Narva fasar ut ryskan: ”De kör över oss”

En dag för drygt två år sedan fick musikläraren Natalja Gratiy i Narva ett brev från sin arbetsgivare. Det stod att hon från och med augusti 2026 skulle bli uppsagd från förskolan där hon hade jobbat i 20 år. Skälet: Natalja är rysktalande estländare och hade inte lyckats lära sig tillräckligt bra estniska för att klara landets nya, hårdare språkkrav för att få arbeta vidare.

– Jag älskar verkligen mitt jobb. Men jag visste att detta var på väg att hända, säger hon.

I åratal hade hon kämpat med att lära sig estniskan, klarat examinationer upp till mellannivå och åkt på språkbadsresa till en estniskspråkig förskola i Tartu. Men när hon hade nått en viss nivå tog det stopp. Som boende i en helt ryskspråkig stad kommer hon sällan i kontakt med estniskan i vardagslivet och det gör det svårt att nå längre med språket.

– Jag skulle kanske kunna klara proven för ett par nivåer till. Men att nå den högsta nivån, som de kräver av mig, är helt oöverstigligt.

Narva är staden där EU och Nato slutar och det auktoritära Ryssland tar vid. Längs den EU-finansierade strandpromenaden utmed Narvaflodens västliga bank syns något hundratal meter bort den ryska tvillingstaden Ivangorod med sin medeltida fästning, uppförd 1492 under Moskvafursten Ivan III:s regeringstid. Mittemot, på den estniska sidan, står Hermannsborg, som genom århundradena kontrollerats av danskar, tyska riddare, svenskar och ryssar.

Narva har alltid varit en stad med skiftande identiteter. Under 1900-talet, fram till andra världskriget, var stadens majoritet estnisktalande. Det förändrades efter att sovjetiska trupper gick över Narvafloden i juli 1944 och återtog Estland från Nazityskland. Under åren efter kriget flyttade sovjetmedborgare in i den utbombade och övergivna staden.

I dag är 90 procent av befolkningen rysktalande – den största homogent ryskspråkiga staden i Estland och hela EU. Men bara hälften har estniskt pass – det ges endast om man kan bevisa att en ana hade estländskt medborgarskap innan Sovjets expansion i Baltikum, eller om man klarar ett estniskt språk- och kunskapsprov. Resten i staden är antingen ryska medborgare eller statslösa med grått så kallat främlingspass.

Sedan självständigheten 1991 har Estland haft ett ansträngt förhållande till sin rysktalande minoritet, som utgör runt 20 procent av befolkningen. Många estländare ser dem som en kvarvarande rest från den sovjetiska ockupationen, och grupperna lever ofta åtskilt. Efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 har misstänksamheten ökat.

Staten har stiftat lagar som siktar in sig på rysktalande som en säkerhetsrisk: från 2026 får medborgare i länder utanför EU – alltså inklusive de med ryskt eller grått pass – inte rösta i kommunalval. De får heller inte längre äga vapen och fram till 2030 ska all undervisning på ryska successivt fasas över till estniska, även i Narvas ryskspråkiga skolor. Det sistnämnda är alltså den reform som drabbar musikläraren Natalja Gratiy.

I en ombonad lägenhet från Sovjettiden bor pensionerade läraren och 80-plussaren Vladimir Kalinkin. Utanför fönstret faller snön, i bjärt kontrast till den frodiga krukväxtgrönskan i vardagsrummet. Han sitter i soffan och bläddrar i gamla tidningsurklipp. Som företrädare för en organisation för rysktalande i Narva var han i många år en aktiv insändarskribent, särskilt kring 2007 när de första mindre stegen mot mer estniska i ryskspråkiga gymnasier togs.

Redan då ansåg han att reformen gick för fort och drabbade rysktalande ungdomar, som tvingades fokusera mer på språkinlärning än på ämnesstudier. Det riskerade att senare ge dem sämre chanser i mötet med yrkeslivet, menade han.

– På den tiden lyssnade man ändå på oss. Men det har ju förändrats, nu bara kör man över oss, säger han.

Det som skulle bli integration mellan grupperna har blivit assimilationspolitik, menar han. Och han har en växande känsla av att vara diskriminerad i sitt eget hemland. Men någon hjälp från andra sidan Narvafloden vill han inte ha. Där ser det ännu mörkare ut.

– En maffia har makten där och en illegitim president styr.

De bägge känslorna delar han med de flesta av det tiotal rysktalande vi tillsammans med Narvajournalisten Roman Vikulov möter i staden. Det är känslor som har tilltagit sedan 2022. Roman Lahna, byggarbetare med Motörhead-mössa och grått främlingspass i fickan, känner av det så fort han lämnar Narva. Innan kriget gick det ändå att kommunicera med de flesta estländare på ryska eller engelska, menar han.

– Men nu har det blivit omöjligt. Även om de förstår mig så vill de inte prata med en ryss.

Vid kön till gränsövergången möter vi Alexei Michailov, Narvabo som har ett hus och sin mor på andra sidan. 2024 stängdes övergången för biltrafik och hans frekventa resor över blev krångligare.

– Men vi får väl vara glada att gränsen inte är helt stängd än.

När han var yngre funderade han på att lära sig estniska ordentligt så han kunde skaffa estniskt pass. Men det blev inte av. Så nu har han ryskt pass, vilket visserligen gör det smidigare att passera gränsen, men som knappast hjälper honom att känna sig mer välkommen i Estland.

– Självklart finns det diskriminering och en rädsla för oss. Jag kommer visserligen sällan i kontakt med ester, men när man hör de estniska politikerna så förstår man vad de tycker.

Men finns det inte också ett skäl för de estnisktalande att vara oroade över var den rysktalande minoritetens sympatier egentligen ligger? Kan de bli Putins trojanska häst? De rysktalande Narvabor vi möter menar alla att de flesta i staden är emot Rysslands regim – än mer nu än innan 2022. Men visst finns de där, Narvas putinister. Det håller de flesta med om. Men de har en låg profil.

–  Skulle en redaktör be mig att hitta människor med pro-ryska åsikter i Narva att intervjua så skulle det bli svårt, säger Roman Vikulov, journalisten.

Ibland dyker de dock upp ur mörkret. En kväll i april förra året var Madis Tuuder, kommunanställd historiker och del av den lilla estniska minoriteten i Narva, på väg hem från en restaurang. På Pusjkingatan i centrala staden kom två rysktalande män fram och började anklaga honom för att inte berätta den sanna historien om Narva.

De slog av honom glasögonen och sparkade honom, och när han försökte ringa efter hjälp slet de mobilen ur händerna på honom, berättade han kort därefter för den estländska tidningen Postimees. När vi som hastigast träffar på Madis Tuuder på stan är han först villig att mötas för en intervju lite senare. Men efter att ha pratat med sin chef ställer han in.

Exakt vad det var som de rysktalande männen var upprörda över i Madis Tuuders sätt att förmedla Narva går inte att veta. Men i Estland, precis som på så många andra ställen på jorden, går politik och historieskrivning hand i hand. Till exempel finns en skiljelinje i hur Sovjets intåg i Estland 1944 tolkas – bland pro-ryskt sinnade ses det främst som en befrielse från Nazityskland, bland de flesta andra som en sovjetisk ockupation.

Det är vid gränsstationen och längs floden, som Röda armén korsade i juli 1944, som spänningarna blir som tydligast. Sommaren 2024 tog Ryssland bort gränsbojarna i vattnet, vilket har skapat mycket förvirring, och i november förra året sågs en rysk gränspatrullsbåt på floden med en flagga med emblemet för den ryska paramilitära Wagnergruppen. I tullen fastnar då och då personer som försöker smuggla materiel som kan användas i krig, såsom vapendelar.

Men inne på den estländska gränsstationen är varken tullchef Ants Kutti eller gränsövergångens chef Antti Eensalu oroliga över att det så kallade Narvascenariot skulle bli verklighet. Det är ett hypotetiskt scenario som har diskuterats, där Ryssland attackerar Narva med hybridkrigföring för att testa Natos försvarsvilja.

– Det är en populär fråga men det är inte som att vi lever i rädsla varje sekund, minut och dag. Estland är ett litet land, men ett starkt land och vi är medlemmar av EU och Nato, säger Ants Kutti.

För de flesta Narvabor tycks vardagens problem och känslan av diskriminering vara mer överhängande än det hypotetiska hotet om en rysk invasion. Musikläraren Natalja Gratiy kommer att sakna barnen och förskolan hon jobbat på så länge. Hon har svårt att förstå Estlands språkpolitik. Övergången till estniska i skolan borde ha gjorts mycket långsammare, tycker hon.

– Jag märker så tydligt på de ryska barnen att när de ska tala estniska så får de inte fram känslorna. Men när jag pratar ryska med dem kommer känslorna inifrån.

För Natalja Gratiy väntar nu omskolning. Hon pluggar till elektriker på en yrkesskola. Men även där möter hon problem på grund av språkreformen.

– Min lärare på elektrikerutbildningen har också fått sluta eftersom han inte talar tillräckligt bra estländska.

***

Läs även: Har civilisationernas kamp blivit verklighet?

Läs även: 80 år senare – är Ryssland svagt eller oövervinnerligt?