Historiens ryska interventioner har svetsat Ukraina samman

Ukraina delar historiska rötter med Ryssland. Men landet har aldrig varit så mycket ukrainskt och så lite ryskt som 2022.

Vladimir Putin har en poäng i att Ryssland och Ukraina har gemensamma rötter. Han talar inte lika högt om att de delade på sig för närmare tusen år sedan. Kiev-riket växte fram successivt från 800-talet och bestod av en mängd furstendömen som var underordnade storfursten i Kiev. På höjdpunkten under tusentalet sträckte det sig från Ladogasjön och Östersjön i norr ner till Svarta havet där staden Odessa ligger i dag. Vid den upplösning som började på 1100-talet försvann rikets delar åt olika håll. Från 1200-talet kan man sedan härleda de skilda historiska rötter som Ukraina respektive Ryssland har.

Furstendömena som låg i söder, väster och nordväst införlivades under följande århundraden först med Litauen och sedan med det polsk-litauiska samväldet som koloniserade ukrainsk mark med början under 1400-talet. Latifundier upprättades som kunde innesluta tusentals byar, hundratals städer och hundratusentals livegna. I början av 1600-talet sträckte sig det polsk-litauiska samväldet från Estland i norr till Svarta havet i söder och dess östra gräns gick långt öster om Kiev och floden Dnipro.

Moskva-riket och dess efterföljare Ryssland växte under 1300-talet fram ur det furstendöme som legat i Kiev-rikets nordöstra periferi, vid Moskva-floden. Det rike som här skapades kom att formeras under skydd av mongolerna och deras khan i staden Sarai vid nedre Volga. Moskva-riket präglades därför av en annan historisk och politisk kultur än den som format de områden som hamnat under polsk-litauiskt styre. Det är här man finner ursprunget till den absolutism som senare kom att särskilja Ryssland från absolutismen i västra Europa. När påvens utsände, Antonio Possevino, besökte den ryske tsaren konstaterade han att tsaren »är den absoluta herren inte enbart över kropp och egendom utan också själ och tanke«.

Ryska slavofiler, som Ivan Iljin och Lev Gumiljov, skulle långt senare framhäva detta euro-asiatiska drag i Ryssland, något som de ansåg var överlägset den dekadens som behärskade västra Europa. Bland andra den franske Rysslandskännaren Michel Eltchaninoff har i boken I Putins huvud visat hur dessa ryska slavofila tänkare har influerat Vladimir Putin som ofta hänvisat till dem i sina tal. För Putin tillhör Ukraina den »ryska världen« och utanför den har landet och dess folk inget existensberättigande.

Men Rysslands inträde på delar av ukrainsk mark är historiskt sett av relativt sent datum. Det är inte förrän efter flera krig med Polen som Ryssland i slutet av 1600-talet vinner insteg. I en fred som slöts 1686 tillföll de ukrainska områdena öster om floden Dnipro Ryssland. Den del av Ukraina som låg på flodens västra sida förblev polskt-litauiskt till slutet av 1700-talet.

Kosackerna

De ukrainska kosackerna bestod från början av både fria bönder och livegna som flytt österut undan det polska förtrycket. De koloniserade ny mark och krigade mot den makt, det muslimska khanatet på Krim, som i början av 1600-talet behärskade inte bara halvön utan också ett vidsträckt landområde längs Svarta havet i väster och Azovska sjön i öster. Den polsk-litauiska kungamakten enrollerade kosackerna i beväpnade enheter för försvar av gränsen mot Krim.

Bohdan Chmelnytskyj står staty vid St Mikaels katedral i Kiev. Foto: AP Photo/Efrem Lukatsky.

Dessa kosacker, som erhöll privilegier av den polska-litauiska kronan, kom snart att under ledning av sin valda ledare, »hetman«, att sträva efter autonomi och lika stora privilegier som de polska och litauiska adelsmännen. 1648 ställde sig hetman Bohdan Chmel­nytskyj i ledningen för ett uppror mot den polsk-litauiska kungamakten och i den efterföljande freden erhöll kosackerna rätt till ett område som var nästan lika stort som dagens Sverige. Någon helt självständig statsbildning var detta inte utan existerade inom ramen för det polsk-litauiska väldet och vid en polsk militär offensiv sommaren 1651 led kosackerna ett förödande nederlag. I ukrainsk historieskrivning är kosackernas uppror dock omgivet med myter som i sin tur bidragit till att forma det ukrainska självmedvetande som växte fram under 1800-talet.

Tsaren

Med tsar Peter den store träder Ryssland definitivt fram som en europeisk stormakt. Landet lägger under sig områden både i väst vid Östersjökusten och i söder. Med Katarina II trontillträde 1762 inleds en än större geografisk expansion. Ryssland blir herre över ukrainsk mark som tidigare inte tillhört Ryssland. Samtidigt träder en ny stormakt in på ukrainska områden: det habsburgska väldet.

Genom tre delningar i slutet av 1700-talet mellan Ryssland, Österrike och Preussen försvinner Polen från Europas karta. En stor del av det polsk-litauiska samväldet slukas av Ryssland, en mindre del av Österrike som lägger beslag på de västra delarna av dagens Ukraina, inklusive staden Lviv. Detta område tillhör sedan Österrike under 143 år fram till första världskrigets slut, då området återigen införlivas med Polen som 1918 återfår sin självständighet.

Det är med 1800-talets inträde som Ryssland, med undantag av de västliga områdena, börjar behärska större delen av Ukraina. Rysslands ukrainska politik under 1800-talet kan sammanfattas med orden centralisering, militarisering, kolonisering, integration, förryskande och slutligen industrialisering. Centraliseringen och militariseringen innebar att ett nytt administrativt system infördes där varje region kom att styras av en guvernör direkt underordnad Moskva. Städerna förlorade sina privilegier och sitt självstyre. Den ryska byråkratin gjorde sitt inträde med den korruption och absurditet som Nikolaj Gogol mästerligt beskrev i Revisorn.

Den ryska politiken i de ukrainska områdena hade emellertid också en annan sida som kom att få långtgående återverkningar på landet. Nikolaj Gogol, som var ukrainare, är bara ett exempel på hur förryskningen och integrationen med det ryska livet påverkade Ukraina. Han skrev sina verk på ryska, bosatt i Sankt Petersburg, men i brev till sina vänner beskrev han hur han längtade hem: »Ge upp din eländiga ryskhet och åk till kosackernas land.«

Det var emellertid inte bara intelligentsian som integrerades och förryskades. Detsamma gällde stora delar av de polska och ukrainska jordägarna. Ett viktigt element i den ryska politiken var koloniseringen. Den skedde genom att ryssar men också stora utländska grupper erbjöds mark i södra Ukraina. Fram till början av första världskriget beräknas 700 000 tyska nybyggare antagit detta erbjudande och flyttat till Ukraina. Till dessa kolonisatörer hörde också den svenska befolkning från ön Ösel i Östersjön som Katarina II lät tvångsförflytta ner till Dnipros strand i söder; den så kallade Gammalsvenskbyn.

Till koloniseringen hörde också anläggandet av nya städer – Kherson och Odessa – längs Svarta havskusten; ett område som Katarina II döpte till »Det nya Ryssland«. De ukrainska städernas enorma tillväxt under 1800-talet, som gick hand i hand med industrialiseringen, utgör kanske det största bestående ryska fotavtrycket på ukrainsk mark under denna tid. Odessa hade i början av 1800-talet 20 000 invånare, vid slutet av århundradet var det 400 000. Detsamma gällde städer som Kiev och Charkiv och längst i öster; i Donbass var det kolet tillsammans med järnmalmen från Kryvy Rih, som lade grunden för den tunga industrin. Invandrare från Ryssland kom här snart att utgöra en majoritet av befolkningen och de strömmade också till de andra snabbt växande städerna.

Nationalromantiken

Mykola Kostamarov.

1800-talet var också det århundrade då den ukrainska nationen på allvar trädde fram. Det är nu det ukrainska skriftspråket formas och de första verken på modern ukrainska publiceras. I spetsen för den nationella vågen står flera av landets historiker som nedtecknar historien utifrån sitt perspektiv.

Mykola Kostamarov konstaterade »att den ukrainska rösten har inte tvingats till tystnad« och »en oberoende ukrainsk republik kommer i framtiden att skapas«. I detta nationella uppvaknande knöt man an till kosackernas uppror och deras värld vävs oåterkalleligen in i det ukrainska självmedvetandet.

Den mest centrala gestalten i denna nationella rörelse blev en person som när han föddes 1814 var livegen och så förblev under tjugofyra av sina fyrtiosju levnadsår; nationalpoeten Taras Sjevtjenko. Familjen satte honom i skola och han kom senare till Vilnius, sedan till Sankt Petersburg där han studerade på konst­akademin och blev friköpt. Hans skapande var enormt, såväl inom konsten som poesin som han skrev på ukrainska, samtidigt som han förde sin dagbok på det ryska språket.

Tillsammans med historikern Kostamarov bildade han ett ukrainskt brödraskap med uppgift att sprida det ukrainska språket och den ukrainska kulturen. Den ryska tsarmakten svarade med att helt förbjuda det ukrainska språket i såväl skrift som vid offentliga framträdanden. Kostamarov sattes i fängelse och Sjevtjenko förvisades till Uralbergen. I dag står han staty på 1 256 ställen i Ukraina.

Taras Sjevtjenko.

Första världskrigets slut innebar att Polen återfick sin självständighet. Tjeckoslovakien bildades och de baltiska staterna blev självständiga. I denna våg försökte också Ukraina att få en plats bland Europas nya självständiga stater.

Redan när februarirevolutionen bröt ut i Sankt Petersburg upprättades i Kiev Centrala rådet, som krävde full autonomi för Ukraina.

När bolsjevikerna sedan tog makten i Ryssland på hösten vägrade Rådet att erkänna deras legitimitet. Den 22 januari 1918 utropade Rådet i stället en självständig och oavhängig Ukrainsk folklig republik. Lenin svarade med en officiell krigsförklaring. I de krig som följde segrade slutligen Lenins och Trotskijs Ryssland. 1922 skapades en ukrainsk sovjetrepublik. Galizien i västra Ukraina, inklusive staden Lviv, tillföll i det fredsavtal som undertecknades 1921 Polen och förblev polskt fram till 1939.

Terrorn

Åren mellan första och andra världskriget betecknas ofta som »mellankrigstiden«; ett ord som antyder att perioden präglades av fred. Så var det dock knappast i det Ukraina som hamnade under bolsjevikernas ok. Sovjet kunde inte förlita sig på att Ukraina lydigt skulle rätta in sig under ryskt styre. Kommunisterna var svaga där och i stället var det partier av socialdemokratisk karaktär som dominerade den ukrainska politiska scenen; partier som Lenin var snabb med att förbjuda.

Fem miljoner människor svälte ihjäl
under Holodomor 1931–1932.

Med undantag av åren från 1925 till 1928 kännetecknades tjugo- och trettiotalet av förtryck. Stalins välkända terror hade i Ukraina en klar anti-ukrainsk prägel och därmed en annan underton än terrorn mot den egna ryska befolkningen. Tvångskollektiviseringen av jordbruket som inleddes 1929 slog hårt mot Ukrainas självständiga bönder: 200 000 jordbruk konfiskerades och minst en kvarts miljon bönder förvisades till Sibirien eller Uralbergen. I kollektiviseringens spår följdes tvångsrekvisitioner av spannmål, något redan Lenin påbörjat 1920, som ledde till Den stora svälten 1931–1932, på ukrainska Holodomor. Under två år svälte närmare fem miljoner människor i Ukraina ihjäl.

Efter svälten följde i Ukraina redan 1934 Den stora terrorn. Enbart det året slängdes 100 000 ukrainare ut från kommunistpartiet. De flesta av dem antingen avrättades eller förvisades till arbetsläger i Sibirien, enligt den officiella rapporten till Stalin. Den terror i hela Sovjetunionen som Stalin släppte lös tre år senare drabbade Ukraina hårdare än någon annan sovjetrepublik. Ytterligare 70 000 medlemmar antingen avrättades eller sändes till Gulag. Stalins Operationsorder nr 00447 från den 30 juli 1937, medförde att kvoter stipulerades hur många personer i Ukraina som antingen skulle avrättas eller skickas till Sibirien.

Gulagfångar byggde kanalen som förbinder Vita havet med Östersjön.

Terrorn slog hänsynslöst också mot vanliga ukrainare. I Kiev gick under 1938 säkerhetstjänsten NKVD:s svarta täckta bilar – korparna – i skytteltrafik mellan NKVD:s lokaler i stan och skogsområdet Bykivnia utanför Kiev där mellan 100 000 och 200 000 ukrainare ligger begravda, samtliga skjutna med nackskott av NKVD. Ukrainska historiker beräknar att över fyra miljoner människor i Ukraina föll offer för Stalins terror. Till denna siffra ska läggas offren för Holodomor. Nej, mellankrigstiden var knappast fredlig i Ukraina.

Stepan Bandera

Och det blev inte bättre under andra världskriget. 1939 delades Polen mellan Nazityskland och Sovjet. Västra delen av dagens Ukraina hamnade då under ryskt/sovjetiskt herravälde.

Stepan Bandera.

Där fanns sedan slutet av tjugotalet ett ukrainskt parti – Organisationen av Ukrainska Nationalister, OUN – som hade den italienska fascismen som förebild. 1940 närmade sig en radikal falang av OUN under ledning av Stepan Bandera Hitlers Tyskland och inför Tysklands anfall mot Sovjet­unionen i juni 1941 bestämde sig Banderas OUN för att göra gemensam sak med Hitler med syfte att skapa en självständig ukrainsk stat. Ett uppror iscensattes omedelbart efter det tyska anfallet och en självständig ukrainsk republik utropades i Lviv den 30 juni 1941. Men trots att deklarationen hyllade såväl Mussolini som Hitler gick det inte som Stepan Bandera tänkt.

Hitler hade andra planer för Ukraina, OUN:s ledare arresterades av Gestapo och Banderas två bröder skickades till Auschwitz där de dog. Stepan Bandera sattes själv först i husarrest sedan i koncentrationslägret Sachsenhausen. Under hösten 1941 genomförde Gestapo en bred aktion mot OUN och de flesta av organisationens ledare arresterades. Nu inleddes en partisankamp mot såväl Tyskland som Sovjetunionen. När Röda armén 1944 segerrikt tågade västerut skickade Sovjet en specialarmé bestående av närmare 40 000 soldater till västra Ukraina för att bekämpa de ukrainska partisanerna. Partisankampen mot den sovjetiska ockupationen pågick dock ända till slutet av 1950-talet.

OUN-ledaren Stepan Bandera var en ukrainsk nationalist och uttalad fascist. Han samarbetade med Adolf Hitler för vilken han också hade starka politiska sympatier. Han borde av de skälen inte betraktas med skygglappar och utnämnas till en ukrainsk hjälte, vilket Ukrainas president Viktor Jusjtjenko lät göra 2010. Den organisation han skapade är samtidigt för många ukrainare, speciellt i västra delen av landet, en symbol för landets mångåriga kamp mot den ryska och sovjetiska övermakten.

Få ukrainare delar i dag Stepan Banderas fascistiska ideologi. De partier i dagens Ukraina som försökt knyta an till Banderas ideologiska tankar har bara fått stöd av en eller ett par procent av väljarna.

Likväl är det med hänvisning till Stepan Bandera som Vladimir Putin säger att han ska »avnazifiera« Ukraina och därvid förmodligen också försöka ta livet av landets president, Volodymyr Zelenskyj, som för övrigt är av judisk härkomst.

Förintelsen

Hitlers Tyskland lade med invasionen av Sovjetunionen under sig nästan hela Ukraina, inklusive Krim. En betydande del av Förintelsen av Europas judar ägde rum på ukrainsk mark. I massakern i Babyn Jar i Kiev mördades under två dagar 33 771 judar. Sammantaget beräknas över en miljon judar ha mördats i Ukraina under den tyska ockupationen.

Liksom i andra länder där Förintelsen genomfördes hade detta inte varit möjlig utan aktivt deltagande av delar av lokalbefolkningen. Antisemitismen var utbredd i Ukraina och över hundratusen ukrainare beräknas ha deltagit i Förintelsen. Tillsammans med länder som Rumänien, Litauen, Lettland och Polen vilar därför den delen av det egna landets historia under andra världskriget som en tung skugga också över nutiden.

Ukrainas icke-judiska befolkning skonades inte heller av kriget. Två miljoner ukrainare skickades som tvångsarbetare till Tyskland och kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland utkämpades till stor del på ukrainsk mark som därför utsattes för stor förödelse. Båda arméerna använde sig därvid av den »brända jordens« taktik och förstörde allt man kunde när de tvingades till reträtt, först den Röda armén och sedan den tyska armén fick order att när den drog sig tillbaka »inte lämna en enda människa, inte ett enda kreatur och inte ett enda gram spannmål efter sig … Fienden skall möta ett totalt nedbränt och förstört land.« En och en halv miljon ukrainare dog på slagfälten under kriget och drygt fyra miljoner civila, vilket motsvarar cirka 40 procent av alla civila som dog i Sovjetunionen.

Kalla kriget

Med överenskommelsen i Jalta 1945 erhöll Sovjet­unionen också den västra delen av Ukraina. Där ville Stalin göra upp med alla västerländska företeelser. Dit hörde religionen. Såväl den självständiga ortodoxa ukrainska kyrkan som den grekisk-katolska kyrkan förbjöds. Jordbruket kollektiviserades om än inte med lika hårda metoder som tidigare. Omkring en halv miljon människor från västra Ukraina sändes till Sibirien under åren 1946–1949.

Men i jämförelse med decennierna före kriget kännetecknades efterkrigstiden av en mindre repressiv politik.

Moder Ukraina. Moderlandsmonumentet restes i Kiev 1981 men har sedan 2015 varit hotat av nedmontering sedan Ukrainas parlament förbjudit kommunistisk ikonografi i offentliga miljöer. Statyns sköld (se nästa sida) bär Sovjetunionens statsvapen. (Foto: AP).

Återuppbyggnaden gick snabbt och Ukraina genomgick något av en andra industrialisering som också kom de västra delarna till godo. Nikita Chrusjtjovs töväders-politik innebar också en ny så kallad ukrainisering. De ryska kommunistiska politrukerna ersattes med inhemska kommunister. Tövädret hade två effekter. För det första blev det åter möjligt att organisera sig i olika mer eller mindre oppositionella grupper, framför allt inom kulturens område. Under sextiotalet bildades ett flertal sådana. Men med Leonid Brezjnev vid rodret i Moskva inleddes under sjuttiotalet en ny repressiv våg mot de så kallade dissidenterna. Denna repression går dock inte att jämföra med den som Stalin låtit jämföra. Och när Michail Gorbatjov under 1980-talet än en gång lättade på tömmarna och deklarerade sin glasnost, var den ukrainska intelligentsian väl förberedd för att öppna slussarna till självständigheten.

Självständigheten

Med glasnost ägde en explosion av medborgerlig aktivitet rum i Ukraina. Under kort tid bildades fler än 125 olika medborgarorganisationer. I september 1989 gick alla dessa samman i något som i korthet fick namnet Ruch, Rörelsen. Över hundra tusen medlemmar av kommunistpartiet lämnade in sina partiböcker. Fördämningar hade plötsligt brustit och den ukrainska särhistorien välde fram som en näst intill oemotståndlig kraft. Ruchs första kongress samlade över tusen delegater från hela landet.

Boris Jeltsin med Leonid Kravtjuk, det fria Ukrainas första president.

Till de inbjudna hörde personer från Polens Solidaritet och Litauens Sajudis, liksom kommunistpartiets sekreterare för ideologiska frågor, Leonid Kravtjuk. Han var född och uppväxt i västra Ukraina och kom att spela en central roll vid Sovjetunionens upplösning. Han visade sig vara en ukrainsk patriot och dessutom en skicklig pragmatisk politiker.

Den 24 augusti 1991 röstade det nyvalda ukrainska parlamentet igenom en självständighetsförklaring. Denna godkändes den1 december i en folkomröstning där mer än 80 procent av väljarna deltog och 90,3 procent av dessa röstade för.

Samtidigt valdes Leonid Kravtjuk genom allmänna presidentval till det fria Ukrainas första president. En vecka senare slog sig Kravtjuk ner vid förhandlingsbordet med bland andra Boris Jeltsin i jaktslottet Vistula i Belarus västra del. Vid det mötet beseglades Sovjetunionens öde. Landets största republik efter den ryska hade då redan lämnat den sjunkande skutan.

I dag

Vladimir Putin har kallat Sovjetunionens sönderfall för historiens största geopolitiska katastrof och alltsedan han kom till makten år 2000 har han bedrivit en Ukraina-politik med ett syfte: att försöka se till att landet åter hamnar under Moskvas välde. Men det Ryssland han strävar efter att återupprätta är inte det gamla Sovjetunionen utan det än äldre ryska imperiet.

Till en början försökte Putin påverka den ukrainska inrikespolitiken genom mer eller mindre ryssvänliga partier och politiker i Ukraina och ryssvänliga politiker, som exempelvis Viktor Janukovytj. Och sedan 2014 har han tagit till ett i historien inte ovanligt ryskt medel mot Ukraina: våld, terror och krig.

Redan 2004 förmådde han Viktor Janukovytj att först förgifta sin motståndare Viktor Jusjtjenko och därefter förfalska resultatet i presidentvalet. Följden blev den orangea revolutionen; med massiv uppslutning i Kiev där människor från hela landet slutligen tvingade fram en ny valomgång där Janukovytj förlorade till förmån för Jusjtjenko.

Viktor Janukovytj försvann dock inte från den politiska scenen och när konkurrenten Jusjtjenkos utlovade reformer och krafttag mot landets starka korruption uteblev, lyckades den förre år 2010 komma tillbaka och på helt laglig väg vinna presidentvalet. Den här gången lovade han att föra en pro-europeisk politik. De förhandlingar med EU som redan tidigare kommit långt ledde år 2013 till att ett associationsavtal var redo att undertecknas. När avtalet med EU väl skulle skrivas under backade emellertid Janukovytj. Det råder ingen tvekan om att detta skedde på direkt order av Vladimir Putin. Effekten blev nya protester och det som gått till historien som Euro-Majdan. Över en miljon människor beräknas under revolutionsdagarna ha deltagit i demonstrationerna i Kiev.

Janukovytj svarade med våld mot demonstranterna. Sammanlagt dog närmare hundra personer i de stridigheter som pågick från 21 november 2013 till 20 februari 2014. Till sist flydde Viktor Janukovytj till Ryssland och till ny president valdes Petro Porosjenko.

Strax efter det att demonstrationerna på Majdan bröt ut började Ryssland att tillsammans med Rysslandsvänliga politiker på Krim och i östra Ukraina förbereda nästa drag; en militär invasion. Rysslands plan var att erövra Krim, de två länen Donbass och Lugansk i öster, samt kusten längs Svarta havet inklusive staden Odessa, det område som Katarina II kallat för »Det nya Ryssland«.

Foto: Efrem Lukatsky/AP.

På Krim hade Ukraina inga möjligheter att stå emot den ryska attacken. I öster och längs kusten lyckades armén däremot slå tillbaka mot angriparna som därför kom att behärska enbart en tredjedel av Donbass och Lugansk och helt misslyckades med att erövra Svarta havskusten. En av anledningarna till det ryska misslyckandet var att man inte satte in sin reguljära armé. Det misstaget hade Putin inte tänkt upprepa 2022. Den 24 februari inledde Ryssland en fullständig militär intervention med reguljära styrkor.

Men varje rysk intervention i Ukrainas politik sedan 1991 har svetsat landet än mer samman. Ukraina står i dag mer enat än någon gång i historien. Landet har aldrig varit så ukrainskt och så lite ryskt som 2022.

Peter Johnsson har bland annat skrivit boken Ukraina i historien.

(Fotografier från Wikimedia Commons där inget annat anges).

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text: Peter Johnsson

Toppbild: Illustration: Andreas Nilsson