Sverige har Europas tredje högsta arbetslöshet. Varför?

I juli var nästan en halv miljon människor arbetslösa i Sverige. Det motsvarar åtta procent av arbetskraften – eller ännu mer om man räknar bort säsongseffekterna: 8,7 procent.

Det är inte bara en hög siffra i sig. Det är en siffra som placerar Sverige bland Europas sämsta länder när det gäller arbetslöshet. Grekland, där mer än var fjärde person saknade arbete när situationen var som värst efter finanskrisen 2008–2009, har i dag en större andel i arbete än vi.

Samtidigt fanns nästan 150 000 lediga jobb under perioden april-juni i år. Företag larmar ständigt om sina svårigheter att rekrytera. Listan över bristyrken är lång: det saknas tusentals IT-arkitekter, undersköterskor, lärare, ingenjörer, snickare, mekaniker och butiksarbetare. SCB beräknar att den sammanlagda bristen motsvarar 70 000 jobb – arbeten som alltså inte bara är lediga, utan där det inte finns lämpliga personer att anställa.

Hur kan Sverige ha så många lediga jobb, och samtidigt så hög arbetslöshet? Anklagande pekfingrar riktas mot både Arbetsförmedlingen och politiken – men mycket pekar mot att problemet i själva verket ligger hos dem som söker jobb.

Först av allt, en brasklapp: statistiken över arbetslöshet speglar egentligen inte hur många som skulle kunna arbeta men inte gör det. Det räcker att ha jobbat en enda timme under en referensvecka för att SCB ska betrakta en som ”sysselsatt” och exkludera en ur arbetslöshetsstatistiken. Samma sak om man helt enkelt låter bli att söka jobb. Det finns med andra ord skäl att misstänka att det finns ett mörkertal.

Samtidigt ska man inte blanda ihop arbetslösa med den mycket större gruppen arbetssökande, som inkluderar allt från studenter som söker helgjobb till heltidsanställda som vill byta jobb.

Slutligen finns de som jobbar deltid, som kan hamna lite var som helst i statistiken.

– Det finns många som jobbar visstid eller går mellan olika tillfälliga anställningar. De har alltså ett jobb, men jobbar inte fullt ut. Det är ett problem, men det är inte alltid de definieras som arbetslösa, säger Martin Nordin, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet som forskar om arbetsmarknaden.

Men hur det än ligger till med den exakta siffran är Sveriges arbetslöshet iögonfallande hög. Kan det vara så enkelt som att Arbetsförmedlingen inte gör sitt jobb?

Arbetsförmedlingen är en myndighet med guldåldern bakom sig. För drygt trettio år sedan hade den monopol på att förmedla jobb; i dag tävlar den med bemanningsföretag och privata ”rusta och matcha”-aktörer. Redan på nollnolltalet konstaterade Riksrevisionen att den genomsnittliga arbetsförmedlaren bara förmedlade 8,5 jobb om året. Sedan dess har myndigheten vuxit i storlek – i dag har den över 11 000 anställda, vilket ändå är en minskning från de närmare 14 000 som arbetade där år 2018 – men inte i popularitet.

Till höger vill man sätta den på bantningskur. Svenskt Näringsliv hör till dem som helt vill ta ifrån Arbetsförmedlingen den så kallade ”matchningsfunktionen”.

– I dag ska Arbetsförmedlingen både registrera arbetssökande, ge dem stöd, kontrollera deras aktivitet, bygga kontakter med näringslivet, upphandla externa aktörer som tillhandahåller arbetsmarknadsutbildningar och liknande. Sen ska de också kontrollera att det finns kvalitet i de här utbildningarna, samverka med kommuner kring individer som står långt ifrån arbetsmarknaden… Myndigheten har helt enkelt för många uppdrag, och det gör att den blir rätt dålig på samtliga, säger Svenskt Näringslivs expert på kompetensförsörjning Patrik Karlsson.

Tjänsteföretagens branschorganisation Almega driver en liknande linje. Företagarna också. Kristdemokraterna gjorde ett utspel i slutet av juli i år om att helt lägga ner Arbetsförmedlingen och flytta ansvaret till kommunerna.

Och till vänster är man inte mycket mer imponerad. En socialdemokratisk arbetsgrupp ledd av riksdagsledamoten Björn Wiechel kom i våras fram till att Arbetsförmedlingen behöver läggas ner. Samtidigt vill de göra sig av med de privata förmedlarna och placera allt ansvar hos staten. Men inte hos Arbetsförmedlingen, en ”politiskt förstörd myndighet” som vid det här laget är bortom räddning.

– I dag har vi en myndighet full av kompetenta människor som inte får göra sitt jobb ordentligt. Arbetsförmedlarna är bakbundna, de har varken lokal närvaro eller möjlighet att utforma insatser de bedömer behövs. Det är politikerna som bestämmer vilka verktyg de får använda, säger Wiechel.

Han beskriver hur myndigheten har gått från lokalkännedom och personlig hjälp till en digital, anonym process.

– Det funkar bra för folk som är etablerade, utbildade, ”mitt IT-företag la ner och jag måste regga mig som arbetssökande ett tag”-typerna. Men det funkar inte för folk som inte har det lika lätt. De behöver handledning, och den biten är i hög grad borta.

Och de som inte har det lätt är i majoritet. Arbetsförmedlingen bedömer att 70 procent av de inskrivna arbetslösa hör till grupper med svag konkurrensförmåga. Vilket leder till frågan – är det verkligen Arbetsförmedlingens fel att de inte hittar jobb? Hur väl den så kallade matchningsfunktionen än fungerar, hjälper det ju inte om de arbetslösa saknar kompetens att utföra de jobb som finns.

Som sagt: Sverige har i dag nära en halv miljon arbetslösa. Samtidigt har tre av fyra arbetsgivare svårt att hitta den kompetens de behöver, enligt en undersökning från Manpower i vintras. Till exempel saknar vården 3 500 undersköterskor, 2 400 sjuksköterskor och 1 400 läkare, och när SCB frågade arbetsgivarna i branschen hade över hälften av dem oftast inte lyckats hitta personal med rätt kvalifikationer när de sökt specialistläkare och specialistsköterskor.

Situationen är inte bättre när det gäller mindre högspecialiserade jobb. Medan SCB rapporterar att de tomma stolarna är flest i IT- och vårdyrkena, visade Tillväxtverkets rapport ”Företagens villkor och verklighet” från 2023 att det är företag inom tillverkning, transport samt hotell och restaurang som har svårast att hitta rätt personal.

En del arbetsgivare väljer i ren desperation att anställa personal som saknar rätt kompetens, som framgick när hemtjänsten i Norrköpings kommun förra månaden serverade en 79-årig kvinna kattmat i stället för kräm med mjölk. Hemtjänstpersonalen hade varken förstått vad som stod på burken, eller insett att innehållet inte var lämpat för mänsklig konsumtion.

Just språkkunskaperna är ett problem som i princip samtliga experter återkommer till.

– Det största problemet är att många av de arbetssökande står långt ifrån arbetsmarknaden. Det kan bero på att de har dålig svenska, låg utbildning eller saknar arbetslivserfarenhet, säger Patrik Karlsson.

Mycket riktigt är invandrare överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Bland de så kallat långtidsarbetslösa är två tredjedelar födda utanför Sverige. Allra högst är arbetslösheten bland invandrare från Asien och Afrika. ”Sverige har tagit emot många asylinvandrare från grupper med väldigt dåliga förutsättningar att etablera sig (…) Många av dem saknar helt och hållet förutsättningar att i dag arbeta på den svenska arbetsmarknaden”, konstaterade arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) på en presskonferens förra månaden.

– Kompetensbrist är det största problemet vi har. Det är en kombination av invandrare som saknar språk och rätt kompetens, och att folk som saknar gymnasieutbildning generellt sett har mycket svårare att få jobb, bekräftar arbetsmarknadsforskaren Martin Nordin.

Det skulle också kunna förklara varför Sverige sticker ut i statistiken. Vi tog emot fler asylsökande per capita än något annat land under flyktingkrisen. Då talades det om ett ”kompetensregn” som skulle förse svenska företag med högutbildad arbetskraft, och att dra paralleller mellan invandring och arbetslöshet var kontroversiellt. När Annie Lööf yttrade sin karriärs kanske mest minnesvärda replik – ”Hur uttrycker du dig?” – var det efter att Jimmie Åkesson hade sagt att invandrare inte hittar jobb för att ”de är inte svenskar [och] passar inte in i Sverige”.

På den tiden betraktades jobb ofta som nyckeln till integration. ”Regeringens övergripande mål är att skapa förutsättningar för fler jobb (…) och därigenom bryta utanförskapet”, som Fredrik Reinfeldt sa i sin första regeringsförklaring. I dag uppfattas orsakssambandet tvärtom: integration leder till jobb. Det är när man har lärt sig språket och blivit en del av samhället som man blir anställningsbar.

Denna process äger inte rum i tillräckligt hög utsträckning. Assar Lindbeck och Mats Persson, professorer i nationalekonomi, har identifierat tre orsaker: invandringens storlek, invandrargruppens sammansättning och mottagarlandets förmåga att ta emot de nyanlända på ett bra sätt. ”Tyvärr är dessa faktorer långt ifrån gynnsamma för Sveriges del”, konstaterade de torrt på DN Debatt 2020.

Samma år genomförde forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum en studie av självförsörjandegraden bland invandrare, som konstaterade att Sverige hade ett av Europas största sysselsättningsgap – arbetslösheten var 3,8 procent bland inrikes födda och 15,4 procent bland utrikes födda.

Arbetslöshetsgapet är fortfarande iögonfallande. Enligt SCB:s siffror för årets andra kvartal var arbetslösheten 5,0 procent bland inrikes födda och 14,7 procent bland utrikes födda. Men som den uppmärksamme läsaren noterar: på marginalen har gapet faktiskt krympt. Arbetslösheten har blivit marginellt lägre bland utrikes födda och marginellt högre bland svenskfödda. Martin Nordins forskning bekräftar bilden: det går snabbare för invandrare som anlänt de senaste åren att hitta ett jobb än det gjorde för dem som kom hit för tio eller tjugo år sedan.

I stället ökar arbetslösheten bland grupper som tidigare haft en relativt stark ställning på arbetsmarknaden. Sedan lågkonjunkturen inleddes sommaren 2022 står inrikes födda mellan 30 och 55 år med eftergymnasial utbildning – en grupp som normalt har det lätt för sig på arbetsmarknaden – för 30 procent av ökningen i arbetslöshet.

– Vad vi har sett ända sedan pandemin är att svenskfödda blivit arbetslösa i högre utsträckning, säger Nordin.

Konjunkturinstitutets generaldirektör Albin Kainelainen menar att teknikskiften som smartphones kan göra att efterfrågan på högutbildad arbetskraft minskar. New York Times drar det längre och skrev i våras om ”the AI Job Apocalypse” – att personer som tar examen från utbildningar inom finans och IT får allt svårare att hitta jobb när de relativt enkla jobben i deras branscher utförs av AI.

Även högutbildade svenskfödda kan med andra ord hamna i en situation där de inte är efterfrågade på arbetsmarknaden. Och det problemet kan visa sig vara mycket större än vi hittills har anat.

Bland bristyrken uppmärksammas ofta sådana som kräver högre utbildning, som lärare, läkare och sjuksköterskor. Man skulle alltså kunna tro att extra många går sådana utbildningar. Men hösten 2024 antogs nästan dubbelt så många till statsvetenskap som till lärarutbildningen. Mer än dubbelt så många antogs till humaniora- och konstutbildningar som till vårdutbildningar.

Med andra ord: universiteten utbildar i hög grad studenter i saker som inte efterfrågas på arbetsmarknaden. SCB varnar för överskott på journalister, konstvetare, humanister, personal- och beteendevetare och samhällsvetare. En utbildning i humaniora eller konst har till och med en negativ effekt på ens inkomst – genomsnittsstudenten hade vunnit på att sluta plugga efter gymnasiet. Och tittar man närmare på de stora bristyrkena är många i själva verket sådana som inte kräver någon akademisk utbildning alls.

– Den vanligaste kompetensen våra medlemsföretag efterfrågar är en yrkesutbildning på gymnasial nivå. Men andelen som läser det har blivit färre och färre. I stället söker sig allt fler till teoretiska utbildningar på gymnasiet och sedan akademiska studier, säger Patrik Karlsson på Svenskt Näringsliv.

När de sedan har sina kandidat- eller masterexamina har de ofta svårt att ta jobb utanför den sektor de har utbildat sig inom. En del arbeten kräver den sortens praktisk kompetens som de gick miste om när de läste en teoretisk gymnasielinje – men ibland är det helt enkelt viljan som saknas.

– Har man gått en akademisk utbildning är man ofta rätt osugen på att ta ett av de lediga jobb som finns där det inte ställs krav på akademiska studier, säger Karlsson.

När Fokus förra vintern intervjuade den brittiske journalisten och författaren David Goodhart drog han det ännu längre: en stor grupp högutbildade måste acceptera att deras kompetens inte efterfrågas och skaffa jobb i vård- och omsorgssektorn. Men att lägga flera år och dra på sig studieskulder för att skaffa en högre utbildning, bara för att sedan få nöja sig med ett jobb där ingen bryr sig om ens examen, är inte motiverande.

Faktum är att när Tillväxtverket listar de stora hindren företag möter när de försöker rekrytera, är ”brist på specifik kompetens eller behörighet” nummer två – nummer ett är att ”de sökande saknar tillräcklig yrkeserfarenhet eller rätt attityd”. Rätt attityd kan förstås betyda allt möjligt, men enligt Karlsson är det inte ovanligt att arbetssökande signalerar att de egentligen inte är intresserade.

– Vi får in ganska frekventa vittnesmål från våra medlemsföretag om arbetssökande som helt uppenbart inte vill ha jobbet. En del säger rakt ut att de bara söker jobbet för att de måste uppfylla kraven på sökaktivitet.

Utbildningssystemet är med andra ord inte riggat efter arbetsmarknadens behov. En del menar att det är så det ska vara – utbildningen är till för individen och då ska individens önskemål styra. Andra menar att om nu staten betalar för utbildningen är det inte mer än rätt att den finansierar utbildningar som faktiskt behövs.

– Vi har en bristsituation i många yrken. Då måste man dimensionera utbildningarna bättre. Marknadslogiken säger att om elever vill bli influencers ska de få bli det utan att vuxenvärlden kommer och säger att du ska bli elmontör. Men där kan jag tycka att det finns ett vuxenansvar – alltså ett politiskt ansvar för Sveriges tillväxt, säger Björn Wiechel.

Han kopplar snedvridningen av utbildningssystemet till den fria etableringsrätten för skolor.

– Etablerar man en teoretisk utbildning behövs ingen maskinpark, knappt ens någon utrustning. Man kan ha en skola utan kurator, gympasal, bibliotek och matsal, skicka ut eleverna på stan med lunchpengar och kamma hem så mycket skolpeng så möjligt. Då är det klart att vi får en överetablering av teoretiska utbildningar, säger Wiechel.

Situationen är illa nog om det finns jobb men kandidaterna endera inte kan eller inte vill utföra dem. Men det finns ytterligare ett problem: ekonomin.

– Mycket av det beror på att vi har svag tillväxt. För att kunna anställa måste företag ha förutsättningar att ta risker och växa, säger Patrik Karlsson.

Mycket riktigt finns det faktiskt färre lediga jobb nu än tidigare – inte för att antalet arbetslösa har minskat utan för att antalet tillgängliga jobb är färre. De 150 000 jobb som var lediga under det andra kvartalet 2025 är en minskning med 13 procent jämfört med de lediga jobben under andra kvartalet 2024.

– Även om vi skulle ha världens mest effektiva arbetsförmedling, allt annat lika hade vi ändå haft en hög arbetslöshetsnivå, säger Karlsson.

***

Läs även: ”Lönegolv för arbetskraftsinvandrare är idiotiskt”

Läs även: Tidöpartiernas listiga bidragsreform