När globala ekonomiska kriser drabbar vanligt folk, blir det ofta svårt för politiker att hålla tungan rätt i mun. Orsaken är enkel. När jobben blir fler vill politikerna att väljarna ska tro att detta enbart är deras, inte konjunkturens, förtjänst. När det går ner vill man tvärt om. Därför är det Anders Borgs skattesänkningar som låg bakom sysselsättningsuppgången förra året om man är moderat (alternativt Pär Nuders skattesänkningar, om man är sosse), men Wall Streetgirigbukarnas fel när jobben nu försvinner (detta gäller dock både för sossar och moderater).
Svårast blir det för politikerna just när det vänder. Det blir svårt att förklara hur det hänger ihop, helt enkelt.
Alternativt kan man bara strunta i pedagogik och empati och tala klarspråk. Den vägen valde ju dåvarande arbetsmarknadsministern och folkpartiledaren Per Ahlmark när han i oljekrisens Sverige mötte varslade arbetare vid L M Ericsson i Olofström 1977. Efter en lång drapa om att tråkigt för er det här, men globaliseringen och strukturomvandlingen har faktiskt positiva effekter på lång sikt, avslutade han med det säkert uppriktigt menade, men ändå lätt autistiska: Lycka till!
Men det här var också långt, långt före PR-konsulternas och De nya moderaternas tid.
