Går han att lita på?

En dag när det är lite mer än fyra månader kvar till valet sitter han i en bil som talmannen lånat ut. Som vanligt är det en blixtvisit.

Ut till Nacka gymnasium och kvickt tillbaka till journalisterna i riksdagen.
Vintern har varit fylld av sådana möten. Äldreboenden, frivilligorganisationer, företag, partiföreningar. Nu är det skolor. Förstagångsväljarna kan avgör.

I baksätet rabblar han, som så många gånger förr, kalkylen för den sjuttonde september. Han har förberett den dagen i tre år. Han säger:

– Val vinns genom att sittande regering förlorar. Folk börjar i det de har: Är regeringen bra? Av många skäl tror jag de svarar nej. Då frågar sig väljarna: Är alternativet bättre?
Han bär den grå kostymen, inte en av de bruna han brukar ha när han ska vara i tv. Då knäpper han oftast händerna på magen när han talar, precis som Göran Persson gör. Nu lägger han armen bakom huvudet och resonerar färdigt med sig själv.

Å ena sidan har de borgerliga aldrig varit så enade, den sittande regeringen sällan så skandaltyngd. Å andra sidan har det nu kommit flera opinionsmätningar där borgerligheten tappar kraftigt, alliansen har grälat mer än gullat de sista månaderna och högkonjunkturen gynnar regeringen. Det är nu den svåraste tiden i hans partiledarskap börjar.

Fredrik Reinfeldt vrider och vänder ekvationen tills han når slutsatsen: riksdagsvalet hänger på Fredrik Reinfeldt själv.

– När väljarna sedan har kommit fram till att alternativet till socialdemokraterna kan vara möjligt, måste de tro att jag fungerar i mitt ledarskap och i alliansens. De måste känna att de kan tro på mig. Jag är den yttersta garanten för att moderaternas förnyelse är på riktigt och för att den består.

Lille Kennedy

I köphuset i Näsby centrum i Täby utanför Stockholm, ett par hundra meter från Fredrik Reinfeldts hus, står Jeanette Ekwurtzel. Hon är 41 år och småbarnsmamma. Hon har aldrig röstat på moderaterna, men kan tänka sig att göra det nu. Det är sådana som hon som kan ge Reinfeldt valsegern.

– Det vore roligt med en yngre eller mer modern ledare för Sverige, säger hon.
Sedan fortsätter hon med det som så många andra brukar göra när Reinfeldt kommer på tal.
– Det är svårt att veta om man kan lita på honom. Han har ju ändrat sig och bytt politik. Vad är det som säger att han inte byter tillbaka?

Fredrik Reinfeldt är ett mysterium. Han är den populäraste partiledaren. Han har gjort en succéartad moderat comeback. Men väljare, ledarskribenter, analytiker och politiska motståndare lyckas inte få grepp om honom. Vad vill han egentligen?

I en av de tre böcker om Reinfeldt som nu har kommit ut beskriver författaren Ulf Kristoffersson hur mamma Birgitta Reinfeldt drillat sin son. Redan när han var åtta år såg Birgitta Fredrik som en fantastisk ledarskapstalang.

Pappa Bruno Reinfeldt reste i jobbet under långa perioder, och när också Birgitta lämnade hemmalivet för att bli ledarskapskonsult tog Fredrik över föräldrarollen för sina två yngre bröder.

Samtidigt som han fick ta stort ansvar hemma uppfostrades han målinriktat till en ledare. Fredrik genomgick alla tester Birgitta använde i sitt jobb. Hans stresstålighet, simultankapacitet, förmåga att samarbeta och klara psykiska påfrestningar prövades. Likt bröderna Kennedy präglades uppväxten av strävan efter att nå makt: man skulle sikta mot toppen och man skulle vinna.

Överallt har folk också sökt sig till honom för att bli ledda. Elevrådsordförande i fjärde klass, vice ordförande i värnpliktsrådet, ordförande för Sveriges förenade studentkårer. När han jämförelsevis sent gav sig in i politiken skedde det på ett kupp­artat sätt. Genom en väl utarbetad plan tog han och barndomskamraten Per Sörman över ledningen i moderata ungdomsförbundet, Muf, i Täby.

Historien om den skickliga maktspelaren har upprepat sig sedan dess. Han har varit ute i kylan, men kommit tillbaka. Mot alla odds slog han den sittande Muf-ordföranden Ulf Kristersson i den bittra maktkampen i Lycksele 1992. Det talades om en ideologisk strid, Reinfeldt var mittenmannen, Kristersson nyliberalen. Men Reinfeldt vann genom att vinna förtroende för sin person hos landsbygdsdistrikten.

På samma sätt manövrerade han sig fram till partiledarposten. Han var totalt uträknad i slutet i av 90-talet då Carl Bildt fryst ut honom efter en kritisk bok. Han övervägde till och med att sluta med politiken. Men bara några år senare valdes han till moderaternas frälsare. Nu är han stjärnan som ska göra det omöjliga. Han har gjort det han är bäst på: få folk att lita på honom.
I Ulf Kristofferssons bok slår maktmänniskan Reinfeldt fast hur han ser på sig själv.

– Jag är väldigt mycket en selfmade man. Jag har verkligen inte hållits fram eller haft trupper som gått före mig. Jag gör det som den här världen handlar om: jag gör skillnad i en politisk sakfråga, jag kommer igenom, jag vinner människors förtroende. Kring det skapar jag sen en plattform, jag etablerar mig själv, så att säga. Jag skriver själv, jag uttrycker mig själv, jag behöver i det sammanhanget väldigt lite stöd av andra – en värld där förvånansvärt många behöver hjälp av andra för att säga de enklaste saker.

Vingelpetter

Statsministern tittar på de politiska journalisterna och filosoferar högt. Flip-flopper är det amerikanska uttrycket. Kanske tillskrevs det Bush, kanske Kerry. Men det ligger bra i munnen. Frågan är, säger statsministern, om begreppet är begripligt. Vingelpetter är lättare för folk att förstå. Det fastnar han för, det vill han kalla utmanaren.

I den svenska valrörelsen bär Göran Persson statsmannens pondus. Han tittar ner på Fredrik Reinfeldt. Fnyser åt lillpojken.

– Vingelpetter. Han är en vingelpetter som ändrar sig hela tiden, säger Göran Persson till journalisterna.

När Reinfeldt började renovera moderaterna tappade socialdemokraterna fotfästet. Hur angripa någon som ändrar sig hela tiden? Vad skrämmas med när högerspöket inte längre skramlar med kedjorna? Till slut fann Göran Persson råd – hos moderaterna.

En majoritet av svenskarna anser att moderaterna har ändrat politik, men är samtidigt mycket osäkra på vad partiet har för åsikter, visar moderaternas opinionsmätningar. Samma osäkerhet finns djupt etablerad inne i det egna partiet.

När Fokus intervjuade ett trettiotal personer som arbetar eller har arbetat nära statsministerkandidaten hade alla svårt att svara på var partiledaren står politiskt. »Han slåss för den lilla människan«, var det mest konkreta svaret. I de moderata leden muttras det att Reinfeldt lika gärna skulle kunna vara chef för en bilfirma.

Desto enklare har partivännerna att lista saker som Reinfeldt inte vill. Han är emot Göran Persson, socialdemokraterna, folkpartiet, bidragssystemen, arbetslösheten. Inte minst är han emot det egna partiet.

Före Bo Lundgrens avgång skrev han ner grunderna för en ny politik tillsammans med chefsekonomen Anders Borg och partisekreteraren Sven-Otto Littorin. Självkritiken var det centrala. Det 22 sidor långa dokumentet var en lång anklagelseakt mot den förra partiledningen.
Den osäkerhet partiarbetare och väljare nu känner förstärks av att Reinfeldt inte hade förberett partiet. Han har aldrig tidigare uppfattats som någon förnyare. Han har suttit och klubbat beslut som han nu kritiserar.

Gamla protokoll och tidningsklipp ger bilden av en traditionell moderat som lydigt följer partilinjen. Som Muf-ordförande krävde Reinfeldt en restriktiv drogpolitik och talade om problemet med den stora 40-talistgenerationen. I övrigt förde han samma politik som moderpartiet.

Under sina tio första år i riksdagen skrev Reinfeldt 28 motioner. Bara två av dem stack ut från dåtidens moderata skattesänkarlinje. I den ena ställde han sig positiv till partnerskap för homosexuella, i den andra slog han ett slag för personvalssystemet.

Två av de tre böcker han skrev under den tiden skapade stor debatt. I den ena kritiserade han välfärdsstaten, i den andra ledarstilen under Carl Bildt. Men ingenstans klagade han, som när han blivit partiledare, på att partiets politiska innehåll var för svagt.

De hårdaste interna kritikerna kallar honom för opportunist. Det är bristen på ideologisk ryggrad som stör. Till och med egna riksdagsledamöter och tidigare partiledare klagar.

– Med Fredrik har det alltid varit hur man presenterar saker som har varit viktigt, säger Carl Bildt.

Inledningsvis försökte socialdemokraterna angripa Reinfeldt med att han
var en ulv i fårakläder. I en ny bok argumenterar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren för den tanken. Han jämför vilken sorts frågor Reinfeldt lyfter upp med vad partiet tidigare har prioriterat. Han använder sig av tio teser, som han menar att moderaterna alltid drivit.
Slutsatsen är att moderaterna, nu som förr, vill sänka skatterna, göra det bättre för företagen och ge medborgarna frihet under ansvar.

– Stig-Björn får ju numera skruva lite för att få sina teser att stämma. Men det är så ibland, en statsvetare fångar en tes och så jobbar han hela livet för att få den tesen att hålla, svarar Reinfeldt.

Reinfeldt kan stirra den som frågar honom djupt in i ögonen och säga:
– Det finns ingen dold agenda. Det finns ingenting som jag inte säger. Det finns inget vi har planerat som inte tål offentlighetens ljus.
Så vad finns det då?

Psykologen

Han går upp en kvart i sex om morgnarna och intar filmjölk med fågelsång till. Talgoxarna häckar i asparna. Täbyvillan vaknar bakom blåvit-rutiga gardiner.

Han är ståtlig. Han skrider makligt fram. Han kan sjunga med i Totos sånger. Hans hundögon påstås ha orsakat köer av tjejer utanför föräldrahemmet. Han kan replikerna i »Gökboet« utantill. Kanske är Fredrik Reinfeldt en ny sorts politiker. Lugn som en filbunke, tålmodigt lyssnande, pragmatisk.

I bilen på väg till Nacka gymnasium svarar han som vanligt i långa resonemang, inte i paroller. Han redogör för sin tankegång, å ena sidan är det si, å andra sidan så. Sedan säger han att han har »funnit« att si är bättre än så. Han kan inte ens kategoriskt avfärda påståendet att de nya moderaterna är på låtsas. Han grunnar några sekunder, sedan säger han:

– Att det finns den diskussionen visar ju möjligen att vi är på väg att lyckas. Att det finns en beredskap att ta in något nytt. Det är inte konstigt att man ställer de frågorna, det här är mitt första allmänna val som partiledare. Det är en prövning av mig.

Det är en argumentation flera mil från företrädarna Bo Lundgrens eller Carl Bildts. Resonerandet är grunden för de nya moderaterna. Det har lett till ny budgetpolitik, ny skattepolitik, ny skolpolitik, ny familjepolitik, ny arbetsmarknadspolitik och ny syn på välfärden.

Han har suddat ut de stora skillnaderna. Valet handlar mer om vilken ledare man vill ha än om sakpolitik. Eller som han själv brukar uttrycker det:

– Trösklarna har sänkts, vi är ett trovärdigt alternativ.

Där de borgerliga ledarsidorna skriver då att han är principlös, till och med feg. Själv gillar han inte ideologi. Han säger att han i stället har lärt sig mycket av psykologin, som han studerade som ung:

– Den politiska världen har en digital syn på människan. Hon är antingen frisk eller sjuk, kapabel eller inkapabel. Psykologin tillför en förståelse för människans bräcklighet. Det har varit en väldigt viktig del av min syn på människan. Det sätter en väldigt press på politiken att möta en männi­ska med vissa åtgärder ibland, andra annars.

Han brukar ta upp psykologin när han ska förklara sänkningarna av bidragen till arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionärer som moderaterna föreslår. Det handlar inte bara om att man faktiskt kan kräva att folk flyttar eller accepterar arbete till lägre lön. Han avskyr den deterministiska syn på människan som Freud hade. Därför hävdar Reinfeldt att man »inte ska sätta en stämpel i pannan på folk« om att de inte kan börja jobba igen.

Det är det synsättet som präglar hela hans revolution av moderaterna. I den nya politiken finns inget digitalt, allt är tvetydigt. Fastighetsskatten, till exempel, vill moderaterna fortfarande avskaffa, men inte just nu.

Det sättet att argumentera ger honom ryggen fri. Utåt kan han hävda att partiet har insett att man inte kan sänka alla skatter på en gång. Internt kan han säga att målet om att ett lägre skattetryck ligger fast.

När Reinfeldt skulle övertyga moderatstämman om att man borde ha en positiv syn på fackförbunden och arbetsrätten sa han att partiet skulle »välja rätt strid«. Det ger fel signal att kräva en mer flexibel arbetsmarknad i en valrörelse. Men vad är det som säger att han inte efter halva mandatperioden plötsligt tycker att det är rätt tid för striden om arbetsrätten?

För Jeanette Ekwurtzel i Näsby centrum i Täby, en av de tusentals nya väljare som moderaterna jagar, är det just det som är haken med Reinfeldt. Går det lita på en pragmatiker?
Reinfeldt funderar i baksätet på talmansbilen. Till slut levererar han besked:

– Går man till val som de nya moderaterna, då måste man också regera som de nya moderaterna om man vinner. Då blir det de skatte- och bidragsförändringar som vi har deklarerat. Gör jag en senare bedömning av att det har skett förändringar som gör att vi behöver utveckla vår politik ytterligare kommer jag begära väljarnas stöd och mandat för att gå vidare med det vid nästa val.
De i partiet som hyllar Reinfeldt säger att han redan nu tänker på valet 2010 och vad han ska göra efter det. I bilen böjer Reinfeldt sig fram så att säkerhetsbältet snärjs åt när han åter blir medvetet luddig:

– Därmed inte sagt att det per automatik följer en helt annan agenda 2010. Utan att den möjligheten finns i ett parti som hela tiden följer en utveckling som förändras.

Det är det beskedet väljarna får. För den här mandatperioden har Reinfeldt ändrat sig färdigt. Vad som händer 2010 är däremot fortfarande öppet. De som önskar att han efter valet i höst ska byta ut det socialdemokratiska välfärdssamhället kan sluta hoppas. De som fortfarande tycker att han står för långt till höger får gilla läget.

Riksdagsvalet handlar om Fredrik Reinfeldts person. Nu ska han övertyga förstagångsväljarna i Nacka om det. Han ska visa dem att de ska lyssna på hjärtat och känna att Göran Persson är för trött. Och att Fredrik Reinfeldt är att lita på.

Stenansiktet

Vad Fredrik Reinfeldt själv känner är alltid svårt att veta. Han är tillsluten i sina uttryck. Många som känner honom brukar säga att han är oerhört kvick och humoristisk. Men politikern Reinfeldt är en nitiskt allvarlig, tråkig kille.

Inte ens på en avslappnad moderatfest i ett lövat båthus i skogen i Östergötland där han bara ska skåla med sympatisörer slappnar han av. Och när opinionssiffrorna nu sjunker och paniken börjar sippra fram hos koleriska partikamrater andas han lika långsamt och självsäkert.

I aulan i Nacka gör han sitt program. Han säger inte att det måste bli lättare för en pizzeria att anställa ytterligare en bagare. Han uttrycker att det »krävs en sänkning av arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn, särskilt för dem med annan etnisk bakgrund«.

Det kan vara det som är den reinfeldtska doktrinen. Det seriösa stenansiktet ska få folk att lita på honom.

Till slut tappar han ändå masken. Det är den första riktiga försommardagen på Rudbecksskolan i Sollentuna. Applåderna dundrar i aulan.

Moderatledaren har kommit dit ensam, utan pressekreterare eller livvakt. När han fått sin blomsterkvast och står ute på gården under solen och öppnar dörren till den framkörda bilen spränger två tonåriga tjejer plötsligt ut ur skolporten.

De springer mot honom. Halsbanden flyger i luften. De nya vita vårskorna smäller mot asfalten. Armarna flaxar när de skriker:

– Fredrik! Nej! Vänta!
De rodnar när han går ur bilen och vill lyssna. Nu hälsar de på honom och säger att han var jättebra. Chauffören står förbluffad när statsministerkandidaten långsamt och lite försynt svarar:
– Trevligt. Jag kände det. Jag kände vibbarna.