Valet i New York ska inte övertolkas 

Svenskar har en tendens att glömma att val i USA är mycket mer personorienterade än vi är vana vid. Det spelar mycket större roll i USA vem kandidaten är, än det specifika parti hon eller han representerar. Därför kan personer som Barack Obama och Donald Trump väljas till president, även om ingen av dem hade någon större erfarenhet av att verka som politiker.

Det som sagts i debatten om Zohran Mamdani, nyvald borgmästare i New York, har varit extremt åt båda håll. Från höger har han beskrivits som en kommunist som är antisemit och från vänster som en ny Obama som ska rädda, inte bara New York, utan hela det Demokratiska partiet. Men viktigast att förstå om varför Mamdani valdes är helt enkelt att han var en valbar kandidat. Demokraternas väljare i New York var trötta på de gamla Demokraterna – som tidigare guvernören Andrew Cuomo som förlorade mot Mamdani i primärvalet och därför ställde upp som oberoende kandidat. De ville ha en ung och karismatisk ledare med nya perspektiv. Att Mamdani är demokratisk socialist var med andra ord inte huvudfrågan för väljarna, utan det var snarare kraften i hans person och det löfte om förnyelse som det bär med sig som ledde till valsegern.

Många har velat tolka utfallet i valet av Mamdani som att väljarna gått radikalt till vänster. Men det är ingen nationell trend. Snarare ser vi i andra val att man sökt sig mot mitten. Demokraterna vann bland annat två guvernörsval, Abigail Spanberger, i Virgina och Mikie Sherril i New Jersey. De kommer båda från delstater som är viktiga för demokraterna för att kunna vinna ett presidentval. Båda valdes utifrån en traditionell profil för Demokraterna som är mer mittenorienterad. På samma sätt kunde Demokratiska kandidater med liknade profil vinna val i andra forum i fler delstater, till exempel i Georgia, som också är central för Demokraterna inför presidentvalet 2028. Det fanns alltså en tydlig medvind för Demokraterna i tisdagens val som är anti-Trump och som bidrog till framgångarna.

En av de viktigaste rösterna för att förstå hur debatten går inom Demokraterna är Ezra Klein. Han har drivit tesen att partiet måste sluta med att kriga inbördes och framför allt acceptera att det finns en åsiktsbredd i partiet. I stället för att jaga bort pragmatiska, mindre renläriga kandidater, ska man utse personer som kan vinna val, det vill säga som är ”valbara”. Då är Mamdani rätt för New York lika mycket som Spanberger är rätt för Virgina. Demokraterna, lyder Kleins tes, måste vinna val, inte bara vinna väljare och för det måste man ha kandidater som väljarna gillar. Återigen: personen är så mycket viktigare än partiet i USA.

En annan sak värd att notera är att de unga ser ut att återvända till Demokraterna. I det senaste presidentvalet fick Trump fler unga röster än Republikanerna normalt får. Inte minst röstade unga män på Trump i stor utsträckning. Men den trenden verkar inte hålla i sig. De unga kvinnorna har enligt preliminära siffror från Virginia och New Jersey till 80 procent röstat på Demokraterna och även de unga männen har återvänt: en majoritet röstade på Demokraternas kandidater.

Även om Trumps skugga hänger över USA, och självklart påverkar utfallet i valen, verkar det som att Demokraterna hittat ett spår där man kan vinna val med hjälp av starka kandidater. Väljarna har inte tilltro till Demokraterna som parti än så länge, men de verkar däremot lita på de kandidater man utser.

Fotnot: Skribenten är rådgivare och vd för Egenmakt AB. Han har följt amerikansk politik under lång tid.