Kan Gaza bli vänsterns nya Vietnam-fråga?

Polisen hade snyggare uniformer på den tiden. Mindre funktionskläder, mera puts och studs. Just det här året, 1965, drogs i och för sig sabeln in och ersattes med batong. Men när det var sommar – och det var det bevisligen denna måndagseftermiddag i juni – kunde konstaplarna välja vitt kapell på skärmmössan. Det här var värdiga myndighetspersoner, inga ordningsvakter.

Inte för att det gjorde Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström, två unga läkarstudenter, svaga i knäna. De stod på Hötorget, tillsammans med några kamrater från den mer militanta delen av vänsterförbundet Clarté, just för att utmana myndighetspersoner. Hemma på väggen hade Sköld Peter – hans litterära föräldrar hade faktiskt givit honom det namnet – en papperstiger som villigt erkände ”I am imperialism and all reactionaries”, precis som ordförande Mao hade påstått om sådana varelser. Plakaten och slagorden på Hötorget var avsedda att avslöja dessa reaktionära papperstigrar, från den imperialistiska amerikanska staten med sin krigsindustri, till de svenska bylingarna, med uppgift att skydda imperialisterna och deras intressen.

Det var inte självklart att poliserna skulle låta sig provoceras. Clarté-gruppen hade demonstrerat på Hötorget ett par dagar tidigare utan något ingripande. De hade visserligen inget demonstrationstillstånd den gången heller, men spred ut sig över torget och hävdade, när polisen frågade, att de inte utgjorde en demonstration. De var individer som uttryckte sina personliga åsikter, även om de råkade göra det samtidigt och i närheten av varandra – för det krävs inget tillstånd. Poliserna hade suckat och patrullerat vidare. Men inte i dag.

I FNL-rörelsens mytologi kom det som skedde att kallas ”slaget vid Hötorget”. Möjligen en aning storvulet med tanke på de faktiska händelserna, men myter är nu en gång myter. Poliserna – de var bara två till en början – sade åt demonstranterna att avbryta protesten. Alla lydde, utom Matthis och Hallström. Polismännen bestämde sig då för att beslagta Matthis plakat som bar texten ”Vietnam/USA:s beskydd – terror för folket”. Han vägrade att släppa det ifrån sig, om han inte fick ett skrivet kvitto.

Just den detaljen är tidstypisk. Matthis må ha varit militant maoist, men han var också en produkt av det ordnade, svenska efterkrigssamhället, som tog formell dokumentation på allvar. Ett taffligt handgemäng uppstod. En polis ska ha tagit stryptag på Matthis. Åsa Hallström menade att pojkvännens ”liv och hälsa stod på spel” och gav sig på poliserna. De skulle senare anklaga henne för att ha bitits, men det förnekade hon. En folkmassa började samlas. Förstärkning anlände. Matthis och Hallström greps och togs in till förhör. De dömdes till sist till dagsböter, inte för att ha demonstrerat, utan för att ha stört trafiken, den allmänna ordningen och för motstånd mot polis. Polisen, i sin tur, JO-anmäldes.

Nej, det var inte slaget vid Brunkeberg, eller Stockholms blodbad, direkt, men adderade ändå en aning dramatik till en annars ganska sömning huvudstad i Europas utkant. Och på sätt och vis blev verkligen resultatet av ”slaget vid Hötorget” att de imperialistiska och reaktionära papperstigrarna avslöjades.

Sympatierna efter det klumpiga polisingripandet hamnade främst hos Matthis och Hallström. Kända namn, som psykologen Arne Trankell och författarna Maria Wine och Artur Lundkvist, tog demonstranterna i försvar. Som en följd hölls flera Vietnamdemonstrationer på Hötorget under sommaren och hösten 1965. Många av dem som slöt upp tillhörde inte Clarté. En del hade inte ens någon särskilt stark åsikt om det som pågick i Vietnam. Men de ogillade polisens agerande. I en artikel i Dagens Nyheter under sommaren beskrevs det som att Hötorgsdemonstranterna bestod av tre grupper: de politiskt skolade ledarna – i klartext vänstermilitanta Clartéister – fotfolket – tonåringar som ofta identifierade sig som mods – och så tillfälliga anhängare, sådana som kanske råkade passera förbi, men ville visa sympati för demonstranterna.

Protesterna blev början på något mycket större. Visst skulle polis och Vietnamdemonstranter hamna i konflikt igen under de kommande åren och en och annan batong skulle svingas, men det bestående arvet efter ”slaget vid Hötorget” var inte det. Det var snarare att samtliga fem riksdagspartier bara sju år senare, julen 1972, undertecknade uppropet ”Sverige för fred i Vietnam” och att 2,7 miljoner svenskar – en tredjedel av befolkningen – gjorde detsamma. Ingen kunde de här åren undgå låten ”Vietnam är nära”, skriven av Maria FNL-grupp. En konflikt som sommaren 1965 mest engagerade bokstavsvänstern, hade vuxit till en nationell angelägenhet. Och blivit motorn i en vänstervåg.

Den här texten är inte bara en övning i radikal nostalgi. För på gatorna i Stockholm och andra svenska städer drar åter stora demonstrationståg fram, drivna av vrede över en internationell konflikt. Är det en ny Vietnamrörelse som växer fram, ur ruinerna i Gaza? Ser vi början på en ny vänstervåg? Man skulle kunna tro det.

I början av den gångna sommaren, nästan exakt sextio år efter ”slaget vid Hötorget” tog Nova Wegerif från Palestinagruppen Karlstad initiativ till en demonstration för Gaza i Stockholm. Hon hade hoppats på 10 000 deltagare, polisen hade räknat med 2 000, men det blev många fler än så. Kanske mellan 45 000 och 50 000, om man ska tro arrangören. Åtminstone 30 000 om man hellre tror den försiktiga ordningsmakten. Folkmassan gav genljud i nyhetsrubrikerna.

Sveriges Television: ”Överrumplad av enorm uppslutning för Gaza: ’Oj’”.

Aftonbladet: ”Enorm uppslutning på Gazademonstrationen: ’Folk har rest från hela landet’”.

Tidningen Dagens ETC: ”Efter jättedemonstrationen: ’Det är en ny folkrörelse som bildas’”.

Uppslutningen överraskade, men den kom inte som en blixt från klar himmel. Den här opinionen hade trots allt gjort sig påmind i mer än ett år. Radikala kändisar som Stina Wollter lät redan dagarna och veckorna efter Hamas blodiga attack mot israelisk civilbefolkning förstå att det var palestinierna, inte israelerna, som förtjänade vår empati. Melodifestivalen kämpade för att hantera de antiisraeliska stämningarna. De propalestinska tältlägren på svenska universitet, inspirerade av amerikanska förlagor, dök upp redan våren 2024, bara några månader efter Hamas attack. Och studenterna – insvepta i den här konfliktens signalplagg palestinasjalen — var inte ensamma på universiteten att engagera sig mot Israel. I maj i år antog konsistoriet vid Uppsala universitet, som annars inte ägnar sig åt utrikespolitiska ställningstaganden, ett uttalande som krävde att regeringen fördömde Israels agerande. Redan dessförinnan hade det börjat talas om bojkotter mot israeliska forskare.

Allt detta och mycket mer av samma art låg i korten när Nova Wegerif kallade till sin demonstration. Och inte långt efter demonstrationen klev svenska journalister fram på scenen, efter att under en längre tid ha våndats i Gaza-frågan. Det resulterade i ett omdiskuterat upprop, som också var ett led i marknadsföringen av en ny journalistisk produkt. Magda Gad lovade att hennes nya publikation, till skillnad från andra svenska media, inte skulle bidra till att ”legitimera ett folkmord”.

Mycket av detta påminner om vad som skedde när Vietnamrörelsen tog form på sextiotalet. Inte minst den gamla radikala idén som Magda Gad gav uttryck för: alla som inte tar ställning – det vill säga skriver under upprop som de radikala formulerar – gör sig medskyldiga till det som nu sker.

No one is innocent. Ingen är oskyldig.

Och fler svenskar fördjupar sig verkligen i konflikten. Enligt Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet ökade andelen av den svenska befolkningen som intresserade sig för Israel-Palestinakonflikten från 28 till 55 procent mellan 2020 och 2024. Ökningen var särskilt stor bland kvinnor, som annars brukar lockas mindre av utrikespolitik än män. Det skulle kunna tolkas som att den mobiliserande kraften i Gazakonflikten, precis som i Vietnamfrågan, är moralisk, snarare än utrikespolitisk.

De mediala likheterna med Vietnamkriget är uppenbara. Precis som då är det ett krig som till stor del förs i medierna, numera i sociala sådana, oftast med hjälp av bilder på lidande barn, lemlästade lik och förödelse. TV:n tog Vietnamkriget hem till varje vardagsrum, varje kväll. Gazakriget finns i var och ens ficka, dygnet runt.

Det vore för mycket sagt att språket i dag är detsamma som under Vietnamkriget. Begreppet ”imperialism” får inte samma fäste som det en gång hade och få känner längre en oemotståndlig lust att citera ordförande Mao. Men tankefigurerna är snarlika. Det upprepas ofta att Gazakonflikten handlar om kolonialism och att Israel är kolonialmakten. Israeler beskrivs som representanter för det vita västerlandet och palestinier som offer för förtryckande rasism av icke-vita. Precis som under Vietnamkriget kläs konflikten mestadels i vänsterinspirerad analys och det är vänsterns företrädare som tycker sig ha medvind.

”Efter femtiosju år som vänsterextremist finner jag till min bestörtning att jag från och med i år hamnat mitt i åsiktsfåran”, skrev till exempel Jan Guillou nyligen och hänvisade till en opinionsmätning som visar att Israel förlorat stöd bland svenskarna. Hans slutsats är att alla utom de mest förhärdade nu inser att Guillou och de som skylldes för att vara ”vänsterextremister” hade rätt. Det är en slutsats som andra vänsterdebattörer återkommer till. ”Det växande stödet för Gaza skrämmer livet ur Israel-högern”, skrev till exempel Andreas Gustavsson nyligen i Dagens ETC.

Och visst finns sådana tecken: de politiska partierna, inklusive Moderaterna, har gradvis intagit en alltmer kritisk hållning till Israels agerande. Man skulle kunna hävda att det som i Vietnamfrågan tog sju år från ”slaget vid Hötorget” verkar ha tagit mindre än två år den här gången. Och demonstrationerna för Gaza och mot Israels krigföring fortsätter, vecka efter vecka.

Historieprofessorn Kjell Östberg vid Södertörns högskola är en av dem som fångas av parallellerna. ”Det finns många exempel på att sociala rörelser har misslyckats”, säger han till Sveriges Television när han uttryckligen får frågan om Gazaengagemanget kan bli en ny Vietnamrörelse, ”men frågan om Palestina, den har sådan social sprängkraft”. Så saken är väl klar, då? Vi har fått en ny Vietnamrörelse, med Gaza i fokus. Den mobiliserar opinionen. Och den bär på en vänstervåg.

Eller missar vi något? Jo, det finns faktiskt ett grundläggande problem med den analysen: det är svårt att hitta fakta som stöder den.

Jan Guillous glädje över att stödet för Israel har sjunkit är ett exempel.

Att den opinionsmätning som Guillou utgår ifrån är baserad på de billiga, men notoriskt opålitliga självrekryterade paneler som Aftonbladet och Svenska Dagbladet använder, är inte huvudproblemet med hans resonemang. Surveyinstitutets undersökning i samma ärende ger ett liknande resultat: 33 procent av de tillfrågade var negativa till Israels agerande i konflikten 2020. Fyra år senare, 2024, var 52 procent negativa. Men skillnaden är att Surveyinstitutet ställer samma fråga vad gäller svenskarnas inställning till de palestinska representanternas agerande i konflikten.

År 2020 var 27 procent av de tillfrågade svenskarna negativa till palestiniernas agerande. Förra året hade den andelen växt till 49 procent. Andelen positiva till palestiniernas agerande sjönk samtidigt från redan låga 8 procent till 7 procent. Andelen positiva till Israels agerande växte under samma period marginellt från 10 till 13 procent.

Surveyinstitutets undersökning visar att synen på konflikten hänger samman med politisk hemvist på höger-vänsterskalan och att Gazakriget har lett till viss polarisering, men inte i den meningen att stödet för Palestina har ökat drastiskt. Till och med bland Vänsterpartiets sympatisörer, de i särklass mest positivt inställda till Palestina, har andelen positiva till palestiniernas agerande sjunkit från 24 till 18 procent. Bland socialdemokrater ligger stödet oförändrat på 9 procent.

Bilden är, med andra ord, mer komplicerad än Guillou ger sken av. Gazakriget har markant ökat intresset för konflikten bland svenskarna och kraftigt minskat sympatierna för Israel, men det vi ser är för den skull inte en plötslig propalestinsk vindkantring. Det vi ser är snarare ett mönster som påminner om vad som skett tidigare när konflikten i Mellanöstern blossar upp i militär konfrontation: en ökad motvilja mot den starka militärmakten Israel i kombination med en frustrerad känsla av att ingen i regionen bär vit hatt.

Men vänstervågen i Gazaengagemangets kölvatten, då? Den nya ”folkrörelse” som Dagens ETC skriver om. Den går väl ändå att mäta? Det är sant att regeringspartierna inte gör särskilt bra ifrån sig. Bland de yngsta har andelen som skulle lägga sin röst på något av Tidöpartierna sjunkit från 52 procent 2020 till 42 procent, enligt SCB senaste mätning. Det är främst Socialdemokraterna som växer bland unga. Men vad är det här för vänstervåg egentligen?

Den visar sig under alla omständigheter vara svår att koppla till engagemanget för Gaza. Under Vietnamrörelsens tid kände sig partierna till vänster, inte minst Socialdemokraterna, nödgade att anpassa sig till den radikala retoriken för att inte förlora en generation väljare. Olof Palme gick Vietnamaktivisterna till mötes till den grad att han ibland gick om dem. Med Gazaengagemanget är det snarare tvärtom. Partierna är redan tydliga med att de inte stöder det som sker i Gaza. De som vill driva på ytterligare i radikal riktning faller ofta, avsiktligt eller oavsiktligt, över kanten till det extrema. Sådant är ett hot för partierna och de är tvingade att hantera det. Det var det som skedde när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat tvingades lämna Vänsterpartiet, för att inte bli uteslutna. Partiledningen såg mer att förlora än att vinna på radikal Gazaaktivism, som kantrade över i ren antisemitism.

Detsamma gäller Socialdemokraterna. De har inte visat något större intresse för att mobilisera med hjälp av Gazakriget, även om de naturligtvis tagit de tillfällen som erbjudits att angripa regeringen – vilket trots allt är ett oppositionspartis skyldighet. Men att hantera Gazafrågan handlar snarare om att försöka undvika sådant som att SSU:s nyvalde ordförande Moska Hassan nyligen syntes på en Gazamanifestation med en palestinasjal som bar extremistiska islamistiska budskap. Ett misstag, förklarade hon, men också en illustration av hur lätt det här engagemanget drar in partierna till vänster i hopplösa avböner och försvarstal.

Vad är det då som lockar tillbaka väljare, särskilt unga, till Socialdemokraterna, om det inte är Gazaengagemanget? Det finns en ledtråd i den senaste SOM-undersökningen. Där försöker Karin Zwinkels, Felix Cassel och Patrik Öhberg få en bättre bild av vad de kallar TAN-vänstern, det vill säga den del av vänstern som har en vänstersyn i ekonomiska frågor, men en traditionell syn i de kulturfrågor som fångas av GAL-TAN-skalan.

Artikelförfattarna rensar bort en ansenlig del av väljarna, som inte på ett meningsfullt sätt kan beskrivas i de här termerna, men bland dem som är kvar är den överlägset största enskilda politiska gruppen i Sverige TAN-höger, det vill säga något slags konservativ höger. Den i särklass minsta är GAL-höger, som värderingsmässigt ungefär motsvarar nuvarande Centerpartiet. Och TAN-vänstern, visar det sig, är ungefär lika stor som GAL-vänstern. Särskilt bland socialdemokratiska sympatisörer.

Socialdemokraterna verkar själva medvetna om dessa strömningar för på partikongressen för tre månader sedan slogs de senaste årens rörelseriktning fast: vänsterut i den ekonomiska politiken, men åt TAN-hållet vad gäller brott och straff, invandring, försvar och annat av det slaget.

Det är den strategin som tycks fungera, för enligt SCB:s partisympatiundersökning har partiet framgångsrikt börjat locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Det vi ser är med andra ord inte en ”vänstervåg” som drivs av de radikala stämningar som Gazaprotesterna kanaliserar, utan tvärtom av ett slags vänsterkonservatism. En Gazadriven vänstervåg, i den mån den finns, är snarare ett problem att hantera för vänsterpartierna. Socialdemokrater och vänsterpartister har sett vad som händer om man, likt Demokraterna i USA, låter den radikala falangen ta över: man blir snart ovalbar.

Men drar inte de unga väljarna – de som bar vänstervågen under Vietnamrörelsen – ändå åt vänster? Den senaste Ungdomsbarometern, som kom i början av det här året, ger en annan bild. Unga svenskar, konstaterar barometern, prioriterar sin ekonomi och traditionella könsroller, samtidigt som deras idealism minskar. Woke, skriver rapportförfattarna, har blivit ”cringe”, något som visas av att unga inte längre i samma utsträckning vill förknippas med honnörsord om feminism, tolerans, normkritik eller klimat. Den typiska ungdomen i dag är, enligt undersökningen, en konservativ individualist.

Samhällsforskaren Tobias Hübinette, med sina rötter i radikal vänsterrörelse, konstaterade när undersökningen presenterades att ”den vänstervåg som gällde under 2010-talets första hälft har ersatts av en högervåg som dessutom verkar än starkare och än mer radikal än den vänstervåg som gällde då.”

”Aldrig tidigare sedan 68-revolutionen”, skriver Hübinette, ”har de svenska barnen och ungdomarna varit så (radikal)höger som de är i dag – d v s detta är ett historiskt trendbrott utan dess like och i framtiden går det inte längre att räkna med, menar Ungdomsbarometern, att unga människor automatiskt är vänster och progressiva som har varit fallet fram tills nyligen utan det är antagligen historia nu.”

Formuleringen är kanske en aning dramatisk, för ungdomars åsikter är trots allt sällan huggna i sten. De kan ändra sig. Men inte heller enklare opinionsverktyg som mäter unga svenskars politiska övertygelser ger vid handen att en vänstervåg rullar in.

I skolvalet till riksdagen 2022 fick Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna 57,3 procent tillsammans, medan Socialdemokraterna fick 16 procent, Vänsterpartiet strax under 8 och Miljöpartiet strax under 5 procent. I skolvalet till Europaparlamentet förra året fick Moderaterna 24 procent, Sverigedemokraterna 24,5 procent, Socialdemokraterna lite mindre än 18,5 procent, Miljöpartiet 9,3 procent och Vänsterpartiet 6,1 procent.

Men visst finns även rörelser åt vänster. SOM-undersökningens mätserier visar en tilltagande politisk könspolarisering sedan 2010, särskilt bland yngre: Kvinnor lutar åt vänster, medan män lutar åt höger. Det finns, i den meningen, en vänstervåg bland kvinnor och en högervåg bland män. Sammantaget svarar nu lika många svenskar, oavsett ålder, att de är vänster som de som svarar att de är höger, detta efter att de som betraktar sig som höger haft ett övertag under en längre tid. Men, återigen, vad är det för sorts vänster som i så fall växer, särskilt bland unga?

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor publicerade just sin årliga attityd- och värderingsstudie bland unga mellan 16 och 29. Den viktigaste samhällsfrågan i den här gruppen är sjukvården, som fler än 40 procent av de tillfrågade räknar som en av de tre viktigaste frågorna. De frågor som återfinns mellan 30 och 40 procent är skola och utbildning, migration- och integration, trygghet och lag & ordning. För att ge lite kontrast till Gazakrigets eventuella politiska sprängkraft: endast 3,7 procent av de unga uppger att internationella frågor är en av de tre viktigaste frågorna, även om ungefär hälften säger att de är intresserade av globala samhällsfrågor. De ståndpunkter under invandring som flest håller med om är att Sverige bör ta emot färre invandrare och färre flyktingar.

Om engagemanget för Gaza har mobiliserat ungdomar och eldat på en vänstervåg bland dem, är det inget som lämnar spår i den här statistiken. I den mån en vänsterglidning sker tycks den ta sig uttryck i ett slags gråssosig önskan om god vård och välfungerande stat, snarare än i radikala idéer om anti-kolonialism, normkritik och identitetspolitik.

Det är visserligen som professor Kjell Östberg säger i det första ledet av sin kommentar till SVT – ”det finns många exempel på att sociala rörelser har misslyckats” – men är det ändå inte konstigt att demonstrationerna, tältlägren och uppropen inte sätter större spår än så? Varför kan vi inte se den ”nya folkrörelse” som Dagens ETC förutspår, eller den mobilisering av Vietnamslag som Kjell Östberg anade i det andra ledet av sin kommentar?

Förklaringarna är antagligen flera och sammanflätade. En har kanske att göra med att mitten och slutet av sextiotalet var en speciell tid. Det fanns ett verkligt konventionellt samhälle, samtidigt som den första verkligt oppositionella ungdomskulturen blommade ut. Modsen på Konserthusets trappa och maoisterna i Clarté var på många sätt olika, men ändå två aspekter av den oppositionen. Och de var framgångsrika i sin ambition att stöpa om samhället, även om det inte blev någon revolution.

Ungdomsuppror gick gradvis från att betraktas som något farligt och osunt till att bli något förväntat, till och med något att uppmuntra. Modsen och maoisterna mötte motstånd när de fronderade mot samhället. I dag, när till exempel klimataktivister gör det, möts de snarare av omfamningar och hyllningar av etablissemanget. Modsen kallades ligister i den tidens Dagens Nyheter, i vår tid bjuds aktivisten Greta Thunberg i stället in för att redigera tidningen.

Det är svårt att mobilisera en vänstervåg med kraft mot ett samhälle som möter provokationen med jämnmod, eller till och med entusiasm. En annan, delvis närliggande förklaring, har att göra med utopier och ideologier. Sådana präglade och höll samman Vietnamrörelsen, men de är svårare att hålla liv i i dag.

Sköld Peter Matthis och många andra i Vietnamrörelsens topp var troende kommunister och därför inte bara engagerade mot något, utan också för något. Matthis och hans falang av militanta maoister var 1965 djupt indragna i ett inbördeskrig mot de mjukare delarna inom Clarté. Den ideologiska övertygelsen var ofta en tillgång i en värld som fortfarande präglades av det kalla kriget och där utopier ännu hade kraft. Glöden gav Vietnamkriget en bredare betydelse för de troende och gjorde kriget till ett uttryck för en universell sanning om ont och gott, rätt och fel och, i förlängningen, en eftersträvansvärd framtid.

Vi själva lever i en tid när utopier sällan är gångbara och ideologier oftare avskräcker än lockar. Engagemanget mot kriget i Gaza har redan av det skälet svårt att bli något annat än ett engagemang mot något. Det finns visserligen postkoloniala teorier, men de kan bara delvis fylla samma funktion som den kommunistiska ideologin gjorde för Vietnamrörelsen. Teorierna påminner om ideologier och pekar otvetydigt ut det som är ont och fel, men de är sämre på att gestalta vad som är gott och rätt.

En tredje skillnad mellan Gazaengagemanget och Vietnamrörelsen är att den senare, delvis just därför att den hade gott om ideologiskt övertygade, leddes av förslagna organisatörer med tydliga målsättningar, som inte alltid var uttalade. De förenade FNL-grupperna, DFFG, som var den mest synliga delen av Vietnamrörelsen, var en enhetsfront av klassiskt snitt. Det betydde att alla som ställde upp på sammanslutningens relativt enkla principer var välkomna, oavsett vilka uppfattningar de hade i övrigt. Men det var också ett sätt för de relativt små radikala grupperna i toppen att öka sin betydelse och sitt inflytande, genom att lyftas av mycket större grupper, som inte alls var lika radikala.

För dem som under sextiotalets andra hälft arbetade för en revolution i Sverige och som var övertygade om att det bara var en tidsfråga innan den skulle komma, var det här det mest effektiva sättet att gradvis upplysa, mobilisera och leda massorna. Vietnamrörelsen var på så sätt medvetet ett verktyg för att driva fram en bredare vänstervåg, utan att det nödvändigtvis betydde att engagemanget för FNL bara var en täckmantel.

Det finns starka organisatörer i Gazafrågan, varav en del säkert har bredare målsättningar än de som är direkt kopplade till kriget. Men finns det ledare som systematiskt använder frågan för att driva på en mer allmän radikalisering av samhället?

Kanske kan Gazakriget tjäna som ett verktyg för nyrekrytering till islamistiska sekter, men det är svårare att se tecken på att det effektivt kan driva svensk opinion vänsterut, på det sätt som Vietnamkriget gjorde. Det beror i sin tur antagligen på de mer grundläggande skillnaderna mellan de två krigen. De skillnader som visar sig i Surveyinstitutets resultat där såväl Israel som Palestina förlorar stöd när konflikten brutit ut. Kort sagt: Gazakriget och den större konflikt det är en del av, lånar sig inte lika lätt till förenklingar som Vietnamkriget gjorde.

Det vore löjligt att påstå att Vietnamkriget inte var komplext, eller att de som engagerade sig för FNL inte behövde massera sanningen på olika sätt för att slippa konfronteras med obehagligheter. Men Mellanösternkonflikten är ännu svårare att göra politiskt användbar. Inte minst därför att de tongivande krafterna på den sida som står mot Israel är så uppenbart oaptitliga.

Den främsta sponsorn för Hamas och Hizbollah är Iran, en reaktionär diktatur utan förmildrande omständigheter. Hamas är en islamistisk dödssekt, som systematiskt använder civilbefolkning som sköldar och inledde det här våldsamma skedet av konflikten i full visshet om att det skulle få förödande konsekvenser för Gazas invånare. Snart sagt allt det som modern vänster säger sig stå för – feminism, minoritetsskydd, respekt för HBTQi-personer, ett fritt kulturliv, human behandling av fattiga och migranter, aborträtt, mänsklig kriminalvård, för att bara ta några exempel – är den raka motsatsen till det som Hamas, Iran och deras allierade uttryckligen står för och praktiserar. De avrättar den som ger uttryck för moderna vänstervärderingar som de nämnda.

Vänsteraktivister som är engagerade i Gazafrågan avfärdar ofta sådana påpekanden som billiga retoriska poänger. Men det är mer än retorik. För visst kan man vara mot Israels krigföring, men om man kräver ett ”fritt Palestina” menar man något mer. Vadå? ”Fritt” under vem? ”Fritt” för vilka? Kräver man självständighet ”from the river to the sea”, kräver man att någon annan får makten. Vem då? Enligt vilka principer?

De vietnamesiska kommunisterna visade sig förstås inte vara de felfria och heroiska hjältar som många i Vietnamrörelsen inbillade sig. Just det var ett av skälen till att rörelsen föll sönder ganska snart efter krigets slut. Men i fallet Gaza behöver ingen vänta till krigsslutet för att få reda på vad Hamas står för, eller vilka värden Iran främjar. De vänsteraktivister som är beredda att bortse från Hamas och Irans brister räcker antagligen inte till för att skapa en vänstervåg.

Men kanske är det främsta skälet till att Gazakriget inte tycks föda en vänstervåg enklare än så. Ett drygt år efter terrorattacken den 7 oktober 2023 skrev Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter. Den innehöll den vanliga balansgången mellan palestinskt lidande och israelisk rätt till självförsvar, men den innehöll också en mer ovanlig formulering: ”Mellanösterns konflikter ska inte flyttas till svenska gator”. Det lät som en besvärjelse, för var och en kunde trots allt redan då se att det är precis vad som hänt.

Det finns förstås ingen statistik över vilka som går i de stora Gazademonstrationerna, eller vad de har för bakgrund. Dagens Nyheter, som år 1965 gick ut på Hötorget, kartlade demonstranterna och delade in dem i tre grupper, har inte gjort något liknande denna gång. Men det räcker med att granska bilder och filmer från tillställningarna för att kunna dra slutsatsen att en stor andel av deltagarna har sina rötter i Mellanöstern, Nordafrika eller andra delar av den muslimska världen.

Det är inget märkligt med det. År 1970, när Vietnamrörelsen blev allt bredare, fanns drygt 500 000 utrikes födda i Sverige, eller 6,7 procent av befolkningen. Den i särklass största gruppen var finländare. I år är antalet utrikes födda kring 2,3 miljoner, över 20 procent av befolkningen. Invandrare från Mellanöstern och Nordafrika är betydligt fler än invandrare från Finland och andra närområden.

Det råder ingen tvekan om att många med svenskt ursprung också engagerat sig i Gazaprotesterna. Och även om det skulle vara så att en majoritet – kanske till och med en stor majoritet – av de mest engagerade har rötter i Mellanöstern och Nordafrika, innebär inte det att protesterna kan viftas bort. Sveriges befolkning ser ut som den gör och de här demonstranterna är del av den. Men det betyder förstås att Gazarörelsen på ett grundläggande sätt skiljer sig från Vietnamrörelsen.

De svenska Vietnamdemonstrationerna hade aldrig någon betydande andel sydostasiater i sina led. Engagemanget för Vietnam bars huvudsakligen av ursprungssvenskar som av moraliska och politiska skäl gjorde det vietnamesiska folkets sak till sin. Det var antagligen ett av skälen till att engagemanget för Vietnam så lätt kunde omvandlas i ett bredare politiskt vänsterengagemang. Det byggde redan från början på politiska principer.

Gazarörelsen drivs av allt att döma i mycket större utsträckning av kulturella, etniska och religiösa lojaliteter och av människor med ett levande arv från regionen. Det rör sig i hög grad just om att Mellanösterns konflikter har flyttat till svenska gator. Att detta inte uppmärksammas mer beror kanske på lika delar politisk finkänslighet och att de ofta ursprungssvenska vänsterdebattörer som hoppas på en ny Vietnamrörelse, och som är tongivande i det offentliga rummet, ogärna vill tala om saken. Följer man Gazarörelsen som den tar sig uttryck på svenska kultursidor ser man något helt annat och mer Vietnamrörelselikt, än den breda rörelsen på gatorna.

Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att mer bestående politiska förändringar föds även ur Gazarörelsen. Men de förändringarna kommer i så fall att spegla vår tid och just den här rörelsen. Inte sextiotalet och Vietnamrörelsen.

Kanske ser vi början till vad vi kan vänta oss, när de som sparkats ut ur Vänsterpartiet kopplar det till sin etniska bakgrund och utlovar en ny rörelse för sådana som de själva. Vi har redan Partiet Nyans. Det som ligger närmast till hands som en frukt av Gazarörelsen är knappast en allmän vänstervåg. Det som ligger närmast till hands är en etnisk och kulturell uppspjälkning av politiken.

Vietnam var nära. Gaza är här.

***

Läs även: Att försvara en massaker

Läs även: Vem ska bli Sveriges Corbyn?