Svenskarna och illusionen om att EU är ett avslutat kapitel

Att bränna en EU-flagga är ett brott i Tyskland, straffbart med tre års fängelse, sedan den 24 juni i år. Saknar du tändstickor räcker det med att vanhelga Europahymnen, Schillers »Ode till glädjen«, satt till fjärde satsen av Beethovens nia.

Det började, som så ofta i Tyskland, med skulden efter Förintelsen.

För snart tre år sedan brände propalestiner israeliska flaggor vid Brandenburger Tor. President Trump hade erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Tysk lag förbjöd redan då att sätta eld på den tyska flaggan. Utländska flaggor i ceremoniell funktion var också skyddade. Men lagen hade inget att säga om den som själv köpte sig en utländsk flagga och tuttade på.

»Att bränna flaggor har inget att göra med fredliga protester«, sade justitieminister Christine Lambrecht, »att bränna flaggor sårar många människors känslor«. Ett lagförslag togs fram.

Det var i ett av utkasten till lag, det från delstaterna, som EU-flaggan nämndes. På grund av den »särskilda betydelsen av Europeiska unionen för Tyskland« och »Tysklands särskilda ansvar gentemot den Europeiska unionen« borde EU:s flagga och symboler i övrigt ha ett liknande skydd som den tyska statens.

Det fanns invändningar. Det är orimligt att »varje uttryck för dålig smak och varje form av stötande beteende hör hemma i vår straffrätt«, sa Niema Movassat, från vänsterpartiet Die Linke. Det EU-kritiska högerpartiet Alternativ för Tyskland, på vars sammankomster EU-flaggor ibland har bränts, menade att lagen var »en kriminalisering av kritik mot EU«.

Bara Alternativ för Tyskland röstade mot förslaget i förbundsdagen. Förbundsrådet bekräftade och Frank-Walter Steinmeier, den nuvarande i raden av anonyma tyska presidenter, signerade lagen.

Det var, strängt taget, en bagatell. Men också ett slags omen om en union som samtidigt avancerar och hotas av förgängelse.

EU-frågan har inte, i någon form, bekymrat särskilt många svenskar sedan omröstningen om euron avgjordes 2003. Enligt de senaste två årens SOM-undersökningar ligger stödet för det svenska EU-medlemskapet kring 60 procent. Ännu fler, ungefär 70 procent, tycker inte att Sverige ska lämna EU, vilket trots allt är en lite annan fråga. Det är rekordnivåer.

Men skakar man på tabellverken faller knappast någon otyglad entusiasm ut.

Samma SOM-undersökningar visar att det finns en bred svensk opinion mot en gemensam europeisk finanspolitik, även bland de mest EU-positiva. Stödet för att Sverige ska gå med i euron har stigit något, men det är fortfarande runt 61 procent som tycker det är en dålig idé, medan bara 16 procent är för det. EU-kommissionen och EU-parlamentet har vuxit i förtroende, men ligger lägre än svenska motsvarigheter. Det finns inte heller något svenskt folkligt stöd för en överstatlig utrikespolitik.

Det mätningarna visar är att svenskarna är nöjda med EU som det är. De efterlyser inga förändringar. EU har blivit en icke-fråga, därför att det var länge sedan svenskarna fick några frågor att ta ställning till.

Svenskarna behandlar EU som ett avslutat kapitel. De har fel.

[caption id="attachment_645691" align="alignnone" width="991"] Bye-bye! Premiärminister Boris Johnson ska leda Storbritannien ut ur EU.[/caption]

Det provisoriska kan vara förvånansvärt permanent. Den tillfälliga momsen fyller sextio i år. Eiffeltornet skulle ha plockats ner 1909, 20 år efter världsutställningen Och lånen som ska samla 750 miljarder euro i EU:s coronapaket — för det är den »engångsåtgärden« den här texten handlar om — kommer att återbetalas 38 år fram i tiden, 2058.

För 38 år sedan var Ronald Reagan ny på presidentposten, Ingemar Stenmark fortfarande ett stort namn i den alpina världscupen och »Fågeldansen« låg på Svensktoppen. Fyra decennier är helt enkelt lång tid. Särskilt för en union som på sistone mest verkat falla sönder.

Falla sönder?

Vi tar det igen, för det verkar ha svårt att sjunka in:

• Om Kalifornien, USA:s största delstatsekonomi, tog kasinostaten Nevada under armen och lämnade de förenta staterna, vore det av ungefär samma magnitud som Brexit är för EU. Visst kunde man ifrågasätta det kloka i Kaliforniens och Nevadas beslut, men ingen skulle dra sig för att kalla det ett sönderfall av USA.

Och brexit är inte EU:s enda järtecken.

• Det utvidgade Schengensamarbetet hade knappt hunnit sätta sig, innan det började upphävas. Den fria rörligheten, en av EU:s verkliga grundpelare, underminerades redan för fem år sedan, när flyktingkrisen ledde till »tillfälliga gränskontroller«. De upphävdes aldrig fullt ut innan coronaviruset kom. Nu är det i många fall svårare att röra sig från land till land i Europa än det var före Schengen.

Tillfälligt? Till viss del. Men flyktingkrisens tillfälliga restriktioner var seglivade av politiska skäl. Och unionen fann sätt att legitimera regelbrotten. Vad skulle den annars göra?

Vad ska den göra om det blir samma sak när viruset klingar av?

• Enskilda medlemsländer vässade armbågar, näbbar och klor i kampen om begränsade förråd av skyddsutrustning och sjukvårdsmateriel, när coronapandemin slog till. Plötsligt gällde inte vissa varors fria rörlighet. Staten blev ett verktyg för rena rövaraktioner. Den bristande solidariteten med Italien, först ut att drabbas, tvingade kommissionsordförande Ursula von der Leyen att be om ursäkt.

• Åtgärderna för att bekämpa coronapandemin störtade EU:s länder i en ekonomisk avgrund. Land efter land drog i gång omfattande stödprogram för att hålla företag och hela branscher under armarna. Nödvändigt, kanske, men i strid med EU:s regler om statsstöd och subventioner. Unionen fann sätt att legitimera regelbrotten. Mer än så: EU ville ha sitt eget paket med miljarder i statsstöd.

Något märkligt inträffade: EU:s varmaste förespråkare var ense om att den stora risken för EU var att unionen inte skulle förmå att bryta mot sina egna påbud. Blev det inte ett mycket stort EU-paket med statsstöd och subventioner till näringslivet, hotade unionen att bli irrelevant.

Ett unikt läge? Nja, det finns ett mönster i fördragsbrotten.

• Sedan stabilitets- och tillväxtpakten antogs 1997, har den gång på gång mjukats upp eller ignorerats. Det året var Frankrikes statsskuld drygt 61 procent av BNP, en procent över paktens gräns. I slutet av detta år är den antagligen kring 115 procent. Den tyska statsskulden låg 1997 strax under maxgränsen. Prognoser för det här året pekar mot en skuld kring 75 procent av BNP. Den spanska centralbanken befarar en statsskuld på över 125 procent vid årets slut och Italiens statsskuld kommer antagligen att skjuta förbi 155 procent. Grekland, evig stjärna i de här sammanhangen, kommer i år att ha en statsskuld som närmar sig 200 procent.

Statistiken behöver sättas i ett sammanhang. En del av coronaeffekten på skuldsättningen är tillfällig, eftersom fallen i BNP kommer att få en rekyl. Statistiken säger inte heller något särskilt om vad som bör göras. Strama budgetar har förvärrat Italiens ekonomiska problem. Men poängen är att nästan 25 år av stabilitets- och tillväxtpakt visat att EU:s regler inte betyder någonting, särskilt om regelbrytarna är unionens stora medlemmar. Eller om priset är för högt. Just nu köper den europeiska centralbanken italienska statsobligationer utan begränsning. De som trodde att det fanns ett EU-förbud mot att hålla illa skötta medlemsekonomier under armarna, undrar hur det kan gå till. Svaret är att behovet att manipulera den italienska statens låneränta nedåt, går före reglerna.

Men Grekland, då? En ovanligt hård läxa? Jo, men inget som stärkt unionen.

• Den akuta ekonomiska krisen i Grekland visade svagheterna i eurosamarbetet, men den ställde också en annan konflikt inom EU på sin spets: den om suveränitet.

Grekerna må ha skapat sitt eget ekonomiska moras, men det lindrar inte känslan av maktlöshet och bristande respekt när yttre krafter dikterar politiken.

Greklandskrisen försatte EU och det tongivande Tyskland i ungefär samma situation som en kolonialmakt förr eller senare hamnar i, när lokalbefolkningen inte tillerkänns medborgarskap. Kanske var alla alternativ sämre, men det betyder bara att suveränitetsproblemet finns inbyggt i EU:s själva konstruktion.

• Det visar sig även i sprickan mellan öst och väst inom EU. Sprickan har många bottnar, som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev skrivit om. Rakt igenom dem alla går just frågan om suveränitet.

I väst blir ofta problemet en person: Jarosław Kaczynski eller Victor Orbán. Men det handlar inte bara om starkt polariserande ledare med ambitioner att upplösa rättsstaten. I botten finns en ovilja att böja sig för en yttre makt, med rötter som går igenom Sovjettiden och fortsätter bakåt.

Klyftan mellan öst och väst inom EU skulle ha funnits där, även om Kaczynski och Orbán aldrig fötts. Och EU kan inte hantera den, utan att göra problemet värre.

Sommarens överenskommelse mellan EU:s ledare gav vaga skrivningar om ekonomiska och andra sanktioner mot medlemsländer som inte följer demokratins och rättsstatens principer. EU-parlamentet vill att formuleringarna skärps. Men över hela processen svävar den olösliga konflikten om suveränitet, alldeles oavsett hur vassa eller vaga formuleringarna är.

Gör EU inget, faller unionen på att deklarationerna om demokrati och rättssäkerhet visar sig värdelösa. Gör EU något, faller unionen på att Polen och Ungern, på goda grunder, inte kan acceptera att deras regeringar – hur illa det än står till med demokratin – överprövas av en makt som står ännu mindre under det egna folkets kontroll.

EU saknar helt enkelt demokratisk legitimitet för att försvara demokratin. Det gäller även EU-parlamentet, även om parlamentarikerna ogärna känns vid det. Knappt 93 procent av ledamöterna tillsätts utan polska folkets inflytande. För Ungern är samma tal drygt 97 procent. Det spelar roll, eftersom Europa inte är en politisk enhet. Suveräniteten är fortfarande övervägande nationell i den mest grundläggande meningen: politiska beslut som fattas av politiker valda i andra länder saknar legitimitet.

Samma problem låg till grund för brexit. Det var just EU:s inbyggda konflikt med medlemsstaternas suveränitet som fångades av Dominic Cummings »Take back control«. Det handlade inte om enkel främlingsfientlighet, eller brittisk excentricitet. Det handlade om en grundläggande motsättning i EU:s konstruktion. Ställer man motsättningen på sin spets, provocerar man fram än mer sönderfall.

Och där är vi tillbaka där vi började: det här är en union i sönderfall.

[caption id="attachment_645692" align="alignnone" width="991"] Hårt drabbat. Italiens premiärminister Giuseppe Conte ska leda landet ur krisen som covid-19 har orsakat.[/caption]

Och ändå inte.

För det var mot den bakgrunden EU i juli tog det största steget mot överstatlighet sedan euron skapades.

Ingen har påstått att EU:s ekonomier står och faller med »Next generation EU«; för coronapaketet har förstås sitt eget pionjärinspirerade namn.

Det är inga småpengar, ungefär 1,5 gånger Sveriges BNP. Å andra sidan är 750 miljarder euro ungefär 1 000 miljarder euro mindre än vad den amerikanska kongressen anslog i sitt första stimulanspaket. Det är 300 miljarder mindre än EU:s långtidsbudget 2021–2027. De enskilda medlemsländernas stimulanspaket uppgår till betydligt större summor, varav Tysklands är mer än 750 miljarder euro bara i år.

Mycket pengar, men i ett hav av ännu mer pengar.

Man kan möjligen säga att utan »Next generation EU« hade risken för ännu en eurokris, den här gången betydligt allvarligare, varit överhängande. Italien, Spanien, Grekland och Portugal kommer att få dela på drygt hälften av pengarna. De har drabbats olika hårt av viruset, med de har det gemensamt att de alla utgör hot mot euron. »Next generation EU« är till betydande del ytterligare en räddningsaktion för euron. Men också för EU.

Hade EU inte kunnat samla sig till en betydande gemensam insats efter det splittrade svaret på pandemin, skulle misslyckandet ha accelererat unionens sönderfall. Politiskt är de 750 miljarderna absolut nödvändiga. De är en särskilt dyr variant av EU:s legendariska cykel: den vars trampor alltid måste snurra, oavsett vart det leder. Annars faller man.

Och just den här gången är det är inte särskilt svårt att se vart det leder.

Det talades i efterhand om att det här inte riktigt var EU:s »Hamiltonögonblick« – en referens till när den amerikanska finansministern Alexander Hamilton 1790 lät den federala staten ta över delstaternas skulder. Å andra sidan beskrevs coronapaketet som något som fram till alldeles nyss bara var en önskedröm bland federalister. Ingen lyckades upprätthålla chimären att det rörde sig om en engångsföreteelse, utan betydelse för framtiden.

Det »må officiellt vara en tillfällig krisinsats«, konstaterade till exempel Maria Demertzis vid den europeiska tankesmedjan Bruegel, »men det kan mycket väl visa sig bli permanent av egen kraft«.

Det avgörande med »Next generation EU« är inte summan, utan hur pengarna ska användas och hur de, tids nog, ska betalas tillbaka. Drygt hälften av de 750 miljarderna delas ut som bidrag. Det innebär att EU centralt tar på sig en gemensam skuld. Att knappt hälften delas ut som lån, vilket i praktiken gör att EU:s gemensamma upplåning portioneras ut på medlemsstaterna, spelar inte så stor roll. Oavsett om bidragen skulle ha gällt 30, 70 eller hela den samlade summan, etableras en ny princip:

EU kan, i strid med tidigare principer, låna i eget namn.

Att löptiden på de lån EU nu tar spänner över nästan 40 år understryker att det rör sig om en förändring med efterverkningar långt fram i tiden. Det är inget undantag, som är överspelat på ett par år. Och när lånen ska återbetalas finns bara två alternativ.

Antigen en höjning av medlemsstaternas avgifter. Det är sällan populärt. Eller »egna medel«.

Det senare betyder i praktiken skatter direkt till EU, vilket parlamentet också föreslagit. Redan i denna uppgörelse kom man överens om en EU-skatt på plast från och med i januari nästa år. Skatten kallas »avgift«, för att låta mindre provocerande. Att den riktar sig mot plast, gör att man kan spela på miljöengagemanget för att tumma på principerna.

Kommissionen har fler skatter av samma slag på lut. De är strategiskt valda, precis som plastskatten. Det gäller till exempel beskattning av koldioxidutsläpp och stora, mestadels amerikanska, teknikjättar. Det långa tidsperspektivet bäddar för att skatterna kommer att genomdrivas, nu när principerna är brutna.

»Next generation EU« är helt enkelt inte så mycket en ekonomisk reform, som en konstitutionell reform. Den överstatliga frammarschen, som gick i stå efter eurokrisen och brexit, har i kraft av coronapandemin och följderna av brexit, fått fart igen. Den federalistiska önskedrömmen har kommit till liv.

Hur gick det till?

Den franske presidenten Emmanuel Macron gick ut hårt i Europafrågorna redan när han kandiderade. Han smusslade inte. EU skulle svetsas ihop hårdade än någonsin. Det var dags att visa färg.

Valet till EU-parlamentet förra året skulle bli den stora förlösaren. Ett »ödesval«. Européernas möjlighet att visa sin vilja till europeisk enhet, solidaritet och öppenhet. En näsbränna för de nationalistiska, trångbröstade populisterna.

Men det blev  … ja, inte en förlust, direkt. Inte en vinst heller. Varken Macron eller hans främste motståndare i ödesvalet, italienska Legas Matteo Salvini, kunde utropa sig som klara vinnare. Det gick lite framåt och bakåt på flera fronter. Européerna hade talat och deras budskap var att de tyckte lite både och.

Eller varken eller.

Macron hade fastnat. Han kunde helt enkelt inte ta sig fram med argument, entusiasm och allmänna val. Två helt andra händelser ledde till vändpunkten. Den skedde i mitten av maj, då Angela Merkel bytte fot i frågan om gemensam upplåning för EU. Den tysk-franska axeln återupprättades. Den dagen, snarare än den 21 juli, var kanske den verkligt historiska dagen.

När Tyskland och Frankrike åter drog åt samma håll fanns små möjligheter att stoppa utvecklingen, särskilt när britterna var borta.

Den ena av de två händelser som ändrade förutsättningarna var pandemin. De ekonomiska följderna hotade euron. Kanske till och med hela EU. Den andra var den tyska författningsdomstolens utslag i början av maj om att Europeiska centralbankens pengagödslande för att hålla Italien under armarna, kanske stred mot den tyska konstitutionen.

Angela Merkel kunde inte längre överlåta räddningsinsatsen till ECB. Hon var tvungen att själv kliva in för att garantera Italien fortsatta billiga krediter.

Det var, med andra ord, krisen som gav Macrons ambitioner vingar. Inte hans argument. Inte resultaten i EU-valet.

Det senaste halvårets mest uttjatade citat är antagligen »Slösa inte bort en bra kris«. Det tillskrivs såväl Churchill som president Obamas stabschef Rahm Emanuel, men den tidigaste belagda källan är Niccolò Machiavelli. Vem annars? Det handlar trots allt om en av politikens mest grundläggande insikter. Och det är den princip som kommit att styra EU:s utveckling.

Inte alla, men en del av de obalanser som sliter i EU finns till och med där av ett skäl: de är tänkta att driva en ovillig kontinent framför sig. Ingen trodde egentligen på en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik, men förhoppningen var att valuta­unionen skulle tvinga fram finanspolitiken i efterhand. Ungefär det som sker nu.

Kriser, inte författningsrevisioner, ska driva EU framåt.

[caption id="attachment_645694" align="alignnone" width="991"] Räddare i nöden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel i samtal med sina kollegor i Grekland, Spanien och Portugal om EU:s krisstöd.[/caption]

Det är 13 år sedan EU senast gjorde någon större formell ändring av sitt fördrag. Då bestod dessutom förändringen, den som gav Lissabonfördraget, i något som redan satts på pränt 2004, men som den gången övergavs efter att ha röstats ner i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna.

Det är här vi snuddar vid kärnan. EU:s institutionella minne är det inget fel på. Och även om det i de flesta folkomröstningar blir som EU tänkt sig, har det i de viktigare ofta gått fel.

Svenskar och danskar röstade nej till euron. Irländarna röstade nej till Nicefördraget. De fick rösta om, så det blev rätt. Den »Europeiska konstitutionen« gick alltså i stöpet efter ett par folkomröstningar 2004. Och irländarna röstade nej igen, när Lissabonfördraget skulle prövas. Än en gång fick de rösta om. Grekerna röstade nej till villkoren i sitt krispaket. Och så brexitomröstningen.

Mycket talar för en fördragsrevision. Storbritannien har försvunnit. Förutsättningarna för euron förändrats. Den fria rörligheten naggas i kanten. Maktdelningen mellan kommission, ministerråd och EU-parlament flyter utan något riktigt stöd i det nuvarande fördragets intentioner. Och nu de 750 miljarderna. Det gemensamma EU-lånet. Den första EU-skatten.

Men det institutionella minnet är för starkt. Klara fördrag med tydliga förslag väcker den björn som sover. Det skulle, nästan garanterat, leda till att något medlemsland satte stopp, eller att alltihop fick vattnas ur till en mesig kompromiss.

Och det finns ju alternativ.

»Bakvägsintegration är inne«, konstaterades i The Economists EU-kolumn Charlemagne i mitten av sommaren. Nu hamnar principerna, som i vissa fall var så tydliga att de beskrevs som tabun, i skuggan av betydligt vagare formuleringar i fördragen, som att »unionen ska se till att den har nödvändiga medel för att nå sina mål och genomföra sin politik«. Nu tänjs fördraget till det yttersta. Bättre det, än att börja rota i fördraget.

Och läget blir antagligen inte bättre än så här för federalisterna. Virus, plast och koldioxid är potenta politiska färdmedel på resan mot mer överstatlighet, nu när EU blivit brittfritt.

Vad kommer härnäst?

Tanken på en ordentlig bankunion, med överstatliga insättningsgarantier har återuppväckts.

Vi kan räkna med att kommissionen använder handelsregler och konkurrenspolitik mot unionens egna medlemmar, på samma sätt som i förhandlingarna med Storbritannien. Om ett ingrepp kan presenteras som ett sätt att skydda den gemensamma marknaden, är friheten att överpröva och centralisera stor. I samma anda kommer så många frågor som möjligt att formuleras på så sätt att de faller inom ramen för det som kan avgöras med majoritetsbeslut, snarare än enighet.

Att rucka på själva beslutsfattandet är det som är mest lockande för EU:s federalister. Bort från enighet och mot fler beslut med kvalificerad majoritet. Så långt det nu går att böja det gällande fördraget.

Vi kan räkna med återkommande och täta påstötningar för fler EU-skatter.

Vi kan över lag räkna med ett slags politiskt chicken-race om suveräniteten. Den överstatliga framgången har väckt aptit på mer. Det gäller att springa så långt och så snabbt som de här gynnsamma omständigheterna tillåter. De andra ska tvingas att väja.

De andra, ja.

»De sparsamma fyra«, kallas de. Redan där anar man att de ägnar sig åt fel strid.

Danmark, Nederländerna och Österrike är de naturliga koalitionskamraterna för Sverige, nu när britterna är borta. Men något saknas.

När coronapaketet och långtidsbudgeten var på plats talades det mest om pengarna.

Hur mycket hade Stefan Löfven lyckats pruta på Sveriges medlemsavgift? Hur mycket lyckades bidragspaketet bantas? Hur mycket kunde styras om till lån, snarare än bidrag?

I ett tidigare skede hade faktiskt principerna skymtat bakom slantarna. Stefan Löfven och hans tre allierade krävde från början att alla medel i coronapaketet borde vara lån. Från kommissionshåll var önskemålet egentligen att allt blev bidrag. Det var, även om det inte uttalades så tydligt, ett konstitutionellt val: skulle EU ta ett avgörande steg mot överstatlighet, eller inte?

Men kommissionen och dess allierade hade en fördel: även om bara en del av summan blev bidrag skulle en ny princip vara etablerad. Varje kompromiss som innebar att någon del av pengarna var bidrag, innebar en principiell seger för överstatlighet. »De sparsamma fyra« behövde vägra varje form av kompromiss för att försvara sina principer. Det var politiskt omöjligt.

Så Stefan Löfven rabblade euros och kronor för att visa att hans ansträngningar inte hade varit förgäves. I den enklaste av meningar hade han förstås alldeles rätt. Men han sköt bredvid målet. Mer än så. Han redovisade mål i en helt annan sport än den som Emmanuel Macron hade tävlat i. Löfven talade om uppgörelsen som om den vore ekonomisk, när den i själva verket var konstitutionell. Macrons påstående om »en historisk dag för Europa« handlade inte om pengar.

Vissa uppmärksammade ändå vad som skedde, även i Sverige.

Johan Lindholm, professor i rättsvetenskap, konstaterade i Svenska Dagbladet redan den 6 juni:

»Det är inte min sak att säga huruvida vi bör gå mot ett starkare, mer centraliserat EU. Men vi bör gå in i frågan med öppna ögon. Att med hänvisning till de extraordinärt svåra omständigheterna kring covid-19 utvidga EU:s beskattningsmakt riskerar att resultera i en permanent och i princip obegränsad maktförskjutning till den europeiska nivåns fördel.«

En dryg månad senare, i samma tidning, skrev Mats Persson, professor i nationalekonomi:

»Ett EU med en egen beskattningsrätt är ett första steg mot en finanspolitisk union, vilket i förlängningen kan leda till ett federalt Europa, ett slags Europas förenta stater av samma slag som USA. Just nu står vi inför valet att skänka bort pengar i coronastöd till Italien och att låna ut pengar till Italien. Det är på sätt och vis ett val mellan att bejaka utvecklingen till ett federalt Europa och att bromsa den utvecklingen.«

Lars Anell, tidigare EU-ambassadör, var inne på liknande spår under juni och juli. Hans resonemang ekade i sin tur en aning av vad tidigare ministern Leif Pagrotsky skrev i Dagens Nyheter i slutet av maj: euron var från början en ofärdig konstruktion. En gemensam valuta behöver en gemensam finanspolitik. Om eurozonen nu bestämmer sig för att skapa en sådan är det på tiden. Men det är orimligt att de som står utanför euron ska betala för det. Ökad federalism kräver ett EU i två olika takter, om inte samarbetet ska hota att spricka.

Det var sällsyntare med de öppna pläderingarna för att bejaka överstatligheten, men det fanns några exempel. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, betecknade i Dagens Nyheter den 22 juli överenskommelsen som en »historisk förskjutning av politikbegreppet och en fingervisning om vad vi kan vänta av politiken i det nya och helt annorlunda århundrade som vi alltmer börjar inse att vi lever i«.

För Sörlin är den ökade överstatligheten ett nödvändigt inslag i en värld av globala miljöutmaningar:

»Den politik som här tar form med Europa som global ledare och progressiv kraft har också en skala som gör den omöjlig att genomföra för enskilda länder. Den pressar tillbaks den samhällsundergrävande populismen.

Ända sedan Europa uppstod som politisk idé på 1600-talet har det förts en aldrig avstannande debatt om var ansvaret ska ligga. Hos nationalstaterna – furstarna, parlamenten – eller på en gemensam nivå? Svaret har aldrig varit ett antingen-eller utan ett både-och. Men trenden går obevekligen mot ett mer och mer gemensamt ansvarstagande.«

Sörlin slutar i ett brandtal, med bibliskt anslag:

»Sverige har klokt drivit på för rättsstatsmekanismen och ökat klimatåtagandena i avtalet. Men i övrigt har detta inte varit vårt lands största stund. Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen. Nu förhandlar man med oss så att vi åtminstone inte bromsar den. Vad Europa nu genomför tillsammans är vår tids version av den politik för modernisering, välfärd, solidaritet och rättvisa som den svenska samhällsmodellen vilat på och som gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika och framsynta länder. Från Bryssel har det nu utgått ett budskap till världens folk och en av de platser där man borde lyssna mest uppmärksamt är Stockholm. Det är dags att bejaka.«

Det finns ett skäl att citera de här artiklarna så utförligt. Det skälet är att de, trots att de handlade om själva grunden för vår demokrati och trots det bitvis ovanligt starka språket, utmynnade i ett stort ingenting.

Det blev ingen vidare diskussion om det som hade skett.

Ingen argumentation om det önskvärda eller icke-önskvärda i att överlämna svensk suveränitet till EU.

Inga funderingar om riksdagens roll, i förhållande till EU.

Inga synpunkter på Europas historiska dag.

Det blev en debattartikel av EU-kommissionens Sverigechef Katarina Areskoug Mascarenhas, som helt undvek de konstitutionella frågorna och förnekade att eurons problem har något att göra med »Next generation EU«. Det blev en debattartikel av en samling fackordföranden och storföretagsdirektörer, som uteslutande handlade om att EU:s miljarder vore bra för svensk exportindustri.

Det är lätt att förstå varför den »bakvägsintegration« Economist skriver om är så populär. Den fun­gerar.

[caption id="attachment_645695" align="alignnone" width="991"] EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på väg mot presentationen av »Next generation EU«, räddningspaketet i samband med covid-19, som på sikt kan leda till större överstatlighet.[/caption]

Men någon gång spricker det, förstås.

Svenskarna är nöjda med sitt EU-medlemskap. EU har blivit en icke-fråga. Det var drygt femton år sedan vi kände oss manade att ta oss an unionen. Det är därför EU kan ta ett rejält konstitutionellt kliv, inför våra ögon, utan att vi reagerar. Det är som ett slags tyst överenskommelse: EU:s federalister vill inte fråga oss för mycket och vi vill helst inte behöva svara så mycket.

Men förr eller senare spricker det.

Ingen kan säga hur länge det dröjer, men den väg vi nu slagit in på gör att vi kommer att behöva ta ställning till grundläggande förutsättningar för vårt styrelseskick. EU-frågan kommer att bli aktuell igen.

Frågan är bara hur det går till och när det sker.

När det sker är det förstås möjligt, om än inte troligt, att svensken byter fot och resonerar sig fram till en federal europeisk stat. Få svenskar har trots allt en orubblig uppfattning om finanspolitikens beslutsnivåer. Förutsättningar ändras. Uppfattningar revideras. Men det är mer sannolikt att EU:s konstitutionella språng för oss mot en mycket mer komplicerad framtid.

Om öppna fördragsändringar fastnar i oenighet och späds ut i jolmiga kompromisser, är problemet med bakvägsintegration att förändringarna föregår diskussionen. Så när EU-frågan väl väcks, är den kanske redan besvarad. Då finns inga alternativ, vid sidan av att acceptera det som redan skett, eller att lämna gemenskapen.

Om det ens går, när unionen skaffat sig en gemensam skuld. »EU har plötsligt blivit Hotel California«, skrev sannfinländarnas förre partiledare Timo Soini i Financial Times efter överenskommelsen: »You can check out any time you like, but you can never leave.«

Men även om vi undviker något sådant har den väg som EU slog in på redan med Maastrichtfördraget 1992 bäddat för en besvärlig framtid.

Synen på överstatlighet kommer antagligen i allt större utsträckning att klyva befolkningar inom länder. En mer urban, kosmopolitisk, välutbildad klass, kommer att vara mer positiv. En lantligare, mer plats- och traditionsbunden klass mer negativ, rent av misstänksam.

Även i den här frågan finns det som David Goodhart kallar »somewheres« och »anywheres«.

Ett EU som bakvägen forcerar fram överstatligheten kan till och med provocera fram så stora sprickor inom medlemsländerna, att de får svårt att fungera som politiska enheter. I Polen kan vi redan se tecken på något sådant. Att medlemsländer slutar att fungera som politiska enheter betyder inte att EU automatiskt kan ta över den rollen. Det är mer sannolikt att vi då får ett mer kaotiskt Europa, där varken den nationella eller den övernationella nivån samlar medborgarna. Gamla politiska nivåer luckras upp, utan att nya har tillräcklig legitimitet.

Det är ett steg i den riktningen vi tog den här sommaren.

Den 21 juli 2020 var den dag EU-frågan återinträdde på den politiska arenan. Det skedde helt öppet. Vi har bara valt att inte se det än.