Så förändrar drönare kriget i Ukraina

Izium, nära fronten i Ukraina, den 4 augusti 2025. En trappa upp i en övergiven villa. Det är 30 grader varmt och kvavt ute, mörkt därinne. Två soldater framför var sin monitor. På väggen ovanför dem en automatkarbin kransad i neonljus och ovanför den en skylt på engelska: ”Robots don’t bleed”. På en av monitorerna syns en markdrönare som kravlar sig fram genom terrängen en bit bort från där vi befinner oss. Bilden kommer en luftdrönare som söker av terrängen och hjälper markdrönaren att undvika minor.

Sommaren 2024 cyklade jag längs hela fronten i Ukraina. Sommaren i år cyklade jag igen, längs det norra frontavsnittet. Kriget metastaserar ständigt och jag ville se vad som förändrats sedan förra gången. Svaret var entydigt: användningen av luftdrönare har ökat markant och nu finns också markdrönare. 

Vi går ner och ut till trädgården. Där och i garaget arbetar ett tiotal man och en kvinna under koncentrerad tystnad med att tillverka olika sorters markdrönare. Ingen bär uniform och ingen utdelar några order. Detta förband – Tredje Anfallsbrigaden – har varit pionjär när det gäller tillverkning och användning av markdrönare. De första infördes våren 2024.

I början monterade man kameror i drönarna för att de själva skulle ”se” sin väg framåt. Den idén hade man nu i stort sett övergett. I stället åtföljs mardrönaren av en eller flera luftdrönare. De ser bättre än den själv gör. I början tänkte man på markdrönare som små stridsvagnar och monterade dem med larvfötter. Men hjul hade ofta visat sig ändamålsenligare. Här tillverkade man tre varianter: för laster på 100 kilo, 300 kilo och för ett ton. Komponenterna kostade någonstans mellan 10 000 och 12 000 amerikanska dollar. Verkningsradie 15 till 20 kilometer, batteritid fyra timmar. Batterierna gör dem tystare än de skulle varit med en förbränningsmotor.

Användningsområdena skiftade. Här på gården monterade man just en markdönare med en kulspruta. Markdrönare kan också lägga ut minor och de kan användas till att transportera skadade. En stridssjukvårdare som släpar en sårad med sig blir ett lätt byte för fiendens drönare. Flaket till sjukvårdsdrönare jag såg hade ett slags rundad pulka ovanpå och spännen så den sårade inte ramlade av.

Men det vanligaste användningsområdet var logistik: att forsla ut vatten, mat, ammunition och mediciner till soldaterna längst fram. Förut var de tvungna att själva bära de förnödenheter de behövde och eftersom det finns en gräns för hur mycket varje man orkar bära, fick man göra täta byten. Marschen fram till stridsställningen är farligare än att befinna sig i den. Nu kunde man göra färre byten och riskerna blev därmed mindre.

Tredje anfallsbrigaden genomförde i juli i år världens första tillfångatagande med markdrönare. En kombination av markdrönare och luftdrönare hade nedkämpat en grupp ryssar, varvid de övriga gett sig. Därefter vände markdrönarna och guidade ryssarna till de ukrainska ställningarna.

Markdrönare kan naturligtvis bekämpas till exempel med artilleri, men använder man flera samtidigt ökar chansen för att åtminstone några når fram till målet.

Eftersom den övergivna villan låg nära fronten var återkopplingen från de stridande till drönarmakarna om hur drönarna klarade sig i strid så gott som omedelbar. På gården och garaget modifierade man genast i enlighet med den. I en fredstida krigsmakt skulle den processen ta åratal.

Jag lämnade Izium förbluffad, imponerad och i förhoppningen att de ukrainska förbanden än så länge ligger steget före de ryska vad gäller markdönare.   

Luftdrönare används fortfarande också, ja ännu mer än förra året, särskilt FPV-drönare. Förkortningen uttyds First Person View, och syftar på att det bara är piloten som ser vad drönaren ser. Han gör det genom ett slags stora glasögon – goggles för att citera Nils Ferlin – han spänt fast runt huvudet. Drönaren styr han från en kontrollkonsol som liknar dem som används till datorspel. I fält har han kontrollkonsolen i knät.

Luftdrönarna hade redan förra året övertagit spaningssoldatens roll, liksom eldledarens. Nu hade den även övertagit prickskyttens. Alla tre funktionerna gör FPV-drönare bättre än människan. FPV-drönare apterade med stridsmedel kan spränga en fiendesoldat i bitar. De kan även slå ut hans stridsfordon. Eftersom de kan hovra och vända i luften kan de anfalla där fiendens stridsfordon är som sårbarast. De flesta stridsvagnar har till exempel inte lika tjockt pansar bak som de har fram. Således sätts luftdrönarna in just där. Drönarna har, verkar det, börjat ändra balansen mellan stora, tunga och dyra stridsfordon av traditionell typ å ena sidan och de små, billiga och smidiga drönarna å den andra.

Mot luftdrönare kan fordon skydda sig genom ett slags burar ovanpå och runt omkring. De tvingar drönarna att leverera sitt stridsmedel någon meter utanför fordonets skal och begränsar därmed sprängverkan. Luftdrönare kan bekämpas genom att fienden stör ut de frekvenser på vilka de styrs. Men fienden anpassar sig genom att använda drönare med nya frekvenser. En elektronisk kapplöpning mellan Ukraina och Ryssland har pågått i flera år och motmedlen, ett slags stubbiga antenner, har blivit allt otympligare. Jag såg dem ofta förra året, monterade på taket till fordon av alla slag. I somras hade de blivit dubbelt så stora: elektroniska störningsmedel för nya frekvenser hade tillagts samtidigt som de gamla måste vara kvar.

Sedan förra sommaren har fiberoptiskt styrda drönare tillkommit. De styrs inte med radiosignaler utan har en flera kilometer lång remsa bakom sig. De går därmed inte att störa ut elektroniskt. De kan bara fysiskt skjutas ner med luftvärn anpassat för närbekämpning. Men det är det inte många förband som har. En luftdrönare går också att skjuta ner med ett slags hagelbössa. Eftersom hagelbössan inte har verkan förrän målet är mycket nära, 50 eller t o m bara 10 meter bort, förutsätter det betydande sinnesnärvaro hos skytten. Man påminns om hur Carl XII:s karoliner hade order att inte avlossa sina musköter förrän de kunde ”se fienden i vitögat”. På längre håll än så var elden verkningslös. Vissa krigets villkor verkar oföränderliga.

En skicklig FPV-pilot kan låta sin drönare ta sig ned och in i till exempel en byggnad. Skog är inte heller något stort problem för honom: drönarens dimensioner är den enda begränsande faktorn. De flesta luftdrönare kan bara användas på dagen, men det finns också de som ”ser” på natten. Det gör de genom att läsa av värmestrålningen från terräng, människor och fordon. Ingendera sorten ser bra i skymning eller gryning. Således genomför både Ukraina och Ryssland anfall och logistikrörelser helst då. FPV-drönare flyger inte alls när det blåser för mycket, och de ser illa när det regnar, snöar eller är dimma.

Längs delar av fronten finns redan vad ukrainska soldater kallade killzones – de använder det engelska uttrycket – på båda sidor. Jag hörde olika uppgifter om dess djup, från 15 till 30 kilomoeter – på vardera sidan nota bene. Allt som rör sig där, människor och materiel, upptäcks och bekämpas.

I framtiden kan man kanske tänka sig drönare styrda av artificiell intelligens. De skulle kunna programmeras att söka efter en viss terrängprofil eller ett visst fordon, att undvika ett visst hinder, och först framme vid målet öppna eld. Vi skulle därmed få ett artificiellt krig, utan mänsklig inblandning med undantag för programmeringen, underhållet och förbättringen av drönarna. I ett sådant scenario skulle fronten bli statisk. Det vill säga, bara tills någon sida uppfinner ett sätt att oskadliggöra fiendens alla drönare på ett visst frontavsnitt, ett skyddssystem som är rörligt, och därmed gör det möjligt att rycka fram med traditionell materiel och taktik.  

Lars Peter Fredén är tidigare diplomat och har bland annat varit Sveriges ambassadör i Peking. I dagarna gav han ut Ukrainsk sommar: På cykel längs fronten på Bokförlaget Stolpe.

***

Läs även: Europa har bäddat för ryskt hybridkrig

Läs även: Nato klarade ryska testet med bravur