Har civilisationernas kamp blivit verklighet?

År 1993 publicerade den amerikanska tidskriften Foreign Affairs en lång essä av en professor från Harvard, Samuel P Huntington, med rubriken ”The Clash of Civilizations?”. Artikeln vållade väldig uppmärksamhet i akademiska och politiska kretsar, så Huntington utvecklade sina teser i en bok. Den fick titeln The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Resonemanget var utvecklat, frågetecknet i essäns rubrik borta.

Bakgrunden var naturligtvis Sovjetunionens kollaps och Östeuropas befrielse som hade inträffat några år tidigare. Denna politiska jordbävning hade skakat om hela jordklotet. Det fanns nog inget land i världen som var helt oberört av att en supermakt hade fallit samman, praktiskt taget över en natt. Det hade blivit nödvändigt för politiska teoretiker att återvända till ritbordet och skissa på en ny världsordning. Och det var exakt vad Huntington gjorde.

Men inte bara han. Hans amerikanske statsvetarkollega Francis Fukuyama hade året innan publicerat sin bästsäljare The End of History and the Last Man. Fukuyama menade att mänskligheten i och med Sovjetunionens sammanbrott hade nått slutstationen på sin resa genom århundraden av politisk utveckling. Den västerländska demokratin utgör den slutgiltiga formen för mänskligt styrelseskick. Precis som Marx och Hegel trodde Fukuyama att människans historia var linjär, från en socioekonomisk epok till nästa.  

Huntington höll inte med om någonting i det resonemanget. Så han satte sig att skriva sin artikel för Foreign Affairs och reaktionen blev som sagt explosiv. I flera asiatiska länder protesterade intellektuella och kallade Huntingtons idéer farliga och uppviglande. Skälet var att Huntington primärt riktade in sig på att utmåla islam som det största hotet mot västerländsk liberal demokrati. Palestiniern Edward Said, som skrev den uppmärksammade boken Orientalism, avfärdade Huntingtons tankar. ”Etiketter som ’islam’ och ’västvärlden’ är vilseledande och förvirrande för hjärnan som försöker få ordning på en rörig verklighet som inte låter sig fångas så enkelt”, skrev Said.  

När man googlar Huntington i dag så finner man att boken fortfarande är föremål för debatt. Sökandet ger ett närmast oändligt antal träffar och det allra mesta som skrivits är djupt kritiskt. I den ansedda och vänsterlutande amerikanska tidskriften Current Affairs skrev chefredaktören Nathan Robinson för fyra år sedan en svavelosande artikel där han fastslog att Huntingtons teser utgjorde okunnigt struntprat. Ignorant nonsens.  

Det finns ingen anledning att tro att sista ordet är sagt gällande teorin om civilisationernas kamp. Det intressanta med Huntington är nämligen att hans profetior under loppet av tre decennier har visat sig vara lika sanna som osanna.

Hypotesen var att konflikterna i den nya värld som mänskligheten gick till mötes skulle ändra karaktär. De stora skiljelinjerna och de dominerande konfliktorsakerna skulle framledes vara kulturella. Nationalstaterna kommer att förbli de mäktigaste aktörerna i världspolitiken, men de viktigaste motsättningarna kommer att uppstå civilisationer emellan. Huntington fastslog att den sortens konflikter skulle komma att utgöra den nya fasen inom världspolitiken.

För att förankra sin teori utgick Huntington ifrån den historiska epok då krig var en angelägenhet för kejsare och kungar, och hur detta förändrades i och med den franska revolutionen. När Europas nationalstater etablerades blev det svårare för monarker att självsvåldigt förkunna krig i syfte att nedkämpa en annan regent. Krigen blev mer folkliga och första världskriget var ett exempel på det.

Nästa viktiga steg i utvecklingen var den ryska revolutionen och de motreaktioner den födde. Nu framträdde konflikter mellan ideologier, som kommunism, fascism/nazism och liberal demokrati. Under det kalla kriget, alltså perioden efter andra världskriget, tog sig de ideologiska konflikterna uttryck i kraftmätningen mellan de två supermakterna. Dessa definierade sin identitet genom sin ideologi. Kapitalism och kommunism var tydliga och lättbegripliga begrepp som varje medborgare, var som helst, kunde ta ställning till.  

De två världskrigen och spänningen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen kan beskrivas som ett slags västerländska inbördeskrig. Efter murens fall förflyttades den internationella politiken ur den västerländska fasen och kom nu istället att handla om interaktion mellan västerländska och icke västerländska civilisationer. Dessa sistnämnde upphörde att vara enbart föremål för västvärldens politiska handlande och blev istället egna politiska subjekt, aktörer i skapandet av politisk historia.

Detta är, i korthet, Huntingtons viktigaste sammanfattning av bakgrunden till det han kallar civilisationernas kamp.

Den återkommande frågan från läsarna var vad Huntington egentligen avsåg med begreppet civilisation. Det finns ingen självklar, oomtvistad definition av det. Han fastslog att civilisation var liktydigt med en kulturell enhet. Och vad var då det? Han tog ett exempel från Italien. Kulturen i en by i södra Italien skiljer sig från den i en by i norra Italien, men båda delar en gemensam italiensk kultur som skiljer dem från exempelvis en tysk by.

Europeiska samhällen har gemensamma kulturella drag som skiljer dem från arabiska eller kinesiska samhällen. Araber, kineser och västerlänningar representerar civilisationer, enligt Huntington. Definitionen bygger på sådant som språk, historia, religion och institutioner, samt individers subjektiva självidentifikation. Vem är jag i världen? Vad är jag?

Alla människor lever med olika identitetsnivåer. En person boende i Rom kan se sig som romare, italienare, katolik, kristen, europé och västerlänning. Den civilisation han tillhör utgör den bredast nivån för identifikation, enligt Huntington.

En civilisation kan innefatta ett stort antal människor, exempelvis Kina, eller ganska få, som de engelsktalande invånarna i Karibien. En civilisation kan omfatta många nationalstater, som är fallet med västvärlden, Latinamerika och arabvärlden. Eller bara en, som i fallet Japan. Civilisationer kommer och går. Historiker har identifierat 21 stora civilisationer under historiens gång. Endast sex av dessa existerar fortfarande.

Världen, skriver Huntington, kommer att formas av interaktionen mellan sju eller åtta dominerande civilisationer: västvärlden, Kina, Japan, den muslimska världen, den hinduiska, den slavisk-ortodoxa, den latinamerikanska och möjligen den afrikanska civilisationen.  

De främsta konflikterna kommer att uppstå i gränstrakterna mellan dessa civilisationer. Det beror, enligt Huntington, på att skillnader mellan civilisationer inte bara är verkliga – de är grundläggande. Det handlar om historia, språk, kultur och mest av allt om religion. Dessa skillnader är betydligt viktigare än skillnader mellan politiska ideologier.  

I Huntingtons värld tappar nationalstaten i betydelse som identitetsobjekt. Här skulle författaren, om han varit synsk, ha kunnat peka på EU-projektet som till stor del handlar om att upplösa nationalismen, vilket kan föda en motreaktion i form av extremistiska och/eller nationalistiska politiska rörelser. På samma sätt har sekulariseringen i delar av världen nu fått uppleva en motkraft som somliga benämner Guds revansch. I Indien pågår det som kallas en hinduisering, där hinduismen skaffar sig ett övertag över islam och andra religioner, vilket innebär ett nederlag för det sekulära samhället, som var ett mål för de indiska samhällsbyggarna efter kolonialtiden. I Turkiet har den sekulärt tänkande nationsfadern Mustafa Kemal Atatürks strävan att bekämpa islamismen ersatts av nuvarande president Erdoğans mer religiöst färgade politik.  

Kulturella särdrag är betydligt svårare att kompromissa om än politiska och ekonomiska dito. När delar av Sovjetunionen förvandlades till Ryssland kunde kommunister bli demokrater, rika kunde bli fattiga och fattiga kunde bli rika. Men ryssar kunde inte bli estländare och azerbajdzjanier kunde inte bli armenier. I en politisk konflikt kan frågan vara på vilken sida man står. I en konflikt mellan civilisationer blir frågan i stället vad man är. Som vi vet från Bosnien till Kaukasus till Sudan, skriver Huntington, kan fel svar på den frågan betyda en kula i skallen. En människa kan vara halvfransk eller halvarab och till och med medborgare i två länder. Men det är svårare att vara halvkatolik eller halvmuslim.  

När man läser Huntington i dag tycks det som om allt fler fel smyger sig in i hans teser ju längre bort från sin egen domän han rör sig. Han skriver att den gemensamma kulturen underlättar den snabba utvecklingen av ekonomiskt samarbete mellan folkrepubliken Kina, Taiwan, Singapore och Hongkong. ”Nu när kalla kriget är över visar det sig att kulturell gemenskap övertrumfar ideologiska skillnader och gör att Kina och Taiwan närmar sig varandra.” Han skriver nästan lyriskt om det goda samarbetet som han förklarar bottnar i ländernas gemensamma kultur. Men dagens medborgare i Taiwan och Hongkong känner knappast igen den skönmålningen.  

Kalla kriget upphörde när järnridån föll, skriver Huntington. Nu har förkastningssprickorna mellan civilisationer ersatt de ideologiska gränserna. Som exempel tar han sprickan mellan den västerländska kristna kyrkan å ena sidan och den ortodoxa kyrkan och islam å den andra. Han skriver om en religiös sammetsridå som har ersatt järnridån, och den följer gränsen mellan Ryssland och Finland, skär rakt igenom Belarus och Ukraina, vidare genom Rumänien och forna Jugoslavien.

Folken väster om denna sammetsridå är protestanter eller katoliker, de delar den historiska erfarenheten av europeisk utveckling vars viktigaste hållpunkter är feodalismen, renässansen, upplysningstiden, den franska revolutionen och den industriella revolutionen. De åtnjuter generellt högre levnadsstandard än folken öster om denna ridå. Dessa är ortodoxt kristna eller muslimer, historiskt tillhörde de det osmanska riket eller det ryska tsarväldet. De har det lite kärvare ekonomiskt än folken i väster och är sämre på att etablera demokratiska system.

Konflikter utmed denna kulturella förkastningsspricka mellan västvärlden och muslimska civilisationer har pågått i 1 300 år. Muslimerna stormade fram genom Nordafrika, erövrade Spanien och stoppades slutligen av Karl Martell i franska Tours år 732. Kristna korsfarare erövrade Det Heliga Landet och höll det en tid tills muslimerna slog tillbaka och därefter lade under sig Balkan och Konstantinopel, för att slutligen hejdas vid Wiens portar. När det osmanska imperiet föll samman efter första världskriget tog Storbritannien, Frankrike och Italien kontroll över stora delar av Mellanöstern och Nordafrika.

Efter andra världskriget svängde pendeln igen. Kolonialmakterna gav upp sina anspråk, arabisk nationalism tog form och därefter muslimsk fundamentalism och islamism. Västvärlden hamnade i ett ekonomiskt beroendeförhållande till de oljerika arabländerna.

Det finns ett ”före” och ett ”efter” 11 september 2001. Huntington skrev sin text åtta år före terrorattackerna och han citerar där de närmast profetiska orden från den indiske författaren M.J. Akbar. ”Västvärldens nästa konfrontation”, skriver denne, ”blir definitivt med den muslimska världen. Det blir med de islamiska nationernas svepande rörelse från Maghreb till Pakistan som kampen om en ny världsordning ska inledas.”  

Huntington refererar också till islamforskaren Bernard Lewis och dennes bok från 1990, The Roots of Muslim Rage, ”den muslimska vredens rötter”. Lewis förfäktar att det växande motståndet mot västvärlden i muslimska länder kan förklaras med en djupgående historisk försvagning av muslimsk makt gentemot väst. I sin bok myntar Lewis begreppet ”clash of civilizations”, som han menar drivs av muslimers känsla av underlägsenhet och en upplevelse av att deras samhällen har invaderats av sekulära västerländska idéer. Här finns ett historiskt grundat missnöje som härstammar från politiska nederlag. Den kulturella vilsenheten kommer sig av västvärldens dominans inom film och musik och resulterar i en önskan att återupprätta traditionella muslimska värderingar. Ett kulturellt mindervärdeskomplex som föder vilja till revolt.  

Etablerandet av den judiska staten Israel på det som muslimerna betraktar som sin egen mark ses som den slutgiltiga kränkningen av muslimsk heder. Och till detta förmenta brott är hela västvärlden skyldig. I synnerhet USA. Detta, menar Lewis, är inget temporärt. Det är en fundamental kamp som någon måste gå segrande ur.

På samma sätt som civilisationernas kamp är nog så påtaglig på många håll i världen, pågår också en ständig kamp för att frälsa de religiösa opponenterna. 1990 myntades begreppet ”10/40 Window” av en kristen missionär vid namn Luis Bush. Tesen lyder att mellan den tionde och fyrtionde breddgraden norr om ekvatorn, i ett bälte runt jorden, finns de länder där befolkningen är i allra störst behov av kristen frälsning. Detta är länder där andra religioner, främst islam, dominerar.

Ordet ”Window” syftar på det engelska uttrycket ”Window of opportunity”, alltså en möjlighet som inte kommer att vara för evigt – ett fönster som står öppet nu, men som kan komma att stängas snart om de kristna inte skyndar på med sin frälsning. Bland många väckelsekristna är det här en stor och angelägen uppgift. I Afrika är det en fråga som upptar miljoner kristna, och även muslimer som känner sig hotade av 10/40-Windowdoktrinen.  

Gränsen mellan norra och södra Sudan, som blev nationsgräns 2011, råkar händelsevis löpa utmed den tionde breddgraden. Det är symptomatiskt: den breddgraden och den gränsen markerar en skiljelinje med både religiös och politisk betydelse. Det här är en fråga som är lite uppmärksammad, men som hade en mycket stor betydelse under det andra sudanesiska inbördeskriget mellan 1983 och 2005. Kanske avgörande.

I boken The Tenth Parallel, ”Den tionde breddgraden”, som är en strikt journalistisk produkt, inte på något sätt religionsanstruken, berättar författaren Eliza Griswold om kampen mellan kristendom och islam i Afrika. Sudan utgör hennes främsta exempel, men inte det enda. I Nigeria råder stundtals krigstillstånd mellan muslimska och kristna grupper på ömse sidor om den tionde breddgraden. Den militanta muslimska gruppen Boko Haram i norra Nigeria sätter skräck i hela landsdelar, kidnappar skolbarn och våldför sig på kristna civila. Även i Tchad, där den tionde breddgraden skär igenom landets södra delar, är konflikterna mellan kristna i söder och muslimer i norr tydliga. Likaså i Burkina Faso, Benin, Ghana och Guinea.  

Det här är ett fenomen som de flesta nutida, ofta sekulärt präglade samhällsforskare väljer att ignorera, eller åtminstone undervärdera. Det kan bero på att religion generellt anses vara av underordnad betydelse när man skall analysera motsättningar mellan folkgrupper. Statsvetare och freds- och konfliktforskare vill hellre hitta förklaringar som handlar om jordägarförhållanden, produktionsmetoder eller ekonomiska orättvisor. Att orsaken till dödligt våld kan vara övertygelsen om att din gud inte är min gud, anses ofta vara en alldeles för banal förklaring. När det gäller maktkampen utmed den tionde breddgraden i Afrika borde just den förklaringen lyftas fram oftare. Huntington nämner denna religiösa och kulturella förkastningsspricka i Afrika, men den har sedan hans artikel och bok publicerades blivit än mer aktuell.

I Sudan uppstod en unik situation i inbördeskriget på 1990-talet då rebellarmén SPLA beslutade sig för att göra kristendomen till en del av sitt varumärke. Det skedde i opposition mot Khartoums uttalade avsikt att islamisera södern, men det var också ett taktiskt drag för att knyta till sig utländskt stöd. SPLA hade länge en förment socialistisk profil vilket ansågs nödvändigt för att slå vakt om stöd från kommunistjuntan i Etiopien, som i sin tur backades upp av Sovjetunionen. I den kontexten fanns det inte plats för gudsdyrkan. Men när både juntan och Sovjetimperiet kollapsade 1991 behövde inte SPLA längre låtsas vara en marxistisk rörelse och New Sudan Council of Churches, Nya Sudans kristna råd, som året innan hade fått rebellernas välsignelse, kunde då operera fritt.

Situationen utmed den tionde breddgraden nord i Afrika blev en närmast övertydlig illustration till Huntingtons teser om civilisationernas kamp. Den muslimska och den afrikanska, det vill säga kristna civilisationen, konfronteras där och någon segrare i den kampen kan ännu inte koras.

Huntington radar upp mängder av exempel för att förstärka sina teser om de ständiga konflikterna mellan religioner, i synnerhet mellan muslimer och kristna. Han nämner Bosnien och Kroatien, det vill säga muslimer och katoliker, samt våldet mellan serber och albaner som är ortodoxt kristna respektive muslimer. Generellt ser han muslimerna som angripare, utifrån deras känsla av att vara förfördelade. ”Islam har blodiga gränser”, skriver han.

I vår samtids stora väpnade konflikter kan man spåra de mönster som Huntingtons teser handlar om. Kriget mot Irak utfört av en stor koalition i början av 2000-talet betraktades ur västerländsk synvinkel som ett befrielsekrig. Många muslimer såg det på annat sätt. ”Det här är ett krig mot alla araber och alla muslimer och inte bara mot Irak”, sa Jordaniens dåvarande kung Hussein. Muslimska fundamentalister stöttade Saddam Hussein och det var en vida spridd uppfattning i regionen att Irak-kriget var västvärldens krig mot islam.  

Det synsättet ansluter sig till det mönster som utvecklades under de jugoslaviska upplösningskrigen från 1991 och ett årtionde framåt. Huntington påpekar att de europeiska staterna generellt stöttade katolska Slovenien och Kroatien, medan Ryssland blev aktiv bundsförvant till det ortodoxa Serbien samtidigt som det muslimska Bosnien fick omfattande stöd från den muslimska världen, inte minst Iran. De jugoslaviska upplösningskrigen fick därmed en religiös dimension som kom lite oväntat, med tanke på hur landet tidigare hade profilerat sig som tämligen profant.

Det är när Huntington utfärdar en profetia om Ryssland och Ukraina som han går riktigt vilse, på ett sätt som blir nästan komiskt för en sentida läsare.

”1991 och 1992”, skriver han, ”skrämdes många av en tänkbar våldsam konflikt mellan Ryssland och Ukraina gällande territorium – särskilt Krimhalvön, Svarta Havsflottan, kärnvapen och ekonomiska spörsmål. Om civilisation är det som räknas så får man ändå säga att sannolikheten för våld mellan Ukraina och Ryssland är liten. Det rör sig om två slaviska, huvudsakligen ortodoxa folk som har haft en nära relation i århundraden. Så sent som 1993 lyckades ledarna för dessa länder trots alla anledningar till konflikt förhandla fram en lösning. Praktiskt taget inget våld har förekommit mellan ryssar och ukrainare.”

Hur mycket ska man tro på en Harvardprofessor som kan trampa i klaveret med sådan precision? Huntington fortsätter: ”Västvärlden befinner sig nu på en extraordinär höjdpunkt gällande makt i förhållande till andra civilisationer. Den utmanande supermakten har försvunnit från kartan. Militär konflikt mellan stater i västvärlden är otänkbar, och västvärldens militära kraft är obestridd.”

Det tog mindre än 30 år att få dessa stolta utsagor att vackla. Om Huntington hade fått höra talas om den unge Vladimir Putins framtidsplaner så hade han säkert avfärdat denne med ett skratt.

Samuel Huntington dog 2008, så han fick inte se hur många av hans teser stod pall för historiens tryck medan andra smulades sönder av realpolitiken. Hans kollega Francis Fukuyama lever dock fortfarande och har formulerat ett facit som utgör nedslående läsning.

När Storbritannien lämnade EU och Donald Trump blev USA:s president 2017 skrev Fukuyama att han var orolig för den liberala demokratins framtid. ”För 20 år sedan”, skrev han, ”hade jag ingen föreställning om hur demokratier kan börja gå bakåt. Nu tror jag de kan det.” Han varnade för att Amerikas politiska förruttnelse infekterar hela världen och kan vålla en lika stor kollaps som den som Sovjetunionen fick uppleva.

***

Läs även: Säkerhetspolitiken efter Berlinmuren – vad gick fel?

Läs även: 80 år senare – är Ryssland svagt eller oövervinnerligt?