Så knäckte Kina Mugabe

Text: Jojje Olsson

Bild: Tsavangirayi Mukwazhi/AP

När Kinas president Xi Jinping besökte sin zimbabwiska motsvarighet Robert Mugabe i december 2015 skakade de båda ledarna­ hand i flera minuter vid flygplatsen. Gesten sågs som ett bevis på en alldeles särskilt djup vänskap med »kamrat Bob«, som åtnjutit Kinas stöd sedan tiden som marxistisk gerillakrigare mot vita jordägare på 1970-talet.

Pekings pengar var kamrat Bobs livlina. 2015, vid handslaget i Harare, stod Kina för tre fjärdedelar av alla investeringar i Zimbabwe, och var sedan länge landets största handelspartner. I synnerhet efter de sanktioner som väst införde i början av 2000-talet efter ännu en runda blodiga markreformer med udden riktad mot vita jordbrukare.

Kamrat Bobs våldsmonopol byggde på nära militärt samarbete med Kina, som under självständighetskriget försåg honom med vapen utan motkrav. På senare år har Kina sålt alltmer avancerad utrustning, inklusive stridsflygplan, till Zimbabwes militär. Vapen som delvis bekostats av landets djupa diamantgruvor, som i sin tur utvecklats genom kinesiska investeringar.

Under besöket i Harare 2015 lovade Xi ytterligare bistånd och investeringar värda fyra miljarder dollar. Men bakom kulisserna pyrde ett ömsesidigt missnöje. Enligt diplomatiska källor frågade Mugabe efter ännu mer pengar till sin vanskötta och utblottade nation. Men han fick nobben av Xi, som i stället instruerade den åldrande diktatorn att utarbeta en plan för kommande maktskifte samt återupprätta kontakten med Världsbanken och Internationella valutafonden.

Bara några månader senare infördes en kontroversiell lag om att alla utländska före­tag måste ägas lokalt till 51 procent. Till högljudda protester tvingades kines­iska bolag som Anjin och Jinan underordna sig det nya, statsägda Zimbabwe Consolidated Diamond Company. Det stod därmed utom tvivel att kamrat Bob inte bara var pinsam och oduglig; han hotade nu även Kinas investeringar.


Oron tilltog när
93-åringen i början av november anklagade sin vicepresident Emmerson Mnangagwa för häxkonst och sparkade honom. I stället utsågs den 40 år yngre hustrun Grace Mugabe, ökänd för sin luxuösa livsstil, till presidentpostens arvtagare.

Tumultet ägde rum medan Zimbabwes arméchef Constantino Chiwenga var på besök i Kina. Där träffade han såväl Kinas försvarsminister som chefen för centrala militärkommissionens generalstab. Bara ett par dagar efter sin hemkomst, 16 november, iscensatte Chiwenga en militärkupp som innebar slutet på Mugabes 37 år långa oavbrutna styre.

Enligt underrättelserapporter som Reuters senare kom över hade Kina under Chiwengas besök inte bara gett grönt ljus åt kuppen, utan även diskuterat dess utformning samt erbjudit vapenhjälp.

Samtalen visar på Kinas växande inflytande över Afrika. Mellan 2000 och 2014 ökade handeln mellan stormakten och kontinenten från 10 till 220 miljarder dollar, och är nu tre gånger så omfattade som USA:s handel med Afrika.

Likaledes investerade Kina under fjolåret drygt 36 miljarder dollar i Afrika. Det var tio gånger så mycket som USA och nästan dubbelt så mycket som hela övriga världen tillsammans. Kinas investeringar får ofta kritik för att göda korruption samt ignorera miljöproblem och arbetsrätt. De består också av lån som många nationer sanno­likt kommer få problem med att betala tillbaka.

Icke desto mindre uppskattar kontinentens många autokrater Kinas investeringar, ty de kommer utan jobbiga motkrav rörande demokratisering och mänskliga rättigheter. Peking är ute efter andra för­delar. I slutet av november besökte Djiboutis president Ismaïl Omar Guelleh, som styrt landet sedan 1999, den kinesiska huvud­staden. Handeln mellan de båda länderna har fyrdubblats de senaste fem åren, och under sitt besök fick Guelleh löften om nya lån av okänd storlek.

Det är därför ingen slump att Kinas förs­ta utländska militärbas sedan Korea­kriget invigdes i just Djibouti i fjol. Vidare har Kina nu över 2 000 fredsbevarande trupper under FN-flagg i Afrika, mer än något annat land. Många av dem återfinns i Sydsudan, där Kina har investerat i oljefält och medlat i konflikter. Kina har nämligen lärt sig att bevaka sina intressen. När Peking stödde Muammar Gaddafi fram till dennes död 2011 gick man miste om oljekontrakt värda flera miljarder dollar och gjorde sig samtidigt till ovän med Libyens nya makthavare.

Politiska bakslag – i kombination med sjunkande priser på olja och andra rå­varor – har dock fått antalet kineser bosatta i Afrika att sjunka till under en miljon, och handeln att minska något från 2014 års toppnotering. För att behålla inflytandet utlovade Xi Jinping under ett möte i Johannesburg i december 2015 kinesiska nyinvesteringar i Afrika på 60 miljarder dollar under de kommande tre åren, samt att annullera stora mängder lån.

Östafrika är ett nytt fokus, eftersom regionen ingår i jätteprojektet »den nya ­Siden­vägen«. I somras invigdes exempelvis en järnväg mellan Mombasa och Nairobi i Kenya till en kostnad av närmare fyra miljarder dollar.

 

Samtidigt har Emmerson Mnangagwa återvänt till Zimbabwe och utsetts till president. Men det handlar inte om någon demokratisk förändring. Mnangagwa har varit Mugabe lojal under 50 år och gjorde sig tidigt känd som särskilt grym i etniska konflikter. Under valet 2008 förföljde Mnangagwa oppositionen så skoningslöst att USA och EU införde personliga sanktioner mot honom.

Mnangagwa har dock Kinas förtroende. Redan på 1970-talet fick han militär och marxistisk utbildning i Peking och Nanjing. Vidare har Mnangagwa vid flera tillfällen talat om vikten av att Zimbabwe måste blicka mot öst. Således tydliggör debaclet i Zimbabwe ytterligare en trend: det är Kina och inte väst som i framtiden kommer spela en avgörande roll för många afrikanska diktatorers uppgång och fall. <