Från kohandlare till tjurskallar

Förvånansvärt många tyckte att det var en elegant lösning, även om den var lite udda. Miljöminister Olof Johansson skulle senare berätta att han burit sin avskedsansökan i dokumentportföljen, osignerad, i flera veckor. Aningen teatraliskt, kanske, men han menade att det fyllde en funktion: han ville påminna sig själv om att han inte fick svika sina principer. När statsminister Carl Bildt i mitten av juni 1994 meddelade att beredningsansvaret för Öresundsbron flyttades från miljöministern till den biträdande justitieministern – den opolitiska Reidunn Laurén – öppnade Johansson sin portfölj, undertecknade avskedsansökan och överlämnade den till statsministern.

Att något så prosaiskt som en bro till Danmark var orsaken till dramatiken kom inte som en överraskning. Centern och särskilt Olof Johansson hade gjort bromotståndet till en princip– och profilfråga. De ville ha en tunnel, för miljöns skull. Regeringen Bildt hade försökt lösa knuten genom att förvandla politik till byråkrati: om miljöprövningen gav grönt ljus för bron borde Centern ha en chans att backa.

Men Olof Johansson tänkte inte ge sig så lätt och som miljöminister hade han beredningsansvaret. Tills Bildt tröttnade på förhalningen och tog ifrån honom ärendet.

Det udda var förstås att bara centerledaren lämnade regeringen. Partiets tre övriga statsråd satt kvar. Johansson sa till och med att han vädjat till dem personligen att förbli på sina poster. Det var en fråga om att ta ansvar för landet: ekonomiskt kärva tider stod för dörren och Sverige hade inget att vinna på en regeringskris med bara tre månader kvar till nästa riksdagsval.

Fast detta handlade trots allt om något mer än Johanssons egna principer.

”Med tiden har högern blivit alltmer stöddig och alltför anspråksfull. Det som hänt de senaste dagarna har en klar politisk innebörd. Centern faller inte undan för Moderaternas maktanspråk. Nu blir det Centerns uppgift att i valkampanjen slåss för en regering där den politiska tyngdpunkten förskjuts från Moderaterna till den politiska mitten”, kunde Dagens Nyheters prenumeranter läsa på tidningens debattsida två dagar efter Johanssons avgång.

Det var debattredaktörens tillspetsade variant av vad undertecknaren Andreas Carlgren, partiets andre vice ordförande, faktiskt skrev i sin artikel, men inte en vantolkning. Carlgren slog ned på den oheliga alliansen ”i betongfrågorna” mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Öresundsbron var en ”bro tillbaka till historien, till förfrusna 60-talsidéer med grå och dystra betongmonument”.

”I Öresundsbrofrågan”, skrev Carlgren, ”har Socialdemokraterna och Moderaterna bildat ett slags extraregering i kulisserna, som ska garantera samma politik, oavsett regeringsskiften. Centern vill inte bara byta regering, utan också byta politik.” Det som behövdes, med valet för dörren, var ”en icke-socialistisk majoritet och ett starkare Centerparti”.

Så blev det nu inte. Regeringen Bildt ersattes av regeringen Carlsson den hösten och Centerpartiet förlorade en knapp procentenhet jämfört med valet innan. Det var det sjunde valet i rad som Centern krympte. Den period i början av sjuttiotalet, då partiet samlade en fjärdedel av väljarkåren, var långt borta.

Olof Johansson var ingen gröngöling den där sommardagen när han tog sin portfölj och gick. Redan i mitten sextiotalet blev han sekreterare i Centerns riksdagsgrupp, i slutet av sextiotalet ordförande i ungdomsförbundet, 1971 riksdagsman och han hade varit partiledare i sju år när han lämnade regeringen Bildt.

Han hade varit energiminister, personal– och löneminister och tillförordnad kommunikationsminister under Fälldinregeringarna. Han var en aning excentrisk – det krävs inte så mycket för att klassas som det i svensk politik – med sitt småskrockande sätt och sina aningen osorterade resonemang.

När Expressens fotograf Jan Delden under Almedalsveckan 1991 fotograferade Johansson då han kom gående ur havet med vatten till knäna, iklädd kostym och slips med dokumentportföljen under armen, förstod få vad Johansson ville få sagt. Var det centerrörelsens version av Venus födelse? Var han Jesus utan förmågan att gå på vattnet? Sökte han bara uppmärksamhet?

Det Johansson ville illustrera var att Centern var en vattendelare i svensk politik. Varken höger eller vänster. Symboliken gick de flesta förbi. Men den sortens egenheter ändrade inte att hans förankring i centerrörelsen var oklanderlig.

Johansson hyllades som en hjälte när han reste upp till Falun, där Centerns olika organisationer höll riksstämmor just när han avgick. Det fanns enstaka personer som hade avvikande uppfattningar, men få av dem sade något förrän långt efteråt. Utanför Centerpartiet himlades det en del med ögonen åt argumentet att det både var rationellt och rimligt att Olof Johansson gick, men att de andra centerministrarna satt kvar och ”tog ansvar för Sverige”.

Bildt och hans moderater var visserligen glada att slippa en regeringskris i slutet av valrörelsen, men var inte det där högtravande snacket bara en pretentiös rationalisering?

Inom Centerpartiet, däremot, fungerade argumentet utmärkt. Det var ännu tio år tills statsvetaren Katarina Barrling skulle lägga fram sin doktorsavhandling om partikulturer, det vill säga vilka självbilder och normer som styr de olika partigrupperna i riksdagen. Hade någon kunnat få en förhandstitt på Barrlings beskrivning av Centerpartiets sociala kultur, såsom den speglades i riksdagsgruppen, skulle de haft lättare att förstå saken.

”Centerpartiets riksdagsgrupp – de pragmatiska” är överskriften som Barrling gav kapitlet om Centern i sin avhandling. Hennes slutsatser baserades på djupintervjuer med sex av de då 18 riksdagsledamöterna, gjorda kring millenieskiftet. Centerpartisterna såg sig själva som pragmatiker i två avseenden. Dels i den meningen att de satte beprövad erfarenhet och det vardagligt konkreta framför akademisk kunskap och teorier. Dels i det att det var ett parti som satte praktiska resultat framför ideologisk renlärighet.

Det viktiga för centerpartisterna var övervägande och eftertanke. De värdesatte att ”stå med båda fötterna på jorden” och lade större vikt vid att faktiskt kunna genomföra sina idéer, än vid idéerna i sig. De beskrev sig själva som ett folkrörelseparti, ”rejäla” och inte särskilt ”talträngda”. Den som talade skulle helst göra det ”utan krusiduller”.

Alltför abstrakta resonemang hade för centerpartisterna ett drag av elitism, något de tyckte sig kunna uppfatta både hos vänsterpartister som var ”förlästa i den gamla vänsterlitteraturen” och hos moderater, som centerpartisterna ofta uppfattade som arroganta och överlägsna.

Det fanns en stolthet över partiets skicklighet vid förhandlingar. Kompromisser och samarbete var för centerpartister något gott, eftersom kompromisser var kopplat till att ta ansvar för landet. Just det senare, att ta ansvar för Sverige, återkom flera av de intervjuade till.

Övertygelsen var stark att kompromisser och samarbeten, även med partier som idépolitisk står långt ifrån Centern, var hedervärt eftersom det gjorde det möjligt att dels få en majoritet för den egna politiken, dels att ta ansvar för Sverige som nation.

Stora delar av Centerns självbild speglades i hur andra partiers ledamöter såg centerpartisterna, men just vad gäller förhandlingsförmågan, kompromisserna och samarbetena, beskrev andra partiföreträdare saken lite annorlunda.

Moderater tolkade Centerns öppenhet för att förhandla och samarbeta med olika parter som ett utslag av opålitlighet. Bland socialdemokrater, däremot, uppfattades Centern som ett ytterst pålitligt parti – när man väl skakat hand på något kunde man lita på att centerpartisterna höll sina löften.

Barrling såg en delförklaring till den ömsesidiga misstänksamheten mellan moderater och centerpartister i ”en dold kamp om vem som är borgerlighetens främste företrädare och vem som ska vara det största borgerliga partiet”, men det handlade också om vad man menade med ”pålitlighet”.

För socialdemokrater handlade det om att hålla ingångna avtal. För moderater dessutom om ”ideologisk konsekvens”. Det var i det senare Moderaterna inte tyckte sig kunna lita på centerpartisterna.

De socialdemokrater som talade med Barrling var kanske inte alldeles uppriktiga. Deras positiva syn på Centerns pålitliga kompromissvillighet handlade förstås också om den stående socialdemokratiska strategin att splittra borgerligheten. Utan borgerlig enighet var S herre på täppan. Men det fanns också en verklig kulturell samhörighet med rötter i den delade folkrörelsetraditionen.

Det moderata synsättet saknade för den skull inte visst eko bland centerpartisterna själva. Flera av dem besvärades av att Centerns sätt att hantera politiken verkade göra dem ”otydliga” för många väljare. En av de intervjuade riksdagsledamöterna uttryckte en viss avundsjuka på de partier som kunde hänvisa till tänkare som Keynes och Friedman, medan Centern fick hålla till godo med Gustaf Jonnergård – mer om honom strax – och Gunnar Hedlund.

”Den person som kan föra fram ett tydligt ideologiskt budskap på ett engagerat och dramatiskt sätt kommer att bli den ’återfunna sonen eller dottern’”, citerar Barrling denne centerpartist. Två år senare valdes Annie Johansson – senare Lööf – in i riksdagen.

Där har vi alltså centerpartisten. Eller hade, i alla fall. För det är lika bra att gå rakt på huvudfrågan: har Centerpartiet genomgått en total personlighetsförändring? Om Katarina Barrling gjorde om sin undersökning i dag, skulle hon då kunna se samma tydliga karaktärsdrag? Det är, som ni ska få se, inte alldeles enkelt att svara på den frågan.

Ett skäl är just Centerns pragmatism och identitet som mittenparti. Att ett pragmatiskt mittenparti byter partipolitiska lojaliteter då och då är inte nödvändigtvis ett tecken på en övergripande förändring. Att vara beredd att göra det är tvärtom själva affärsidén.

Ett annat skäl är att Centern, precis som alla andra partier, befinner sig i ett sammanhang. Och sammanhanget har verkligen förändrats radikalt de senaste tjugo åren. Om partier i grund och botten är sig lika, men ställs inför helt nya problem, kan resultatet bli överraskande.

Ett tredje skäl är att det som rör sig på ytan, blir konflikter och rubriker, inte behöver spegla det som sker på ett djupare plan. Partier larmar och gör sig till, men de har vanligtvis en kärna, idémässigt och socialt, som är ganska stabil.

Ett fjärde skäl är att C, till skillnad från nästan alla andra svenska politiska partier, har haft svårt att sätta ord på sin ideologi. Partiet har, som påpekats, saknat stora tänkare och ett självklart idéarv att hänvisa till.

Att den praktiska erfarenheten och det praktiska resultatet, snarare än teorier och principer, har styrt partiet kan beskrivas som en styrka. Men det har också gjort Centern till ett parti som under hela efterkrigstiden varit på jakt efter en fastare kärna. Det är där vi måste börja.

Satirtecknaren EWK ritade i mitten av sextiotalet Sveriges främsta partiledare, där de står under porträtt av sina ideologiska inspiratörer. Över statsministern och socialdemokraten Tage Erlander hänger Marx. Över högerledaren Jarl Hjalmarson syns Edmund Burke. Över Folkpartiets Bertil Ohlin John Stuart Mill. Och över centerledaren Gunnar Hedlund hänger ett porträtt av Gunnar Hedlund.

Om folkpartister ständigt fått höra att de är kluvna har piken mot pragmatikerna i Centerpartiet alltid varit denna: har de någon idégrund att stå på överhuvudtaget? Är de inte ett rent, principlöst intresseparti?

Gunnar Hedlund hade förstås protesterat. Och han skulle ha haft en poäng, för porträttet bakom Hedlund borde nog egentligen ha föreställt Gustaf Jonnergård. Han kom från Förlösa utanför Kalmar och hade redan suttit som partisekreterare i 15 år när EWK ritade sin teckning. Han skulle sitta i tio år till.

Centerns historia börjar inte bokstavligen med honom, även om namnbytet från Bondeförbundet skedde under Jonnergårds tid, men ingen annan var så central för att göra Centern till något mer än just ett intresseparti för bönder. Jonnergård var och är kanske fortfarande det närmaste en ideolog partiet haft.

Gustaf Jonnergård var partisekreterare under en tid när partisekreterare fortfarande både hade tid att tänka och förväntades göra det. Och tänkte gjorde han. Han utgick från partiets rötter, som han hade skrivit en avhandling om. Det fanns, menade han, ett slags ”bondeideologi” som bottnade i självständighet och småskaligt engagemang. Det var detta man behövde bygga vidare på.

Att det krävdes en utveckling var uppenbart: industrialiseringen och urbaniseringen var faktum. Det handlade om att destillera Centerns grundläggande värderingar och stöpa om dem för en ny tid. Han skissade en kraft som både vände sig mot den storskaliga, byråkratiserade staten och den opersonliga storföretagsamheten.

Decentralisering blev ett honnörsord. I demokratifrågor skulle Centerpartiet verka för en nära och finmaskig demokrati som engagerade medborgarna i hanterbara kommuner, studieförbund, föreningar och kooperationer, låt vara producentkooperationer, snarare än konsumentkooperationer.

I närings– och välfärdspolitiska frågor framhävde Centerpartiet företagsamheten och det egna ansvaret, men med ett särskilt öga till småskalighet, snarare än stordriftsfördelar. När miljöfrågorna seglade upp inlemmades de i den centerpartistiska läran och decentraliseringtanken fick sällskap av vad som skulle kallas ”ekohumanism”.

Var C vänster eller höger? Det var länge en känslig fråga.

Under Fälldin markerade partiet sin upplevda särställning genom att kalla sig ”icke-socialistiskt”, inte borgerligt. Det var först på partistämman 1998 som frågan om partiets borgerlighet blev en huvudsak och det som en reaktion på att den avgående partiledaren Olof Johanssons önskan att inte binda partiet vid något block, inte ens genom att kalla sig icke–socialistiskt. Om Johansson på stämman fyra år tidigare hade hyllats som en hjälte efter sitt avhopp från regeringen var stämningen en annan 1998.

Det gick dåligt för partiet, som hade inlett ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna efter valet 1994. Att Johansson verkade mer tillfreds i lag med Socialdemokraterna än med de borgerliga partierna provocerade många centerpartister, som menade att Centern inte kunde vela i regeringsfrågan och att det självklara valet var borgerligheten.

Resultatet blev en intern process ur vilken partiet kom ut som borgerligt. Ungefär samtidigt hördes det allt oftare att partiet också var liberalt, men ordet dök inte upp i partiprogrammet förrän 2013.

Ändå var Johanssons hållning inte obegriplig. Centern hade redan från sin början tydliga idémässiga och inte minst sociala beröringspunkter med den tidiga arbetarrörelsen, den folkrörelsenära liberalismen och senare miljörörelsen.

”När en LRF-företrädare träffar en sosseminister uppstår per automatik kärlek”, som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren en gång uttryckte det, om inte annat för att företrädarna för de båda rörelserna ”älskar att se vem som lurar vem i slutänden”.

Men det fanns, mycket tack vare Jonnergård, också hinder i vägen för frändskap med andra folkrörelser. Såväl socialister som liberaler fångades lätt av storskalighetens tjusning. Den gröna vågens miljörörelse var i mycket en romantisk storstadsrörelse, som saknade småbrukarnas och landsbygdsbefolkningens erfarenhet. Centerns idéer, som Jonnergård formulerade dem, var förankrade i en annan, mer jordnära, tradition.

Det fanns ett Lantmannaparti redan efter representationsreformen 1866, men det utvecklades efter en cykel av splittring och sammanslagningar till Moderaterna. Det var därför för att värna landsbygdsbefolkningens intressen som Skaraborgsbonden Carl Berglund 1910 lät författa ett upprop i tidningen Landsbygden under rubriken ”Bröder, låtom oss enas!”.

”Industri, kapital och arbete var för sig och på de mest skilda områden sluta sig samman i föreningar för att skaffa sig större inflytande i allmänna angelägenheter och bereda sig större fördelar i ekonomiskt avseende. Den jordbrukande befolkningen allena tycks inte förstå sina intressen, utan låter sig ledas och exploateras av de övriga”, inledde Berglund sitt upprop.

Det blev inte ett, utan två intressepartier för bönderna. I början av tjugotalet slogs de samman till det som med tiden skulle bli Centern.

Det verkliga maktgenombrottet kom med ”kohandeln” 1933, då Bondeförbundet backade upp regeringen Per Albin Hanssons stimulanspaket, mot utvidgade prisregleringar för jordbruket. Överenskommelsen förhandlades inte fram av partiledaren Olof Olsson, utan av en grupp yngre partikamrater, under ledning av Axel Pehrsson–Bramstorp, som inom ett år tog över partiledarskapet.

Det blev också, under ovanliga omständigheter, Pehrsson–Bramstorp som blev Bondeförbundets förste statsminister. När den socialdemokratiska regeringen tvingades avgå 1936 tog Bondeförbundets ledare över under tre månader fram till andrakammarvalet. Efter valet gick Bondeförbundet i koalition med Socialdemokraterna och satte sig i regering under Per Albin Hansson.

Inga av de här uppgörelserna var okontroversiella inom partiet. Det var inte heller deltagandet i samlingsregeringen under kriget. Då Bondeförbundet 1941 höll riksstämma, var den så präglad av missnöje med böndernas situation, att den kom att kallas ”Slaget vid Lund”.

Socialdemokraterna gjorde flera inviter till Bondeförbundet efter kriget, men det var först med början 1951 som en ny koalitionsregering blev till, nu med Gunnar Hedlund som Bondeförbundets ordförande. Sex år senare upplöstes koalitionen, när de båda partierna hamnade på oförenliga ståndpunkter i den stora, vattendelande frågan om tilläggspensionen ATP.

Det var en besvärlig tid för Bondeförbundet, enligt Hedlund nästan ödesbundet så, om partiet inte hittade en ny väg fram: urbaniseringen tömde partiets traditionella reservoar av väljare.

Det var nu partiet började den förändring som Gustaf Jonnergård ägnade sitt partisekreterarskap att slipa på. Det märktes inte minst på namnbytena: först till Landsbygdspartiet Centern 1957 och året efter helt enkelt till Centerpartiet.

Så kom guldåldern. I andrakammarvalet 1958 växte Centerpartiet från 9,4 till 12,7 procent. Och segersviten fortsatte. I valet 1973 lyckades Centern få drygt 25 procent av rösterna, medan Moderaterna inte ens nådde 15 procent.

Centern hade blivit det självklara alternativet till Socialdemokraterna. Det var mer än en fråga om procentenheter. Sedan namnbytet hade det politiska avståndet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet växt. Inför andrakammarvalet 1960 hade Hedlund och Folkpartiets Bertil Ohlin förklarat att de ville se en regering som berövade ”socialdemokrater och kommunister” makten.

I bakgrunden fanns de större förändringar som urbanisering och strukturrationalisering förde med sig. Socialdemokraterna bejakade dem och vandrade allt längre från sin egen småskaliga folkrörelsetradition. Centern mejslade ut en idégrund som gick i rakt motsatt riktning.

Att miljöfrågorna fick allt större utrymme förstärkte trenden. Inom vänstern var det alternativen till de storindustriella Socialdemokraterna som kunde kanalisera det nyväckta engagemanget. Inom den icke-socialistiska oppositionen var det Centerpartiet.

När Torbjörn Fälldin tog över efter Hedlund 1971 hade kärnkraften seglat upp som den mobiliserande miljöfrågan. På centerstämman 1973 slog partiet fast att det motsatte sig kärnkraft. Det var inte minst detta som ledde till partiets rekordresultat i valet samma år och som tre år senare, 1976, skulle leda till den första statsministern som inte var socialdemokrat sedan Pehrsson–Bramstorps tre månader 1936.

Men att regera var inte lätt.

Det berodde delvis på oenighet inom den icke–socialistiska trepartikoalitionen men också på att rekordåren var över. Oljekris blev industrikris och skenande statsskuld i ett land där väljarna hade vant sig vid att politik handlade om att välja mellan nya, ambitiösa reformer.

Trepartiregeringen saknade en tydlig egen strategi och intrycket spred sig att trepartiregeringen gjorde ungefär vad Socialdemokraterna skulle ha gjort, men oskickligt och valhänt. Efter valet 1982 tog Socialdemokraterna över igen. Centern hade tappat 10 procentenheter sedan sitt rekordresultat 1973 och tvivlen på borgerlighetens regeringsduglighet var spridda.

Sedan dröjde det fem val och tjugo år innan C kunde notera en uppgång i ett val. Då, 2002, nådde partiet 6,2 procent, ungefär en procentenhet mer än valet dessförinnan, men ändå det näst sämsta resultatet i partiets historia. Det var dock ingen händelselös period.

Mitt i den hamnade Centern i regering igen, åtminstone tills Olof Johansson lämnade in sin avskedsansökan. Hans bittra erfarenhet av de borgerliga regeringsåren var antagligen en orsak till att han ledde tillbaka Centern till Socialdemokraterna, även om den officiella versionen var att det handlade just om att ”ta ansvar för Sverige” i ett läge av ekonomisk kris.

Partiet fick en egen statssekreterare på Finansdepartementet, förhandlade fram budgetar med Ingvar Carlssons regeringar och fick till en stängning av kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1.

Men uppgången i väljarstöd 2002 hade inget med det att göra, utan snarare med den reaktion mot Olof Johanssons vägval som präglade stämman 1998. Lennart Daléus hade då ersatt Johansson, men först när Maud Olofsson tog över våren 2001 tycktes partiet få ny energi.

Maud Olofsson tyckte om att beskriva sig som Thorbjörn Fälldins lärjunge och hoppade på så sätt smidigt över Olof Johansson. För Socialdemokraterna var Olofssons tillträde dåliga nyheter. Ingvar Carlsson, och i än högre grad Göran Persson, hade uppskattat Olof Johansson. Om Maud Olofsson mumlades det att hon ”hatade socialdemokrater”.

S tyckte sig få det bekräftat när de fyra borgerliga partierna sensommaren 2004 bildade Allians för Sverige, hemma hos Maud Olofsson i Högfors. Det var hon som hade varit mest pådrivande för att få till stånd Alliansen. Det blev ett framgångsrikt projekt, som tog död på tvivlet om borgerlig regeringsförmåga. Fredrik Reinfeldt fick två regeringsperioder, utan avhopp.

Så började SD:s snabba tillväxt.

Att svensk politik fick ett tredje stort parti, utan klar hemvist i endera blocket, ställde det mesta på huvudet. Inget av de etablerade partierna visste till att börja med hur de skulle reagera på det. Satta under tryck försökte de sluta ett slags etablissemangskoalition för att stänga ute Sverigedemokraterna. Decemberöverenskommelsen höll, åtminstone formellt, inte mer än nio månader, men det parti som i det längsta vägrade att lämna den var C.

Strax innan Kristdemokraterna på sitt riksting förklarat att överenskommelsen var död, hösten 2015, hade Centerpartiet i stället bekräftat den på sin partistämma. Och när det blev en repris, utan kristdemokrater och moderater i januari 2019, var C en ivrig tillskyndare.

Det är någonstans här som frågan om Centerns eventuella personlighetsförändring uppstår.

Här finns något intressant för statsvetare att rota i. För situationen saknar inte historiska paralleller. Centern tycks, sin kompromissvilja till trots, även ha en fallenhet för att måla in sig i hörn. Det skedde under ATP-striden, då partiet varken kunde finna en kompromiss med koalitionspartnern Socialdemokraterna, eller med de borgerliga partierna.

Det skedde med kärnkraften, som spräckte den första regeringen Fälldin. Det skedde under regeringen Bildt, när Olof Johansson lämnade regeringen på grund av Öresundsbron. Och nu skedde det igen, då Alliansen ställdes inför att hantera Sverigedemokraterna.

Det här var den verkliga spiken i kistan för Alliansen.

Från moderat håll såg man det som att C, som varit centralt för att bilda Alliansen, nu bestämt sig för att ta död på den. Annie Lööf och Centern hade en helt annan historieskrivning. De menade att Moderaterna splittrat Alliansen, genom att inte hålla rent mot SD.

Den öppna striden om den saken hade börjat med ett textmeddelande från dåvarande moderatledaren Anna Kinberg Batra i januari 2017 där hon meddelade att hon tänkte föreslå en gemensam alliansbudget till hösten och inte tacka nej till Sverigedemokraternas röster, om de ville ge dem.

Centerpartiet uppfattade det som att Moderaterna provokativt klampade över deras röda linjer. Det fanns ett tydligt eko från Andreas Carlgrens debattartikel efter Olof Johanssons avgång: Moderaterna hade agerat stöddigt och anspråksfullt.

Några begrepp började cirkulera. Ett var ”den breda mitten”, som delvis kunde ses som en markering mot Moderaterna av det slag som följt på Olof Johanssons avgång, inte bara mot Sverigedemokraterna. Ett annat var ”centerhatet”, som ofta tillskrevs gamla alliansvänner utan förmåga att uppskatta idén om den breda mitten.

Centern slöt leden och de gjorde det särskilt kring sin ledare. En annan formulering ur Barrlings avhandling gjorde sig påmind, den om den ”återfunna sonen eller dottern” som kunde ”föra fram ett tydligt ideologiskt budskap på ett engagerat och dramatiskt sätt” och göra Centerpartiet tydligt.

Vem var Annie Lööf, om inte just denna efterlängtade person? Som svar på den förgiftade atmosfären växte något som liknade en personkult fram.

Läget var låst. En ledande centerpartist som uttalade sig anonymt om saken i en artikel av Henrik Dalgard i tidskriften Smedjan menade att principiellt benhårda företrädare som Annie Lööf och den ekonomisk–politiske talespersonen Martin Ådahl satte tonen: ”Även om vi sitter fast i ett hörn och måste välja ska vi vägra välja. Vi ska hålla vår gräns och våra röda linjer”.

Och så blev det.

De varma känslor mellan Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, som legat till grund för Alliansen, hade övergått i öppen bitterhet mellan Annie Lööf och Ulf Kristersson. Att Centern gick från att stödja en regering till att stödja en annan var på ytan inget anmärkningsvärt. Under efterkrigstiden hade det, som vi sett, skett gång på gång. Men den här gången handlade det om något mer än om fingerfärdiga förhandlingar. Centern hade förändrats. Det gick till och med att mäta.

Den förändring som var lättast att mäta handlade om något som det, till och med inom politiken, är en aning ofint att tala om: pengar. Det har forskats i hur storvinnare på lotteri reagerar på sin plötsliga rikedom. Erik Lindqvist, professor i nationalekonomi, har kommit fram till att skrönorna om storvinnare som inte kan hantera pengarna och som drabbas av dålig psykisk hälsa är just skrönor.

I allmänhet är följderna av en storvinst odramatiska. Man kanske går ned en aning i arbetstid, men pengarna spenderas som regel med försiktighet och känslan av välbefinnande ökar. Det sker inga märkbara förändringar i relationerna till familj och vänner och inga stora skiften i synen på samhället i stort. Gäller detsamma politiska partier?

Hösten 2005 sålde Centerpartiet sin tidningskoncern för sammanlagt 1,8 miljarder kronor. I ett slag blev partiet ett av de rikaste i världen. Förändrade det Centern? Kanske. Men sättet den nyvunna rikedomen förändrade partiet hade i så fall mer att göra med andra förändringar.

Under sjuttiotalet kunde elaka borgerliga tungor tala om centerpartister som ”Åsa–Nissemarxister”. Efter millennieskiftet var det snarare begreppet ”Stureplanscentern” som var i svang. Det var, från 2006, en riktig partiavdelning inom Ce, ledd av ungdomsförbundets dåvarande ordförande Fredrick Federley som gärna höll till på krogen Sturehof, men det var också ett skällsord bland kritiker från vänster inom och utom partiet.

Unga centerpartister, klagade de, hängde alldeles för mycket på näringslivets tankesmedja Timbro och experimenterade fritt med radikal liberalism.

Olof Johansson hade inte haft något till övers för Timbroflirtandet. När han utmanades inför provvalen inom Centern 1997 ansåg Johansson sig föremål för en ”kupp” styrd av just Timbro. Men de unga liberalerna inom Centern mötte inte alls samma motstånd från Maud Olofsson när de, i Federleys egna ord, ”ville ideologisera både partiet och ungdomsförbundet”.

Länge var Federley och Annie Lööf parhästar i det arbetet. ”Att gå från sossefiering till liberalisering är en lång resa som innebär att man måste utmana invanda tankemönster – i människors vardag, och långt in i politiskt borgerliga kretsar”, skrev Lööf i en artikel i Liberal Debatt 2009. Hon angav den hyperliberala Ayn Rand som en av sina favoritförfattare. Det här var något annat än Gustaf Jonnergårds ”bondeideologi”.

Annie Lööfs artikel publicerades strax efter riksdagsbeslutet att ge Försvarets radioanstalt ökade befogenheter för avlyssning, sommaren 2008. En stark, liberal proteströrelse mot förslaget hade växt fram på sociala medier. För de unga liberalerna i Centern blev den en formativ strid. Fredrick Federley och Annie Lööf lät meddela att de kände sig tvingade att rösta nej till regeringsförslaget.

De utsattes för starka påtryckningar att hålla partilinjen av äldre kollegor, som såg beslutet som en pragmatisk sakfråga, inte en värderingsfråga. Enligt vad Federley senare berättade hamnade Lööf och han själv i vad som snarast var en gisslanliknande situation på Miljödepartementet, där de blev sittande inlåsta, utan passerkort.

Båda två röstade till sist för ett modifierat förslag, men under starka känsloyttringar. Den politiske kommentatorn KG Bergström menade att händelsen knäckte Maud Olofsson, då ännu partiledare, som ”liberal ikon”, men man kan också säga att den var en indikation på hur starka de liberala övertygelserna hade blivit bland unga centerpartister.

Och snart nog skulle Annie Lööf själv få hantera de bekymmer den tilltagande ideologiseringen förde med sig.

Annie Lööf, som hade det svårt som partiledare till en början, fick vid årsskiftet 2012–2013 hantera ett utkast till nytt idéprogram. Det innehöll radikala libertarianska förslag om fri invandring, om att legalisera månggifte och om slopad skolplikt.

Väljarnas förtroende för Lööf sjönk till ensiffriga tal och det smeds ränker för att få henne utbytt. Programmet hade knappast något brett stöd inom partiet och de mest radikala bitarna redigerades bort, men det gav en fingervisning om hur ideologisk den nya generationen centerpartister var. Även om de förlorade striden om FRA hade de ändå fått inflytande i partiet, inte minst tack vare SD:s framväxt.

Migrationsöverenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet 2011, som främst syftade till att markera mot Sverigedemokraterna, var ett exempel på centerpartisternas nya, ideologiska fasthet. Och liberalerna inom Centern hade nu gått från att vara en ungdomsgård till att leda det: Annie Lööf tillträdde partiledarposten just 2011. Den ideologiska förändringen gick också att mäta.

Den internationella forskargruppen Chapel Hill Expert Survey, CHES, kartlägger politiska partiers ideologiska positioner längs flera åsiktsdimensioner. När CHES kom med en mätning för perioden 1999 till 2019 kunde statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson peka på något anmärkningsvärt: medan övriga svenska politiska partier under de tjugo år som kartlades hade ”intagit ytterst stabila och högst välbekanta positioner” hade Centerpartiets ideologiska resa varit ”dramatisk i såväl vänster–högerled som längs GAL–TAN–skalan”.

Partiet hade dragit sig betydligt åt höger, men samtidigt gjort en ännu större förflyttning från en position som huvudsakligen vilade på traditionella värden och en nationell utblick, till en position som värderingsmässigt drog åt det alternativa och kulturradikala.

Centern hade dessutom bytt väljargrupp. Allt fler av dess sympatisörer återfanns i städer och var inte sällan yngre och högutbildade. Den grupp där C var starkast i valet 2018 var kvinnor mellan 18 och 22 år, där partiet fick hela 17,8 procent. Därefter kom kvinnor i successivt stigande ålder. Först på sjätte plats kom en manlig väljargrupp: män mellan 18 och 22, med 8,7 procent.

På ett fåtal år hade alltså partiet blivit miljardär, bytt ideologisk position och rekryterat en helt annan typ av väljare än den som partiet hade förknippats med ända sedan namnet fortfarande var Bondeförbundet.

Här finns anledning att återvända till de där pengarna. Förmögenheten har inte skötts anmärkningsvärt bra. Muharrem Demirok tvingades under sitt partiledarskap halvera utdelningarna till partikassan från investmentbolaget Randello invest. Det ledde till uppsägningar och omorganisation. Bidragen till tankesmedjan Fores, som partiet skapat tillsammans med ett par liberala organisationer, halverades i början av det här året, vilket ledde till att vd:n Ulrica Schenström slutade.

Men C är fortfarande ett av världens rikaste partier. Och pengarna har kommit till användning. Innan Demirok skar ned på utdelningarna hade Centern plockat ut en dryg miljard ur bolaget under tio år. Valåret 2022 tog partiet ut rekordsumman 184 miljoner kronor. Vad gick pengarna till?

Även om det är svårt att få tillgång till exakta siffror talar mycket för att en växande utgiftspost var opinionsmätningar. ”Centern är ett väldigt mätintensivt parti”, kunde en opinionsanalytiker berätta för några år sedan. ”De är glada i att hitta målgrupper och göra mosaikvärderingskartor. De har gott om pengar och många unga i och omkring ledningen som är PÖP:are”.

En PÖP, kunde samma person förklara för den som undrade, är den politiska motsvarigheten till Militärt överintresserad person, MÖP. Unga, slipade människor som fascineras av den moderna politikens alla möjligheter till analys av opinionsdata.

Det kan förstås finnas ett ytterst pragmatiskt drag hos PÖP:are. Flexibla politiker kan röra sig fritt över opinionsskalan, beroende på vad mätserierna ger för resultat, om de så önskar. Men mer karaktäristiskt för PÖP:are är att de rör sig i en genompolitiserad värld, full av analyser och teorier, långt från praktisk erfarenhet och det vardagligt konkreta.

Vi kan få hjälp att förstå saken av statsvetaren Björn Östbring, som i sin doktorsavhandling Migrationspolitiska dilemman – Om idealism och realism i liberal politisk teori från 2019, skriver om två olika förhållningssätt i migrationsfrågan. Det ena, som motsvarar idealismen, kallar han top–down. Den hållningen innebär att politiska hantverket främst ses som att applicera ideologiska principer på verkligheten.

Det andra, som motsvarar realismen, kallar han bottom–up. Den hållningen innebär att de politiska förutsättningarna avgör vilka ideologiska principer som kan implementeras, men också vilka principer som är värda att hålla fast vid.

Om man utgår från Katarina Barrlings avhandling råder det ingen tvekan om vad som kännetecknar C, så som partiet såg ut när hon gjorde sin undersökning. Det var, socialt och av tradition, ett pragmatiskt bottom–up–parti på folkrörelsegrund.

Annie Lööf och hennes ideologiska generationskamrater inom Centern talar tvärtom ett påtagligt top–down–språk. Det viktiga, även om det kostar väljare eller makt, är att inte vika från principerna. Om ingen annan ser den ”breda mitten” gäller det att hålla fast vid den, tills de andra viker sig.

Det verkar med tanke på detta mer sannolikt att den centerpartistiska mätivern speglar ett annat drag hos den yngre generationen centerpartister: de är inte bara ideologer, utan fascinerade av den professionella manipulationen av politiken som nya tekniska möjligheter ger.

De är långt ifrån ensamma i en generation som växt upp med president Bartlett och West Wing på TV, och Tony Blairs spinndoktorer i nyhetsrapporteringen. Men de är av ett helt annat slag än de centerpartister Katarina Barrling beskrev.

Så till de andra metamorfoserna inom Centern – pengarna, ideologin, väljarna – kanske vi till sist måste lägga de ledande centerpartisterna själva.

Då är väl saken klappad och klar? På tjugo år har både Centern och centerpartisterna förvandlats till något helt annat än de brukade vara? De är inte längre Gustaf Jonnergårds arvtagare? Men vi kan förstås inte avsluta den här artikeln utan att nämna Anna–Karin Hatt.

Nu är Centern inne på sin andra partiledare efter Annie Lööf och något verkar ha förändrats igen. Själva sättet Hatt valdes på är en ledtråd. Även om C inte hade det lika svårt som Liberalerna att finna en ny ledare tackade alla favoriter, inklusive Hatt, först nej. Inte bara i förbifarten, utan utförligt och, som det verkade, definitivt.

Men sedan tackade hon ja. Hur gick det till?

Elaka tungor passade på att dra fram pengarna igen. Hatt får 223 000 kronor i månaden, 20 000 mer än statsministern. Men saken är ju den att hennes nya lön ändå är drygt 100 000 mindre än hon hade som VD på LRF. Det var knappast pengarna som lockade.

Mer intressant är just att Hatt närmast kommer från LRF. Och att hon stått vid sidan av politiken under tio år – den period när Centerns förvandling från ett pragmatiskt till ett ideologiskt parti har varit som mest påtaglig.

Det är inte så långsökt att dra slutsatsen att Centern inte är alldeles tillfreds med alla förändringar under de senaste åren. Och att Anna–Karin Hatt, med sin LRF–bakgrund och sitt relativa oberoende, har till uppgift att finna en väg tillbaka till något mer bekant. Hennes nej blev kanske ett ja därför att hon fick ett mandat att göra just det.

Något har hänt med Centerpartiet och något händer fortfarande. När Katarina Barrling för ett runt 25 år sedan gjorde sina intervjuer besvärades några av centerpartisterna av att deras pragmatiska sätt att hantera politiken gjorde partiet ”otydligt”. Men otydligheten fanns hos väljarna, inte hos centerpartisterna själva. De visste vilka de var.

När Centerpartiet gav sig ut på sin liberala ideologiska resa och ställde principerna i första rummet, i strid med partikulturen, verkar den saken ha ställts på sitt huvud: partiet blev kanske tydligare för väljarna, men centerpartisterna blev osäkra på vilka de var.

Ska man spekulera i varför så många drog sig för att axla partiledarskapet är det en hypotes så god som någon. Man vill inte vara chef för något man inte förstår.

Så visst är Centern ett annat parti än det brukade vara, men kanske också ett parti med hemlängtan. Och en ny ledare som kan göra något åt den saken. Det vore dumt att glömma hur trogna centerpartister kan vara sina grundvärderingar, även om tiden gått och mycket har förändrats.

Olof Johansson, sa han nyligen i en intervju, har än i dag aldrig åkt över Öresundsbron.

***

Läs även: Långt kvar innan mullornas makt är bruten

Läs även: En Hatt för ditt och datt i La La Land