Kapitalet flyr välfärdssektorn

Skattefinansierade skolor och vårdföretag lockar inte längre placerarna. Den politiska risken är för stor. Bedömare menar att vi står inför ett kaos inom välfärden om alla dess privata bolag ska återkommunaliseras.

Den passus som gav talets längsta, och vildaste, applåd, var denna:

»Partivänner! Vi har i årtionden tillåtit vår välfärd att vara en experimentverkstad. Men det är ingen olyckshändelse att börsbolag och utländska fonder kan pumpa ut pengar ur våra skolor och dela ut glädjebetyg som godis på halloween. Ingen tvingar oss att ha en sjukvård där vissa kan köpa sig en plats längre fram i kön. Det är följden av politiskt fattade beslut. Och de besluten kan vi ändra på – bara vi ser till att tillräckligt många röstar på Socialdemokraterna!«

Det finns – minst – två intressanta omständigheter här.

Det ena är att Magdalena Andersson i sitt installationstal på S-kongressen i november hade rätt: de privata inslagen i svensk välfärd är en följd av demokratiskt fattade beslut. Det andra är att de i mycket stor utsträckning har fattats av Socialdemokraterna själva.

Få torde veta detta bättre än de två mest centrala personerna i partiet i dag: statsministern själv och partisekreteraren, Tobias Baudin.

Nyinstallerade. Nya partiordförande Magdalena Andersson och nyvalde partisekreteraren Tobias Baudin vid Magdalena Andersson och Tobias Baudin tar emot jubel på S-kongressen efter talet om en återsvängning från privatiseringen inom välfärden. Foto: Adam Ihse/TT/

Magdalena Andersson började sin politiska karriär som lärjunge till Göran Persson. Samme statsminister som fattade beslutet att höja friskolepengen till samma nivå som de kommunala skolornas. Utan det beslutet är det högst tveksamt om någon skolmarknad hade uppstått. Med 85 procent ersättning är det mer sannolikt att utvecklingen hade gått i den riktning som de borgerliga politiker som införde systemet hade tänkt sig, som en mindre nödventil i ett i övrigt heloffentligt system. Och Baudin var fram till nyligen ordförande för det fackförbund som i början av 2000-talet drev igenom hela LO:s kursomläggning, från en dogmatiskt fientlig hållning till ett direkt omfamnade av avknoppningar och valfrihet.

Anna Ekström (S), utbildningsminister.

I rapporten Solidaritet och valfrihet i välfärden (2001) som lades fram på LO:s kongress konstaterade Kommunal att »Socialdemokraterna begår ett allvarligt misstag när man i debatten om välfärdstjänsterna koncentrerar sig på frågan i vilken juridisk form produktionen ska bedrivas. Konkurrens mellan producenter av välfärdstjänster kan, om den är rätt utformad, bidra till att driva och sprida förbättringar av produktivitet och kvalitet«.

Och det stannade inte där! Kommunal menade att man fick acceptera att företag gick med vinst, om de skulle kunna göra nytta i välfärden:

»Att inte tillåta utdelning skulle göra det svårt för företagen att skaffa eget kapital. Det ligger varken i samhällets eller löntagarnas intresse att de företag som verkar på dessa marknader har ett för litet ägarkapital.«

Det är nu tjugo år sedan en – skulle det visa sig – bräcklig politisk borgfred slöts, med utgångspunkt i att offentligt finansierad valfrihet i välfärden skulle vara en hörnsten i svenska modellen. Inom arbetarrörelsen, och mellan blocken.

I dag har stämningen skiftat hundraåttio grader. I en uppmärksammad ledartext i Göteborgsposten (26/12 -21) beskriver Håkan Boström friskolesystemet som en borgerlig reträtt från samhällsansvar. Det är en formulering som säger mycket om den förändring som skett där offentlig kontroll i dag allt mer har kommit att signalera trygghet, där det tidigare associerades till stelbenthet eller konformism.

Därmed har det en gång så framgångsrika valfrihetsbegreppet också förlorat mycket av sin positiva laddning. Inte som praktik – andelen elever och föräldrar som exempelvis väljer friskolor växer alltjämt och stadigt – men som normativ utgångspunkt i debatten.

Ändå utgör den historiska sprängkraften i begreppet en viktig bakgrund för att förstå varför diskussionen befinner sig där den gör i dag. Efter nittiotalskrisen förvärrade valfrihetsdebatten splittringen i en arbetarrörelse som slets mellan å ena sidan fackligt missnöje med offentliga anställningsvillkor – och bristen på konkurrerande arbetsgivare – och den socialistiska grundsynen om välfärdens organisation å den andra.

På högerkanten var effekten den motsatta. Kompromissen mellan offentlig finansiering och privat utförande var en viktig förutsättning för att maka samman en politisk borgerlighet som ofta hade rätt olika syn på var civilsamhällets och marknadens gränser började och slutade. Lite förenklat handlade det om att Moderaterna, exempelvis, slutade prata om privatiseringar och accepterade barnomsorg som ett legitimt offentligt åtagande. Medan övriga borgerliga partier började göra upp med sin misstänksamhet mot vinstintresset som drivkraft för utförandet av välfärdstjänster, i utbyte mot en högre grad av individuell anpassning.

Men den gemensamma ambitionen att verka för ett valfrihetssamhälle spelade också en viktig men ofta förbisedd roll i att den påtagligt kom att förbättra de ansträngda relationerna mellan näringslivet och den partipolitiska borgerligheten. Det etablerade ett slags gemensamt språk, och en målbild, som båda parter kunde förstå och försvara.

Så ser det inte längre ut. Lyssnar man till näringslivsföreträdare och borgerliga politiker är båda parter lika frustrerade över att den andra inte upplevs göra sin del av jobbet. Ska man förstå varför vinstdebatten har blivit så svår för högern, är det här man måste börja.

***

Den socialdemokratiska partikongressen fattade i november 2021 beslut om att förbjuda vinstuttag för friskolor och upphäva etableringsfriheten. De har också lovat att sätta stopp för privata sjukförsäkringar (»gräddfiler«), samt införa en stopplag som ska förhindra att akutsjukhus privatiseras. Något mindre precist har man slagit fast att »vinstjakten« ska stoppas i hela välfärden: i skola, vård och omsorg.

Det låter kanske inte så komplicerat? Det är det. För här kommer både politik, juridik – och verkligheten – in.

Välfärdsfrågorna hanteras främst av regioner och kommuner, och förutsättningarna skiljer sig åt markant i olika delar av landet. Det gör nationell lagstiftning till ett trubbigt instrument. Dessutom ser ägarbilden mycket olika ut i olika branscher. En stor majoritet, drygt 76 procent, av alla som får assistansersättning har valt en privat utförare medan bara 9 procent av den somatiska vården utförs på privat drivna kliniker och sjukhus. För att bara ta två exempel.

Så till juridiken. Att belägga befintliga aktiebolag med utdelningsförbud är tekniskt komplicerat. Går det över huvud taget att förena med aktiebolagslagen? Den frågan debatterades grundligt redan i Reepalu-utredningen utan att få något definitivt svar. Kan expropriationslagen bli aktuell om kommuner plötsligt ska ta över privata verksamheter, efter att riksdagen i decennier har gynnat just aktiebolagsformen? I så fall måste staten betala ut ersättning; sannolikt med mångmiljardbelopp.

Och i frågan om att sänka skolpengen för friskolorna – det förslag som kanske fått starkast gehör även bland borgerliga väljare och på vissa liberala ledarsidor – blir det om möjligt ännu mer rörigt. På en presskonferens inför partikongressen var den tidigare utbildningsministern Anna Ekström glasklar med viljeriktningen. Friskolorna har inte samma skolpliktsansvar som kommunen att alltid tillhandahålla platser. Och då det kostar att hålla sig med en outnyttjad överkapacitet uppstår en orättvis marginal som friskolorna kan plocka ut som vinst, menade hon. Men med hur mycket, envisades en journalist som inte lät sig nöjas med Ekströms undanglidande svar. Ja, ett skolpliktsansvar på 8,5 procent kunde man kanske tänka sig, sa hon till slut, med en snabb, frågande, blick på en pressekreterare. Det är den siffra som förekommer i Björn Åstrands statliga likvärdighetsutredning; dock med brasklappen att avdraget måste beräknas utifrån »lokala förhållanden«.

Från friskolorna upphävdes ett ramaskri. Den genomsnittliga vinsten, före skatt, ligger på 3,4 procent enligt Friskolornas riksförbund. En sänkning med 8,5 procent skulle alltså innebära att en stor andel av Sveriges friskolor omedelbart skulle gå med förlust.

***

Hur ska man förhålla sig till detta, för många företag, existentiella hot? Frågan splittrar näringslivet, både i branscher och mellan olika företag. Särskilt stor är klyftan mellan de stora koncernerna och de mindre företagen. När DI:s politiska chefredaktör PM Nilsson kritiserar branschorganisationerna för att inte klara av sitt opinionsansvar i frågan är detta en viktig pusselbit.

Om fackföreningarna har haft ett dubbelt uppdrag i dels syftet att värna medlemmarnas omedelbara intressen, dels Socialdemokraternas väl och ve, har Svenskt näringsliv haft en parallell kluvenhet. Inte i meningen att man har ett institutionaliserat samarbete med något parti. Men i arbetsgivarfrågorna, som är här och nu, och ett sedan 1970-talet mer ideologiskt uppdrag att verka som generaladvokat för en välfungerande marknadsekonomi.

Det är i konflikten mellan dessa två syften som vinstdebatten skär. Mellan företagens omedelbara intresse att få verka och vårda relationen till den enda offentliga uppdragsgivaren. Och oron för att en taktisk reträtt på längre sikt leder till att man förlorar kriget.

Å ena sidan bedömer många på företagarsidan i dag att det enda som biter i debatten är att visa både väljare och politiker att ett vinstutdelningsförbud kommer få stora, och svåra, konsekvenser. När de traditionella argumenten möter motvind både från höger och vänster återstår att peka på att ett systemskifte skulle minska människors faktiska möjligheter att välja, och välja bort: en möjlighet som mätningar visar är mycket uppskattad. Begrepp som »vinstintresse« känns intuitivt obehagligt för många. Det gör dock även tanken på att ens egna barn ska reduceras till integrationsverktyg, eller till individuella buffertzoner – »kuddflickor« – mellan bråkiga elever i stökiga klasser.

Å andra sidan är det inte riskfritt att högt bekräfta bilden av att ens verksamhet kan tvingas lägga ner. Till syvende og sidst finns det bara ett sätt för ett privat bolag att överleva, och det är att elever och brukare aktivt väljer att söka sig dit. Parollen »börja hos oss – efter valet finns vi kanske inte kvar« är inte uppenbart lyckad, i synnerhet inte som fristående aktörer redan i dag ibland nekas banklån med hänvisning till den politiska risken. Marknaden gillar inte osäkerhet. Efter att utbildningsminister Anna Ekström meddelade att partistyrelsen hade valt att lägga fram ett förslag om förbud för vinstutdelning i skolan störtdök, exempelvis, Academedias aktie.

Det är delvis för att parera just detta problem som branschförbunden finns. Tanken är att de ska bilda en gemensam sköld som kan ta stöten för enskilda företag när villkoren riskerar att försämras för alla. Kruxet, är bara att de enskilda företagen har många olika idéer om hur deras intressen bäst ska tillvaratas.

Ta Academedias vd Marcus Strömberg. Han har uttryckligen avfärdat utspelet om vinstförbud som politisk retorik, och som en olycklig distraktion från skolans verkliga problem. Företag, även i aktiebolagsform med vinstsyfte, har en viktig roll inom systemet, hävdar han, eftersom det bara är dessa som har kraft att skapa de många skolplatser som behövs framåt.

Academedia vädjar dock om breda överenskommelser, och vill, bland annat, se en väsentligt hårdare skolinspektion; gärna i linje med finansinspektionen. Där grundaren till Internationella engelska skolan, Barbara Bergström och hennes make, Hans Bergström, har gått i hård polemik med både regering, lärarfack och fristående friskolekritiker, har Academedia lagt en rad egna förslag som de menar utvecklar det 30 år gamla friskolesystemet. I ett antal omdebatterade frågor, som gemensam antagning med de kommunala skolorna inom grundskolan och ett reformerat kösystem, har man antingen välkomnat skärpningar eller initierat dem själva.

På Almega Tjänsteföretagen tycks man ha valt en tredje strategi. Fokus i opinionsbildningen har gradvis flyttat från den enskilde brukaren och entreprenören, till konsekvenserna för hela välfärdssystemet.

– En sänkt skolpeng och vinstförbud för friskolor kommer skapa enorma problem för kommunerna. Enligt en uppskattning riskerar varannan friskola att läggas ner och det blir kommunernas ansvar att ta hand om deras elever, menar Andreas Åström, näringspolitisk chef på Almega.

I en ny rapport gör Almega en uppskattning om att nästan 87 000 elever kommer stå utan skola om det både blir ett vinstförbud och en sänkning av skolpengen med 8,5 procent. Hela 278 av landets 290 kommuner skulle påverkas. Rapportförfattaren Fredrik Segerfeldt beskriver det som att »kaoskommunalisering« väntar om den socialdemokratiska politiken blir verklighet.

Dessa uppgifter mötte snart moteld. Varför, undrade exempelvis skoldebattören Johan Enfeldt, skulle kommunerna behöva bygga 371 nya grundskolor? Det är väl bara att ta över de befintliga lokalerna? På detta svarar Almega att många elever som går i friskolor gör det någon annanstans än i sin hemkommun – de som har den lagstadgade skyldigheten att erbjuda skolplats. Skulle hälften av alla friskoleaktörer försvinna handlar det om 71 kommuner som måste ta emot barn som i dag går i skola i en annan kommun. Denna uppgift ifrågasätter Enfeldt, liksom antagandet att Socialdemokraternas politik skulle spä på lärarbristen. Det går ju inte att veta hur många lärare som inte skulle vilja arbeta för kommunen i stället? Jo, det hade man frågat i en tidigare rapport och då uppgav bara hälften att de var intresserade av det, svarade Almega.

Men kan man vara helt säker? Självklart inte.

Replikväxlingen är typisk för stridslinjerna i vinstdebatten. Uppskattningar och följdscenarier viftas bort som överdrifter eller fantasier av näringslivskritikerna. Men partsinlagor eller inte: detta är vad som finns att tillgå. Några offentliga konsekvensutredningar har nämligen inte gjorts. Trots ett decennium av hård debatt är många av förslagen för hur »vinstjakten« ska stoppas påtagligt vagt definierade. Det skapar en enorm frustration bland entreprenörer som har svårt att planera framåt; som att »jaga giftgas«, enligt en friskolerektor jag talade med, och fortsatte:

– Och man kan ju förstå varför. Alla tycker att det låter bra med rättvisa och likvärdighet. Men hur rättvist kommer det kännas när det är ens eget barn som ska offras för att nå kollektiva mål?

Ja, vad gäller förslaget om hur likvärdigheten ska garanteras på klassnivå har Socialdemokraterna sagt att de ska återkomma. Gissningsvis efter valrörelsen.

***

Lyssnar man på Lina Axelsson Kihlbom lär man där­emot inte behöva vänta på vinstfrågan. I likhet med Magdalena Andersson vill nämligen den nya skolministern inte stänga dörren för friskolor i sin helhet, men menar att pengarna måste stanna i skolan. Det är en linje som provocerar skolentreprenörer som Dennis Laurén, som driver Järvsögymnaiset. I en intervju i tidningen Näringslivet ger han uttryck för stark frustration för vad som uppfattas som en ohederlig argumentation.

– Det känns som ett smidigare sätt att förbjuda fristående skolor än att säga ärligt att det är vad man menar och avser.

Han menar att Socialdemokraterna stryper branschen, dels genom att göra det omöjligt att verka, dels genom att säkerställa att inga nya friskolor ser dagens ljus.

»Under de tio första åren jobbade vi 70 till 80 timmar i veckan. Vem skulle göra det om det är förbjudet att gå med vinst?« Christer Andersson, vd och ägare till friskolan Campeon.

– Tänk själv. Du startar en verksamhet, vilken som helst, med vetskapen att du aldrig kommer kunna tjäna pengar utifrån den risk och investering du tar i uppstartsfasen. Ingen skulle våga eller vilja göra det!

Även Christer Andersson, som är vd och ägare till friskolan Campeon i Helsingborg, är både arg och uppgiven. För tjugo år sedan sa han och hans fru upp sig och tog lån för att kunna starta skolan.

– Under de tio första åren jobbade vi 70 till 80 timmar i veckan. Vem skulle göra det om det är förbjudet att gå med vinst?

Nu tror han att det är för sent att vända debatten; och hans ilska vänder sig delvis inåt. Branschen har duckat för länge, enligt hans mening. Den omedelbara konsekvensen blir en minskad mångfald.

– De stora koncernerna klarar sig nog, men de små försvinner.

Det är en slutsats som många i näringslivet drar. De stora bolagen kan både klara lägre marginaler – de har stordriftsfördelar och kan lättare jämna ut vinster och förluster inom koncernen över tid – och en ökad regelbörda. Men 95 procent av alla som driver friskola har bara en eller två enheter. Här hittar man många av de mest framgångsrika, och eftersökta, verksamheterna. Samtidigt är det också bland de mindre, både vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolorna, som de sämst presterande privata aktörerna ofta återfinns. Engagemang och professionalism kan, men måste inte, gå hand i hand.

Enligt Henrik Jordahl, som är professor i nationalekonomi vid Örebro universitet och medförfattare till boken Privatizing Welfare Services: Lessons from the Swedish experiment (2021) handlar det till stor del om resurser. Stora organisationer kan avsätta både mer pengar och kompetens för systematiskt kvalitetsarbete. Effektivitet är prioriterat. I motsats till många i den offentliga debatten menar han därför att vinstintresset kan bidra positivt, just i styrningshänseende:

– Det finns ett mönster både i Sverige och i andra länder att friskolor har högre managementkvalitet än offentliga skolor.

***

I den bransch som kanske mer än någon annan förknippas med just vinstintresse, har dock suget efter ägande svalnat. Svenska riskkapitalföreningen uppger att det i dag rör sig om »mindre än en handfull« aktörer som är kvar i den svenska välfärdssektorn och marknaden ses som mycket sval. I skolan finns inget riskkapitalägande kvar alls, och samma utveckling syns i flera andra branscher.

Klas Tikkanen är operativ chef på Nordic Capital och en av få aktörer i branschen som har valt att delta i den offentliga debatten. Han var engagerad i det aktiva ägandet av Capio, som bland annat driver Sveriges enda privata akutsjukhus, S:t Göran. Tikkanen har för länge sedan landat i att den politiska miljön har blivit på tok för riskabel.

– Efter debatten som följde på Reepaluutredningen har våra fonder fattat ett exekutivt beslut att inte investera i välfärd i Sverige. När politiker säger att de tänker konfiskera egendom i den sektorn, då går det inte. Det är ju till största del andras pengar våra fonder investerar i.

De största pengarna kommer ofta från pensionsfonder, samt, i någon mån, även Klas Tikkanens och hans medarbetares egna. Aktivt ägande kräver nämligen att man är beredd att riskera egna tillgångar i den verksamhet man köper in sig i. Det brukar beskrivas som »skin in the game«, och är ett sätt att visa att man verkligen tror att det finns potential att öka värdet av investeringen. En förvaltare kan sitta på ett personligt styrelseansvar för en fond med 35–40 miljarder kronor i kapital. Det gör rykte och renommé till en bokstavligt talat existentiell fråga.

När vinstdebatten fick ordentligt fäste kunde man därför knappast vara övertydlig nog om att detta absolut inte var en bransch man ville in i igen. Capio börsnoterades, och Nordic Capital sökte sig vidare.

Finns det då någonting som skulle kunna få Klas Tikkanen att ändra sig i dag?

– Nej. Redan för tjugo år sedan såg vi var demografin var på väg, välfärden är en uppenbar framtidsbransch. Den åldrande befolkningen är en global trend som skapar enorma behov av både kapitaltillförsel och ägarkompetens kommande år. Men våra investeringar kommer gå till andra länder.

»Det är bara här i Sverige som vi kan ha ett privatdrivet sjukhus som presterar långt bättre än alla offentliga och där slutsatsen blir att så här kan vi ju inte ha det!« Klas Tikkanen på Nordic Capital var delaktig i det aktiva ägandet av S:t Göran, Sveriges enda privatägda akutsjukhus, i Stockholm.

I exempelvis Tyskland, där Nordic Capital gjort flera tunga förvärv inom sjukvården, är den politiska attityden en annan. Frågan om privat ägande i välfärden är inte okontroversiell, men en viktig skillnad, enligt Tikkanen, är att det i Tyskland har funnits politiker som också hållit emot när en ideologisk diskussion har uppstått.

– Det är bara här i Sverige som vi kan ha ett privatdrivet sjukhus som presterar långt bättre än alla offentliga och där slutsatsen blir att så här kan vi ju inte ha det!

Han är uppenbart frustrerad, och suckar när jag ställer upp ett kontrafaktiskt scenario om att man hade valt att stanna kvar:

Hur skulle Nordic Capital ha påverkats av ett utdelningsförbud?

– Alltså, det hade inte påverkat så mycket. Nordic Capital är utvecklingsägare. Nio månader innan exit fullföljdes en 450-miljonersinvestering i en ny akutmottagning på S:t Göran. Det var dels rätt sak att göra, dels också direkt värdehöjande inför börsnoteringen.

Samtidigt medger han att den sortens restriktion skulle ha förändrat kalkylen, eftersom det skulle innebära att exempelvis pensionsfonderna, som förväntar sig en stadig utdelning varje år, hade dragit sig ur.

– Jag ser faktiskt inte problemet om företagen levererar det de ska för brukarna. Men det är klart att det också indirekt hade påverkat oss om vi hade varit kvar, om den sortens aktörer skulle försvinna från marknaden. Då skulle ju färre köpare kvarstå vid exit.

I sitt installationstal passade Magdalena Andersson även på att ge en känga åt »bankirerna på Wall Street« som hon och Göran Persson träffade i New York när de behövde låna pengar under nittiotalets budgetsanering. »De flinar inte längre«, konstaterade hon nöjt. Klas Tikkanen rycker trött på axlarna när jag undrar vad han tror kommer hända om privat kapital och företagande försvinner.

– Jag tror att vi går mot en lång och ganska plågsam nedmontering av välfärden, med ökad ransonering och allt fler som betalar för sin vård någon annanstans. Folk kommer ju inte att tyst acceptera att dö i en vårdkö.

***

Och Klas Tikkanen är inte ensam om att börja se sig om. Även Kry, i dagsläget Europas största nätläkarbolag, tycks ha börjat ledsna. En följd av motståndet i Sverige, både från politiken men också »privata företag som inte ligger i digital framkant« är att man har börjat skifta sina investeringar utomlands. I en stor intervju i Dagens Nyheter var grundaren och vd:n Johannes Schildt tydlig. Runt årsskiftet 2021/22 väntades Storbritannien vara bolagets största marknad. Långsiktigt är planen att expandera globalt.

Rörelserna bland de digitala läkarbolagen är intressanta, av flera skäl. Flera är byggda av durkdrivna entreprenörer som kommit från den disruptiva techsektorn snarare än den mer systemtillvända vårdsektorn. Det har både spelat roll för deras vilja att ta konflikt med politiken, men också för deras intresse – eller brist på intresse – för att låta sig organiseras kollektivt. Nu har de successivt tvingats anpassa sig till de befintliga parts- och sjukvårdsstrukturerna ändå: det går i princip inte att verka på den svenska marknaden annars. Men de tillhör en typ av otåliga entreprenörer som följer investerare och möjligheter att växa. Sverige erbjuder inget av detta i någon större utsträckning i dag.

Att den här sortens solospelande aktörer har tillkommit komplicerar samordnade näringslivssvar på politiska offensiver. Men det finns också andra faktorer som spelar in. En stadgeändring inom Svenskt Näringsliv anses allmänt ha kringskurit mandatet för organisationen att centralt bedriva kraftfull opinionsbildning. Och till skillnad från hur det såg ut på 90-talet, när välfärden började konkurrensutsättas, finns i dag en skarp klyfta mellan dem som vill inordna alla i ett stort gemensamt skattefinansierat system, och aktörer som överväger om framtiden snarare ligger utanför den svenska modellen. Då hade ingen några marknadsandelar att förlora på disruptiva offensiver. Det har många i dag.

På kort sikt är intressemotsättningarna inom arbetsgivarkretsen och den privata fanflykten från Sverige goda nyheter för företagens politiska motståndare. Oklara mandat och försvagad central förmåga ger en numera välkoordinerad arbetarrörelse en fördel. Men på lite längre sikt är prognosen mer svårtydd. För om den gamla borgfreden om det privata utförandet av välfärdstjänster är bruten blir följden att den även anses upphävd vad gäller den offentliga finansieringen. Om metaberättelsen om egenmakt har förlorat mycket värde på den politiska börsen, så praktiseras den med större självklarhet än någonsin av medborgarna.

Missnöjet med den befintliga välfärden, bland annat manifesterad i den snabbt växande efterfrågan på privata sjukförsäkringar, antyder en uppdämd betalvilja i stora grupper. Och bland de mer rebelliska, entreprenörsdrivna, företagen hörs en stark frustration över att dagens regelverk och ersättningssystem bara tillåter privata alternativ så länge de i allt väsentligt fungerar och agerar som kopior på sina offentliga motsvarigheter. I synnerhet, bland dem som är verksamma där utvecklingen går som snabbast, inom digitalisering och tech.

Mycket tyder därför på att det inte bara är en, utan flera, stora strider om välfärdens organisation som står för dörren, där både mycket makt och stora pengar står på spel. Offensiven från vänster följer välkända ideologiska mönster. Mer nytt är att pengasystem och upphandlingar i dag också ifrågasätts av enskilda entreprenörer och borgerliga debattörer som delar kritiken att en offentligfinansierad »marknadifiering« har misslyckats med att infria förhoppningarna om en svensk valfrihetsmodell som kombinerar det bästa av båda världar.

– Skojar du!?, utbrast en investerare jag pratade med, som i likhet med många andra önskade vara anonym, när jag undrade om han var orolig för att marknadsliberala landvinningar håller på att repas upp.

»Offensiven kan mycket väl bli det första steget i motsatt riktning till det som monopolkramarna önskar.«

– Snarare har vi fått funktionssocialism. Att försöka återsocialisera skola och vård, som sossarna vill, är inte det första steget tillbaka mot heloffentliga monopol. Inte om man ser till vilka förväntningar folk har på välfärden i dag.

Han log ett snett leende, och konstaterade att det i hans värld var uteslutet att vare sig kvalitet eller tillgänglighet skulle hålla måttet. Och menade vidare att politiken både underskattar sprängkraften i att ta ifrån människor handlingsutrymme kring livsavgörande tjänster, och hur konserverande dagens strukturer är för en bransch i stort behov av utveckling och innovation. Försvinner den offentliga marknaden kommer den utvecklingen i stället ske i helprivata sammanhang, med högre frihetsgrader.

– Så den här offensiven kan mycket väl bli det första steget i motsatt riktning till det som monopolkramarna önskar. Man skapar en bred efterfrågan på riktiga privatiseringar. Det kan jag leva med.

Karin Svanborg-Sjövall är liberal skribent och debattör. Hon var tidigare vd på tanke­-smedjan Timbro och meddelade nyligen att hon ska börja arbeta i Moderaternas partiledarstab.

***

Fokus har både fördjupning och daglig nyhetsuppdatering i de viktigaste samhällsfrågorna – teckna din prenumeration här.

Text: Karin Svanborg-Sjövall

Toppbild: Rikard Westman