”Vad jag får kalla mig själv kan fan ingen säga åt mig”

Makode Lindes konstverk har kritiserats för att vara rasistiska. Här ger han sin syn på kritikerna och berättar om skandalerna som följt honom hela livet.

Makode Linde lever på en finare gata i Berlins stadsdel Neukölln, som med sina boulevarder, turkiska livsmedelsaffärer och hummusstånd har en internationell prägel. Han bor i ett pastellfärgat vindsloft, glatt inrett med inramade artikelutklipp på kontroversiella freaks som Michael Jackson, kaffekoppar med Josef Fritzl och lustiga små figurer.

Hans egen konst finns också här och där i lägenheten. På altanen växer cannabisplantor som han stolt visar upp. I slutet av månaden kommer cannabis (för en testperiod) att bli lagligt i Tyskland med statens motivering ”för barnen och för en human narkotikapolitik”.

Makode Linde

Yrke: Konstnär, musiker, dj.

Aktuell: Tio år sedan hans berömda verk Painful Cake på Moderna museet gav eko i hela världen.

Utbildningar: Konstfack, Kungliga Konsthögskolan, California College of Arts

Född: 28 juni 1981, Stockholm

Bor: I Berlin

Övrigt: Painful Cake anmäld till Justitieombudsmannen för rasism, utställningen Galleri Neger i Malmö polisanmäld för hets mot folkgrupp, gjort skivomslaget till Kents album Röd, gjort merchandise åt Lady Gaga, masker åt dramatikern Markus Öhrn, nominerad till Dagens Nyheters kulturpris 2013.

Konstnärliga highlights: Negerkungens återkomst på Kulturhuset (2016), Painful Cake på Moderna Museet (2012), Afromantics XXL i Kungsträdgården (2012).

Makode Linde har helgen innan vi ses deltagit i en grupputställning på erotikmässan i Malmö. Hans senaste soloutställning på Galleri Agardh & Tornvall på Östermalm i Stockholm hette ”__iggerwarning!” Han beskriver den kortfattat som ”verk från de senaste två åren”.

– Jag drar mig för att beskriva verk och utställningar. Att tala om för folk vad de ska känna och tänka och hur de ska tolka mina verk är ett recept på att göra dem ointressanta. Titeln iggerwarning! är en ordlek. Jag gjorde för några år sedan ett GIF-verk på Instagram med texten ”trigger warning, nigger warning” som blev bortplockad på grund av rasism. I och med att verket blev bannat gjorde jag om det och tog bort de två första bokstäverna. Man kan fylla i vad som ska vara innan och på så sätt få olika ord. Det blir som ett lackmusttest.

Makode Linde serverar mig kaffe och rött vin. En flaska vin här i Berlin går på två euro, upplyser han mig om när jag berättar att även jag är på väg att flytta hit och vi talar om alla ekonomiska levnadsfördelar som staden erbjuder. Han talar snabbt och välformulerat. Då och då dröjer han lite för att utvidga sina resonemang. Ge dem flera perspektiv. Ibland lägger han likt många utlandssvenskar in engelska ord.

Han är ofta i Stockholm, hans mor bor vid Mariatorget på Södermalm. Det var där han växte upp. Grundskolan gick han i Adolf Fredriks Musikskola, en elitskola och något av en fame factory med tidigare elever som Carola Häggqvist, Pernilla Wahlgren och Lisa Nilsson. Makode Linde var klasskamrat med Sarah Dawn Finer. När jag under nittiotalet vikarierade i skolor i Stockholm hade Adolf Fredrik utan tvekan högst nivå på eleverna. De stod prydligt på led utanför klassrummen och väntade på att jag skulle öppna dörren.

– Jag hade 4,6 i snitt vilket var under klassmedel på 4,8. Lärarna såg det som prestige att skolan hade högst snitt i landet och gjorde allt för att låta så förbli, säger Makode Linde. All sån disciplin och prestige fuckar upp en.

Han ställde i åttonde klass till med skolans största skandal.

– Vi arrangerade ett matkrig. Jag var redaktör på skoltidningen. Vi gjorde roliga affischer med text som ”vill du ha falukorv i trosorna” som vi satte upp i matsalen. Ur eget perspektiv tänker jag inte på det här som en skandal. När jag var 12–13 år hade några tjejer i klassen gjort ett Hata-Makode-magasin. De skrev om hur ful jag var med stor näsa och utstående tänder, bajskorvar i håret och allt elakt du kan komma på. Jag fick nys om det och när vi repeterade i Globen för en Luciakonsert smög jag iväg och letade rätt på tidningen. De tog då jord från en blomkruka och kletade in i mitt hår. Det var i slutet av november och en lärare kom förbi och slängde ut mig i kylan utan kläder. Hon sa åt vakterna att inte släppa in mig.

Inredningsdetalj hemma hos Makode Linde. Foto: Cyril Hellman

Han berättar att han stod utanför och grät. Dagen efter fortsatte bestraffningen genom att de tog hans passerkort och kastade ut honom igen.

– Sådant där fick pågå. Det är helt sjukt hur de behandlade barn.

Vad fick du för straff efter matkriget?

–Vi uteslöts från skolbalen. Vi var fem personer som kastade några köttbullar. Är det en skandal?

I gymnasiet gick han vidare till Rytmus i Nacka med blivande artister som Robyn, Andreas Kleerup, Molly Sandén och Icona Pop bland eleverna.

– Jag älskar musik men efter Adolf Fredrik var jag trött på klassiskt och efter gymnasiet ville jag inte hålla på med någon musik. När jag var arton år började jag jobba på gayklubben Tip Top på Rådmansgatan vilket var mycket roligare.

Även i nattklubbsvärlden upprörde Makode Linde känslor genom att lägga akvariefiskar i drinkglasen.

– Jag och Tip Tops ägare Ulrich Bermsjö hade fest på restaurang F12 med tema ”Djur”. Vi lade guldfiskar i Martiniglas, men det var faktiskt vatten i glasen.

Han kallar mycket av sin konst för afromantics, som är beteckning på hans figurer med grinande black face, röda läppar och uppspärrade ögon – en under första halvan av 1900-talet vanlig teatersminkning av vita för att förmedla rasistiska föreställningar.

Makode Linde sökte in sju gånger till Kungliga Konsthögskolan Mejan utan att komma in. Med tiden började han se sina ansökningar med skulpturer, bilder, foton, collage och afromantics som en utställning i portfolioformat. När han sedan sökte till Konstfack kom han in på första försöket. Två år senare togs han in som specialelev på just Mejan. Vad lärde han sig där?

– Spackla, bygga, sno material, skriva meningslösa A4 på betydelselösa teman…

Han dröjer en stund.

– Jag tror att jag lärde mig att ta kritik. Det kan låta förmätet att säga att man är bra på att ta kritik men det är något man övar sig på. Man sitter i cirkel och bedömer varandras verk och professorn kritiserar hårdast. De plockar isär en och man ska sedan försvara sina beslut och sitt verk.

Att tala om för folk vad de ska känna och tänka och hur de ska tolka mina verk är ett recept på att göra dem ointressanta.

Makode Linde

Författarskolan Biskops Arnö under ledning av Athena Farrokhzad har kritiserats för likriktning och envälde i synen på elevernas texter och vad de får uttrycka.

– Jag har alltid gillat Athena Farrokhzad. Hon är en skön fire cracker. Sedan händer det att man ibland supportar någon som har en konstig åsikt. Att kritisera någons person missar målet. Det är inte kritik att till exempel säga att en person är rasist. Kritik kan vara att påpeka vad som bör utvecklas.

Hände det på Konstfack att de kritiserade din person?

– Nej, det händer mer i media. Man har inbyggt i sig att det inte är nice att bli kritiserad men att bli defensiv är ett tecken på svaghet. Att få öva sig i några år på att lyssna klart på någon som kritiserar en är bra. Men ska jag vara ärlig så är de konstnärliga utbildningar jag gått bland de minst utvecklande. De kurser som fått mig att känna mig kreativ har snarare varit tekniska, som ljudteknik, 3D-animering och datorprogrammering. Min upplevelse är att så fort en utbildning har kreativa ambitioner blir det kvävande.

Hur ser du på debatten kring Konstfacks aula Vita havet och professor Sara Kristoffersson som gick ut och kritiserade kraven på att byta namn på den?

– Jag är ett fan av Sara Kristoffersson. Jag backar både henne och Athena när som helst. Sara har ju rätt. Jag var också med i elevrådet och aktiv i att förändra skolan och bla, bla, bla. Men det jag oftast upplever med föreningar som till exempel RFSL – basically föreningar med ”mobboffer” och då talar jag själv som mobboffer – är att det finns brist på fokus. Fokuserar man på helt meningslösa frågor, som vad vi ska kalla vår aula? Då har man problem. Det här kanske bara var ett konstverk och då får man kritisera det på ett annat sätt. Men som politisk aktivism, att vi ska förändra samhället genom att byta namn på Vita havet, är det förstås helt meningslöst.

”Jag har alltid gillat Athena Farrokhzad. Hon är en skön fire cracker”, säger Makode Linde. Foto: Cyril Hellman.

År 2010 var Makode klar med sina konstutbildningar. Först flyttade han till Berlin. Sedan kände han att han behövde ta tag i sitt liv.

– Jag fick stipendium för att assistera franskbrasilianska konstnärsduon Assume Vivid Astro Focus när de jobbade med Lady Gaga. Jag satt i New York och tyckte allt sög för jag ville inte åka tillbaka till Sverige. I stället drog jag till Berlin och sov på en kompis soffa. Då fick jag förfrågan om att med dålig budget göra tårtan.

Det har gått tio år sedan Makode Linde ställde ut det mycket uppmärksammade verket Painful Cake på Moderna Museet: en tårta i svart marsipan som låg på ett bord bredvid ett podium med ett hål ur vilken konstnärens eget huvud, målat som ett black face, studsade upp och gav ifrån sig hjärtskärande primalskrik när man skar ut en bit. Beställningen var till Konstnärernas Riksorganisations 75-årsjubileum.

Han berättar att han länge hade närt en dröm om att få hoppa upp ur en tårta likt en snygg blondin i tecknade filmer och musikaler. När han bestämde sig för att tacka ja till Moderna Museets inbjudan hade Makode Linde inte ens ett podium att ställa bredvid bordet med tårtan.

– Jag var pank och nära att hoppa av. Men jag tycker inte om att ställa in jobb. Eftersom jag inte kunde få något podium från Moderna Museet drog jag och en annan gammal elev en kväll till Konstfack och stal ett podium som stod i korridoren. Vi stoppade in det i bilen och körde iväg det till en verkstad där vi sågade ut hålet där jag skulle stoppa in mitt huvud.

Visste museicheferna vad du var i färd med att göra?

– Uppdraget var att formge en tårta hur jag ville. Erfarenhet har lärt mig att det är bäst att inte fråga. Folk får inte ens min utställningstitel om de inte frågar. Och även om de frågar svarar jag bara ”det är svårt att avgöra innan utställningen är klar, he, he”. Jag ger titlarna först vid pressreleasen. Jag minns att Galleri Leger i Malmö blev lite tagna då jag döpte om stället till Galleri Neger! Ha, ha! Jag målade om deras skylt och de verkade inte särskilt roade…

Jag har förstått att du inspirerades till Painful Cake av Jospeh Conrads antikoloniala roman Mörkets hjärta medan många nog tänker på den kvinnliga omskärelse som förekommer på Afrikas horn.

– Jag kunde inte hjälpa att kulturministern skulle skära just där. Å andra sidan kunde hon ju inte skära i huvudet. Jag hävdar fortfarande att hon inte skar tårtan i fittan utan i benet och det ser man på bilden. Men saken med konst är att folk ser vad de vill se. Om någon får en bättre konstupplevelse av att se att hon blir skuren i sitt tårtunderliv så har inte jag några problem med den tolkningen. Handlar verket om FGM (female genital mutilation) för somliga så gör den det. Men det är aldrig något som jag har påstått, det handlar för mig mer om generell stympning.

Zakaria Zouhir, ordförande för Afrosvenskarna riksförbund i Stockholm, krävde kultirministerns avgång efter att hon ätit Makode Lindes tårta. Foto: Jonathan Näckstrand / Scanpix

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kritiserade aldrig verket men hon själv blev utsatt för drev av afrikanska organisationer på internationell nivå.

– Det blev rubriker som ”Afrosvenskarnas riksförbund kräver kulturministerns avgång”… När utlänningar läser det låter det allvarligt om man inte är insatt i vad svenska Afrosvenskarnas riksförbund är. Vem som helst kan kräva någon politikers avgång, det händer varje vecka. Det där betyder ingenting. Men här utomlands tror många på allvar att jag fått kulturministern, ja, till och med statsministern att avgå. Det är så de har förstått verket och därför tycker de att det är fantastiskt. Jag brukar stå och nicka ”okej, okej”.

Men hur känner du inför före detta kulturministern? Du vill skildra övergrepp men utsätter samtidigt henne för en form av övergrepp…

– Vi är kompisar på Facebook. Allt är tvärlugnt. Hon har försvarat mig och konstens rätt. Jag känner inte att jag har begått övergrepp på henne. Hon befann sig i en prekär situation som jag bara hade en liten del att försätta henne i. Sedan tycker jag inte att kritik är ett övergrepp men personpåhopp är det.

Hon var snabbtänkt som tog udden av situationen genom att börja mata dig med tårtan.

– Ja. Det mest hjärtskärande för dem som var där var nog skriken, de lät väldigt påträngande. Genom att mata mig fick hon tyst på dem och tårtkalaset kunde fortsätta. Jag måste ge henne några poäng för det, säger Makode Linde nöjt.

Han fyller på mitt vinglas och bjuder på en cigarett. Några dagar efter hans performance Painful Cake blev han nedringd, gjorde åtta intervjuer per dag med internationell media som CNN, BBC och Al Jazeera. Samtidigt satt han hemma på Bastugatan med massor av överbliven svart marsipantårta med vispad grädde och jordgubbsfyllning. Han var trött på att ge intervjuer och behövde sova. Han skrev en post på sin Facebook: ”Vill någon ha tårta i utbyte mot valium så har jag kylen full!”

”Tack jag är mätt”, svarade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Painful Cake kommer att föras på tal i alla sammanhang Makode Linde för all framtid omnämns i.

– Folk pratar fortfarande om den där jävla tårtan. Men bara det att folk ser en chans att prata om den utifrån rasism är väl kanske bra, säger han och kliar sig på hakan.

Är inte all konst politik?

– Jo, så är det.

Kan du se det som jobbigt att folk bedömer dig mer utifrån politik än konst?

– Samtidigt som all konst är politisk är frågan om det också är politisk aktivism? Om man inte har ett specifikt mål är det inte politisk aktivism. Sedan måste jag tillägga att när jag började på Konstfack fick jag ont i ögonen för att allt var så jävla vitt. Jag har aldrig varit i så vita rum under så lång tid. Mitt första verk var till en årsutställning där jag gjort små havrebollar av alla i skolan. På den tiden var jag och två lokalvårdare de enda svarta i skolan. När man är där som icke-vit i det gigantiska ”vita havet” är det omöjligt att inte se det som ett slags metafor. Jag förstår att Brown Island tar till sig det namnet.

År 2016 hade Makode Linde en stor omdebatterad separatutställning på Kulturhuset i Stockholm: Negerkungens återkomst. En titel som Kulturhusets vd Benny Fredriksson vägrade att ta i sin mun.

– Där gjorde jag en mörk sagoskog med stympade grejer. Utställningen började med en stor dörrmatta i form av Afrika med texten Welcome.

En del av Makode Lindes utställning på Kulturhuset som dess vd inte ville låta honom kalla ”Negerkungens återkomst”. Foto: Henrik Montgomery / TT

Hans supporter Marianne Lindberg De Geer var konstnärlig ledare på Kulturhuset men avgick i protest mot Benny Fredriksson.

– Jag har väl aldrig hört talas om att en konstnär inte skulle ha rätt att döpa sin egen utställning. Jag minns mailkonversationen. Jag skrev Negerkungens återkomst i två versioner, den ena i versaler. Så svarade hon ”titeln är kongenital” och sedan ”jag menar förstås kongenial”, säger Makode Linde och skrattar.

Han säger att titeln var perfekt. Vid tiden diskuterades skildringen av svarta i barnböcker som Tintin och Pippi Långstrump som han hade växt upp med och som fanns där på Kulturhuset i biblioteket på andra sidan rulltrappan.

– Men Benny satte sig på tvären. Han försökte köra över mig. Summa summarum lyckades jag behålla min titel. Men jag tror fortfarande att om Kulturhuset officiellt fått bestämma titeln skulle den heta Makode Linde. Marianne avgick i försvar för utställningens titel. Benny ville att hon skulle få mig att ändra och det tänkte hon verkligen inte göra. Sedan förstår jag att där fanns andra intriger i huset. Personligen kommer jag aldrig att förlåta honom att han stängde Susanne Ostens barnteater ”Långa näsan”. En dödssynd.

Makodes Lindes mamma arbetar med barnteater på Teater Bambino. Hon är skådespelare, och hans far är musiker. Många ser Makodes verk som kontroversiella och provokativa. Också folk med rasistiska motiv kan ju konsumera och köpa verken.

– Det är därför jag har en gallerist så jag slipper se dem, he he. Nä, men jag kan ju inte kontrollera att pedofiler konsumerar fotokonst med unga människor. Man kan köpa ett feministiskt verk och sitta hemma och runka åt det. Det där ligger utanför min kontroll och är ingenting jag tänker på.

Makode är tyst en stund innan han fortsätter:

– Ibland är det intressant att föreställa sig hur folk hänger mina verk i sina hem. Är de inte investerare tror jag att folk oftast köper mina verk för att de får en vibb av dem. Jag antar att verken passar i deras hem. Du har ju själv köpt skulpturen Big Boy.

I och med att undertecknad delvis växte upp i Västindien och Haiti har jag en relation till kolonial och svart kultur som voodoo. Det sorgliga med verket är att när jag var pank sålde jag det på fyllan till författaren Andres Stoopendaal som tappade det i marken när han skulle visa sin agent. Men han har åtminstone limmat ihop det.

– Men vilken tur att jag tog bra bilder innan. Den var väldigt snygg.

Vissa tar för givet att blackface symboliserar svarta, medan det för mig symboliserar rasism.

Makode Linde

Makode letar ofta på loppmarknader för att hitta skulpturer som han kan måla black face på. Det gäller att hitta rätt material.

– I början kunde jag måla på leksaker, plastgrejer och allt möjligt som materialmässigt inte var jättebra. Dålig kvalitet. I dag är jag tio gånger snabbare, men har kommit på sätt att göra dem som är tio gånger mer komplicerat. Vissa är sjukt jobbiga att måla på.

Han visar mig en vitlackerad porslinsfigur.

– Såna här är jättejobbiga för det är fullt med skrymslen som man inte kommer åt med penseln. Dessutom är den här glaserad så att jag måste sandpappra den utan att förstöra detaljer. När saker blir mer jobb är det mindre kul och jag får ett motstånd.

Du gillar mer lek?

– Jag tycker det är kul att ha något färdigt. Men det här är inte så utvecklande. Visst, jag har utvecklat hur jag gör dom tekniskt. Men det är svårt att känna sig motiverad att göra en stor serie. Jag blir mer entusiastisk när jag kommer på ett nytt verk. Det är ungefär var min peak ligger: vid idéplanet. När jag verkställt den första eller andra versionen. Det är själva aha-upplevelsen som är tillfredsställande. Att överföra bilden från huvudet till verkligheten är bara plåga och förnedring. Det blir aldrig exakt så som man föreställt sig.

Makode Linde beskriver sig som mulatt, trots ordets etymologi – ”I don’t give a fuck.” Foto: Cyril Hellman

Idén till sina afromantics kom när han funderade över hur han kunde jobba med frågor som ras och identitet, rasism och kolonialism. Han ville bygga upp ett symbollinguo – ett symboliskt vokabulär.

– Man kan jämföra det med emojis då man kokar ner något till en väldigt enkel bild. Å ena sidan betyder den det bilden visar, å andra sidan kan det betyda andra saker. Ungefär som att en aubergine-emoji kan betyda balle. Då är ju black face något återkommande i historien som jag känner funkar ganska bra för att symbolisera rasism. Där upplever jag ett vanligt missförstånd. Vissa tar för givet att black face symboliserar svarta, medan det för mig symboliserar rasism.

Din mamma är svensk.

– Hon anklagas ofta för det. Min mamma kallades för Neger-Bobba när hon gick i skolan. Hon har svartlockigt hår och kallades även för ”tattare”. Hon är halvegyptier men känner inte sin pappa. Hon ser semitisk ut. Hon har aldrig upplevt det vita privilegiet. Första gången hon fick höra att hon är vit var när jag omskrevs som en konstnär med en vit förälder. Men det är ju bara i relation till min pappa som är svart.

Makode Lindes far kommer från Guinea Conakry. Jag frågar om de har mycket kontakt.

– Nej, jag har inte vuxit upp med honom. Men ibland hör han av sig och vi pratar i telefon. Han pendlar mellan Sverige och Afrika.

Frågan är om det finns en större politisk medvetenhet hos svarta med en vit förälder. Tänk till exempel på Barack Obama och artister som Bob Marley, rapparen Common och gitarristen Tom Morello (Rage Against the Machine).

– Jag hatar uttrycket blandras men låt oss använda det ändå… Är man blandras har man antagligen upplevt att inte bara vara för svart utan också att i vissa sammanhang vara för vit. Jag skulle aldrig påstå att folk som är blandras är mer politiskt medvetna. Det är klart att det finns en unik upplevelse hos folk med olika färger på föräldrarna eller med föräldrar från olika kulturer. Att vara mulatt är delvis upplevelsen att vara svart och delvis upplevelsen att vara något annat. For sure!

Kan du ge exempel?

– Under debatten kring tårtan var det många som attackerade min ras som inte svart nog. Det var till och med någon galning på sociala medier som postade något härligt i stil med ”det här är vad som händer när man blandar svart och vitt” och hon menade att jag är bög för att min mamma är vit och pappa svart, blasfemi. Det finns en skadlig svart supremacy. Jag förstår varför hashtaggen Black Girls Magic existerar och varför vi till exempel ska lyfta svarta kvinnor. Men jag tror att det finns något farligt och kontraproduktivt i att tala om kvinnor som magiska väsen med övernaturliga egenskaper som män inte har. Eller att bara svarta kvinnor har det.

En viss form av feministisk genusteori menar att män är onda och kvinnor goda. Har feminismen i sina avarter blivit kverulantisk?

– Ja, vi har en grupp som är traumatiserad som vi vill lyfta upp, jättebra. Men det finns gränser. Om man vill förändra samhället måste man kliva ut ur terapisoffan och slänga av sig offerkoftan. Prata ett språk som man kan enas om även med dem vars åsikter man inte delar. När man hittar ord som ”white privilege” alienerar man många människor. Så sitter man och diskuterar det i stället.

Om man vill förändra samhället måste man kliva ut ur terapisoffan och slänga av sig offerkoftan.

Makode Linde

Du använde tidigare ordet mulatt. Det får man inte göra. Ordet kommer från mulåsna.

– Jag kan etymologin. And I don’t give a fuck. Jag tycker mulatt låter bättre än blandras. Halvras säger man också. Det går ju inte. Vad jag får kalla mig själv kan fan ingen säga åt mig. Jag tycker inte att neger eller nigger låter trevligt och jag känner mig inte som en. För jag känner mig som en mulatt.

Hur var det att växa upp som mulatt i Sverige?

– Jag tänker att allt var väl mer rasistiskt då.

Han gör en paus.

– Det är svårt att säga hur saker och ting var när man var barn. När jag nyligen pluggade tyska på folkhögskola här och satt med klasskamrater jag inte kände, med olika åldrar och bakgrund, fick jag flashbacks från mellanstadiet och högstadiet och insåg hur lätt distraherad jag är. Jag ballar ur när jag måste sitta och leka kundtjänst i två veckor bara för att lära mig tyska. Jag blev stressad och satt uppe till två på natten och gjorde läxor och gick upp klockan sex. Samma mönster. Det tog två veckor att jobba mig från första bänkraden till den sista där jag satt med en överviktig brud. Exakt som i mellan- och högstadiet. Jag sprang på den svenska kompositören Andrea Torrodi. Vi gick i samma kör i Adolf Fredrik. ”Du fick alltid ta all skit för allting”, sa hon. Var det verkligen så? Lite så minns jag det.

Du stack ut?

– Exakt. Jag och Luciano, den andra mörka killen, fick alltid ta all skit. När man ser tillbaka på vad hon berättade är det ju lätt att se något slags struktur i det här. Det är klart att incidenter skedde som när morsan jagade skinheads när vi gick förbi helikopterplattan i Gamla stan. Men jag tror de flesta svarta kommer till en punkt när de börjar se strukturell rasism. Jag gissar att kvinnor kommer till en punkt i en viss ålder då de inser att de blir behandlade på ett visst sätt på grund av sitt kön. Strukturerna uppenbarar sig med ålder och erfarenheter.

Jag tror de flesta svarta kommer till en punkt när de börjar se strukturell rasism. Strukturerna uppenbarar sig med ålder och erfarenheter.

Makode Linde

Vi lämnar Makodes loft och tar en promenad genom Neukölln som fått sig ett ordentligt lyft sedan tiden då området sågs som en fattig turkisk immigrantstadsdel.

– Vi har till och med fått en Michelinkrog här i kvarteren som serverar korv och surkål. Jag är inte helt emot gentrifiering. Det vore hyckleri att säga någon annat när man själv är inflyttad kulturmänniska.

Jag påpekar att vissa områden som Prenzlauer Berg, där vår gemensamma vän konstnären Joanna Rytel bor, har förstörts av inflytten av bättre bemedlade. Man kan till exempel inte finna restauranger med kött där. Den gamla DDR-stadsdelen kallas numera för barnvagnsghettot för att alla som köpte där för tio år sedan fick barn.

– När jag flyttade in i mitt område för tio år sedan fanns inga gatlyktor och bara den där Asienlivsen av det som finns nu. Nu är allt desginbutiker, second hands, hippa vietnamesiska restauranger, säger han.

Makode Linde har ingen ateljé.

– Jag skulle älska att ha en i samma hus men annars förlorar jag bara massor av tid på att gå fram och tillbaka. Jag jobbar så mycket och när jag hade ateljé cyklade jag alltid hem tjugo minuter med massor av material och när jag var hemma hade jag glömt saker i ateljén och tvärtom. Min hobby är mitt jobb även om det inte alltid är jättekul. Jobbar jag inte med konst gör jag musik eller något annat kreativt.

Gör du egen musik?

– Ibland. Jag är ju musiker i grunden. Mestadels har jag använt sången, men spelar piano och klarinett. I dag producerar jag det mesta digitalt. Jag har enbandsbandet Ableton. Musiken är experimentell, glatt, catchy. Jag har tillbringat tillräckligt med tid av mitt liv åt att vara deprimerad. Jag gör glad, upplyftande musik som ger energi. Inga fler gråtlåtar, tack. De första musiker jag kommer att tänka på är Stevie Wonder, Erykah Badu och Curtis Mayfield som aldrig har gjort en deprimerande låt. Folks liv suger och man behöver musik som lyfter upp en så att man orkar med livet.

”Att kalla någon för provokatör är ett slags härskarteknik”, säger Makode Linde. Foto: Cyril Hellman

Vi går vidare igenom den gröna vida parken Hasenheide. Om somrarna fulla av aktiviteter som teater, bio, minigolf, utomhusdisco, nudistområde, ankdamm och drogförsäljning. Under vår promenad berättar Makode att han inte är särskilt delaktig i Berlins konstscen.

– Jag tycker inte det är kul att gå på vernissager och dricka vin. Man måste inte tvinga sig till att göra saker man ser som ointressanta. Får jag välja sitter jag hemma om kvällarna. Måste man vara konstintresserad för att hålla på med konst? Men jag går så klart på mina vänners utställningar, det är trevligt.

Vi kommer ut på andra sidan i Kreuzberg och går längs Landwehrkanalen. Tar ett bord på Ankerklauses uteservering, ett krypin invid kanalen som är något av en stambar för oss båda. Öppet från frukost till långt in på småtimmarna. Jag frågar vad han ska göra härnäst.

– Inget är bokat förrän i höst vilket betyder att jag sitter hemma och jobbar. Jag har inget emot att ligga utslagen på soffan i en vecka eller två, men sen blir jag tokig.

Det finns saker att kritisera mig för. Men att ge mig uppmärksamhet för att sedan kritisera mig för att jag vill ha uppmärksamhet…

Makode Linde

Jag kommer på att jag har glömt min viktigaste fråga. Hur ser han på att kallas för provokatör?

– Det är något jag tillskrivs av andra. Att kalla någon för provokatör är ett slags härskarteknik. För att minimera och reducera, ”han vill bara ha uppmärksamhet genom att provocera”. Med tårtan blev folk plötsligt konstvetare och skulle tala om vad som var och inte var konst. Det finns saker att kritisera mig för. Men att ge mig uppmärksamhet för att sedan kritisera mig för att jag vill ha uppmärksamhet…

Makode skakar på huvudet.

I see them. I see what they are doing. Jag köper inte det. Jag kan inte tillföra något till den diskussionen. Speciellt inte när det kommer från Afrosvenskarnas riksförbund som uppenbarligen själva vill ha uppmärksamhet.

Det var så med framlidne Lars Vilks. Många icke-konstkritiker sa nedlåtande att han inte kunde teckna, konstaterar jag.

– Vad spelar det för roll om han kunde teckna? utropar Makode Linde. Det är beside the point. Jag kan inte heller teckna. Det där är låtsaskritik. Kritik som inte behöver tas på allvar.

***

Text: Cyril Hellman

Toppbild: Cyril Hellman