Kartellen

Samtidigt, på ett tiotal kontor runt om i Hälsingland, dyker de upp. Exakt klockan 09.00 den 17 januari 2006. Välklädda, hövliga, målmedvetna. Och allt annat än välkomna. Snabbt tar de sig fram till i förväg väl valda arkiv och datorer. Hårddiskar med e-post, pärmar med brev och avtal kopieras och lastas in i bilarna.

Någon synlig dramatik är det inte fråga om men stämningen är minst sagt laddad. Det är en av de beryktade gryningsräderna. Denna gång är det åtta åkerier som får besök från Konkurrensverket och Kronofogden misstänkta för olagligt kartellsamarbete.

Gryningsräd låter dramatiskt, men det är snarare ett minutiöst noggrant byråkratiskt hantverk i kampen mot karteller, korruption och konkurrensbrott.

Sverige beskrivs ibland som ett land med god konkurrens. Men bland de främsta experterna finns de som påstår motsatsen. Sven Norberg var tidigare en av de allra högsta ansvariga för konkurrensfrågor på EU-kommissionen:

– Sverige har länge varit och är fortfarande ett av de mest kartelliserade länderna i Europa.
Svensk lagstiftning släpar efter, förslag läggs på hyllan, resurserna räcker inte till, domstolar och myndigheter får kritik för att de inte bryr sig om EU:s hårdare regelverk som Sverige skall följa. Och utredningarna och domstolsprocesserna tar åratal.

Så blev det till och med med Konkurrensverkets »drömrättegång«, den mot Sveriges Volvohandlare. I november 2002 läckte följande mail ut i Dagens Industri.

»Hej Kamrater! Hur gör vi med det nya erbjudandet från Volvo, ska vi lägga på 3 000 kr på deras priser som vanligt, och vilka nettopriser ska vi köra med? Vad tycker ni andra?«

Det hade skickats från Kristianstads Automobil till konkurrenterna bland Volvohandlarna. Det kan kanske tyckas att konkurrensbrott inte kan bli så mycket klarare än så. Konkurrensverket har krävt bolagen på 71,3 miljoner i konkurrensskadeavgift.

Men alla på maillistan har nekat. Börsnoterade Bilia, som säljer flest Volvo och Renault i Norden, medgav att de suttit i möten med konkurrenterna, men hävdar bestämt att de inte gjort något brottsligt. Bil-Bengtsson och Bil-Månsson – som trots namnen inte är familjegarage utan storföretag – har sagt att det är helt naturligt att träffa konkurrenter regelbundet, men att de aldrig någonsin pratat priser och rabatter. Kristianstads Automobil, som skickade ut »Hej Kamrater-mailet«, har absolut inte medverkat i något olagligt, intygar företagets VD Sören Skanse.

Inte förrän den 7 juni i år väntas domen till slut falla.

Sedan 1993, då Sverige fick en ny kartellag, har Konkurrensverket gjort totalt 20 gryningsräder. Det har bara givit fyra fällande domar. Den senaste gäller bensinräden 1999 som ledde till en dom förra året. Sex fall väntar sedan flera år på avgöranden i domstol, ett antal utredningar pågår. Hela åtta fall har lagts ner.

– Det är kanske få fall, men symbolvärdet är viktigt, säger Konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren. Även om många har kännedom om konkurrensreglerna så behövs en bättre insikt om vad de innebär för företagen, och vad de riskerar om de överträder lagarna.

Staten fick förra året in ca 120 miljoner i konkurrensskadeavgifter, det företagen får böta om de fälls för konkurrensbrott. Det är det högsta årsbeloppet hittills, men det är småpengar i förhållande till vad brotten kostar och till vad företag kan tjäna på att bryta mot lagen.
Konkurrensbrott är extremt lönsamma. Upptäcktsrisken är liten och straffen låga. Exempelvis har priserna på asfalt, efter att en omfattande kartell avslöjades för några år sedan, sjunkit med 10–15 procent. NCC, Vägverket, Peab, Skanska och de andra sju bolagen har, med största sannolikhet, alltså tjänat mycket stora pengar på sin kartell – mer än de 1,6 miljarder som Konkurrensverket vill ha i konkurrensskadeavgifter.

Många inblandade beskriver Konkurrensverket som alltför tandlöst. Verket får årligen in ett hundratal anmälningar. De flesta avskrivs direkt till följd av brist på bevis eller för att myndigheten har för få anställda som kan utreda frågan. Verket skriver rapporter och föreslår förändringar, men sällan i form av konkreta förslag.

Stora delar av svensk ekonomi är undantagna från konkurrens: vår offentliga sektor, hyresbostadsmarknaden och monopolen på alkohol, spel och läkemedel. Till det kommer oligopolen och kartellerna, de mer eller mindre lagliga prissamarbetena inom dagligvaror, energi, bygg- och bostadsmarknaden, finans- och försäkring, hälso- och sjukvård, media och transporter.

En del av detta går tillbaka till traditioner från det svenska folkhemmet. När en bransch drabbades av ekonomiska problem grep staten in, omstrukturerade, stötte och uppmuntrade samarbete. Stål, skog, varv, teko, dagspress och jordbruk är några exempel. Karteller och samarbeten sågs länge som självklara. Först 1993 fick Sverige, i samband med inträdet i EU, en lagstiftning mer lik omvärldens – nästan 100 år efter USA.

Vad kostar prissamarbetet för konsumenterna? Det finns inga exakta beräkningar, men enligt Konkurrensverkets senaste rapport är svenska hushållskostnader ca 15 procent högre än i jämförbara EU-länder. En halvering av den skillnaden skulle betyda 30 000 kronor mer i kassan för en genomsnittlig svensk barnfamilj. Internationella studier bekräftar detta. En hel del av detta antas bero på bristande konkurrens.

OECD räknar med att bristande konkurrens leder till 10 till 30 procent högre priser. En amerikansk studie anger 10 procent och i en EU-rapport sätts spannet till 13–19 procent.
Översätts det till svenska förhållanden kan hälften av Sveriges BNP, motsvarande ca 1 300 miljarder kronor, vara utsatt för karteller, monopol, mygel och marknadsmissbruk. Om det innebär, lågt räknat, 5–10 procent »för höga« priser så kostar detta mellan 65 och 130 miljarder kronor per år.

Att brott pågår, ofta och nästan överallt, tycks de flesta vara överens om:

– Där det finns långvariga relationer, få inblandade och stora belopp är risken större för att det uppstår problem. Första steget är kanske olagliga karteller och samarbeten och nästa blir då korruption, säger ekonomen och forskaren Per Molander.

Korruption är ett i Sverige underskattat problem. Riksrevisionen pekar i en rapport som publicerades för några veckor sedan på att statliga verk och myndigheter inte tar korruption på allvar.

Ofta är boven i dramat dessutom statens egna bolag. Av de femton kartellmål som Konkurrensverket vunnit är statligt ägda bolag inblandade i hela nio fall: SJ, Posten, Vägverket, Telia och SAS. I flera fall har staten tvingats till rekordböter.

Statliga myndigheter säljer varor och tjänster för totalt cirka 170 miljarder kronor per år. I en undersökning som Konkurrensverket gjort säger 67 procent av tillfrågade företag att konkurrensen med stat och kommun inte sker på lika villkor.

Till de mer udda verksamheterna hör statens radiospioner, Försvarets Radioanstalt, FRA, som säljer säkerhetskonsulttjänster på den öppna marknaden vilket fått ett antal privata konsulter och Svenskt Näringsliv att protestera.

Staten följer alltså inte sina egna regler. Och vill inte göra det. Konkurrensverket ser ingen annan råd än att föreslå lagstiftning för att få staten att följa lagen.

Kritiken mot en av de viktigaste lagarna som skall säkra konkurrensen, Lagen om offentlig upphandling (LOU), är hård. Lagen kringgås och missbrukas. Antalet mål i domstolarna där kommuner och myndigheter anmäls för att bryta mot eller missbruka LOU har stigit från 113 fall år 2000 till 1 134 fall år 2004. Det handlar om allt från riggade inköp till att tjänstemän läcker anbudsuppgifter till gynnande konkurrenter. Bakom ligger aningslöshet och okunnighet om lagen men också vänskapskorruption och mutor. Med hjälp av skattemedel driver kommuner gym, busstrafik och sophantering i konkurrens med privata företag. Genom att hemligstämpla anbuden och mygla med överklagningsreglerna gör kommuner det svårt för entreprenörer som känner sig felbehandlade att få, eller ens söka, sin rätt.

Den som söker hjälp hos den myndighet som skall övervaka lagen, Nämnden för offentlig upphandling (NOU), söker ofta förgäves – myndigheten är gravt underbemannad och i det närmaste omöjlig att nå på telefon, och i praktiken kraftlös.

NOU har till exempel i domstol fått rätt i sin tolkning att statliga jättar som Posten AB och Svenska Spel också måste följa LOU. Men bolagen vägrar följa domstolens beslut. De menar att de är vanliga kommersiella bolag som har rätt att handla och köpa in som de finner bäst. Och NOU kan inte göra något åt saken. Det finns inga sanktioner.

Sten Heckscher, förre rikspolischefen och president vid kammarrätten i Stockholm, är en av dem som ska ge kampen mot konkurrensbovarna mera bett. Han utreder hur en kommande konkurrenslag kan se ut. Hans utgångspunkt är att den nuvarande lagen ger en långsam och ineffektiv process.

–Vi ska göra lagen mer begriplig.

Utredningen ska också ta upp frågan om det ska bli kriminellt att bryta mot konkurrenslagen. Ska Sverige sätta konkurrensbovarna i fängelse? Där är Heckscher mer försiktig.

– Kriminalisering är ett instrument som måste användas med stort omdöme. Och man måste ta ställning till om det medför några vinster.

– Man får dubbla processer, dels i Ekobrottsmyndigheten och de allmänna domstolarna, dels hos Konkurrensverket, Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen.

Bland de politiska partierna har folkpartiet uttryckt sitt stöd för en kriminalisering. Konkurrensverket var tidigare positiva till förslaget att sätta konkurrensbrottslingar bakom lås men har svängt.

– Risken är att vi får färre som anmäler brott om de själva riskerar straff, säger Claes Norgren som hellre vill höja de konkurrensskadeavgifter som döms ut.

Dagens regelverk kan ge ett »straff« på maximalt 10 procent av företagets årsomsättning och de skadestånd som dömts ut är ofta avsevärt lägre.

– Det är viktigt att de böter som döms ut är tillräckligt avskräckande, påpekar Claes Norgren.

Inom EU drivs konkurrensfrågorna allt hårdare. I förra vecken gjorde till exempel EU under nya konkurrenskommissionären Neelie Kroes, själv f d affärskvinna, en raid hos 20 energibolag i sex länder. EU-kommissionen planerar nya regler som delvis kopierar amerikansk skadeståndslag och som kan tvinga konkurrensbrottslingar till mycket kännbara både straff och skadestånd.

EU vill också göra det lättare, och lönsammare, för enskilda konsumenter och små företag att kräva och få rejäla skadestånd vid kartellbrott och marknadsmissbruk.

I Sverige ändrades lagen förra året så att det blir möjligt med grupptalan. EU, med fri rörlighet och förbud mot diskriminering av företag, har förbättrat konkurrensen. Kampen för konkurrensen rullar vidare.

Text: Olle Rosander, Mattias Croneberg, Karin Lundbäck

Toppbild: Markus Marcetic/Moment