Så förbereder sig Finland på det värsta – bör Sverige ta efter?

Varje mandatperiod tar Finlands regering fram en så kallad Framtidsredogörelse. Processen drivs av Statsrådets kansli – motsvarande Regeringskansliet i Sverige – och inbegriper samtliga departement men också en rad myndigheter, forskare och organisationer. Dessutom inbjuds medborgarna att delta och lämna synpunkter.

Första delen av den senaste Framtidsredogörelsen lämnades till riksdagen i september i år av den borgerliga koalitionsregeringen. Den ska nu utmynna i konkreta propositioner och lagförslag. I Finland börjar man alltså med att bestämma en gemensam målbild för landet. Ramarna är så att säga därmed satta – ett fenomen som saknar direkt motsvarighet i Sverige, där varje departement i stället förhandlar utifrån sina uppdrag och prioriteringar gentemot statsrådsberedningen och storebror Finansdepartementet.

Skulle bristen på en långsiktig och tvärpolitiskt förhandlad vision kunna förklara Sveriges tillkortakommanden i jämförelse med Finland när det gäller sådant som underinvestering i infrastruktur, bristerna i skolan, energiförsörjningen, framväxten av en våldsam gangsterkultur med barnsoldater? Kort sagt verkar svensk samhällsplanering inte hålla måttet på en rad områden och man kan fundera över var felet ligger.

Vissa skulle kanske skylla på Axel Oxenstierna. I den nyligen utkomna bokenVad skulle Axel Oxenstierna ha gjort? av juristen Nicklas Skår (Ekerlids 2025) hävdas att även Oxenstierna – om han hade kommit tillbaka i dag och varit demokratiskt sinnad – nog hade velat reformera den svenska förvaltningsmodellen. Kanske hade han då blickat mot den tidigare östra rikshalvan: Finland har nämligen under de senaste 20–30 åren genomfört precis den typ av moderniseringar som Skår anser att Sverige behöver.

Redan när statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall skrev The Fall of the Strong State år 2006 beskrev de ett Sverige som hade tappat styrförmågan. Det gamla maskineriet som skapats under Oxenstierna med ämbetsverk hade slitits isär. Makten låg inte längre i toppen utan hade flutit ut i ett nät av myndigheter, projekt och ”halvpolitiska” tjänstemän. ”Länken mellan val och policy är delvis bruten”, skrev de. Precis den utvecklingen ser nationalekonomen Lena Nerhagen i dagens förvaltning.

– Regeringen styr inte, säger hon när Fokus ringer upp.

I jämförelse med Finland framstår Sverige som fragmenterat och reaktivt, menar Nerhagen. Även OECD och i viss mån Riksrevisionen har påpekat samma sak i snart två decennier: ansvarsfördelningen är otydlig, beslutsvägarna snåriga, stuprören heliga. I en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt kallar Nerhagen och hennes kollegor exempelvis Sveriges miljöarbete för ”management by good intentions”.  

– Jag har läst kritiska OECD-rapporter om det svenska miljömålssystemet sedan 2007. De skriver att Sverige har ambitiösa miljömål men att ansvaret för det praktiska genomförandet läggs längre ner i förvaltningssystemet – där resurser eller genomförandemandat saknas. Men jag tror inte mottagarna förstår. Jag saknar analyskompetens hela vägen upp, även på regeringsnivå, säger hon.

Sveriges hittills enda (och kortvariga) framtidsminister Kristina Persson (S) är aktuell med självbiografin Vart tog Framtiden vägen (Hjalmarson & Högberg 2025). Hon menar – mot bakgrund av bland annat sin egen erfarenhet från de 20 månaderna som minister i regeringen Löfven 2014 till 2016 – att Sveriges förmåga att hantera långsiktiga samhällsutmaningar i grunden hämmas av Regeringskansliets struktur.

– Det fanns ju ingen mottagarkapacitet för vår funktion. Inom vissa viktiga delar av Regeringskansliet och Finansdepartementet saknades både viljan och intresset för långsiktighet. Bland tjänstemännen i allmänhet mötte vi ofta ett starkt intresse och stöd. Men arbetet motverkades av själva arkitekturen i Regeringskansliet där varje departement försvarade sin sektor. Men jag hade inget stuprör att sköta. Jag hade inga myndigheter. Jag hade inget departement. Mitt ansvar var helheten på lång sikt, säger Persson.

Just det gjorde uppdraget, som krävde nära samarbete över departementsgränser, svårt. I stället upplevde hon sig motarbetad och kritiserades för att vara osynlig. Persson återkommer till att Regeringskansliet är dimensionerat för kontroll, inte strategi. Statsförvaltningen kan helt enkelt inte framgångsrikt hantera komplexa, tvärgående frågor som klimat, demografi eller digital sårbarhet, menar hon och pekar på återkommande rapporter och utredningar som ropat efter mer och tydligare långsiktighet. Ett sorgligt exempel är polismästaren Carin Götblads utredning från 2010, som varnade för en kommande våg av ungdomskriminalitet om inte rejäla förebyggande insatser gjordes omgående. Vad som behövs är ett starkt, sammanhållet centrum för strategisk kapacitet och en förmåga att samarbeta på tvärs över departementsgränserna, menar Kristina Persson:  

– Man kan säga att Finland har det som vi borde ha.

En åttioårig politiker som Persson vill förstås prägla sitt eftermäle och talar därmed i egen sak. Men 2019 gjorde Riksrevisionen en granskning av hur statliga myndigheter arbetar med långsiktiga scenarier på 10 till 30 år inom områdena miljö, energi, transport och bostäder. Syftet var att se om regering och myndigheter har skapat förutsättningar för scenarier av tillräckligt god kvalitet för att riksdagen ska kunna fatta välinformerade beslut. Rapporten sågade den svenska ”stuprörsmodellen” för framtidsplanering och den övergripande slutsatsen var att arbetet med scenarier behöver förbättras. Flera allvarliga brister identifierades:

Kritiken ledde till en del förändringar, bland annat att KI har fått en mer central och formell roll vilket förbättrat möjligheterna till samordning. Men förbättringarna har skett inom det existerande systemet. Den grundläggande skillnaden mot Finland kvarstår: Sverige saknar en övergripande, politiskt förankrad nationell framtidsbild som binder samman alla sektorer.

Riksrevisionens förmaningar skulle kunna tala för ett mer finländskt sätt att tänka – men frågan är om svenskarna vill ha det. Varken Trafikverkets Jonas Eliasson, måldirektör för tillgänglighet, eller Konjunkturinstitutets generaldirektör Albin Kainelainen verkar tycka det.

– Jag är skeptisk till de där nästan litterära framtidsberättelserna som inte är förankrade i ett konkret behov, säger Jonas Eliasson och påpekar att scenarier på Trafikverket alltid tas fram utifrån en konkret analysfråga, även om man självklart också ser på stora trender och pratar ihop sig med andra myndigheter.

– Elektrifieringen är ett bra exempel. Den påverkar allt – energibehov, laddinfrastruktur, effekttoppar. Där har vi en koordineringsgrupp. Varje myndighet utgör sin egen pusselbit i det stora systemet, det viktiga är att pusselbitarna passar ihop i kanterna, till exempel så att vår prognos för transportsystemet hänger ihop med Energimyndighetens bild av elektrifieringen, som i sin tur måste hänga ihop med Svenska Kraftnäts planering.

Konjunkturinstitutet ansvarar för de långsiktiga scenarierna bakom myndigheternas prognoser, och samordningen handlar främst om att alla ska använda samma grunddata, säger Albin Kainelainen.

– Vi på KI tittar bara på de rent ekonomiska aspekterna, och inte ens alla sådana. Det finns ingen samlad ansats där man frågar sig: ”Om vi vill se en annan utveckling, vad behöver göras då?” Men att driva förändring är inte vår roll.

Sitra är en statlig finländsk framtids- och innovationsfond som hjälper landet att förnya sig och förstå och anpassa sig till långsiktiga förändringar. Sitra ligger under riksdagen och grundades 1967 när Finland firade 50 år av självständighet. I en svensk kontext motsvaras Sitra av flera olika myndigheter och funktioner – från Institutet för framtidsstudier och Vinnova till RISE, forskningsråden och det statliga utredningssystemet SOU.

Mikko Dufva, Sitras ledande expert på förutsägelsearbete, betonar att fonden ingår i ett större ekosystem av framtidsaktörer där framtidsredogörelsen utgör en central del av helheten. Själv försöker han beakta stora samhälleliga och ekonomiska förändringar, inte bara teknologisk utveckling. Varför har Finland, som enda nordiska land, exempelvis inte haft någon ekonomisk tillväxt på 17 år? Varför lärde man sig inte mer av pandemin än betydelsen för ett samhälle av tillit? Hur ska man kunna omsätta de viktiga insikter som framtidsforskare har levererat i decennier till radikala åtgärder som också vidtas? Även Finland kritiseras nämligen av OECD för bristande implementering.

– Den åldrande befolkningen, till exempel: Vi vet vad som håller på att hända men har inte gjort tillräckligt. Men om vi kan knäcka den här nöten kan andra europeiska länder inspireras. Det är ju faktiskt en enorm framgång att folk lever längre och hälsosammare, säger Mikko Dufva, som också vill att analysen kompletteras med en vision.

– De fyra scenarierna (se ruta, reds anm) är onekligen ganska dystra, men det hänger samman med uppdraget; de skulle tas fram av departementen inom ramen för regeringens framtidsrapport, utan politisk styrning. Alltför optimistiska framtidsbilder skulle lätt kunna uppfattas som politiska. Samtidigt finns ett tydligt behov av mer hoppfulla och inspirerande framtidsvisioner – men de behöver i så fall tas fram av politiker och andra samhällsaktörer, inte av själva framtidsrapporten.

Om Dufva representerar den finländska framtidstraditionen inifrån, kan Alf Rehn ge ett utifrånperspektiv på dess kulturella rötter. Han är företagsekonom och professor vid Syddansk Universitet i Odense, tidigare vid Åbo Akademi – en framtidsspanare med förankring i flera nordiska länder som kan överblicka skillnaderna länderna emellan.

– Akademisk framtidsforskning är vanligare och mer institutionaliserad i Finland än det är i Sverige. Traditionen har präglats mindre av trendanalyser och mer av femtioårsplaner om man nu ska hårdra det, säger han.

Rehn tror att Finland har haft en tendens att tänka i längre banor för att det är ett yngre land – och för att man fortfarande minns kriget.

– Det kan man kanske skylla på folklynnet, att riskanalysen definierar oss. Av förståeliga skäl har man använt framtidstänkandet för att skydda lilla, lilla Finland. Medan i Sverige har det funnits mer av det expansiva ”vad kan vi sälja till världen härnäst?”-tänkandet.

Han säger att han överdriver men tillägger att EU-inträdet var ett tillfälle där fenomenet blev tydligt:

– Finland insåg att vi är en liten aktör i stora EU. Medan Sverige gick in i EU och föresatte sig att förändra EU så det blir lite mer ”som vi vill ha det”. Samtidigt är det svårt att jämföra finskt framtidstänkande med det svenska på grund av de olika kulturella förväntningarna. Finland tänker sällan utanför Finlands gränser, säger Rehn.

– Danmark bygger en tunnel till Tyskland och tänker att det här är en central del i vårt framtidsarbete. I Finland vill man reparera vägarna kring Kuopio. Och på ett plan är det ju bra. Man vill liksom att det här Finland som vi alla älskar ska ha det bra. Men man vågar inte tänka: Vad är Finland i världen?

Ligger kruxet i att hitta balansen mellan de långa perspektivens teori och den mer kortsiktiga dådkraften? Finska UD bad 2017 forskaren Anders Sandberg, knuten till Institutet för framtidsstudier och Future of Humanity Institute i Oxford, att tillsammans med några kollegor skriva en rapport om existentiella risker för mänskligheten. Med de anspråken hamnar man oundvikligen i långa perspektiv och geopolitik:

– Det kan ju låta lite ”far out”, men många av åtgärderna mot existentiell risk är också bra mot mindre katastrofer. Det handlar om att skapa robusthet och alternativ. Om man bara fokuserar på det akuta här och nu blir man lätt väldigt närsynt, säger han.

Det man gör visar sig annars ofta vara irrelevant tio år senare, säger Anders Sandberg och exemplifierar:

– Jag pratade med forskare på försvarsforskningsinstitutet FOI år 2002 om drönarsvärmar. De hade visioner av det som händer i Ukraina nu, men tydligen och tyvärr var det fokuset inte bra för deras karriärer… Att tänka efter lite i förväg kostar inte så mycket, men kan ge stora vinster.

Det blir särskilt tydligt i hans arbete med matförsörjningsfrågan, där bristerna i Sveriges förvaltningskultur blivit uppenbara:

– Vid riktigt stora katastrofer som att jordbruket kollapsar i tio år – till exempel på grund av kärnvapenvinter – anger den svenska modellen att det är på kommunal nivå problemet ska lösas. Alltså: Marita på kommunkontoret ska fundera ut hur man fixar mat när man inte kan odla på tio år. Det är ju absurt! Där är finnarnas approach vettigare. De försöker faktiskt göra något, till exempel genom Solar Foods, ett företag som tillverkar protein från luft och solenergi.

”Det råder inte krig, men inte heller fred”, sa statsminister Ulf Kristersson i ett tal på Folk och försvar. I och med Ukrainakriget och Sveriges och Finlands inträde i Nato pågår en upprustning av både militär och civil beredskap. En av de ministrar som varit mest synliga i Tidö-regeringen är ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, som efterlyser handlingskraft och proaktivitet hos myndigheterna. Regeringen har – med blandad framgång – dessutom inrättat ett nationellt säkerhetsråd och en omorganisation i Försvarsdepartementet för att få till bättre samordning i försvars- och säkerhetsfrågorna.

Liksom Kristina Perssons ministerpost är också Carl-Oskar Bohlins unik i modern svensk historia. En jämförelse dem emellan visar på den förskjutning från prognos och analys till beredskap och handling, som präglar svensk offentlighet under 2000-talet. Om Persson jobbade med tidsperspektiv på 10 till 40 år, ligger Bohlins snarare runt de närmaste fem. Och om drivkrafterna i Perssons uppdrag handlade om mer diffusa hotbilder som globalisering, digitalisering, demografi och klimatförändringar, så är Bohlins drivkrafter en konkret, militär och existentiell hotbild. Där Persson tillsatte oberoende analysgrupper med experter från akademi och näringsliv för att ta fram underlag och ”kontroversiella förslag” för diskussion – i ett slags finländsk akademisk anda – fokuserar Bohlin på att gå ”från Powerpoint till prylar” genom att ge myndighetsuppdrag, fördela budgetmedel, aktivera civilplikt och genomföra konkreta åtgärder. Kanske också det i en finländsk, mer praktisk anda?

Sverige har svårt att samordna en plan för de kommande tio åren, och Finland sträcker sig mot 2045. Hurdan är vår förmåga att ens börja tänka i de banor som ”longtermistiska” filosofer som William MacAskill förespråkar i boken Vad framtiden förtjänar. Att planera för en miljon år (Volante 2023) Kanske är det just i den enorma diskrepansen mellan vår kortsiktiga verklighet och framtidens oändlighet som den verkliga utmaningen ligger: att överhuvudtaget lära oss att se bortom nästa mandatperiod, bortom nästa kris, och börja rita en karta för en framtid som är större än oss själva. Mikko Dufva på Sitra formulerar en egen version av den gamla visdomen att hoppas på det bästa och förbereda sig på det värsta:

– Att förbereda sig på det värsta innebär med nödvändighet att förnya sig. Visserligen vill vi behålla det vi älskar, men vi måste också inse att framsynthet innebär anpassning till nya förutsättningar.

Framtidsredogörelsen i Finland presenterar fyra scenarier i en fallande skala från en acceptabel tillvaro till ren dystopi och innehåller exempel på konsekvenser i form av både möjligheter och risker. I varje tänkbart scenario levereras förslag på hur Finland bör stärka sin beredskap.

En värld av samarbete 2045
I den bästa av världar har den regelbaserade internationella ordningen stärkts och mänskligheten har lyckats lösa de största samhälleliga och globala problemen, och den gröna omställningen börjar ge resultat.

Risken för Finland i detta scenario är att en ”alltför stark trygghetskänsla kan leda till att man åsidosätter beredskap” och om satsningarna på utbildningssystemet uteblir, kan utbildningsnivån i Finland sacka efter toppländerna. 

En värld av teknikjättar 2045

I den näst bästa av världar besitter teknikjättar stor ekonomisk och politisk makt och balansen mellan statliga och icke-statliga aktörer rubbas. Teknikjättarna har egna digitala ekonomiska system och kontrollerar delar av världens infrastrukturer. Kina blir alltmer dominerande. Städer och regioner får mer makt. AI har revolutionerat produktiviteten, men ojämlikheten ökar i världen.

Här finns möjligheter för Finland att utveckla den tekniska kompetensen och få fotfäste på teknikjättarnas marknad, samt att höja produktivitet och välfärd. Men man riskerar marginalisering i ett splittrat EU, och omställningarna i den digitala ekonomin kan bli utmanande, liksom att upprätthålla skatteintäkterna. Vidare riskeras den personliga integriteten och på nationell nivå att bli ett lydland för inhämtning av data och råvaror.

En värld av block 2045 
I den näst sämsta av världar ökar konkurrensen om makt över resurser, teknik och geopolitiskt inflytande, och nationalismen tilltar. Arktis är arena för skärpt tävlan mellan block; ute i världen eskalerar kriser och konflikter. Världsekonomin regionaliseras och länder söker högre grad av självförsörjning. Klimatkrisen orsakar betydande ekonomiska konsekvenser för alla.  

Här behöver Finland verka för ett sammanhållet EU och Nato-block, och även söka ett starkare nordiskt samarbete. Men en protektionistisk värld försämrar produktiviteten och bromsar tillväxten. Finlands position i gränszonen mellan block innebär hög risk för konflikter och det blir svårare att säkerställa tillgången på kritiska råvaror. 

En värld som faller sönder
Den sämsta av världar är en kollapsande värld, där klimatuppvärmningen inte går att stoppa och de allt värre miljöproblemen och kampen om resurser skapar olösliga konflikter. Levnadsstandarden sjunker i de västerländska länderna, de mest sårbara länderna kollapsar och extrem fattigdom ökar. Hybridpåverkan, konflikter och krig är allmänt utbredda. Teknisk och vetenskaplig utveckling avtar, och information och teknik används som vapen mellan länder och regioner.

Finland har erfarenhet av att navigera den svåra internationella politiken och kan hitta en roll för att lösa konflikter. Men korruption och grå ekonomi ökar, samtidigt som Finlands själva existens hotas.

Scenarierna kompletteras dessutom med några möjliga ”svarta svanar” det vill säga osannolika men möjliga utvecklingar, till exempel:

Supermakten Afrika
Alliansen av länder söder om Sahara lyckas bryta den onda cirkeln av fattigdom och kriser och befolkningstillväxten samt de rikliga råvaruresurserna blir vinstlotter. ”Afrikas ekonomiska under” kommer att likna uppsvinget i Kina i början av seklet. Med snabbt ökande ekonomisk makt blir alliansen en ny global stormakt i en multipolär värld.

Rysslands kollaps
Efter Putins död leder striderna om efterföljaren och landets katastrofala ekonomi till att ryska federationen (delvis) kollapsar och intern migration skärper motsättningarna. En ny tid av kaos börjar.

Istid i Europa
Den globala uppvärmningen leder till att Golfströmmen upphör. Medeltemperaturerna i Europa sjunker med cirka 5 grader C. Vintrarna blir längre och kallare, klimat- och odlingszonerna förskjuts, avkastningen från jordbruket minskar, störningar i transportinfrastrukturerna uppstår och energiförbrukningen ökar. Klimatinsatserna måste omkalibreras helt.

Kollaps av orbital infrastruktur
Mängden rymdskrot har ökat dramatiskt, vilket leder till fler kollisioner med rymdfarkoster. Det ger upphov till ytterligare större mängder skrotdelar (Kesslereffekten). Nästan alla element av den orbitala infrastrukturen förstörs då på relativt kort tid. Alla system förlagda till rymden för kommunikation (internet), navigering (GPS), övervakning av jorden osv. upphör att fungera både på det civila och det militära området.

FinTech-världen
Valutasystemet privatiseras. Då kontanter inte längre används någonstans i Europa har finansmarknaden digitaliserats på ett oväntat dynamiskt sätt och det traditionella centralbankssystemet har blivit ersatt av Fintech-företag och plattformar för mikrolån. Digitala kryptovalutor har blivit etablerade betalmedel.

***

Läs även: Finland – från lillebror till föredöme

Läs även: En osynlig gräns delar Finland i två