba att genomföra ekonomiska reformer och göra sig av med sin president Miguel Díaz-Canel. Landet skulle sedan öppnas för amerikanska investeringar och Trump skulle därmed ha infriat sitt löfte att ”ta Kuba”. Bägge delarna går att göra nog så fort. Díaz-Canel har ingen egen maktbas, han är en marionettdocka vars uppgift är att dölja vem som egentligen rycker i maktens trådar: klanen Castro. Díaz-Canel skulle säkert gärna stanna på posten och gå Trumps ärenden.

Men Donald Trump, för den dramatiska effektens skull, vill ha en ny ledare som symboliserar skiftet. Den som nu ser ut att föra regimens talan under sonderingarna med Rubio är Raúl Rodríguez Castro, barnbarn till den nu 94-årige expresidenten Raúl Castro. 

Ingen enda gång under alla sina utgjutelser om Kuba har Trump talat om demokrati. De reformer han kräver är ekonomiska, inte politiska. Men det kommer knappast att gå. Trump lär bli tvungen att tänka om, som han gjorde i frågan om Gaza och Grönland. De exilkubaner han hoppas ska injicera dollar i Kubas vrakbetonade näringsliv må vara republikaner och Trump-väljare. Men de kommer inte att öppna sina plånböcker för att säkra familjen Castros roll som ståthållare.

All deras Kuba-aktivism under decennier har drivits av en het vilja att se förtryckarna förpassas till historien. Kuba är inte bara känslor och familjeband, utan också en av delstaten Floridas ofrånkomliga politiska frågor. Ingen kan ställa upp till något val i Florida, på någon nivå, utan att klart och tydligt ta ställning till Kuba, binda sig för vissa lösningar och svära att motarbeta andra. De mest militanta anti-castristerna i Miami vill se kommunistregimens ledning och dess människorättsförbrytare inför skranket, som Argentinas juntaledare efter diktaturen 1976 till 1983.

Trump och utrikesminister Marco Rubio – som har Latinamerika på sin lott – möts nu allt oftare av besvikelse och skepsis i södra Florida (där bägge har sina hem). Där är man redan orolig för att den nya ordningen i Venezuela är på väg att trolla bort drömmen om demokrati och marginalisera landets rättmätiga ledare, María Corina Machado. Carlos Giménez, tidigare borgmästare i Miami och i dag den ende Kuba-födde medlemmen i USA:s kongress, uppmanade i söndags Trump att beordra regimen i Havanna att sluta bruka våld mot civila.

Han sade också att ”det vi framför allt söker är politisk reform”. Ett maktskifte på Kuba som inte betyder familjen Castros sorti ”vore vansinne”, enligt Giménez. En annan Kuba-ättad kongressledamot, María Elvira Salazar, säger till tv-kanalen Telemundo: ”Om det nu gäller att permanenta los Castros vid makten, så räkna inte med mig!”. 

Marco Rubio har ofta beskrivit sin familj som ett offer för Castro-regimen, trots att hans föräldrar lämnade ön ett par år före revolutionen 1959. Varken han eller Trump har råd att bortse från exilkubanernas heta känslor på denna punkt. Att Rubio vill skynda långsamt, för att undvika våld och kaos på Kuba, är klokt. Men både ifråga om Venezuela och Kuba gäller att övergångsperioden inte får dra ut på tiden alltför länge – och att den leder fram mot fria val och demokrati. Annars kommer USA – och Trump – inte längre att prisas som folkens befriare utan förbannas som diktaturernas livräddare. 

***

Läs även: Är Maduros valfiasko dödsstöten för den kubanska revolutionen?

Läs även: Latinamerikas vänstervåg: nepotism, korruption och vanstyre