Dandyn trotsar världen med välskuren kravatt

Dandyn är något mycket mer än sina kläder. Han, för det är en han, är en kombination av motsatser och nyanser, som gör honom djupt otidsenlig.

Text:

Toppbild: Den döende dandyn av Nils von Dardel / Wikicommons

Toppbild: Den döende dandyn av Nils von Dardel / Wikicommons

Det finns inga måsten för dandyn, utom ett: att vara vanvördig. Allt växer ur det, till och med valet av kläder. För, som den franske författaren, modelejonet Jules Amédée Barbey d’Aurevilly (1808-1889) påpekade i den första seriösa essän i ämnet, ”Du dandysme et de George Brummell”, det finns ett missförstånd om ”dandyismen”:

”Folk med begränsade vyer har fått för sig att den framför allt är en fråga om klädsel, om yttre elegans – att dandys bara var modediktatorer, djärva och framgångsrika mästare i konsten att klä sig.”

Visst handlar dandyismen om yttre elegans och klädsel, medger Barbey, som själv ser ut som en ganska exakt prototyp av Salvador Dalí. Men om många andra saker också. Dandyism är ”ett helt sätt att vara – ett sätt att helt bestå av nyanser”. Eller som britten George Walden, född 1939, skriver i sin lilla bok om dandyn, ”Who’s a Dandy?”, nästan 150 år efter Barbeys essä:

”Dandyismen är en troslära, en religion som tillhandahåller sin egen etik och estetik, sin livsfilosofi.”

En del av att vara dandy är att vara oberäknelig, rent av nyckfull. ”Övertygelser och konsekvens är för tråkmånsar, vars allvarliga uppriktighet – det värsta brottet i dandyns lagbok – är till för att förlöjligas”, skriver Walden. ”Ett av dandyns viktigaste drag”, menar en skribent redan i skiftet mellan 17- och 1800-tal då dandyn först blir ett samtalsämne, är att ”aldrig göra det förväntade”.

Yankee Doodle Dandy

Ingen vet egentligen varifrån termen kommer. Det första dokumenterade bruket av begreppet ”dandy” är i en skotsk folksång från tidigt sjuttonhundratal, eller möjligen sent sextonhundratal. Det kan röra sig om en förkortning av det skotska ordet ”dandilly”, som betyder favorit, eller älskling, ett ord som i sin tur finns i skotska dikter redan på fjortonhundratalet. Det dyker upp igen på andra sidan Atlanten under det amerikanska frihetskriget på 1770-talet.

”Såväl fops som macaronis betraktades i allmänhet som löjliga varelser och var ofta föremål för skämtteckningar och nidporträtt i populära pjäser, böcker och sånger.”

De amerikanska revolutionärerna gjorde ganska snart sången ”Yankee Doodle Dandy” till sin egen, men den skrevs ursprungligen av britter, något man kan ana om man lyssnar på originaltexten:

”Yankee Doodle came to town

Riding on a pony

Stuck a feather in his hat

And called it Macaroni.”

Här har begreppet dandy fått en betydelse som påminner om den som vi själva har. ”Dandy” används ironiskt i ”Yankee doodle dandy”. Sången var ett hånflin åt de amerikanska truppernas trashanksuniformer: de var illa skurna, matchade inte och var sällan kompletta. Det den första versen antyder är att amerikanerna är så osofistikerade att de tycker sig vara klädsnobbar, om de bara sätter en vanlig fjäder i hatten.

Fops och Macaronis

Det finns en annan ledtråd till dandyns ursprung i sången: macaroni var en kortlivad, mestadels högborgerlig ungdomstrend i England under mitten av 1700-talet. Det började med en iögonenfallande och tilltagande excentricitet i klädseln och blev till slut ett slags maskeradmode i grälla färger som drog åt dragshow, jättelika peruker och ett konstlat feminiserat sätt att tala och röra sig. Namnet macaroni, som de närmast berörda själva använde sig av, kom från de unga män som under sin Grand Tour hade förälskat sig i pasta.

Macaronis hade i sin tur en föregångare i sextonhundratalets brittiska fops, manliga narcissister som precis som macaronis hade hämtat en stor del av sin inspiration på kontinenten, men i deras fall främst i Frankrike, inte i Italien.

Såväl fops som macaronis betraktades i allmänhet som löjliga varelser och var ofta föremål för skämtteckningar och nidporträtt i populära pjäser, böcker och sånger. Men de delade också den subversiva nonchalans som senare skulle komma att bli dandyns kännetecken. Vägen dit gick via det senrevolutionära Frankrike.

Thermidorreaktionen

När Robespierre (1758-1794), skräckväldets främste företrädare, själv föll offer för giljotinen, inleddes Thermidorreaktionen. De radikala jakobinerna slogs tillbaka. Robespierre själv bar alltid knäbyxor och silkesstrumpor, precis som adelsmännen före revolutionen, men i den franska pöbeln gällde långbyxor. Därför kom de som tillhörde den klassen att kallas för ”sans-culotte”, ”utan knäbyxor”. Till en början var det menat nedsättande, men ganska snart blev det snarare en hederstitel i radikala kretsar. Bland jakobinerna spred sig långbyxmodet och i vissa kretsar ansågs det kontrarevolutionärt att hålla fast vid knäbyxorna.

Men allt gick fort under den franska revolutionen. Thermidorreaktionen var också en modemässig reaktion. Redan året före Robespierres fall hade anti-jakobinska gäng, ”muskadiner” eller ”den förgyllda ungdomen”, dragit fram på Paris gator. Förutom de klubbor de bar på för att använda i konfrontationerna med jakobiner och sans-culotter, kändes de igen på sin utstuderade klädsel: kroppsnära jackor med stora slag, kravatter knutna med omsorg och stor fantasi, starka färger och, förstås, knäbyxor. Muskadinerna rekryterades främst ur lägre medelklass, men i och med skräckväldets slut spred sig den modemässiga motreaktionen också till den kvarvarande aristokratin. Som från ingenstans uppstod plötsligt manliga ”incroyables” och kvinnliga ”merveilleuses”.

Den här exklusiva subkulturen gick hängivet in för att ta igen det som hade förlorats under revolutionens tidiga år. Lyxen och dekadensen var utstuderad, balerna ibland nästan groteska: en större bal var bara öppen för vuxna barn till ädlingar som giljotinerats. De kvinnliga representanterna skandaliserade sin samtid genom att klä sig i ytterst tunna, mycket avslöjande draperingar, inspirerade av det klassiska Grekland och Rom. De bar gärna stora peruker och jättelika hattar. Deras manliga motsvarigheter påminde i mycket om muskadinerna, men de tog gärna i ännu mera och porträtterades inte sällan med kravatter som täckte halva ansiktet.

Det här var den mylla ur vilken originaldandyn, engelsmannen George ”Beau” Brummell (1778-1840) skulle växa.

Fick sina stövlar putsade i champagne

Barbeys ”Du dandysme et de George Brummell” publicerades fem år efter Brummells död, men då hade Brummell redan varit försvunnen ur den brittiska offentligheten i nära trettio år, även om hans rykte levde vidare. Hans storhetstid var legendarisk. Under skiftet mellan sjutton- och artonhundratal svärmade hela det eleganta London kring Beau Brummell.

Han kom inte från en särskilt fin familj, även om hans far under en period var premiärministerns privatsekreterare och han själv möjligen föddes på 10 Downing Street. Han var inte osedvanligt rik och blev, strängt taget, berömd för ingenting, utom för att vara Beau Brummell. Han påstods lägga fem timmar om dagen på att klä sig. Han fick sina stövlar putsade i champagne. Antagligen överdrifter, men ändamålsenliga överdrifter för den som vill reta hederliga medborgare.

En staty av Beau Brummell på Piccadilly Arcade. Brummell var en ledande modefigur för män under sin tid. Foto: AP

Vad kostar det att hålla en god garderob? Beau Brummell fick frågan och svarade att om man höll i slantarna kunde nog 800 pund om året räcka. Det är lite drygt 800 000 kronor i dagens köpkraft. Och då ägnade sig Brummell ändå inte åt excesser av det slag som macaronis eller hans franska föregångare gick vilse i. Om något var Brummell minimalist. Han bar sällan några andra färger än vitt, beige och mörkblått på gränsen till svart. Han förfinade vad som närmast liknande en uniform av elegans: tunna vita eller beigea pantalonger, beige väst, vackert knuten linnekravatt, mörkblå snäv jacka med skört. Det var en påtagligt nyklassisk mundering, som i sin eleganta asketism snarast förde tankarna till antika skulpturer.

Brummell gjorde en spänning inom dandyismen tydlig. Den består än i dag. Hans dandyism var så nedtonad att den gränsade till en icke-stil. Det verkligt avgörande var inte de stora gesterna, eller tillgången till enorma summor, även om Brummell gjorde av med pengar som en full sjöman på permission. Det verkligt viktiga var den enkla perfektionen, som framför allt krävde öga och smak.

Prinsregenten, den blivande Georg IV, satt i timmar i Brummells dressingroom, tillsammans med andra estetiskt lagda ynglingar, fängslad av att se sin vän knyta linnekravatter, eller dra på sig sina tunna, smala pantalonger. Men det skulle inte hålla, för dandyns arrogans kom emellan.

Perfektionism

Litteraturkritikern Cyril Connolly (1903-1974) satte fingret på något centralt för all dandyism i sin uppsats ”Anatomy of Dandyism” från 1938:

”Dandys är perfektionister och perfektionism inbegriper besvikelse och ur besvikelsen växer en ide om en skara utvalda, om några få människor som begåvats med hjärtan och hjärnor av sådan betydelse att de kan lyfta sig ur den allmänna lervällingen.”

För Beau Brummell innebar det till slut att han, om inte socialt så åtminstone estetiskt och ur evighetens perspektiv, ansåg sig stå över prinsregenten. Relationen skar sig. När prinsen lät bli att hälsa på Brummell under en maskeradbal på dandyklubben Waiter’s på Piccadilly, vände sig Brummell till Lord Alvanley, som gick vid prinsens sida, och frågade: ”Alvanley, vem är din fete vän?”.

”Han leker med livet, eftersom han är oförmögen att leva det.”

Albert Camus

Brummell fick gå i exil, jagad av fordringsägare, på andra sidan engelska kanalen där Napoleon just haft sin slutliga förlust. Han levde i tilltagande misär i 25 år, utblottad, nedgången och till sist galen av syfilis. Men inte bortglömd: otaliga krämare använde hans namn på sina produkter för att signalera god smak utöver det vanliga. Och ännu till denna dag beundrad: för tjugo år sedan reste skjortskräddarna på Jermyn Street en staty över honom, trots att Brummells 200 år gamla skulder hos samma skräddare vid det här laget förräntats till belopp som till och med överstiger Brummells generösa dandybudget.

Dandyn, liksom fascinationen för dandyn, börjar alltså med Beau Brummell. Och ändå inte.

Orädd och öppen

Bland babylonier och israeler, perser och fenicier, atenare och romare dyker det alltid upp någon som himlar med ögonen, punkterar sociala ballonger med spetsiga formuleringar, som krusar skägget, målar ögonen, eller bär en särskilt utstuderad toga. Till och med Gamla Testamentets Josef, som stoltserar i sin färggranna dräkt och är oförskämd nog att tala om för sin bröder att han kommer att styra över dem, har ett drag av dandy. Och stanna till ett ögonblick vid El Grecos ”Adelsman med handen på bröstet”.

El Greco (1541-1614) målade porträttet 1580. Det var åtta år innan den spanska armadans misslyckade attack mot England, mitt under motreformationen. Ingen hade hört talas om Beau Brummell. Men titta på adelsmannens blick.

Orädd och öppen, med ett aningen roat, sardoniskt drag. Den här blicken tillhör inte en person som överväldigas av världen. Den tillhör någon som inte är rädd att ta världens mått och påpeka om det brister.

Och så, förstås, kläderna. Den svarta höghalsade rocken, i vad som ser ut att vara mönstervävt siden. Kråsen kring hals och handled. Det förgyllda värjfästet. Guldkedjan med berlock som skymtar i rocköppningen. Handen på det svarta bröstet är slående, men inte en ovanlig gest för tiden. Den kan symbolisera gudstro, eller en trohetsed till kungen. Men handens elegans är något extra, inklusive den märkliga fingerhållningen. Han får en vördnadsbetygelse att se vanvördig ut.

Dandyn leker med livet

En dandy?

Åtminstone en förfader. En utvald.

Filosofen och författaren Albert Camus (1913-1960) förstod dandyns smakfulla utanförskap:

”Dandyn är, genom sin själva sysselsättning, alltid i opposition. Han kan bara existera genom trots – dandyn är därför alltid tvungen att överraska. Egenhet är hans kall, överdåd hans väg till perfektion. Evigt ofullständig, alltid i utkanten, tvingar han andra att skapa honom, samtidigt som de förnekar sina egna värden. Han leker med livet, eftersom han är oförmögen att leva det.”

Någon som står utanför världen, i ständig opposition. Ändå finner man ofta dandyn nära makten, eller till och med som själva makten. Den brittiske prinsregenten har vi redan mött. ”Dandykungen” av Neapel, Napoleons svåger Joachim Murat (1767-1815), är ett annat exempel. Eller varför inte Benjamin Disraeli (1804-1881), blivande brittisk premiärminister, som i unga år struttade runt på Korfu, klädd som en grekisk pirat i blodröd skjorta, röda tofflor och en blårandig kavaj?

Strikta estetiska lagar och målmedvetet arbete

I utkanten, men central. Oppositionell, men ett rättesnöre. Det är en spegling av dandyns brokiga ursprung, från engelska klädsnobbar till franska kontrarevolutionärer. Men till och med de flesta franska dandys – de är rätt många – betraktar dandyn som i grunden engelsk. Kanske, skriver George Walden, därför att dandyismen är en flykt från ”puritanismens fasor”. Det finns ett nödvändigt anarkistiskt drag hos dandyn, i kampen mot det pompösa, tråkiga, sippa och fula. Samtidigt är kaos, i sin svällande, oformliga grällhet, helt främmande för dandyn.

Ytterligare ett skäl till att El Grecos porträtt leder tankarna till en dandy, är den strama enkelheten i adelsmannens klädsel. Beau Brummells oomstritt goda smak visade sig i detaljerna: snittet på hans figursydda rock, den enkla, romerskinspirerade frisyren i en tid då perukmodet ännu var ett levande minne. Långbyxor, precis som sans-culotterna. Beau Brummell gjorde hjortskinnsbyxor till högsta mode och lät slipa dem med sandpapper för att göra dem tunna och ge dem ett använt utseende.

Brummells huvudprincip, enkelheten, krävde strikta estetiska lagar och målmedvetet arbete. Brummell sades kunna göra av med ett fyrtiotal stärkta linnekravatter en vanlig morgon, innan han lyckades knyta en han var nöjd med. Varje kravatt dög bara för ett försök, sedan måste den kasseras. Vi tänker i första hand på det som ett överdådigt slöseri. Det var förstås också vad Brummell ville förmedla. Hans betjänt skickades inte sällan en omväg genom huset för att gäster som väntade på Brummell skulle imponeras av hur många kravatter han gjorde av med. Men den andra sidan av saken var just enkelheten. En kravatt är trots allt bara ett stycke stärkt linne. Inte något i sig dyrbart. De kasserade kravatterna signalerade mer än något annat att enkelheten, till skillnad från det prunkande överdådet, inte kunde dölja estetiskt fusk. Det gick inte att kompromissa. Ian Kelly citerar i sin biografi över Brummell en dandy som sammanfattar hur komplicerad enkelheten i en kravatt kan vara:

My neckcloth, of course, forms my principal care,

For by that we criterions of elegance swear

And cost me each morning some hours of flurry

To make it appear to be tied in a hurry.

En paradox

Så vem är dandyn?

En ordningsam anarkist. En franskinspirerad engelsman. Ett enkelhetens grundskott mot puritanismen. En perfektionist utan övertygelser och konsekvens. En oppositionell figur i samhällets utkant, som lätt blir dess blickfång. Kort sagt: en paradox.

I ett enda avseende verkar dandyn lätt att fånga: han är man. Den enklaste förklaringen är kanske att en klädintresserad kvinna historiskt inte har avvikit från normen. Hon behöver ingen särskild term. Men eftersom dandyn är mer än sitt klädintresse, räcker inte den förklaringen.

Orlandos resa genom århundradena skildrar en av litteraturens mest udda och omdiskuterade huvudpersoner. Foto: Nordstedts

En bättre förklaring är att kvinnor som har uppvisat dandyns estetiska och sociala kvaliteter, kallats något annat. Societetsvärdinnor, till exempel. Men visst finns de kvinnor som tydligare närmar sig dandyn.

Virginia Woolfs (1882-1941) Orlando, som färdas genom seklerna med varierande könstillhörighet, är i flera av sina skepnader en lek med dandyn. Orlandos verkliga förlaga, Vita Sackville-West (1892-1962), hade liknande drag. Det hade även Hester Stanhope (1776-1839), systerdotter till William Pitt den yngre (1759-1806). Hon framlevde till sist sina dagar i en narkotikadimma i ett övergivet kloster i Libanon, klädd i en utstyrsel som kombinerade turkiskt herrmode med traditionell beduindräkt. Beau Brummell beundrade henne mycket och hon var förtjust i honom. Något av dandyns kombination av anarkism och enkelhet fanns hos Anne Lister (1791-1840), eller ”Gentleman Jack”, som nyligen blev föremål för en engelsk TV-serie. Hon var samtida med Brummell, gick ständigt klädd i svarta, maskulint inspirerade kläder och har kallats ”den fösta moderna lesbiska kvinnan”.

Homosocial dimension

Att många av de kvinnor man skulle kunna kalla dandys varit lesbiska, faller tillbaka på dandyn själv. Att dandyismen har en så uppenbar homosocial dimension gör det lockande att sluta sig till att dandyn till sin natur är homosexuell. Och visst, det finns ingen brist homosexuella eller bisexuella dandys: Oscar Wilde (1854-1900). Eller den undersköne Stephen Tennant (1906-1987), mittpunkt för The Bright Young Things i tjugotalets London och kanske en aning för excentrisk för att kvala in som dandy. Eller Quentin Crisp (1908-1999), ”den nakne statstjänstemannen”, som utvecklades till en välklädd, vandrande enmansshow. Eller, för att ta en nu levande konstnär med tydliga dandydrag, David Hockney, född 1937. Eller, för den delen, dandyduon Gilbert and George, födda 1942 respektive 1943.

Men den sexuella läggningen har aldrig varit central för dandyismen. Om något har den ofta lagts till den långa raden av paradoxer och inkonsekvenser som alltid följer dandyn. Var Beau Brummell heterosexuell, homosexuell, bisexuell eller asexuell? Hur var det med Aubrey Beardsley (1872-1898), den tuberkulossjuka Art nouveaillustratören i sina duvgrå kostymer och ljusgula handskar? Hans mer skabrösa teckningar, som Victoria and Albertmuséet i London plockar fram då och då, har många exempel på jättelika fallosar och små snoppar, men där finns också gott om bröst och fingrar i sköten.

Etiketter av det där slaget är sådant som bara intresserar tråkmånsar som inte förstått att motsägelsen är dandyns natur.

Smoking och frack

Kan man vara dandy i dag?

Det är en bra fråga, till att börja med av det enkla skälet att dandyns spår inom herrmodet är både breda och djupa. Essäisten Max Beerbohm (1872-1956) överdrev bara en aning när han skrev att den vanliga kostymens födelse inträffade ”den klara morgon då Mr Brummell framför sin spegel kom på idén med byxor och enkla kavajer”. Brummells biograf Ian Kelly konstaterar att Beau Brummells avskalade stil kom att passa artonhundratalsmannens främsta intressen – respektabilitet, homogenitet och Mammon – alldeles utmärkt. Skalade man bara av det verkligt väsentliga i Beau Brummells klädstil, det vill säga den tidsödande och minutiösa intresset för detaljer, fick man ett slags anständighetens blåställ.

Både smokingen och fracken – nu höjden av konvention – föddes ur dandyns utmanande nydaning. Brummells stärkta kravatter blev till sist dels den stärkta skjortkragen, tänkt att rama in ansiktet precis på samma sätt som kravatten, dels såväl fluga som slips. Och inflytandet är större än bara enskilda klädesplagg: allt sedan Brummell satte stilen har västerländskt herrmode troget följt hans riktlinjer. Vi lever fortfarande i den neoklassiska, lätt militära och återhållsamma tradition som Brummell lade fast. Peruken har inte gjort comeback. Knäbyxorna bärs möjligen till jakt, eller på golfbanan, men är i praktiken utrensade.

Gilbert the Filbert

Det var inte svårt att bland män i allmänhet rensa bort känslan för det exakt rätta snittet, skillnaden mellan en krystad och en till synes helt okonstlad kravatt, eller förmågan att skilja det sublima från det prosaiska. Förmågan att se den typen av skillnader fanns aldrig bland män, eller för den delen kvinnor, i gemen. Det var just det som skilde ut Brummell från mängden. Men visst underhölls dandykulturen efter Brummells tid. Vi finner den till exempel i P G Wodehouses (1881-1975) berättelser.

I september 1914 skriver Wodehouse till exempel om Londons ”Nuts”, eller ”Knuts” i Vanity Fair. Artikeln utgår från music hall-hiten ”Gilbert the Filbert”, på många Londonbors läppar den säsongen. Sången, som genast gjorde sångaren Basil Hallam till stjärna, hade en sorglös refräng:

I’m Gilbert, the filbert

The nut with a k

The pride of Piccadilly

The blasé roué

Oh, Hades, the ladies,

They’d leave their wooden huts

For Gilbert, the filbert.

The colonel of the nuts.

”The Nut of London”, förklarar Wodehouse, ”is the descendant of the Beau, the Buck, the Macaroni, the Jonnie, the Swell, and the Dude.” ”The nut” är utstuderat håglös, berättar Wodehouse, och hans huvudsakliga fritidsnöjen är ”dans och brödkastning”. ”He is a sort of clam, endowed with just enough power of motion to enable him to get into a taxicab and say ’Murray’s’.”

Murray’s var en berömd senedvardiansk nattklubb på Beak Street.

Dandyn levde i Wodehouse romaner

Wodehouses kanske finaste skapelser, Bertie Wooster och Jeeves, skulle dyka upp året efter, 1915, och Bertie Wooster är i allt, från latheten till de kastade kuvertbröden, en ”Knut”. Bertie är Gilbert, the Filbert, utan musik. Det finns gott om passager i böckerna om Jeeves och Wooster, där Jeeves kan beskrivas som Brummells ande – återhållsamhet och minimalism – medan Wooster ständigt slåss med sin lust att förvandlas till en macaroni.

George Orwell (1903-1950) skrev om saken i februari 1945, i sitt välargumenterade försvar för Wodehouse efter kriget:

”Det är anmärkningsvärt att Wodehouse 1936 kunde publicera en bok med titeln ’Young men in Spats’. För vem bar damasker vid den tidpunkten? De hade blivit omoderna mer än tio år tidigare. Men traditionens ’Knut’, dess ’Piccadilly Johnny’, borde bära damasker, precis som pantomimens kines borde ha hårpiska.”

George Orwell. Foto: AP

Kort sagt, dandyn levde i Wodehouse romaner och den kunde göra det, eftersom läsarna kände igen typen. Orwell själv var något av en dandy. Hans tunna mustasch var udda och knappast en slump. När författaren Anthony Powell träffade honom för första gången på Café Royal på Regent Street i London oroade han sig över att inte kunna leva upp till Orwells intellektuella nivå. Det Orwell ville tala om, visade det sig, var överlägsenheten av den typen av ridbyxa som har en hälla att sätta under foten.

Dandyn hålls levande

Än närmare vår egen tid har dandyn, särskilt i England, ständigt hållits levande, lika paradoxal som under 17- och 1800-talen. David Bowies (1947-2016) scenpersona The Thin White Duke var ett slags kylig Dorian Gray-artad karikatyr av den asketiske dandyn. Konstnären Sebastian Horsley (1962-2010 tog den flamboyanta dandyn till och ibland förbi gränsen för det eleganta. Han bar hög hatt, inte sällan i rött, av den särskilt utdragna typ som kallas stovepipe. Det är ett plagg som antagligen uppstod med incroyablerna i Frankrike och anammades av dandys, innan den blev ett tecken på respektabel status. Horsley visste också att ta vara på dandyns främsta dygd: vanvördigheten. På dörren till det som var hans hem på Meard Street i Soho i London sitter en skylt kvar som han lät gravera och skruva fast: ”This is not a brothel. There are no prostitutes at this address”.

Något en modern dandy har att kämpa mot är den långtgående demokratiseringen av herrmodet, som sedan flera decennier snarare handlar om en infantilisering, det vill säga att klä vuxna män i samma sorts kläder som barn: gymnastikskor, shorts, träningskläder. Bara i den amerikanska rapkulturen har en och annan på ett övertygande sätt lyckats dandifiera den sortens kläder.

”Dandyismen är kapitalistisk, för dandyn omger sig med vackra saker och dekorativa människor och förblir döv för ropen på social rättvisa.”

Cyril Connolly

Samtidigt, om man väger in det faktum att dandyn inte bara är en fråga om kläder utan främst om attityd, finns alldeles tydliga exempel på dandyism inom modevärlden. En designer som Paul Smith representerar en mer återhållen massmarknadsdandyism. Vivienne Westwood är ett exempel på en designer som snarare närmar sig dandyismens rötter bland macaroner och muskadiner.

”Dandyn är en produkt av ett uttråkat samhälle och leda gör dig stygg”, påstod Barbey. Det borde få dandyn att frodas i vår tid. Men det är inte så enkelt.

Hur ska dandyn kunna behålla sin paradoxala själ?

Andy Warhol är en förgrundsgestalt för samtida dandyism. Foto: AP

Precis som den romantiska idén om poeten som ett transcendentalt orakel har dandyn som ideal framförallt levt vidare i populärkulturen. Ur olika blandningar av Lord Byron och Beau Brummell – i kombination, förstås, med andra arketypiska kreativa eller rebelliska figurer – har vi fått nästan alla populärkulturella typer. Samtidskildraren Tom Wolfe (1930-2018), i sina vita kostymer och eleganta elakheter, var en modern dandy. Jarvis Cocker (1963-), tidigare sångare i Pulp, har fångat dandyismen bättre än nästan någon annan. Inom bildkonsten är Andy Warhol (1928-1987) den stora förgrundsgestalten för samtida dandyism. Men just det säger också något om en nutida dandys svårigheter.

Warhol skapade stil, inte ur det unika, utan ur massamhället. Massamhället bygger på flockmentalitet och populärkulturen är ett av massamhällets mest likriktande instrument. Hur ska dandyn, som en del av populärkulturen, kunna bevara sin oförutsägbarhet, sin känsla av utvaldhet, sin perfektionism, sin opposition, ja, rent av sin goda smak? Hur ska dandyn kunna behålla sin paradoxala själ?

Kändiskulturen förvandlar allt unikt till något massproducerat, som inom dagar eller timmar kopierats till döds.

En farlig oliktänkare

Mycket av det som kännetecknar vår tid – ilska, moralism, prydhet, polarisering, gravallvar – gör dandyn mer behövd än på länge. Det är som Ronald Firbank (1886-1926), engelsk dandyförfattare från början av 1900-talet konstaterade: ”lättsinnighet är den mest oförskämda förfiningen av satir”. Men en sann dandy skulle i dag slitas sönder av twittermobbar, slängas ut ur förlagskataloger och stängas av från universiteten. Rädslan för mobben och beredvilligheten att böja sig för den, gör dandyn till en farlig oliktänkare, vars själva uppenbarelse är subversiv.

Om människor som provoceras av dandyns frivolitet skrev Barbey ”de är människor som tror att de är allvarliga, bara för att de inte vet hur man ler”. Men kanske är ändå dandyn, från puritaners och radikalers perspektiv, oacceptabel av goda skäl. Cyril Connolly konstaterade:

”Dandyismen är kapitalistisk, för dandyn omger sig med vackra saker och dekorativa människor och förblir döv för ropen på social rättvisa. Som kvickhuvud driver han med allvaret, som lyriker finns han för att fira saker som de är, inte för att förändra dem”.

Dandyismen har, skriver Connolly, “en reaktionär underton”.

Det är sant, även i den meningen att dandyn för en kamp som redan är förlorad. Eller, i Jules Barbey d’Aurevilly högstämda ord:

”Dandyism är den sista gnistan heroism mitt i dekadensen. Dandyism är en solnedgång. Liksom den sjunkande aftonstjärnan är den storslagen, utan värme och full av melankoli.”

Och det, förstås, i snygga gångkläder.

Detta är ett kapitel ur den nyutkomna antologin Manligt mode – En okänd historia, som redigerats av Ingrid Giertz-Mårtenson och ges ut av Bokförlaget Langenskiöld. Boken, som omfattar närmare 20 essäer om allt från hovdräkter till hip hop, samlar svenska och internationella författare och ges även ut på engelska.

Text:

Toppbild: Den döende dandyn av Nils von Dardel / Wikicommons