Diagnosen förändras när ADHD-vågen når kvinnor

I början av 2000-talet förknippades ADHD i Sverige främst med pojkar i skolåldern. Från omkring 2010 ökade diagnoserna snabbt bland tonårsflickor och vuxna kvinnor. Efter 2020 har uppgången varit särskilt tydlig, med en proportionellt större ökning bland kvinnor än bland män i flera åldersgrupper.

Professor Sven Bölte beskriver i en artikel i Psykologtidningen i februari 2026 att alla höginkomstländer i praktiken befinner sig på samma kurva. Man ser samma fenomen med långa köer, fler diagnoser, patienter med högre krav och inflytande, fler privata aktörer samt sociala medier som påverkar. Skillnaden är att utvecklingen i Sverige och även i USA har gått snabbare, säger Bölte.

Den snabba ökningen har väckt frågor i det offentliga samtalet. I tidningen Sjukhusläkaren uttalar sig psykiater Lena Nylander, som förde in NPF-begreppet i vuxenpsykiatrin och startade den första vuxenmottagningen. Sett i perspektiv var det ett misstag, säger hon självkritiskt.

Den snabba utvecklingen i Sverige vad gäller kvinnor har bland annat lett till att regeringen i januari 2026 gav SBU i uppdrag att ta fram ett nytt kunskapsunderlag om ADHD och kön, då den nuvarande kunskapen anses otillräcklig. Trots detta skrevs ADHD-läkemedel ut till över 65 000 kvinnor i åldern 35–60 år som plockade ut minst ett recept under 2024, vilket är en tredubbling sedan 2014. För att förstå detta behöver vi även blicka tillbaka historiskt.

Dr Allen Frances, tidigare ordförande för DSM‑5:s “taskforce”, beskriver i boken Saving Normal hur diagnosen för vuxna gjordes mer “inkluderande” – bland annat genom lägre symtomtröskel och större flexibilitet i hur symtomen påverkar livet. Kriterierna förflyttades från enbart skolkontext till att omfatta minst två livsmiljöer, bland annat hem och arbete. Åldersgränsen ökades också i DSM-5 från sju år till tolv år. Förändringen motiverades med att många, särskilt flickor och personer med övervägande ouppmärksamhetsproblematik, inte identifierades så tidigt.

Flera longitudinella populationsstudier har sedan visat att många kvinnor som fått diagnosen i medelåldern inte rapporterat symtom från barndomen, och att en del av dem som fick diagnosen som barn inte längre uppfyller kriterierna som vuxna.

Tidigare studier visade dessutom att kvinnor med ADHD-symtom kunde uppvisa positiva behandlingssvar på ADHD-läkemedel, vilket antydde att även kvinnor kunde ha diagnosen. Kombinationen av uppluckrade kriterier och positiva behandlingssvar bidrog till antagandet att ADHD även förekom hos kvinnor. Liknande studier har dock senare gjorts på kvinnor i medelåldern utan formell diagnos, som också visade positiva behandlingssvar.

Jonas Eberhard, överläkare och forskargruppsledare vid Skåne Universitetssjukhus och ordförande i Psykiatriförbundet, uttrycker i en artikel i Sjukhusläkaren i februari 2026 bland annat att man måste vara vaksam, så att man inte medicinerar ”livspussel, prestationskrav och hög arbetsbelastning”. Eberhard uttrycker även sin oro över att vi inte har nått kulmen. Han menar att utvecklingen tyder på ett systemfel och att vården skulle behöva organiseras annorlunda.

Den traditionella orsaksmodellen till ADHD har fokuserat på bland annat genetiska riskfaktorer samt dopamin- och noradrenalinsignalering. Hos medelålders kvinnor har kompensationsstrategier som maskerat symtomen under livet länge styrt det offentliga samtalet. Redan 2020 menade överläkarna Johan Söderlund och Viktoria Johansson dock i Läkartidningen att en vuxen som fullt ut kan kompensera sin funktionsnedsättning i relation till normalbefolkningen inte uppfyller kriterierna för ADHD enligt DSM‑5.

Detta visar att det finns olika tolkningar av kriterier och kompensationsstrategier inom professionen – och trots detta har diagnosen exploderat. Frågan väcks om det i själva verket är medierna och samhällsdebatten som har format och cementerat narrativet kring kvinnlig ADHD i Sverige, snarare än vetenskap och konsensus.

I mars 2020 släpptes boken Från duktig flicka till utbränd kvinna av överläkaren och docenten Lotta Borg Skoglund, grundare av privatkliniken Smart Psykiatri. Boken fick stor uppmärksamhet medialt och doktor Borg Skoglund blev snabbt en central röst för kvinnlig ADHD. Hon framhöll i sin bok att kunskapsläget i stor utsträckning baserades på klinisk erfarenhet och inte på evidens. Medieframträdandena bidrog till att hon 2024 fick en plats på Resumés lista över superkommunikatörer, som uppmärksammar personer som visat prov på ”stark, tydlig eller innovativ kommunikation som har påverkat samhälle, bransch eller allmänhet”.

Borg Skoglund betonar dock ofta även i dag, sex år senare, att mer forskning behövs. På Smart Psykiatris hemsida kan man läsa att i princip all evidensbaserad vård utgår från en manlig norm. Trots denna utgångspunkt visar statistik att kvinnodiagnoserna ökade återigen efter 2020, och uppgifter om läkemedelsuttag visar att andelen kvinnor som hämtade ut ADHD-medicin nästan fördubblades mellan 2020 och 2025. Under samma period ökade omsättningen på Smart Psykiatri med nästan 200 procent och närmar sig idag 100 miljoner kronor.

Under de senaste åren har ytterligare orsaker till ADHD börjat diskuteras, som epigenetik, stress, miljö och livserfarenheter. För kvinnor verkar hormonella processer vara särskilt relevanta. Inom forskningsdisciplinen Gender Medicine börjar man nu betona att hormonella processer kan vara en förbisedd faktor vad gäller kvinnors psykiska ohälsa.

Forskning visar att östrogen och progesteron påverkar hjärnans dopamin- och noradrenalinnätverk. Östrogen kan öka dopamin och noradrenalin, vilket ger förbättrad motivation, fokus och vakenhet. Progesteron kan dämpa dessa signalsubstanser, vilket kan leda till minskad koncentration och ökad emotionell känslighet. När dessa hormoner minskar och svänger i medelåldern kan ADHD-liknande symtom uppstå. Vissa genetiska studier visar dessutom att vuxna med ADHD inte alltid uppvisar samma polygena riskprofil som barn, vilket innebär att den genetiska förklaringsmodellen inte nödvändigtvis kan appliceras rakt av på vuxna.

För att försöka få kontroll på denna diagnosexplosion, som till viss del förklaras med att fler och fler kvinnor får diagnosen, beslöt regeringen 2025 att IVO skulle påbörja en utredning av de privata aktörerna. De första rapporterna visar att samtliga 10 granskade kliniker uppvisade påtagliga brister. Diagnoser ställs utan fullständigt underlag och läkemedel sätts in som första och enda insats. Ingen av vårdgivarna uppfyller kraven på en god och säker vård helt. Tillsynen visar även att det i vissa fall saknas kartläggning av andra möjliga orsaker till besvären. Vi vet inte än om kartläggning av andra möjliga orsaker saknas även för kvinnor. Denna del av utredningen gällde barn. Smart Psykiatri är en av de 10 klinikerna med på listan.

Allmänläkaren André Marx har gått i bräschen för att belysa problematiken med att media inte rapporterar eventuella intressekonflikter/jäv hos de experter de tar in. Allmänheten vaggas in i ett narrativ utan att veta ”vems” röst det är vi egentligen hör. John Lapidus, forskare i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Göteborg, nämnde bland annat doktor Borg Skoglund redan 2021 i en debattartikel i DN, angående problematiken med en aktör med flera positioner.

Utöver samarbeten med diverse läkemedelsbolag och grundande av en privatklinik nämns också en plats i Läkemedelsverkets expertråd, som senare inte förlängdes på grund av just intressekonflikter eller jäv. Kritiken visar hur medierapportering, samhällsdebatt och även enskilda aktörer som sitter på flera stolar kan forma allmänhetens uppfattning och bygga ett övertygande narrativ, trots att kunskapsläget fortfarande är under utveckling.

Men ett tecken på en omsvängning är bland annat en artikel i Psykologtidningen 2025. I den uppger även Borg Skoglund att ADHD nödvändigtvis inte behöver vara livslångt tillstånd, samtidigt som kliniken senaste året börjat lyfta hormonell påverkan i narrativet – vilket markerar en tydlig förändring jämfört med tidigare kommunikation. Parallellt erbjuder nu de flesta klinikerna, inklusive Smart Psykiatri, även avdiagnosticeringar, medan motsvarande offentliga alternativ ännu inte finns.

Internationellt börjar man ta större steg mot mer könsspecifik psykiatri där hormonella faktorer betonas. I januari 2026 uttalade sig The Royal College of Psychiatrists i Storbritannien med följande:

”The College is recommending that routine assessments include menstrual and reproductive health history, including menopause, for all women accessing mental health service.”

Detta är ett steg mot reproduktiv psykiatri, som redan kallas för en ny era inom kvinnlig psykisk ohälsa. Modellen inkluderar könsspecifika faktorer och kan bidra till förändringar även i ADHD-diagnostik och förhoppningsvis i framtida precisionsbehandling för kvinnor.

För Sverige innebär detta en möjlighet, men också en utmaning. Att integrera könsspecifika insikter i vården kan förbättra utredningsförfarandet och potentiellt minska överdiagnostiken av medelålders kvinnor. Det kräver dock ett ifrågasättande av det narrativ som tidigare dominerat debatten om kvinnlig ADHD inklusive en vaksamhet för hur medierna formar vår förståelse.

För vetenskapen talar till oss även när den brister. Kanske borde vi ha lyssnat innan allmänhetens bild formades. Kanske borde vi ha väntat så att den evidensbaserade vården kunde bedrivas utifrån ett könsperspektiv. Istället blev det som från början var en ganska strikt pojkdiagnos den mest eftertraktade förklaringsmodellen för medelålders kvinnor som inte får ihop livspusslet. Kvinnor som nu dessutom står på en medicinering utan långtidsdata på dess bieffekter.

***

Läs även: Verklighet eller överdiagnostik? Därför ökar ADHD-diagnoserna

Läs även: ADHD – sjukdomen som blev en miljardindustri