Kris i sikte

Text:

Nybrokajen 11, 08.02

Det är torsdag morgon på Nybrokajen 11. En av Stockholms mest exklusiva adresser; det var här det allra första Nobelpriset delades ut den 10 december 1901. Under den guldförgyllda kristallkronan sitter finansmännen från Stureplan uppradade i bänkrader av trä.

De har mörka kostymer, nystrukna skjortor och välpolerade skor. Stockholmsbörsen öppnar inte förrän om en timme.

Ensam på den enorma scenen, flankerad av två svarta flyglar, står finansminister Anders Borg. I röd slips. Han är just hemkommen från Ekofinmöte med sina europeiska finansministerkollegor i Budapest. Han ska snart vidare till IMF:s och Världsbankens vårmöten i Washington. Däremellan ska han presentera – och förankra – regeringens vårbudget hos några väl utvalda grupper. Finansmarknaden är först ut.

I går hade han journalistkåren framför sig i finansdepartementets bibliotek för en dragning. Då pekade han på den ena uppåtgående kurvan efter den andra. Nu är det en annann Borg som tar till orda.

– Vi står inför en brytningstid för svensk ekonomi, säger han.

Gårdagens tal om återhämtning är utbytt mot varningar, hot och risker.

Konkurrensen från Kina och Indien blir hårdare. Konsumtionsmönster och handelsförbindelser förändras. Omställningskraven på svenska företag är större än någonsin. Amerikanska och europeiska sparpaket kommer att dämpa den globala efterfrågan. Och uppgången kommer att kantas av störningar. Enligt Borg.

– Vi ställer inte upp mål som förverkligas som kinesiska femårsplaner, säger han.

Detta vet han av egen erfarenhet, men inte för att regeringen inte nått upp till sina egna prognoser, utan för att finansdepartementet tvärtom har fått revidera upp varenda siffra det senaste året. Varje gång Borg har kollat statens skattekonto har inflödet av pengar varit större än väntat. Och bedömarna är eniga om att högkonjunkturen snart är här.

Det är det som är det märkliga. Det går bra nu, pengarna rullar in som de ska nu. Ändå är det en olycksprofet som står på den guldfärgade scenen på Nybrokajen 11. En finansminister som på det mentala planet har passerat den kommande högkonjunkturen och redan lever i nästa kris.

– Det finns en betydande risk att det blir stökigt i nästa lågkonjunktur, säger Borg.

Kanske är det inte så konstigt: nya moderaterna har genom sin korta historia som regeringsparti genomlevt två ekonomiska kriser. Och viktigare: de har kommit ur dem som segrare. Stärkta.

Valet 2010 vann de, vad än Borg hoppas eller säger, mer på regeringsduglighet än på jobbskatteavdrag. Kris är vad de kan, kris är vad de vet.

Det är tvärtom högkonjunktur som är det osäkra kortet. Där har nya moderaterna inget track-record att tala om. Ingen vet vad moderaternas starke man har att komma med när ekonomin ger honom fritt spelrum och vad det får för effekter på samhället och väljarkåren.

Vi kan kalla det den nymoderata paradoxen. Det framgångsrika partiet tycks behöva yttre hot – finanskrascher i New York, eurokris i Aten och flitiga kapitalister i Beijing – eller en känsla av inhemska ekonomiska faror för att komma till sin rätt.

I styva trekvart rabblar Borg risker för finansmännen. Till sist kommer frågan från publiken:

– Blir det mer skattesänkningar längre fram i mandatperioden om ekonomin tillåter?

– Ja! svarar Borg.

Inget mer, inget mindre. Publiken skrattar först och applåderar sedan.

När den mörkklädda massan rör sig ner för stentrapporna, ut i morgonsolen och bort mot Stureplan hörs positiva röster.

– Han håller fast vid en inslagen linje. Det är imponerande, säger en man.

– Det rätt person på rätt plats, säger en annan.

Vad är det moderata samlingspartiet? En politisk förening som innehar regeringsmakten, socialdemokratins motvikt, försvararna av frihet, marknadsekonomi och varje individs unika potential? Eller en enmansshow?

Frågan kan verka larvig, kanske dum, men om man ägnar några dagar åt att systematiskt bocka av telefonlistan över partiföreträdare runt om i landet är det inte utan att man undrar. De vet nämligen mycket lite. Om vad som händer i partiet, vilka planer det finns för framtiden, hur Anders Borg tänker. De få som har något att säga talar om ett slags låsning. Partiet har tagit så många och stora kliv så snabbt att man inte riktigt kan klura ut vad nästa skulle vara. Rundringningen avslöjar en stämning som befinner sig någonstans mellan lugn och vilsenhet. Efter valet 2010 har moderaterna uppnått sina historiska grundmål: förhindra socialism och etablera en borgerlighet stark nog att bryta socialdemokraternas makt. Men framgång betyder också tomhet. För fem år sedan fanns en reformagenda, under finanskrisen dök det upp akuta hot att hantera. Men nu, när det ekonomiska läget gör att frihetsgraderna ökar för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, vad kommer då?

Ingen aning, svarar de flesta moderater. Eller: mer av samma.

Begreppet »mer av samma« är ett slags eufemism, en fin omskrivning av det faktum att man sitter och väntar på vad de två herrarna i toppen ska göra. Eller är de ens två? En moderat berättar om partikollegan i riksdagen som exakt formulerat läget:

– Man måste in i finansministerns hjärna. Det är där låsningen finns.

Det är den viktiga insikten när partiet i helgen far till Karlstad för att spåna fritt till det som ska bli ett nytt idéprogram på partistämman i höst. I moderaterna accepterar man den rådande regimen; de som har andra åsikter tar politisk paus och drar till näringslivet. Och rådande i det moderata samlingspartiet i dag är – Anders Borg.

Chinateatern, 09.20

Han försvinner ur vimlet, och tar i rask takt de 238 stegen i nordvästlig riktning till Chinateatern. Klockan 09.20 – tjugo minuter efter att Stockholmsbörsen öppnat – står Anders Borg på scenen igen. Nu är det Riksgälden – statens egen bank – som arrangerar, och i de mjuka, sammetsröda stolarna sitter landets samlade myndighetschefer. På namnskyltarna står det saker som Skatteverket, Försäkringskassan och SJ.

Det här är Borgs hemmaplan, och han vandrar självsäkert fram och tillbaka över scenen, nu med en röd laserpekare i högerhanden. Han gestikulerar med armarna medan han pratar. Powerpoint-bilderna är desamma som hos Handelsbanken, men budskapet är anpassat efter publiken.

– Staten är jätteviktig, säger han, och inleder en lång monolog om det offentligas betydelse för ett lands utveckling och för att skapa ordning i ett samhälle.

Speciellt i kristider.

– Man ska känna sig stolt i statens tjänst, för ni har gjort ett bra jobb.

Han har själv skäl att sträcka på ryggen. Att Sverige är en av Europas starkaste ekonomier med en snabbt sjunkande statsskuld, det är sådant de gillar här på Riksgälden. Tänk att de borgerliga kunde få fram en riktig rikshushållare!

Ändå är det något hos Anders Borg som får honom att likt en klärvoajant olyckskorp kraxa kris och katastrof. Den begynnande högkonjunkturen är, det upprepar han inför myndighetscheferna, ett problem. Som en enda lång startsträcka till nästa kris.

Enligt finansdepartementets beräkningar kommer arbetslösheten år 2015 ha fallit från dagens 8,1 procent till 4,9 procent. Och tänk om glädjeprognoserna, ve och fasa, faller in!

Han pekar med laserpekaren på arbetslöshetskurvan och förklarar att arbetslösheten var lägre under 1980-talet än vad ekonomin klarade av. Lönerna skenade, inflationen skenade och obalanser uppstod. En »tryckkockare predestinerad att explodera«.

Nu är Borg rädd att det scenariot ska upprepa sig, att arbetsgivarna inte kommer att orka hålla emot för de ökade lönekraven. Senast Sverige lyckades kombinera en varaktig låg arbetslöshet med en hållbar ekonomisk utveckling var på 1950- och 1960-talen, enligt Borg. Och de arbetsgivarna är sedan länge pensionerade.

– Om vi ska vara marxister för ett ögonblick, säger han och förklarar sedan, något oortodoxt för att vara en liberal finansminister, hur samhällets materiella bas håller på att förändras, vilket gör att den kulturella överbyggnaden måste följa efter.

Det kommer inte längre att räcka med att arbetsgivarna åker ut till de bästa universiteten och anställer så många de kan eller köper över konkurrenternas anställda med erbjudande om högre löner.

Han sa det till finansfolket på Handelsbanken nyss och han säger det till myndighetscheferna på Chinateatern nu igen. Redan på gårdagens presskonferens talade han om behovet av »ett kulturskifte«. Senare på eftermiddagen, under riksdagsdebatten, hade det växt till »en kulturrevolution«. Och nu lånar han alltså orden direkt från Karl Marx. Han talar till och med om behovet av »en svensk modell 2.0«.

Allt för att slå in budskapet att arbetsgivarna måste dämpa löneökningstakten när arbetslösheten börjar falla. Annars hotar inflationen.

– Vi måste acceptera att svenska löner inte får öka mer än tre till fyra procent.

Kutymen att inte blanda sig i lönebildningen kan han strunta i, den bröt han mot redan för ett par veckor sedan vid en konferens med Sveriges Kommuner och Landsting där han vände sig direkt de offentliga arbetsgivarna och sa:

– Ni har varit för dåliga förhandlare.

Var 16 070 kronor, som är lägstalönen enligt kollektivavtalet, verkligen en för hög ingångslön? Varken fack eller arbetsgivare höll med Borg. De tyckte att han var dåligt påläst. Vilket ju inte är bilden av Borg.

Den mediala bilden av den nymoderata arkitekten är den av en man som sällan eller aldrig skjuter från höften. Bakom det han säger finns ofta ett papper fyllt med staplar, diagram och uträkningar. Och det är just vad som ligger på ett skrivbord på finansdepartementet just nu.

Det handlar om jämviktsarbetslöshet.

Ett bland ekonomer tämligen accepterat begrepp men som i politiska kretsar är desto mer kontroversiellt, eftersom det anger den lägsta punkt som arbetslösheten kan sjunka till utan att inflationen stiger. Sjunker arbetslösheten lägre måste räntan, och därmed arbetslösheten, höjas för att motverka inflationen.

Ett tiotal av Borgs bästa ekonomer har precis räknat på Sveriges jämviktsarbetslöshet. Resultat: den håller på att pressas neråt och kommer att sjunka med 1,7 procentenheter från 2006 till 2015. Det kan låta futtigt, men är jättelikt för slipsekonomerna; ett bevis för att Borgs strukturella politik fungerar. Han borde fira segern, men väljer återigen att tolka förändringen som ett problem.

Mer exakt kommer jämviktsarbetslösheten, enligt Borgs ekonomer, sjunka från 6,6 procent till 4,9 procent. Alltså exakt samma siffra som den faktiska arbetslösheten beräknas landa på. Därför är Borg rädd, eller har anledning att skrämmas, beroende på från vilken synvinkel man betraktar saken.

Samtidigt som regeringen ska upprätthålla arbetslinjen och verka för full sysselsättning vet statsråden om att arbetslösheten inte får sjunka så mycket mer om utvecklingen ska vara hållbar. Det så kallade utanförskap som Borg valdes för att utrota får helt enkelt inte försvinna, för då slår inflationen till. Det kommer att bli en balansakt för moderaterna på alla möjliga sätt, både ekonomiskt och politiskt, och bara bli värre och värre ju närmare valdagen 2014 närmar sig.

En fingervisning om hur kontroversiell frågan kan vara gavs dagen före – samma dag som Anders Borg presenterade sin vårbudget – när vänsterpartisten Ali Esbati twittrade ut en länk till moderaternas hemsida. Under rubriken »Vad innebär full sysselsättning?« kunde man läsa följande:

»Full sysselsättning är inte när alla 6 miljoner i arbetsstyrkan har jobb. Full sysselsättning är när efterfrågan på arbetskraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft (lönenivån) varken pressar upp eller ner den allmänna inflationstakten. Då råder det jämvikt på arbetsmarknaden och då råder det full sysselsättning.«

När Anders Borg talar om full sysselsättning talar han i själva verket om jämviktsarbetslöshet. Utanförskapet kan pressas ner och det kan fördelas annorlunda, men det kan aldrig försvinna. Inte om man accepterar Borgs utgångspunkter.

I sak är det möjligtvis rätt, men det är inte den bild som det nya arbetarpartiet moderaterna velat förmedla. Några timmar efter att Ali Esbati twittrat – kanske är det samtidigt som Anders Borg står på Chinateaterns scen – raderas definitionen av full sysselsättning symptomatiskt nog från moderaternas hemsida.

Huruvida Borg vet om vad som försiggår är oklart. Säkert är att hans Iphone börjar pipa från kavajens innerficka någon gång efter klockan tio. Det är dags att ta magtabletterna och avrunda.

Han poängterar än en gång att inflationen, relationen mellan jämviktsarbetslöshet och arbetslöshet och löneförhandlingar, riskerar att leda till ekonomiska svårigheter. Även i Sverige.

Och i ett internationellt perspektiv kommer, säger han, nästa kris bli ännu värre. Det som Island, Grekland, Irland och Portugal har genomgått, eller fortfarande befinner sig i, är ingenting mot vad som kommer att hända med världsekonomin nästa gång Europas storekonomier Tyskland, Storbritannien och Frankrike hamnar i lågkonjunktur. Då kommer, hävdar Borg, de stora statsskulderna som länderna har dragit på sig att omöjliggöra samma expansiva finanspolitik som nu har gjort att konjunkturen kunnat återhämta sig så snabbt trots den värsta krisen sedan depressionen på 1930-talet.

Eller som det heter på Anders Borgs språk:

– Det finns en betydande risk att Keynes ligger begravd under ett skuldberg när nästa kris kommer.

Själv slänger han sig in i en Volvo XC 90 som står uppkörd på trottoaren. Solen blänker i den mörka karossen.

Hur behåller man motivationen utan att segra ihjäl sig? Till helgens möte har moderaterna bjudit in värmländska idrottsprofiler för att besvara just den frågan.

Partifolket känner dock ingen oro. De fnyser åt »den inkompetente« Håkan Juholt och snackar om hur regeringen skruvat i sjukförsäkringen och tågtrafiken och skatterna, då spelar det ingen roll att man gång på gång går på pumpen i riksdagsvoteringarna. Inte för partisterna.

De kritiker som säger att regeringen inte har några nya idéer viftar Reinfeldt bort med argumentet att de bara vill föra en annan politik än han och Borg vill, och det kan han ju ha rätt i. Men är det verkligen så enkelt?

En annan förklaring kan vara att de ser problem som Reinfeldt och Borg inte vill se. Socialdemokraterna har, åtminstone enligt vissa opinionsmätningar, varit nere på botten och vänt. Kristdemokraterna och centerpartiet klarar inte av att bryta dödläget kring fyra procent. Sverigedemokraterna är en konstant orsak till oro. Miljöpartiets framgångar stärker oppositionen.

Redan i mars beskrev PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet en utveckling där vänstern under ytan håller på att ta över. Han menade att problemformuleringar som inte är borgerliga har satt sig i debatten: friskolors vinster påstås vara orsaken bakom usla skolresultat, avregleringen beskrivs som orsak till höga elpriser, tågtrafiken pekas ut för en möjlig återmonopolisering.

Förklaringar till denna vänstervåg gav den politiska chefredaktören också:

»Den viktigaste är att regeringen har tappat det intellektuella och moraliska initiativet.«

Längre ner i artikeln skrev han:

»Det är i mycket högra grad en följd av de borgerligas passivitet än av vänsterns aktivitet.«

Förr i tiden visste den innersta kretsen av nymoderater att de agerade helt rätt om Svenska Dagbladets ledarsida surade. Men gäller den regeln fortfarande? Nu när det inte kommer något nytt från nya moderaterna?

Om Anders Borg verkligen fullföljde den gamla nymoderata strategin skulle han väl prata sig blå om välfärden, vården, barnen. Men det gör han inte.

Bonnierhuset, 12.03

Vid lunchtid är det dags för hans tredje anförande för dagen, denna gång i ett litet rum högt uppe i Bonnierhuset på Torsgatan. Det är årsmöte för Liberala ekonomklubben. En exklusiv förening där man måste rekommenderas av två medlemmar för att få ansöka om medlemskap.

Här sitter gamla riksbankschefen Lars Wohlin, junilistangrundaren Nils Lundgren och ett gäng andra äldre herrar och förre detta professorer i nationalekonomi.

Anders Borg, med en namnbricka på kavajslaget, sätter sig längst bak med en kopp kaffe medan mötet ägnar några minuter åt formalia. Betalningsviljan har varit svag och medlemmarna uppmanas att betala in hundralappen i årsavgift.

Några minuter senare kliver finansministern upp på den minimala scenen. Det är bokstavligt talat lågt i tak, och Borg är bara decimetrar från att slå i huvudet.

Om det är något sammanhang där Anders Borg fortfarande är en rebell, om än inte på samma sätt som den unge libertarianen Anders Borg, så är det här. Här nöjer man sig inte med ordning och reda i de offentliga finanserna och möjligtvis något ytterligare steg i jobbskatteavdraget om ekonomin tillåter. Här vill man se fler skattesänkningar, större skattesänkningar, snabbare skattesänkningar.

Men finansministern är inte på Liberala ekonomklubben för att vara till lags. När han efter den obligatoriska genomgången av det ekonomiska läget kommer till powerpoint-sidan med reformer klickar han helt sonika förbi den.

– Vi behöver inte fastna i reformutrymmet, det ger bara överdrivna förhoppningar, säger han, väl medveten om vad herrarna i rummet egentligen vill höra.

I stället blir det ett försvarstal för den borgska försiktighetslinjen. Eller statsskuldsfundamentalismen, som kritikerna skulle kalla den, där man menar att Borg samlar pengar på hög i stället för att använda dem till produktiva investeringar eller reformer. En kritik som hörs alltmer, och som kommer från så skilda håll som vänsterikonen Göran Greider, Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida och nu senast i en bok från liberala tankesmedjan Timbro, skriven av förre moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson.

För Pålsson är överskotten inte trygghetsgarant utan tvärtom rent skadliga för ekonomin. Hon, och flera andra ekonomer till höger, låter som vänsterpartister:

– Det är orimligt att betala av på statsskulden i stället för att satsa på infrastruktur, bostadsbyggen eller klimat och miljö, säger Pålsson.

Att tunga tyckare från vänster till höger kritiserar Borg tycks han inte bry sig så mycket om. För honom handlar överskotten nämligen om så mycket annat – om framtida lågkonjunkturer.

– Trovärdighet är det mest värdefulla man kan ha. Trovärdighet är att ha säkerhetsmarginaler. Och det gäller att ha säkerhetsmarginaler när skiten träffar fläkten, för den kommer att hamna där till slut, säger Borg till farbröderna på ekonomklubben.

Återigen pessimismen. Eller ska man kalla det realism? När han märker av hur otåligheten bland de mer idealistiska i rummet sprider sig tar han snabbt ner dem på jorden:

– I vilket land är vi? Sverige. Vad är Sverige? Ett land med höga sociala utgifter och höga skatter.

I sak håller han egentligen med dem. Han säger det själv:

Det höga skattetrycket har kostat jobb. Värnskatten är skadlig för ekonomin. Ingångslönerna är för höga. Lagen om anställningsskydd borde aldrig ha tillkommit. Bolagsskatten måste på sikt sänkas.

Men, som han uttrycker det: det perfekta tillfället för ett systemskifte kommer aldrig att inträffa.

Det är ett slags Emil i Lönneberga-logik. »När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?«

– Vi måste ta skatterna i den mest skadliga ordningen, säger han.

Okej, vad blir då nästa reform, undrar liberalerna, nu när överskotten ser ut att växa kraftigt de kommande åren?

– Jag håller på med den här budgeten så vad som kommer därefter vågar jag inte ens tänka på.

Säger han som mer än någon annan redan lever i nästa kris.

Det kan vara en personlig läggning. Att Anders Borg hela tiden ser svårigheter i stället för – som till exempel Maud Olofsson – möjligheterna. Det kanske är bra att en finansminister tänker i termer av värs­ta tänkbara scenario.

Men mer troligt är ändå att det handlar om valstrategi.

Det är drygt tre år kvar till nästa val och mycket kommer hinna hända innan dess, men för moderaterna finns en tydlig lärdom från förra mandatperioden. Fram till finanskrisen var de oälskade, när Lehman Brothers föll blev Reinfeldt och Borg plötsligt omtyckta. Samma sak när det närmade sig val 2010 – de rödgröna ledde i mätningar till dess att eurokrisen slog till på våren. Då svängde opinionen.

Att kunna peka på yttre hot har blivit en framgångsfaktor för nya moderaterna. Kriser är inget som drabbar Borg, kriser är något som välsignar honom.

I det ljuset blir hans föreläsningsdag i Stockholm något annat än bara en dragning av en ganska tunn vårbudget. Den blir ett grundläggande av en moderat berättelse inför valet 2014; den om hur en orolig världsekonomi åter kan hota nationen om inte rikshushållaren med hästsvans får förtroendet att fortsätta.

Vill han fortsätta? Frågan har ställts efter att han hos Malou von Sivers pratat om hur han längtar efter att få sluta som politiker, vilket han kanske gör. Eller så var det där mest ett utspel för att tysta de allt mer högljudda ryktena om att han aspirerar på att ta över partiledarskapet den dag Fredrik Reinfeldt tröttnar eller blir avsatt.

Flera tunga moderater talar under löfte om anonymitet om Borg som en framtida partiordförande; han är det ju nästan redan, säger de.

Exakt hur toppstyrt partiet är illustrerade Sofia Arkelsten väl i »Ekots« lördagsintervju för en tid sedan. Det lät som att partisekreteraren fått exakt noll information och stöd inför utfrågningen. Inte ens hon kunde svara på frågorna om hur partiet tänker.

Problemet är att det saknas reell intern opposition. De nya moderaterna har blivit norm, i partiet och i samhället. Borg och Reinfeldt kan inte längre sätta sig i relation till några gamla moderater, inte slå underifrån. Och om de saknar utmaning uppstår inga nya tankar. Vem i moderaterna tror sig kunna påverka Borg i dag? En och annan hybrisgestalt kanske, men ingen som betraktar situationen med en gnutta realism.

Alltså fortsätter moderaterna med det recept som har gett framgång: kris som politisk strategi. Därför försöker Anders Borg sprida en stämning av krismedvetenhet.

Drömscenariot för moderaterna vore förmodligen en utlandsgenererad ekonomisk härdsmälta som ställer optimismen på huvudet någon gång under 2013 eller 2014. En kris som inte drabbar Sverige så hårt, men som får väljarna att bli oroliga. Det skulle gynna moderaterna, för få tror att Tommy Waidelich (s) till dess lyckats peta Borg från tronen i ekonomisk trovärdighet.

Frågan är om strategin håller.

Anne-Marie Pålsson, till exempel, tror att frågan om överskottsmål snart kommer dominera politiken och vändas mot Borg av socialdemokraterna. Oklart om hon får rätt, men sedan hon för arton år sedan pekade ut rut-avdraget som en stor framtida fråga kanske hon är ett orakel att lyssna på.

Det allvarligaste hotet mot krisstrategin är kanske finansdepartementets egna prognoser. En konjunkturcykel är nästan alltid längre än en mandatperiod och i pappren från Borgs rådgivare kommer valrörelsen 2014 bedrivas i strålande högkonjunktur – vare sig chefen vill det eller inte.

Strax efter klockan ett kliver han av den minimala scenen. Liberala ekonomklubbens distingerade medlemmar applåderar och nickar, så dum är han ändå inte finansminister Anders Borg.

På väg mot hissen vänder han sig om och säger:

– Jag måste erkänna. Jag är en av dem som har slarvat och inte betalat medlemsavgiften.

Fakta | 1 700 moderater till Karlstad

Den borgerliga regeringen har under våren tappat i opinionsmätningarna.

Anders Borg har presenterat en budget med ökade anslag till infrastruktur.

Den stora saken är dock att ett femte jobbskatteavdrag, sänkt restaurangmoms, höjd brytpunkt för statlig skatt och sänkt skatt för pensionärer har utlovats redan till hösten. Därmed är alla stora vallöften uppfyllda. I helgen samlas 1 700 moderater i Karlstad för ett samtal om vad resten av mandatperioden ska ägnas åt.

Kritiken från de egna leden blir allt starkare

Lars Calmfors, ordförande Finanspolitiska rådet. Calmfors har under årtionden varit svensk nationalekonomis centralfigur. Calmfors har varit oblyg i sin kritik mot delar av den ekonomiska politiken. Senast klagade Calmfors över att han måste rapportera till Borgs finansdepartement i stället för till Riksdagen.

– Det blir en gråzon när man ska göra en oberoende utvärdering av regeringen och när regeringen samtidigt ska utvärdera hur bra man gör den, sa Lars Calmfors till Dagens Industri.

Anne-Marie Pålsson, tidigare med i moderaternas partistyrelse och skapare av rut-avdraget.

Titeln på Anne-Marie Pålssons nysläppta bok »Överskott till överdrift« säger det mesta. Den tidigare lektorn i national­­­e­konomi från Lund har återgått till samma tonläge som när hon kritiserade socialdemokratiska finansministrar.

– Varför ska staten ta medborgarnas pengar för att stoppa dem i sin egen spargris?

Dick Kling, ordförande Skattebetalarnas förening och tidigare moderat statssekreterare under regeringen Bildt.

Under devisen »med sådana vänner behövs inga fiender« har Dick Kling kritiserat Anders Borgs stenhårda fokusering på budget- och överskottsmålen.

– Han vill visa att han kan få ner statsskulden mot noll. Det är inte relevant nu. Nu är den viktiga frågan att hålla nere tillväxttakten och få upp sysselsättningen, sa Dick Kling nyligen i radions P1.

Professor Pontus Braunerhjelm, huvud­sekreterare i regeringens Globaliseringsråd.Braunerhjelm har gjort sig ett namn inom tillväxtteori. På senare tid har han svurit i kyrkan genom att ifrågasätta om Anders Borgs huvudnummer – jobbskatteavdrag – skapar några jobb.

– Förväntningarna på att det här kommer att få stora sysselsättningseffekter tror jag att man måste hålla ganska lågt, sa han till SvD.

Text: