Vägval för världens modernaste kyrka

På söndag är det kyrkoval igen. En tradition vart fjärde år och en tidig uppvärmning av partiapparaterna inför de allmänna valen som följer året efter. Kyrkovalen ger också ett tillfälle att vidga det kyrkopolitiska synfältet till andra länder och trossamfund. En sådan jämförelse ger insikten att ganska få andra kyrkor i världen genomför liknande procedurer. Ingen alls, för att vara exakt.

Många svenskar tillhör ideella föreningar av olika slag. I varje sådan skulle det uppfattas som tämligen bisarrt om Vänsterpartiet eller Moderaterna skulle dyka upp på ett årsmöte och förvänta sig att få komma in och fatta besluten. Reaktionen skulle vara densamma i idrottsrörelsen, i kultursektorn eller i vilket trossamfund som helst. Med ett undantag: Svenska kyrkan. Att inte fler reagerar på det märkliga i upplägget beror till stor del på att det är det enda system som svenskarna känner till. Likafullt är det en historiskt och internationellt unik konstruktion.

För några år sedan lade jag för första gången, under en konferens på Sorbonneunivesitetet i Paris, fram ett avsnitt ur min doktorsavhandling om hur politiken medverkade i att forma den värdekultur av sekulär individualism där World Values Survey placerar Sverige allra längst ut i världens extremhörn. Jag var inte beredd på den våg av bestörtning som mötte mig från de närvarande akademikerna från olika länder: ”Men hur är det möjligt? Hur kunde Svenska kyrkan acceptera att politiken bara tog över? Hur kan den fortfarande låta sig styras på det här sättet?” Den uppbragda reaktionen gav även mig en insikt i hur udda det svenska systemet faktiskt är. Hur hamanade vi här?

Det korta svaret är att kyrkoledningen visserligen sprattlade en del, men att de politiska krafter som ville ta över Svenska kyrkan var så mycket mer hängivna och uthålliga i sin strävan. Och då gick de segrande ur dragkampen. Den djupare bakgrunden till att Svenska kyrkans medlemmar nu kallas till valurnorna för att välja politiska representanter till kyrkliga beslutsförsamlingar finner vi nästan ett sekel bakåt i tiden, mer specifikt i socialdemokratiska sammanträdesrum vid tiden. Arthur Engberg och Harald Hallén var på 1920-talet Socialdemokraternas främsta representanter i frågor om religion och kyrka. De hade olika utgångspunkter, men ändå likartade mål. Engberg var den stridbare gudsförnekaren som ville angripa religionen och avskaffa statskyrkan: ”Där socialismens livssyn går in, där måste kristendomen gå ut och tvärtom”, förklarade han. På partikongresser och i riksdagens talarstol hamnade han återkommande i dispyt med Hallén, en teologiskt frigjord präst från Arvika. Den slagkraftige Engberg var den mest framträdande av de två i den offentliga debatten, men Hallén var den skickligare strategen, och skulle under kommande decennier medverka i alla statliga utredningar som avgjorde Svenska kyrkans framtid. Och stegvis började även Engberg inse att det långsiktiga målet kunde nås mer effektivt genom att i stället behålla statskyrkan och förändra den inifrån, att ”låta statskyrkoinstitutionen själv (…) träda i avkristningens tjänst”, som han uttryckte saken.

I slutet av tjugotalet hade de båda kyrkopolitiska falangerna inom Socialdemokraterna nått samsyn: Principiellt skulle statskyrkan avskaffas, i likhet med monarkin. Men pragmatiskt insåg partiledningen att det klokaste var att hantera dessa punkter som ”skådebröd” i partiprogrammet, som Per Albin Hansson formulerade det. Den valda lösningen blev alltså att behålla statskyrkan, men erövra makten över den och sekularisera kyrkan inifrån. På så sätt kunde Arthur Engberg realisera sin devis att bygga om kyrkan till ”Kungliga Salighetsverket”. År 1930 satt Socialdemokraterna inte i regeringsställning, men lyckades ändå baxa igenom beslutet i riksdagen att flytta makten över den lokala församlingen från de kyrkoaktiva och i stället införa partival enligt samma modell som i kommunalvalen. Några år senare hade Per Albin Hansson blivit statsminister och Engberg själv ecklesiastikminister, och motsvarande reform genomfördes också på stiftsnivå.

Kvar fanns den viktigaste arenan: det nationella kyrkomötet. Där var motståndet mot politiskt övertagande större, och dessutom kom andra världskriget emellan som broms för omvälvande förändringar. När krigsslutet närmade sig började planer smidas för att ta makten över kyrkan också på nationell nivå, vilket skedde 1949. Under åren därefter fortsatte biskopar och andra kyrkliga företrädare att sätta sig på tvären i olika frågor där efterkrigstidens frigörelserörelser ville bryta upp från gamla normer. 1951 skrev biskoparna i Svenska kyrkan ett biskopsbrev till landets präster där de varnade för den nya syn på relationsfrågor som de kunde se började formera sig. De sammanfattade sin grundposition med att i frågor om äktenskap, relationer och sexualitet måste ”Guds bud” och ”Guds vilja” vara avgörande i inför ”en så våldsam brytningstid som vår”. Regeringen kunde dock luta sig tillbaka i förvissningen att om några decennier skulle det finnas andra biskopar som förhoppningsvis skulle vara mer medgörliga. Just så skulle det i stor utsträckning också bli. Under följande årtionden fick biskopskollegiet och ledande tjänstemän inom Svenska kyrkan en allt tydligare dragning åt politisk radikalism. Den nyligen hädangångne idéhistorikern Johan Sundeen beskrev denna utveckling i sin studie 68-kyrkan från 2017, med Stockholmsbiskopen Lars Carlzon som mest utmärkande exempel. Han var ordförande i Förbundet Sverige-DDR fram tills förbundet kollapsade efter Berlinmurens fall.

Under de senaste decennierna har kyrkan lagt stort fokus på frågor som samlas under paraplyet woke. Det har bland annat medfört att den som i dag stiger in ett församlingshem eller kyrkorum inom Svenska kyrkan i allmänhet har lättare att hitta en regnbågsnyckel än en tavla till påminnelse om Martin Luthers teologiska grundsatser om Kristus allena och Skriften allena. Nyligen avhölls Ekumeniska veckan i Stockholm, till minne av dåvarande ärkebiskopen Nathan Söderbloms ekumeniska möte 1925. Svenska kyrkan hade en ledande roll i arrangemanget, och ingen besökare kunde undgå att se vilken inriktning som förespråkades. Budskapet som förmedlades var hämtat mer från den ideologiska än den teologiska världen. Det talades mycket om hbtq-rättigheter, klimaträttvisa och generös invandringspolitik, parallellt med varningar för högerextremism och nationalism samt om vikten av ”motstånd mot den israeliska ockupationsmakten”. Den som inte visste att det var ett kyrkligt arrangemang kunde ha trott sig vara på besök hos något radikalt parti på den politiska vänsterkanten. Biskopen i Stockholm Andreas Holmberg uttryckte under ett panelsamtal en till synes ärlig förvåning över att han och hans kyrka ofta anklagas för att vara vänster, politiskt korrekt och woke, när de bara vill förmedla det kristna budskapet. Det illustrerade rätt väl hur ledningen för Svenska kyrkan, och även Ekumeniska veckan, har blivit ett slags ekokammare. En grupp där bara ett enda synsätt förmedlas förlorar med tiden förståelse för att det kan finnas andra sätt att se sakerna och att kritik mot den egna positionen kan vara befogad. Detta gäller förstås alla rörelser, och lika mycket för kristna kyrkor.

En mer traditionell form av kristen tro förmedlas på mängder av andra håll i världen. Den snabbt växande lutherska Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien avbröt 2013 all samverkan med Svenska kyrkan efter att denna infört könsneutrala äktenskap. Den etiopiska kyrkan menade att det inte är de konservativa kyrkorna som är udda, utan de liberala kyrkorna i väst som går för långt bort ifrån kyrkans ursprung. Men sådana andra uttryck finns även på sina håll inom Svenska kyrkan, i församlingar och nätverk som håller fast vid reformationens idé att kyrkans bas alltid måste vara Bibeln, snarare än nytillkomna idéprojekt med sekulärt ursprung.

Alla liberala kyrkor i världen har uppvisat samma trend av långsiktig tillbakagång. En sammanfattning av orsaken kommer från den kanadensiske sociologen Reginald Bibby. Han menar att de liberala samfundens stora tillbakagång under efterkrigstiden kan förklaras med ”produktproblem”; att kyrkorna alltför mycket flyttat fokus från den övernaturliga dimensionen till sådana inomvärldsliga rättvisefrågor som många övriga delar av samhället redan ägnar sig åt. För att lyckas i konkurrensen skulle församlingar och samfund ha behövt skilja ut sig på det offentliga torget genom en tydlig gudsfokusering, menar Bibby som summerar: ”I annat fall säger religiösa grupper inget annat till samhället än vad samhället redan säger till sig självt.”

Parallellt med den ökade betoningen på progressiva idéer har gudstjänstbesöken i Svenska kyrkan följt en linjärt fallande kurva, från 9 miljoner år 1990 till 2,5 miljoner 2023. I fjol tycks dock något ha hänt, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Många tecken pekar på samma fenomen: trenden av till synes evig sekularisering tycks ha avstannat, och på många håll syns tvärtom ett förnyat intresse för tron. Vad detta beror på är för tidigt att säga, men en möjlig orsak är en allt större kulturell kritik mot det moderna liberala projektet. De sekulära partiernas visioner om en skön ny värld där människorna på egen hand bygger ett himmelrike på jorden har visat sig lova mer än vad som kunnat levereras. Västerlandet befinner sig just nu i en omfattande omprövningsprocess där människorna söker nya vägar, nya grundfundament att bygga tillvaron på när det progressiva projektets resultat inte motsvarade marknadsföringsbroschyrerna. Det kan vara så att många nu vänder sig till den gamla grund som religionen byggt, i vårt land representerat av tusen år av kristet arv. Jubelropen från Svenska kyrkans supporterskara är måhända en aning överdrivna; det är fortfarande långt fler som går ur Svenska kyrkan än som går in i den (38 000 respektive 14 000 personer 2024). En tydlig förändring har ändå skett de allra senaste åren, och vi ser den över hela västvärlden: inte minst unga män vänder sig till kyrkan i en större utsträckning än på länge. Vilka grupper i kyrkovalet som kommer att gynnas mest av denna försiktiga ökning i inträde är osäkert, man förhoppningsvis kommer en antydan i valet på söndag.

Det är i dag få grupper som betraktar ämbetsfrågan som avgörande, så som var fallet när kvinnliga präster tilläts i skiftet mellan femtio- och sextiotal. Ändå är det den frågan som tycks ligga högst hos socialdemokratiska kyrkopolitiker. När kyrkomötet 2009 följde efter riksdagens beslut att göra äktenskapet könsneutralt lovade man att de som endast ville viga en man och en kvinna även fortsatt skulle kunna bli och arbeta som präster. Det är den kompromissen som progressiva grupper i kyrkan nu vill skjuta ner. Både Socialdemokraterna och Centern har öppnat kyrkovalsdebatten med att förkunna sin målsättning att alla präster ska vara beredda att genomföra sådana vigslar som fram till ganska nyligen inte förekom i någon kyrka i hela världen.

Att de politiska partierna nu investerar så tungt i denna fråga uttrycker dess symboliska vikt, samtidigt som dess praktiska betydelse är ringa. Inget par som söker enkönad vigsel kan nekas det – alla kyrkoherdar har en plikt att ordna sådana om det önskas. Målet tycks snarare vara att kuva all opposition, så att varje präst i riket ska tvingas böja sig under den äktenskapssyn som drevs igenom av de sekulära politiska partierna. Synen på äktenskapet har därmed ha blivit en klassisk vattendelare. De bibeltrogna grupperna inom Svenska kyrkan kommer att hålla fast vid en traditionell äktenskapssyn, eftersom den utgör en central del av den bibliska berättelsen. Om de progressiva politikerna skulle lyckas driva igenom ett sådant beslut i kyrkomötet finns risken att Svenska kyrkan delas. Det önskas knappast av någon av sidorna i konflikten och därför är äktenskapsfrågan fortsatt en central skiljelinje för Svenska kyrkans framtid.

När medlemmarna nu går till valurnorna kan de välja mellan att lägga sin röst på ett sekulärt politiskt parti, ett mellanting eller en icke-politisk grupp. I den första gruppen är det numera bara Socialdemokraterna och Centern som kvarstår. Övriga riksdagspartier har som en konsekvens av kyrkans skiljande från staten omformat sig till grupper med fastare eller lösare partikoppling, och då får man läsa in sig för att se vilka teologiska eller andra frågor respektive grupp vill driva. Den som tycker att de politiska partierna helt bör lämna kyrkan kan välja mellan tre opolitiska grupper som i stället intar olika teologiska profiler: det breda alternativet POSK, det teologiskt progressiva Öppen kyrka eller det teologiskt konservativa Frimodig kyrka.

Det har funnits tillfällen på senare år när biskoparna har morskat upp sig och gått emot partipolitiker som velat driva igenom sina agendor i strid med kyrkans uppdrag. Vid det första allvarliga försöket att driva igenom vigseltvång för präster gick flera biskopar upp i talarstolen på kyrkomötet och förklarade att de visserligen är positiva till könsneutrala äktenskap, men att de inte kan stå bakom ett beslut som tvingar präster till sådant. Och efter kyrkomötets beslut att stämpla Israel som en apartheidstat gick biskoparna efteråt ut och förklarade att de tog avstånd från beslutet. Detta var två tecken på att även biskopar kan ta sitt ämbete på allvar i en episkopal kyrka som Svenska kyrkan.

Men den som – likt undertecknad, som kandiderar i kyrkovalet för Frimodig kyrka – hoppas att Svenska kyrkan ska bryta sig loss från de politiska banden får antingen önska sig att andra grupper vinner majoritet i årets kyrkoval, eller på att de helt eller halvt partikopplade grupperna bestämmer sig för att kliva av. Det senare alternativet tycks dock inte så troligt, åtminstone inte för landet största parti. Förre partiledaren Stefan Löfven yppade inför kyrkovalet 2015 att ”kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget”. Oöverskådlig tid är ganska länge. Och Löfven hade föregångare. Vid Socialdemokraternas partikongress 1944 hölls den längsta debatten någonsin om rollfördelningen mellan politiken och kyrkan. Erik Ståhl, delegat från det frikyrkligt starka Jönköping ifrågasatte de partikamrater som ville avskaffa statskyrkan, och menade att när möjligheten nu fanns att helt ta kontroll över kyrkan vore det direkt oförnuftigt att frivilligt avhända sig den makten: ”När vi nu kräva samhällskontroll över allt annat, varför skulle vi då avsäga oss den kontroll vi nu ha över en i svenskt samhällsliv så betydelsefull faktor som den religiösa verksamheten?”

Men kanske kan en ny syn på Svenska kyrkan inom socialdemokratin i stället börja inifrån? Ett historiskt exempel på det senare finner vi hos ingen mindre än Arthur Engberg. Han hade suttit med i den programkommission som tagit fram förslaget till nytt partiprogram för efterkrigstiden, och hade också planerat att delta i den ovan nämnda debatten om statskyrkan – men nu med förändrad inställning. Under sin period som ecklesiastikminister på 1930-talet hade den gamle religionsbekämparen plötsligt hamnat i positionen att kunna utöva ledarskap inom Svenska kyrkan. Ett sådant projekt var revideringen av psalmboken, som den kulturintresserade Engberg kastade sig in i med intresse. Under denna tid tycks något samtidigt ha hänt på insidan av Arthur Engberg. Hans tidigare så giftiga angrepp mot kyrka och kristendom började vändas i mer diplomatiska ordalag. Efter krigsutbrottet 1939 förlorade han sin ministerpost när samlingsregeringen tillträdde, och under sin tid som landshövding i Västernorrland började hans texter rentav andas positiva ord om kyrkan och den kristna tro som han så länge hade bekämpat.

Tidigt år 1944 skrev Engberg ett brev till dåvarande ärkebiskop Eidem, med önskan om ett samtal. Han beskrev att hans partikamrater nu drog upp planerna för ett partipolitiskt övertagande också av det nationella kyrkomötet. Engberg själv hade däremot kommit på andra tankar, och tyckte inte längre att detta var någon bra idé. Han önskade därför få ett möte för att försöka hjälpa kyrkan att finna en väg att undvika denna utveckling. Arthur Engberg fick dock aldrig uppleva vare sig något möte med ärkebiskopen eller någon fler partikongress. Strax därpå drabbades han nämligen av en svår magåkomma som blev hans död.

Den lokale prästen Conny Edlund berättade efteråt om de långa samtal om tron som han fört med Engberg, och att denne tagit emot nattvarden och dött som troende kristen. Under sin politiska bana hade han och hans likasinnade dock tagit stora politiska kliv i riktning mot det uttalade målet att göra kyrkan till redskap i avkristningens tjänst. Strategin tog ett bra tag att genomföra, och det skedde via en framgångsrik överflyttning av makten över Svenska kyrkan till teologiskt liberala och politiskt radikala aktörer.

Mot slutet av sitt liv tycks Engberg emellertid ha ångrat sin tidigare strategi, men då gick det inte att vända skeppet: fem år senare togs riksdagsbeslutet att ge de politiska partierna makten över kyrkomötet. Under kommande decennier skulle den makten gradvis föra Svenska kyrkan allt längre över i den identitet som i dag utgör ett av världens mest radikala exempel på en kyrka som övertagits av inomvärldsliga ideal.

Parallellt med de planer som genomförs inom ”Kungliga salighetsverket” spirar samtidigt en andlig växtkraft på lokala håll och bland fristående organisationer inom Svenska kyrkans ram. Ett kyrkoval är bara en av de avstämningspunkter som avgör kyrkans framtid under kommande decennier. Inte många kunde för ett sekel sedan se den framtid där ledare i Svenska kyrkan hellre skulle vifta med Prideflaggor än att förkunna Bibelns etik som motröst mot tidsandan. Men ett välplanerat långsiktigt arbete lyckades vända en bibelcentrerad luthersk statskyrka till ett postmodernt språkrör för den progressiva rörelsen. Kanske kan den motreaktion vi nu ser över världen vända också Svenska kyrkans väldiga apparat tillbaka till rötterna. Utfallet avgörs troligen av samma faktor som i så många tidigare brytpunkter i historien: vilken sida som har de mest hängivna anhängarna.

Kyrkovalet på söndag kommer att ge en del av svaret på den frågan.

Fotnot: Skribenten är direktor vid Claphaminstitutet och blev fil dr med avhandlingen Sveriges väg till sekulär individualism (med populärversionen Landet som glömde Gud). Han kandiderar till kyrkomötet för Frimodig kyrka.

***

Läs även: Luthrad skara – Sveriges största förening allt mindre relevant

Läs även: Därför håller kristna fast vid ”woke” när resten av samhället går vidare