Iran är försvagat – men inte brutet
Det som nu avgör om kriget går mot sitt slut är två frågor: kontrollen över Hormuzsundet och vad som ska hända med landets anrikade uran.
Kriget i Iran har pågått snart två månader, även om en bräcklig vapenvila råder för närvarande. Förhoppningarna från både USA och Israel har varit att få till stånd ett regimskifte, men i nuläget är det osannolikt att ett sådant kan åstadkommas, i alla fall inte som ett resultat av fortsatta bombningar. Den iranska regimens taktik har varit att eskalera konflikten genom att bombardera grannländerna runt Persiska viken samt att hota sjöfarten i Hormuzsundet.
Tanken är att omvärlden ska tvingas agera för att få ett slut på striderna när världsekonomin tar stryk. Det har varit en framgångrisk taktik – i synnerhet att blockera Hormuz har visat sig vara ett potent vapen, som har skickat upp marknadspriset på olja från omkring 70 dollar per fat till runt 100 dollar.
Att ge sig på länder som aktivt försökt hindra att en konflikt alls bröt ut, och dessutom har varit Teherans livlina under sanktionstiden, kan tyckas som ett självmål. Men Teheran har förmodligen läst av den politiska situationen korrekt. Pressen på USA att avsluta kriget har inte minskat och Gulfstaterna har endast försvarat sig defensivt genom att bekämpa inkommande missiler och drönare.
Därmed har man visat att man inte är beredd att på allvar göra upp med regimen. Noterbart är till exempel att Förenade Arabemiraten har angripits fler gånger än Israel, trots att landet stått för fler handelsförbindelser med Iran är någon annan Gulfstat. Emiraten har även varit betydligt mildare i sina tongångar mot Iran än grannländerna.
Som vanligt nu för tiden har motstridiga signaler kommit från Washington om vad som väntar. President Trump har sagt att ingen förlängning av vapenstilleståndet är möjlig, för att i nästa stund förklarat att kriget i princip är slut och att fredsförhandlingar är nära förestående. Iran uppger å sin sida att inga förhandlingar är planerade och att man inte har för avsikt att skicka diplomater till Pakistan denna vecka. Mer fruktbart är kanske att titta på vilka tänkbara scenarier som är möjliga för att undvika en återgång till ett fullskaligt krig.
För att det ska ske måste nya förhandlingar komma till stånd och sådana verkar inte osannolika. Pakistan och flera andra länder agerar, men frågan återstår vad som kan åstadkommas? Den första nöten är Hormuz. USA:s blockad av iransk sjöfart (inklusive all handelstrafik till och från Iran) har visat sig effektiv, men garanterar inte att Teheran faller till föga. En regim som utan att blinka skjuter ihjäl tiotusentals av sina egna medborgare bryr sig knappast om ännu mer lidande för befolkningen.
Samtidigt ligger det i både USA:s och Irans intresse att öppna sundet igen. Iran kan dock knappast tillåtas ta ut tullar eller avgifter på transporterna genom sundet. Det skulle effektivt ge regimen kontroll över sina grannländer. Så en tänkbar lösning vore att USA tar bort en del av sina sanktioner mot att fri sjöfart garanteras. Det är också tänkbart att man kan säkra sjöfarten i och runt Hormuz enligt den linje som Storbritannien och Frankrike driver. Utomstående länder (”icke krigförande” i president Macrons terminologi) skulle i så fall utgöra en garant för att eventuella avtal håller.
Den andra stora stötestenen är de runt 400 kilo anrikat uran som finns i Iran. Detta kan bara användas till att bygga kärnvapen och måste därför antingen förstöras eller flyttas från landet. USA (och många andra länder) kräver att Iran fråntas rätten att alls anrika, något som Teheran avvisar. Kompromisser är förvisso möjliga: ett alternativ är exempelvis att Iran ”spär ut” det anrikade uranet så det kan användas för fredliga ändamål och att landet förbjuds att fortsätta med anrikning. Men det kräver omfattande inspektioner och Iran har konstant förhalat och försvårat sådana under åren efter JCPOA-avtalet (Joint Comprehensive Plan of Action9 från 2015. Med Revolutionsgardet vid makten kan det nog antas att den hållningen kommer att fortsätta.
Om frågan om Hormuzsundet inte går att lösa på något sätt är risken stor för att stridigheter blossar upp igen. Eller snarare, att flygattacker mot Iran återupptas och att Iran fortsätter att bombardera sina grannar. Och om uran-nöten inte kan knäckas efter Hormuz är utsikterna för en hållbar fred dåliga. Till syvende och sist bör vi inte hysa några illusioner; så länge mullorna och Revolutionsgardet sitter kvar vid makten, även i försvagat skick, kommer Iran att utgöra ett hot mot både sin omedelbara omgivning samt mot resten av världen.
***
