Språkklyftan som delar landet

Att lära sig ett nytt språk är svårt. Svårare ju äldre man är. Svårare ju lägre utbildning man har och ju längre ifrån modersmålet det nya språket befinner sig. Men än mer alarmerande är att hälften av fyraåringarna i Rosengård i Malmö, varav de flesta är födda i Sverige, inte klarar språktestet hos barnavårdscentralen. Liksom att tre fjärdedelar av barnen i Norra Biskopsgården i Göteborg börjar skolan med ett ordförråd som är en tredjedel av det förväntade.

”Alla barn får tillgång till standardsvenska i skolan”, hävdade Språkrådets chef Lena Lind Palicki i ett debattinlägg 2024. Men en rapport från Skolinspektionen samma år visar att personalen i 20 av 30 granskade förskolor i socioekonomiskt svaga områden pratade så dålig svenska att det försvårade den pedagogiska verksamheten. Och i dessa områden är det dessutom många barn som inte går i förskolan alls (inskrivningsgraden bland tvååringar skiljer sig 27 procentenheter mellan barn födda utomlands och barn med svenska föräldrar).

En språkklyfta grundläggs alltså tidigt och det är en utveckling som på sikt hotar själva samhällsbygget. Språkfrågan har blivit alltmer akut i och med det senaste decenniets demografiska förändring och den kräver politiska svar. Nu börjar svaren komma, från båda sidor av det politiska fältet.

Stockholmsförorten Botkyrka, längst ut på tunnelbanans röda linje, blev redan 2010 den första kommunen i Sverige där majoriteten av de boende hade utländska rötter. Där talas över 100 språk. Kommunens slogan lyder ”långt ifrån lagom”. Medianinkomsten är väsentligt lägre än i övriga länet och den öppna arbetslösheten ligger 3 procent över rikssnittet. Men även om utmaningarna är stora, så har kommunen gjort framsteg på senare år: En stigande andel elever går vidare till högre studier och hemtjänstens kvalitetsmätning har lett till en placering på plats 77 (upp från 227) av 290 kommuner. Vi ska återkomma till äldreomsorgen.

Åtminstone en del av framgångarna kan skrivas på språkkontot. Sara Dahl, förskolechef i Botkyrka, har jobbat med språktester sedan 2019 då politikerna gav i uppdrag att utreda möjligheterna att införa språkkrav i förskolan. Frågan hade då redan varit uppe inom vård och omsorgsförvaltningen. 

– Det visade sig tydligt i uppföljningen av resultaten i grundskolans yngre åldrar att olika barn lyckades väldigt olika. Vi kunde se att brister fanns i svenska språket, säger Dahl.

Hon menar att de första åren i ett barns liv är avgörande för språkutvecklingen, och för många barn i Botkyrka är förskolan kanske den enda miljön där de kommer i kontakt med svenska språket. Därmed blir pedagogernas kompetens och språkliga förmåga avgörande för barnens fortsatta skolgång och utveckling.

– God tillgång på material och litteratur och anpassade lärmiljöer bidrar också, men förskolans pedagoger måste ha goda kunskaper i svenska för att lyckas med sitt uppdrag, säger hon. 

Så man prövade sig fram – det fanns ingen förebild att lära av. Först försökte man att på egen kammare skapa ett digitalt test, men det visade sig inte hålla tillräcklig kvalitet. Botkyrka lät då en leverantör utforma ett test och sedan 1 juli 2020 gäller att alla som nyanställs inom förskolan – oavsett yrkeskategori – måste genomgå och klara detta test för att få en anställning. Testet har nu reviderats för att fungera både i förskola och grundskola, och började användas generellt inför vårterminen i år. 

– Språkkraven har bidragit till att vi faktiskt vågar prata om svenska som utbildningsspråk. De som söker en tjänst hos oss förstår att vi värderar språkutvecklande arbete högt, helt enkelt, säger Sara Dahl.

Om man inte klarar testet är man välkommen att testa på nytt efter tre månader, men det senaste året har 85 procent av kandidaterna till förskolejobb faktiskt blivit godkända. Kandidater till grundskolan har bara gjort språktest sedan årsskiftet men hittills med samma framgång. I Botkyrka jobbar man vidare även efter anställning med en språkutvecklande arbetsmiljö och arbetsplatsanpassad språkutbildning. Enligt tidningen Mitt i hade man upptäckt att cirka 110 av 1 500 grundskoleanställda inte talade tillfredsställande svenska, vilket ledde till språktester och språkutbildning på arbetstid.

Nu planeras för en nationell utrullning av Botkyrkamodellen, vilket Sara Dahl välkomnar:

– Jag tror det finns stora fördelar med ett nationellt stöd i frågan om språkkrav. Många kommuner lägger ner mycket tid på att bygga strukturer kring och metoder för språkkrav för att barnen ska få bästa möjliga förutsättningar att lyckas i skolan.

I andra änden av tunnelbanans röda linje ligger Danderyd. Kommunens slogan lyder ”Sveriges bästa kommun att leva, bo och verka i” och här ligger medianinkomsten högst i riket. Medellivslängden är flera år över Botkyrkas och över hälften av invånarna har högre utbildning.

Förskolechefen i Danderyd heter Eva Broström. Det är hon som har fått uppdraget att leda utredningen ”En likvärdig förskola av god kvalitet med obligatorisk språkförskola”, som ska presenteras i december. I direktiven ingår att undersöka hur man kan ”stärka barns språkutveckling, förhindra utanförskap och skapa likvärdighet”, och de verktyg man vill få förslag kring är tydliga språkkrav, särskilda obligatoriska språkförskolor för de barn som bedöms ha behov, samt en reglering av barngruppernas storlek.

Eva Broström bjöd in Sara Dahl och hennes kollegor för att berätta om arbetet i Botkyrka.

– Vi välkomnade att utreda likvärdiga förutsättningar, som exempelvis barngruppernas storlek och personaltätheten. Men vi ställde oss undrande kring förslag på obligatorisk språkförskola för vissa barn. Vi tror att det kan finnas utmaningar i hur det urvalet skulle gå till samt omfattningen av insatsen. Vi lyfte också vikten av utbildade förskollärare, säger Sara Dahl.

Kanske ligger svaret just där. Alla legitimerade förskollärare måste väl rimligen behärska god svenska? Enligt Skolverket har dock andelen heltidstjänster med förskollärarexamen minskat med 1,3 procentenheter sedan 2015 och förra året var andelen i snitt 44 procent i kommunala förskolor, 30 procent i de fristående.
Även med minskande barnkullar ser prognosen framåt dyster ut: Prognoser visar på fortsatt brist, särskilt bland förskollärare.

Utredaren Eva Broström tackar nej till en intervju med hänvisning till att arbetet pågår. I Skolverkets statistiktjänst kan man dock läsa om ett projekt kring språkutveckling för personal inom förskolan, som påbörjats 2022 och ska avslutas 2027. Rapporten visar att man inte lyckats nå ut till de förskolor där behovet är som störst. Och man medger att det är ett återkommande mönster: ”Utvärderingen av några av Skolverkets tre största kompetensutvecklingsinsatser visade att skolor med mer gynnsam socioekonomisk sammansättning deltog i insatserna i högre utsträckning än skolor med mindre gynnsam elevsammansättning.” Mot den bakgrunden framstår onekligen särskilda obligatoriska språkförskolor med ett kompensatoriskt uppdrag som något av en utopi.

Eva Broströms förskoleutredning är dock inte Tidö-regeringens enda språkkravssatsning.

I andra änden av livets stig möter sårbara, ibland förvirrade äldre ofta personal som inte kan göra sig förstådd, än mindre dokumentera korrekt. I slutet av sommaren spreds nyheten om en ambulanssköterska som slog larm om ett äldreboende i Västerås där vikariepersonalen överhuvudtaget inte kunde kommunicera kring en befarad blodförgiftning. Socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) uttryckte förfäran, men hon borde inte varit överraskad. Hur illa det är klargjordes i SOU-utredningen ”Ett språkkrav för språkutveckling” som ministern tog emot i december förra året. Den bereds just nu i regeringskansliet och i skrivande stund vill Tenje inte säga något om vilka lagförslag den kan resultera i.

Brist på lämplig arbetskraft gör att en majoritet av landets äldreboenden i dag tvingas anställa personal som inte behärskar svenska på en acceptabel nivå. För vikarier får så gott som samtliga landets äldreboenden förlita sig på personal med stora språkliga brister.

Med tanke på att införande av språktest inom kommunal omsorg har kommit att kallas ”Botkyrkamodellen” är det lite ironiskt att just Botkyrka kommun rakt av avstyrkte regeringens utredning i remissrundan, med huvudsaklig motivering att språkkrav på motsvarande gymnasiesvenska är orealistiskt. ”Vi tror att integrerad språkutbildning och andra metoder som till exempel språkstöd, bildstöd, och kommunikationshjälpmedel skulle göra större nytta än ett språkkrav som är svårt att leva upp till. Vidare så bör det finnas möjlighet att använda incitament kopplat till differentierade arbetsuppgifter, kunskap i svenska och lön”, skriver kommunen i sitt svar.

Professor Fanny Forsberg Lundell, vid Stockholms universitet och forskningsinstitutet Ratio, är inne på samma linje. I en forskningsrapport visade hon nyligen att snabb språkinlärning är en enorm utmaning för många av de invandrargrupper som anlänt till Sverige, framför allt det senaste decenniet. Samtidigt är äldreomsorgen beroende av dessa grupper av invandrare för att täcka rekryteringsbehoven.

– Jag tror snarare att vi måste acceptera att en omfattande invandring, som en följd av vår humanitära politik, också innebär att arbetsmarknaden behöver förändras. Det krävs fler enklare jobb. Sveriges modell har länge byggt på kompetensutveckling och utbildning, men det tar för lång tid. Efter tio år står många fortfarande utan arbete, säger Fanny Forsberg Lundell.

Kanske borde vi i stället acceptera att för vissa kan jobb som i Sverige uppfattas som ”enkla”, eller mindre attraktiva, faktiskt vara en rimlig och fungerande lösning?

Äldreomsorgsforskaren Palle Storm på Stockholms universitet lyfter å sin sida incitamentsfrågan som avgörande för att språkkrav ska göra skillnad.

– Om det finns tydligare koppling till lön och anställningsförmåner så tror jag det kan funka. Vissa kommuner har gjort satsningar där man låter kandidater först testjobba i verksamheten under en introduktionsperiod på kanske tre månader, med lite enklare uppgifter. Om personen trivs och arbetskamraterna tycker att det funkar efter testperioden får personen en utbildning i svenska. Vissa kommuner anställer också SFI-lärare ute i verksamheterna. Cheferna eller medarbetarna är ju inte språkvetare eller pedagoger, säger han.

Tidöpartierna utreder och bereder alltså olika språkkravsförslag. Men också Socialdemokraterna ser språkfrågan som central och akut. Rapporten Framväxten av parallellsamhällen från en av de elva arbetsgrupper som låg bakom partiets nya program som klubbades i somras, gav en osminkad nulägesbild och bland förslagen fanns språkkrav också för fritidsverksamhet och delar av sjukvården, samt aktivitets- och språkplikt för arbetslösa. Jämför man Tidöavtalet och Socialdemokraternas förslag är enigheten stor kring svenska språket som avgörande för samhällsgemenskap och egenförsörjning. Men man skiljer sig i synen på vägarna framåt. Tidö bygger på hårdare krav: Språk- och samhällstest föreslås för medborgarskap, bidrag villkoras av aktivt deltagande och möjligheten att dra in stöd vid bristande progression betonas. Dessutom ska staten markera att svensk kultur och identitet ska försvaras – här ingår förstås Lars Trägårdhs kulturkanonutredning som en aktuell ingrediens.

Socialdemokraterna kombinerar å sin sida kraven med massiva investeringar. Obligatorisk förskola från tre års ålder i utsatta områden, utbyggd SFI och språkutbildning på betald arbetstid ska ge nyanlända bättre förutsättningar att klara nivåkraven. Segregationen ska brytas genom ”bättre balans i befolkningssammansättningen”.

Konflikten handlar uppenbarligen mindre om målet än om medlen. Regeringen vill öka trycket på individen, Socialdemokraterna på staten – och på majoritetssvenskarna om ökad befolkningsblandning ska bli verklighet. Frågan är samtidigt teknisk och existentiell, och enighet tycks råda kring vad som formar en nationell identitet i mångfalds-Sverige.

En undersökning från Pew Research från 2024 visar att språket är centralt för uppfattningen av nationell identitet. Åsikten delas av de flesta befolkningar i världen, och hela 92 procent av svenskarna såg det som viktigt eller mycket viktigt att behärska svenska för att kunna anses ingå i den nationella identiteten. Detta rimmar med Tillitsbarometerns siffror från 2020 men även med internationella forskningsresultat som Fanny Forsberg Lundell tagit del av – där svenskan visat sig vara ännu viktigare för svenskarna än vad franskan är för fransmännen

Det rimmar däremot sämre med de attityder som varit förhärskande inom pedagogik och språkvetenskap, menar hon.

– Varför slog inte språkforskarna eller pedagogerna larm tidigare? De driver idén om att man inte ska ha ett bristperspektiv utan ett resursperspektiv, men flerspråkighet som ett entydigt positivt laddat begrepp har delvis blivit en eufemism för att tala om bristande svenska, säger hon och frågar sig varför man haft så svårt att se språk som det kapital det faktiskt är när Pierre Bourdieu – forskaren som myntade begreppet ”kulturellt kapital” – är en så central gestalt inom skrået.

Står ett slag om svenska språket för dörren, och vilket pris är vi i så fall beredda att betala för dess överlevnad?

– Man måste se andraspråksinlärning som ett pussel. Hur bra det går beror inte bara på vilket modersmål man talar, hur ens utbildningsbakgrund ser ut och hur gammal man är utan också individuella faktorer som språkbegåvning och motivation”, säger Fanny Forsberg Lundell.

Lagen ger alla rätt till – och snart kanske tvingande krav på – svenskautbildning. Men vad resultatet blir kommer att variera kraftigt, beroende på dessa individuella faktorer. Inte minst kommer det att ta olika lång tid att uppnå önskvärd nivå.

– Språket är en organisk kraft, och förändringarna bara väller fram ännu starkare i digitaliseringens era, säger hon.

– Språkinlärning handlar alltid mest om frekvens, att exponeras för och använda språket så mycket som möjligt. Det är det som gör att Socialdemokraternas förslag om en ökad blandning av befolkningen sannolikt skulle kunna ’rädda svenskan’ – om den går att genomföra, vill säga. Barn måste leka på svenska för att lära sig svenska. Det kommer de bara göra om de flesta pratar svenska i gruppen.

Fanny Forsberg Lundell menar att så länge många växer upp i språkliga miljöer där ett annat språk används mer än svenska krävs en aktiv språkpolitik om man vill bevara svenskan som gemensamt språk. Det handlar ytterst om vilken samhällsmodell man vill ha. Vill man ha ett gemensamt språk som en slags infrastruktur, eller vill man acceptera en mer segregerad modell, liknande den i USA, där människor lever i egna språkliga och kulturella gemenskaper?

Vid Malmö universitet har forskare lanserat begreppet superdiversitet inom socialt arbete. Tillämpat på språkområdet innebär det en syn på städer som Malmö som kosmopolitiska och multikulturella miljöer, där man kanske inte kan utgå från att alla integreras i svenskan. I sådana sammanhang kan det till exempel vara mer effektivt att undervisa i vissa ämnen på arabiska, för att säkerställa ämneskunskaper. Det perspektivet innebär en närmast ultraliberal hållning, där man låter språkliga gemenskaper utvecklas parallellt och på egna villkor. Men samtidigt lever vi ju i en nationalstat, med en arbetsmarknad där svenska är det dominerande språket.

Fanny Forsberg Lundell påpekar också att svenskar är dåliga integrationscoacher, till exempel jämfört med fransmännen.

– Vi rättar inte språkfel, förklarar inte missförstånd, gör inte förväntningarna tydliga, säger hon.

Integrationsföreläsaren, författaren och tidigare polisen Mustafa Panshiri instämmer.

– Svenskar som åker utomlands är noggranna med vilka normer och informella spelregler som gäller där de är. De vill inte göra bort sig. Men man glömmer bort att detsamma gäller dem som invandrar till Sverige. Det räcker inte att säga till dem att vara sig själva.

Kanske kommer politikernas insikter om svenska språkets betydelse och villkor för sent. Mycket tyder nämligen på att både svenskan och flerspråkigheten framför allt hotas av … engelskan. Socialdemokraterna föreslår att svenska ska vara huvudspråk i förskola och skola med minst 75 procent av undervisningen (en känga till Internationella engelska skolan, som haft problem att möta befintligt krav på 50 procent). I en serie granskningar av förskolan, särskilt friskolorna, lyfter Aftonbladet fram hyckleriet i att erbjuda en ”engelskspråkig miljö”, som består av outbildad personal från utlandet, utan koll på svensk läroplan. Friskolor med tunn anglosaxisk fernissa och löften om disciplin är för övrigt ett återkommande tema i Aftonbladet-journalisten Natalia Kazmierskas aktuella bok Fuskarna – Den nya hårda skolan och sveket mot barnen (Volante, 2025).
Men engelskan marscherar ändå fram i rask takt bland barn och unga, oavsett vilken förskola eller skola de går på.

Liss Kerstin Sylvén är seniorprofessor i pedagogik på Göteborgs universitet och hennes nuvarande forskningsprojekt undersöker attityder till och kunskaper i engelska i åldrarna tre till sju år. Man har hittat ett representativt urval av miljöer, mångspråkiga och helsvenska, på landsbygd och i stadsmiljö – och överallt ser man att barnen i hög grad använder engelska, men av lite olika anledningar. I de svenska miljöerna handlar det främst om status och att krydda språket. Men i de flerspråkiga miljöerna är engelskan – alltså inte svenskan – ett lingua franca som behövs för kommunikationen, redan för treåringar. Majoriteten av förskolelärarna i projektet menar att svenskan kommer på efterkälken.

– Barn kommer till förskolan och kan nästan inte prata svenska, utan använder hellre engelska, säger Sylvén.

Man får därför hela tiden jobba med att skapa ordförråd också för enkla vardagsföremål som till exempel bestick. Vad detta beror på hoppas hon att kommande intervjuer med föräldrar ska ge svar på. En hypotes är att inte ens de svensktalande barnen får tillräcklig ”vardagssvenska” hemma, och förmodligen är skärmarna en stor del av problemet. En av lärarna i studien formulerade sig krasst om halvspråkigheten: ”De här barnen blir dåliga på allt. De får lite modersmål hemma, lite svenska här på förskolan och mycket engelska på skärmen.”

– Vi har bara 24 timmar per dygn och språkinlärning tar lång tid. Modersmålet är oerhört viktigt. Frågan om skärmtid blir därför allt viktigare och vi lägger nu in den i alla våra frågeformulär och intervjuer med barn, förskolepedagoger och föräldrar, säger Sylvén.

Just här anas faktiskt en ljusning i det språkliga mörkret: Liss Kerstin Sylvén och hennes kollegor ser nu en markant förändring, att de flesta barnen i studien anger att de har begränsad skärmtid. Kanske har Folkhälsomyndighetens rekommendationer fått effekt – i början av projektet var det väsentligt färre barn vars skärmtid var begränsad.

***

Läs även: Sverige har aldrig varit ett enspråkigt land

Läs även: Därför blev ”svenne” ett skällsord