Recept för en lyckad S-kongress

På onsdag inleder det största oppositionspartiet Socialdemokraterna sin fyrtioandra partikongress. Partiet samlas i Göteborg med goda opinionssiffror i ryggen. I den senaste mätningen från SVT/Verian uppgav uppemot 36 procent att de skulle rösta på S om det var val i dag. I det senaste riksdagsvalet 2022, när Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten, fick partiet 30 procent och i valet före det 28 procent. Nästa val äger rum den 13 september 2026. Hur det slutar står skrivet i stjärnorna, men givetvis är det angenämare att mötas för en partikongress med ett starkt stöd i opinionen än med fallande siffror. En av de största fördelarna med goda siffror är att det brukar inskärpa situationens allvar hos erfarna socialdemokrater. När många människor tycks vilja ha S i nästa regering så vill det till att redan nu uppträda som ett regeringsbildande parti och inte hänge sig åt oppositionstillvarons lustfyllda överbudslekar. Eller falla till föga för kraven och förhoppningarna från den skara medlemmar som alltid är övertygade om att de svenska väljarna innerst inne längtar efter en socialdemokrati som tar sig an stora samhällsomdanande reformer.

Vad kan vi då förvänta oss av den kommande partikongressen? Vi ska återkomma till det, men först några viktiga ingångsvärden: Inom Socialdemokraterna har verkligheterna alltid företräde framför högstämda uttalanden och beslut i de fall de senare hamnar i clinch med de förra. Ett par exempel: På senaste kongressen i november 2021 dömde den nyvalda partiordföranden Magdalena Andersson tämligen kategoriskt ut planerna på ny kärnkraft. Och försvarsministern och partiveteranen Peter Hultqvist klargjorde i att ett svenskt medlemskap i Nato aldrig skulle bli aktuellt med en socialdemokratisk regering och definitivt inte med honom som försvarsminister. Applådåskorna dånade. Men vi vet hur det gick med Nato. Och ingen som följer politiken tvekar om att det kommer att finnas en ganska bred majoritet, inklusive S och M, för att bygga nya kärnkraftsreaktorer; därför att det behövs.

En annan sak att ha med sig är att kongresser för partier i regeringsställning är en helt egen konstform jämfört med oppositionstidskongresser. När ett regeringsparti kongressar sticks det oavbrutet hål på den ”kongressbubbla” som annars lätt omsluter ombuden. Inne i oppositionsbubblan riskerar verkligheten att tyna bort och överflyglas av ord, känslor och stämningar som kan förleda även garvade kommunalråd att tro att allt är möjligt om man bara vill, tror och vågar. Kongresser i regeringsställning genomförs däremot samtidigt som verklighetens realiteter ständigt gör sig påmind för de ledande politikerna. Ett uppseendeväckande gängmord, en nedslående ekonomisk prognos, ett dramatiskt toppmöte i EU, en växande skandal runt något statsråd, en internationell terrorhändelse, eller andra vardagsproblem och frågor som behöver hanteras och kommenteras där och då. Därför kan bubblan aldrig omsluta kongressen på samma sätt som hos oppositionen, vilket lägger sordin på överentusiasmen.

S-kongresserna har alltid speglat sin samtid. Mellan 1932 och 1976 hade Socialdemokraterna ett obrutet innehav av regeringsmakten och statsministerposten. Vissa av kongresserna under den här verkligt statsbärande epoken påminde mer om kinesiska partikongresser än om de lite mer vildvuxet debatterande folkrörelsekongresserna i det unga 1900-talet. Med maktinnehavet växte stat och parti samman och allt var dessutom tämligen väl integrerat med det då helt dominerande LO-facket. Och med på ett hörn, om än inte på själva kongresserna, fanns även Wallenbergssfären och Svenska Arbetsgivarföreningen. Inte så att Socialdemokraterna och de andra aktörerna medvetet eftersträvade den här ”enpartistaten”, men när samma parti och samma människor styr över staten under närmare ett halvt sekel så blir vissa saker som de blir. Riksdagen, med sina inbördes oeniga oppositionspartier, befann sig i skuggan av järntriangeln mellan S, LO och SAF. Jämförelsen med Kina håller förstås inte hela vägen. På i stort sett alla partikongresserna har det förekommit mer eller mindre organiserad kritik mot partiledningens politik. Det finns en tradition av olika vänsterfalanger som får en uppmärksamhetskick på kongresserna och motstånd mot sådant som uteblivna skattehöjningar, ohöjda bidrag, stridsflygplansprojekt och annat har mer eller mindre rutinmässigt kanaliserats till kongressernas stora nationella scener. 

Pressens roll i detta är förstås viktig och numera följer den mediala uppmarschen inför varje S-kongress så gott som alltid den av partiledningen önskade formen. För att ta ett sentida exempel: Den tredje november 2021 publicerade TT en text inför förra kongressen som också hölls på Svenska mässan i Göteborg. Rubriken löd: ”Tydliga signaler om mer vänsterinriktad politik väntas” och artikeln kunde ha kopierats från i stort sett vilken inför-artikel som helst inför i stort sett vilken partikongress som helst de senaste decennierna. Och liknande rubriker syns nu lite överallt inför den kongress som avhålls nästa vecka. Den här mycket ytliga beskrivningen av hur socialdemokratins inre liv gestaltar sig utgör alltså en norm som sedan länge omfamnas av partiledningen, av journalistkollektivet i stort och förstås också av den lilla vänsterfalangen i partiet som ser fram mot några timmar i strålkastarljuset som varje kongress innebär för dem.

Normen har också ett starkt och bildsättande grepp om storyn om Socialdemokraterna: Där får en entusiastisk vänster som vill mycket och stort möta en mer verklighetsinförstådd och försiktigt reformistisk partiledning. Alla – partiledningen, vänsterfalangen och pressen – får sitt när storyn rullas ut. Vilket i sin tur är en av de mest ursprungliga och grundläggande framgångsfaktorerna för den svenska socialdemokratin. Alla kanske inte alltid ska med, men alla ska kunna bli sedda och hörda.

Emellanåt får sig också partiledningen en knäpp på näsan. Så skedde till exempel på 1993 års kongress i Göteborg. Socialdemokraterna befann sig då, som nu, i opposition. Under ledning av Håkan Juholt – som 18 år senare till sin egen och de flesta andras förvåning blev partiledare – antog kongressombuden en motion där det slogs fast att ”Socialdemokratins ekonomiska politik har tyvärr på väsentliga punkter reducerats till att justera en förtorkad borgerlig åtstramningspolitik. Något eget klart och tydligt alternativ saknas. Någon egen klar teori finns inte heller.” Juholts linje vann med endast 9 rösters majoritet. Av bara farten röstade kongressen, med ungefär samma röstsiffror, även igenom en båtskatt. Dessa kongressbeslut gick dock tämligen spårlöst förbi. Sverige var i ekonomisk kris och partiet gjorde ett lysande val 1994 på löften om stora åtstramningar. Av bara farten röstade svenskarna senare under hösten 1994 ja till ett svenskt medlemskap i EU. Någon båtskatt såg vi aldrig röken av.

På senare tid har maktinnehavet blivit betydligt mer utjämnat mellan blocken. Om inte något överraskande inträffar före valdagen nästa år så landar maktdelningen under seklets första 26 år på 14 år för lag S och 12 år för lag M. S är visserligen fortsatt största parti i alla riksdagsval sedan den allmänna rösträttens genomförande för drygt 100 år sedan, men efterkrigstidens Kinainspirerade partikongresser har förpassats till arkiven. Nu är det nog snarare de amerikanska partikonventens logik och upplägg som inspirerar socialdemokratiska kongressmakare. Partiledaren Magdalena Andersson lanseras till exempel stenhårt som ”Magda”, med kepsar och allt. Den ironiska blinkningen till Donald Trumps framgångsrika MAGA-kampanj går knappast att missa. Det som präglar det politiska kampanjandet och partikonventen i USA är en stenhård konkurrens om den mediala uppmärksamheten. Personer och inte partier står i centrum. Mycket kraft ägnas åt att misstänkliggöra och smutskasta motståndare. Kändisar och stjärnor används gärna som dragplåster i kampen om uppmärksamhet.

Under partikongressen i Göteborg lär vi få se ett och annat inslag som har hämtat inspiration från USA. Och det är inte särskilt konstigt. Partiet är betydligt mer avfolkat och mindre regeringsexklusivt än vad det var för 60 år sedan. Att då söka nya vägar för att nå ut till väljarna är logiskt. Liknande saker pågår förstås inom andra partier också, fast socialdemokratin är lite speciell. Det som särskiljer S är att partiet är Sveriges i särklass mesta regeringsparti sedan demokratin infördes. Socialdemokraterna har regerat i Fattigsverige, i Mellankrigssverige, i Krigssverige, i Kallakrigssverige, i Folkhemssverige, Välfärdssverige, Kärnkraftssverige, EU-Sverige, Nedrustningssverige, Natosverige, i Gängmördarsverige, i Vänstersverige och Högersverige. Ett så långvarigt och folkligt populärt parti förstår att laga efter läge. För om man inte gör det åker man ut. Så vad är det för läge nu? 

För det första: Samhällsstämningen är i dag utpräglat konservativ. De friheter, valmöjligheter och brister i kontrollen som präglade den liberala perioden från runt 1990 fram till ungefär 2015 har gjort mycket gott för välfärdsutvecklingen, världshandeln och välståndet i ett bredare perspektiv. Men samtidigt har avigsidorna och problemen stegvis hopat sig. Sedan flera år är regeringarna i Sverige och i andra västliga demokratier fullt upptagna med att försöka täta till de hål och brister i välfärdsstaterna som kriminella länder, företag och personer har utnyttjat för att begå övergrepp, överfall, bedrägerier, våld och mord i stor skala. Militär avrustning, fördragsamhet med Rysslands aggressioner mot Ukraina, avreglerad massinvandring från problemregioner i Mellanöstern och Afrika, en nedrustad arbetslinje och en miserabelt efterbliven rättsstat har ställt till och ställer till med mycket elände för staten, samhället och väljarna.

I mars presenterades den senaste SOM-undersökningen vid Göteborgs universitet. Den bygger på svar från närmare 13 000 personer som slumpmässigt valts ut ur folkbokföringsregistret. Institutet har gjort liknande undersökningar sedan 1986 och har således ett bra underlag för jämförelser och analyser. Dragningen inleddes med en redogörelse av vilka samhällsproblem som svenskarna anser vara viktigast här och nu. ”Lag & Ordning” står i en klass för sig själv när medborgarna säger vad politikerna framförallt bör koncentrera sig på. Vilket väl de flesta av rikspolitikerna i de större partierna också försöker göra. 

Men efter många år av försyndelser och uteblivna reformer så är det en lång väg att gå för att komma tillrätta med de grova våldsbrott som oroar och hotar svenskarna. Lika tydligt i SOM-undersökningen framgår att ”Invandring” är det ämne där människor har avgjort lägst förtroende för hur nyhetsmedia rapporterar och agerar. Så ser läget ut. Kriminalitet och invandring kommer alltså att avgöra även nästa riksdagsval och den saker kommer att märkas på S partikongress där det finns många valvinnarvana personer på scenen, i korridorerna och i barerna.

För det andra: Utöver det konservativa samhällsläget behöver S förhålla sig till att det numera åter finns tre stora partier. Så var det på 1920-talet då Socialdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna alla var stora. Därefter gick vi mot en period då Socialdemokraterna var överlägset störst. Moderaterna var oftast tvåa, även om Liberalerna hade en comeback under femtiotalet och Centern blixtrade till under sjuttiotalet. Men efter hundra år har Sverigedemokraterna tagit över Liberalernas gamla plats vid de större partiernas bord; där det nu ånyo är möblerat med tre stolar.

I förra valet blev SD rentav riksdagens näst största parti, knappt före Moderaterna. Vi har alltså ett läge där två av de tre stora partierna kommer att vara på samma sida i regeringssträvandena. Precis det hände redan 2022 då M och SD tillsammans var större än S och därför tillsammans med KD och L kunde förhandla sig fram till ett gemensamt regeringsprogram. I de senaste opinionsmätningarna är M och SD fortsatt lite större/ungefär lika stora som S. Hur ett eventuellt socialdemokratiskt regeringsunderlag skulle kunna se ut efter valet 2026 är inget som kommer att diskuteras på den kommande kongressen. Det enda tydligt uttalade budskapet kommer vara: ”Vi är öppna för samarbete med alla partier utom Sverigedemokraterna”, vilket inte är någon ny hållning. Skillnaden mot lite längre bak i historien är att det då var Moderaterna som var den huvudmotståndare som S inte kunde tänka sig att samarbeta med.

Alla partier gör förstås klokt i att inte börja räkna mandat som ännu inte finns. Men en sak vet vi redan nu. Så länge M anser att samarbetet med SD ger bättre politiska förutsättningar än att medverka till en S-ledd regering så kommer Socialdemokraterna att utmanas av två stora partier som har visat att de kan samarbeta och som tillsammans är ungefär lika stora som vad S. Vilket skapar en ny politisk spelplan för såväl S som M/SD.

Att storpolitiken är den fond mot vilken kongressen avhålls är en självklarhet. Men kongressens vardagssyssla är att under några dagar och kvällar hantera ett stort antal motioner. Gången är i stort sett samma som sedan Socialdemokraternas begynnelse. En medlem eller grupp av medlemmar skriver en motion som innehåller politiska eller organisatoriska förslag. Motionen antas eller avslås eller ”besvaras” av de olika beslutsnivåerna i partiet. Besvaras innebär att motionens förslag redan anses vara tillgodosedda eller ”på gång” på något annat sätt.  Att besvara motionen är numera det vanligaste förhållningssättet. Ett direkt avslag rör lättare upp känslor och konflikter. Bifall kan vara onödigt förpliktigande och därmed riskfyllt.

För den som tagit sig igenom större delen av det flera tusen sidor långa kongressmaterialet av motioner, partistyrelseutlåtanden, förslag till beslut och politiska riktlinjer framstår denna gång två frågor som de mest politiskt laddade: 1. Spara eller slösa i den ekonomiska politiken? 2. Ska förkortad arbetstid bli S nya stora samhällsomdanande reform?

Många motioner i dag utgörs av så kallade cirkulärmotioner som skickas runt i partiorganisationen av olika interna och indirekt externa intressen och aktörer. Dessa motioner är särskilt väl representerade när det gäller vänsterklassiker inom den ekonomiska politiken. Några exempel ur årets motionsskörd:  Borlänge arbetarekommun vill att S verkar för att investeringar i statsbudgeten lånefinansieras genom underskott i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Lunds arbetarekommun vill att partiet verkar för att staten inför en separat investeringsbudget.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken handlar de mest populära cirkulärmotionerna om krav på att den lagstadgade veckoarbetstiden ska sänkas från 40 till 35, 32 eller 30 timmar. Exempel: Uddevalla arbetarekommun vill att det lagstadgade heltidsmåttet successivt sänks till 35 timmar senast 2030 och 30 timmar senast 2040. Finspångs arbetarekommun vill att S verkar för ett införande av 30-timmars arbetsvecka med bibehållen lön medan arbetarekommunen i Malmö vill se en sänkning av arbetstidsmåttet till 32 timmar genom att sänka veckoarbetstiden med en timme per år under åtta år.

De båda grupperna av cirkulärmotioner om större statlig upplåning och lägre arbetstid bedöms till stor del ha sitt ursprung i partiets nuvarande vänsterfalang ”Reformisterna”. Partistyrelsen har valt två helt olika förhållningssätt för att bemöta motionärerna. När det gäller den ekonomiska politiken yrkas på bifall till fem av motionerna. Dessutom tycker styrelsen att flera hundra motioner ska anses besvarade men den yrkar också på avslag till ett drygt hundratal motioner. De motioner som partistyrelsen vill avslå utgörs i allt väsentligt av olika varianter av de två mest populära cirkulärmotionerna som nämndes ovan.

Partiledningen, med de två tidigare finansministrarna Magdalena Andersson och Mikael Damberg i spetsen, har förebyggt eventuella bakslag på sina avslagsyrkanden genom att i förväg  presentera partiledningens förslag till riktlinjer på det ekonomiskpolitiska området. Och ledningen har nog, enligt denna skribents uppfattning, hittat en ton som passar bra in i dagens nationella och konservativa samhällsanda. Anderssons och Dambergs förslag låter stundtals som ett eko från sextiotalet. En statlig investeringsbank, statliga byggkrediter, en statlig lånefinansierad försvarsfond och en ”tillväxtpakt” mellan staten och näringslivet. Klassisk S-politik; visst är det så på många sätt men man måste komma ihåg att allt detta förstatligande med lånade pengar i allt väsentligt i första hand är avsett att hantera krav och stämningar på den kommande partikongressen.

Att Socialdemokraterna under Magdalena Andersson på allvar skulle ge sig in i ett låne- och skuldelände håller jag för osannolikt. Givet både omvärldsläget och Sveriges inrikesproblem är det nog inte fel att öppna upp för en något högre statsskuld för att lite snabbare få ordning på den yttre och den inre säkerheten. Men partiledningen för ett mycket balanserat resonemang i kongressmaterialet om farorna med att mer allmänt öppna lånekranarna och med att låtsas att lånade pengar till investeringar inte påverkar den dagliga finansieringen av välfärden. Därför yrkar man avslag på cirkulärmotionerna. 

När det gäller de många motionerna om sänkt arbetstid yrkar partistyrelsen däremot inte på avslag till någon av motionerna. Alla motioner, utom ett drygt tjog som bifalls, föreslås i stället att anses besvarade av kongressombuden. I sitt utlåtande skriver partistyrelsen att den ”välkomnar det stora engagemanget i frågan” och att dess ”hållning i arbetstidsfrågan ligger i linje med tidigare ställningstaganden om att förändringar i första hand bör ske genom avtalsförhandlingar”. Styrelsen menar vidare att ”teknisk utveckling och ökad produktivitet gör det möjligt att förhandla om både mer pengar i plånboken och kortare arbetstid. Med den utveckling vi nu ser kring artificiell intelligens och digitalisering finns ytterligare potential för detta.”

Partiledningen vill uppenbart undvika varje form av detaljbeslut om arbetstidsförkortning. Vilket framstår som klokt. Omfattande och generella arbetstidsförkortningar med bibehållen lön kommer att kräva mycket stora resurser. Och – vilket tidigare partisekreteraren och nylige arbetslivsutredaren Lars Stjernkvist påpekat – finns också flera andra risker kopplade till förslaget. I en intervju med tidningen Näringslivet utvecklade Stjernkvist sina varningar. Han påpekade att när hans uppdrag påbörjades 2021 var i stort sett alla politiska partier överens om att mer behöver göras för att öka arbetskraftsutbudet, inte minska det. Men han konstaterar diskussionen om arbetstidsförkortning har tagit fart på senare tid. ”Den som läser vår rapport hittar dock inga argument för en generell arbetstidsförkortning. Vi håller vi fast vid analysen att det tvärtom behövs åtgärder för att öka antalet arbetade timmar”, sa Stjernkvist.

Det finns för dagen vare sig anledning eller kapacitet att lägga kraft och pengar på andra ”stora sociala reformer” än dem vars behov redan grinar oss i ansiktet. Vanligt folks förväntningar på Socialdemokraterna – liksom på övriga partier – är att de oförtrutet arbetar för att tillit, trygghet, ordning, reda och arbetskraftsdeltagandet ökar. Samt att skjutningar, utanförskap, korruptionen och välfärdsbrottslighet minskar.

Det viktigaste för Socialdemokraterna vid den stundande kongressen – liksom vid de tidigare – är att hålla fast vid framgångsfaktorn att laga efter läge. I dagens läge finns till exempel inga skäl att lägga sig politiskt närmare Vänsterpartiet som under det senaste seklet snittar på ett femprocentigt stöd i opinionen.

Däremot är det alltid läge för Socialdemokraterna att ta till sig av sensmoralen i ett teaterstycke som undertecknad var med och uppförde på den 27 partikongressen och som irriterade den dåvarande partiledningen med Olof Palme i spetsen. På scenen visade vi ett parti som dansade, log och förnekade samhällsproblemen medan stora delar av folket förtvinade under den tidens rationaliseringar och byråkrati. Sådant ska alltid provocera en regeringsintresserad socialdemokrat. Annars kommer det att gå illa för den. 

Fotnot: Widar Andersson är bland annat tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och politisk chefredaktör i Folkbladet Östergötland. I dag är han fri skribent och debattör.

***

Läs även: S söker sina rötter i nya programmet

Läs även: Avhoppare från S borde oroa partiledningen