Svettdrypande förhandlingar

En varm sommarkväll i juni 1988 smög en senator från Colorado runt i de tomma korridorerna i Washingtons kongressbyggnad.

Tim Wirth, nybliven senator med Kennedyfluffigt hår, hade fått en idé. Och han hade siktet inställt på ett enda rum i den enorma byggnaden.

Dagen efter – den 23 juni – skulle nationens uppmärksamhet riktas mot energiutskottets utfrågningsrum. Där inne skulle ett dussin senatorer fråga ut den vetenskapliga eliten om växthuseffekten. Vad som sas skulle få stor betydelse för mänsklighetens svar på den globala uppvärmningen.

När Tim Wirth och hans medhjälpare kom fram satte de sin enkla plan i verket: de öppnade alla fönster. Tanken var att slå ut luftkonditioneringen så att de skeptiska politikerna skulle få uppleva hur global uppvärmning verkligen känns.

Egentligen var det här del två i Tim Wirths plan. Del ett hade han utfört långt tidigare, genom att schemalägga utfrågningen till just den 23 juni. Enligt Weather Bureaus statistik var det högst sannolikhet att huvudstaden på det datumet skulle drabbas av en värmebölja.

När utfrågningen inleddes var temperaturen över 37 grader i Washington. Inne i utfrågningsrummet var luftkonditioneringen utslagen. Som om det inte vore nog genererade tv-kamerorna tillsammans några tusen watt i överskottsvärme.

När Nasas klimatforskare James Hansen förkunnade att jorden »med 99 procents säkerhet« var på väg mot ett varmare klimat, hade han mer än statistiskt säkerställda forskningsrön. Han hade något bättre än varumärket Nasa. Han hade mycket mer än en vetenskapligt konsensus som uppbackning.

Han hade svett i pannan.

Allt gick som Tim Wirth hade hoppats. Kongressförhöret blev starten på en global diskussion om växthuseffekten. Och Wirths plan hade varit perfekt om han inte hade fallit för frestelsen att skryta om den tjugo år efteråt. I en dokumentär för programmet »Frontline« på tv-kanalen PBS berättade han om delar av den, och sedan dess har historien varit ett viktigt inslag på uppvärmningsförnekande bloggar och i skeptiska debattinlägg.

Det är så klimatfrågans dynamik ser ut. En sida förnekar att det finns ett problem, den andra försöker övertyga genom att skapa effekter.

Därför är det inte oviktigt att 2015 kommer att bli det varmaste året sedan de globala temperaturmätningarnas begynnelse. Enskilda händelser – som orkanerna Sandy, Rita och Katrina och den pågående torkan i Kalifornien – har en bevislig förmåga att sätta igång processer hos politiker och väljare.

Det paradoxala är att de händelserna inte nödvändigtvis går att härleda till klimatförändringar. Jordens uppvärmning har bara ökat sannolikheten för dem.

Klicka för att förstora:

Årets rekordvarma väder beror till exempel till stor del på El Niño – ett hydrologiskt fenomen i Indiska oceanen och Stilla havet som brukar återkomma vart tredje till femte år.

Deke Arndt, på amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration, jämför de globala temperaturökningarna med att stå på en trappa. Klimatförändringarna är som att gå uppför den – men man kan också stå på tå för att komma högre upp. El Niño, förändringar i solaktivitet och andra tillfälliga fenomen motsvarar tåspjärnandet – som kan vara olika från år till år.

Men det spelar mindre roll. För när det handlar om klimatfrågor kan slumpmässiga händelser vara skillnaden mellan handling och inaktivitet.

Se bara på hur FN:s klimatpanel IPCC:s rapporter har nagelfarits.

När IPCC släppte sin första rapport 1990 slog flera av profetiorna in: jordens landmassor värmdes upp snabbare än dess vattenmassor och temperaturökningarna blev särskilt kraftiga i Arktis och på nordliga breddgrader.

Men andra varningar, om att de globala temperaturerna skulle börja stiga ordentligt – sannolikt tre grader på ett sekel, men kanske så mycket som fem grader – kom på skam. Sedan 1990 har den årliga uppvärmningen stannat på 0,015 grader i genomsnitt. Det motsvarar en ökning med 1,5 grader på ett sekel – och hälften så mycket som IPCC:s »mest sannolika« scenario från 1990.

Så även om växthuseffekten är vetenskapligt belagd kan politiker och mindre nogräknade forskare ifrågasätta rapporterna. I februari 2012 publicerade sexton av motvallstänkarna en uppmärksammad artikel i Wall Street Journal med titeln »Ingen anledning att få panik över den globala uppvärmningen«. Som bevis anfördes bland annat IPCC:s missade profetia om uppvärmningen.

Så har de dramatiska riskscenarier som skulle bli en väckarklocka för mänskligheten i stället blivit en ursäkt för att vänta och se. 

Tio år efter den där utfrågningen i Washington skulle ännu en viktig sammankomst äga rum. Den här gången i Köpenhamn.

Då var arrangörerna inte lika förslagna. Klimattoppmötet ägde rum i december, i märgisande skandinavisk kyla. En amerikansk journalist noterade till och med det otaktiska i att förlägga mötet till det trista och opersonliga Bella Center. Danmark, som låg så långt framme i omställningen, verkade vara ett tråkigt land. Så här skulle väl ingen vilja ha det i framtiden?

Årets toppmöte i Paris sker också i ett vintrigt Europa. Ingen kommer att ha svett i pannan. Ingen verkar ha stulit några knep ur Tim Wirths bok.

Men den här gången finns i alla fall draghjälp från en oöverträffad torka i Kalifornien och att 2015 slår alla temperaturrekord med hästlängder. 

I år är det planeten själv som står för de dramatiska effekterna.