tiomotstandsman

»Max Manus tackade mig«

Hans Peter Styren var norsk motståndsman, precis som huvudpersonen i den norska succéfilmen »Max Manus«. I dagarna har den premiär i Sverige.

Den 8 maj 1945 stod Hans Peter Styren, eller som han kallades då - Timo, på vakt utanför det tält i skogarna väst om Oslo där en telegrafist höll daglig kontakt med London.  Plötsligt kom det – telegrammet som meddelade att nazisterna hade kapitulerat. Hans Peter Styren jublade tillsammans med de övriga två vakterna och telegrafisten.

I dag bor den 86-årige förde detta motståndsmannen Hans Peter Styren i Lidingö utanför Stockholm. Och på fredag den 15 maj har den norska succéfilmen om Max Manus - en av motståndsrörelsens krigshjältar under andra världskriget, premiär på svenska biografer. Den är baserad på Max Manus självbiografiska böcker och har på några månader blivit den största filmsuccén i Norge sedan 70-talet.

Max Manus som gick bort 1996 var medlem i »Oslogänget«. Gruppen ansågs av britterna som en av de främsta sabotagegrupperna mot Tyskland under andra världskriget. Ungefär 30 000 norrmän engagerade sig i motståndsrörelsen, som kämpade mot nazisternas ockupation av Norge 1940-1945.

Hans Peter Styren var på den norska premiären i december där han och ytterliggare två motståndsmän fick ta emot ovationer från både kungafamiljen och publiken.

Vad tycker du om filmen?
– Jag blev imponerad av resultatet eftersom de har lyckats väldigt väl med stämningen. Det är en bra redogörelse för hur det var i Norge och de ofta spektakulära aktionerna som Max Manus gjorde.

Hur ser du på risken för en romantisering av våldet?
– Det finns scener som är på gränsen till obegripliga, till exempel när Max Manus och hans gäng går in som teleoperatörer med verktygslådor förbi vakterna rakt in på kajen i Oslo. Lugnt och fint klättrar de ner och sätter sprängladdningarna på fartygen. Hur i herrans namn kan man ha nerver att göra något sådant? Men det är ingen romantisering, utan en beskrivning över hur det faktiskt var. Det har funnits en hel del kritiska röster i Norge. Jag tar det ganska lugnt och konstaterar att kritikerna var ju aldrig med.

Vad var din roll i motståndsrörelsen?
– Till en början tillhörde jag motståndsrörelsen »Milorg«. När jag senare kom till Sverige kontaktades jag av den norska legationens militära kontor, Mi4, och skickades på en kurs för kommandosoldater ute på Ekerö. Jag kallades väl agent eller sabotör och hade faktiskt en liten lön också.

Hur ställde sig de svenska myndigheterna till verksamheten i Stockholm?
– Jag träffade långt senare Ejje Mossberg som var inrikesminister i Sverige under kriget. Han berättade att han hade fått en rapport från polisen om att det fanns tillräckligt med sprängämnen på det norska militära kontoret på Skeppargatan 32 för att spränga halva Östermalm i luften. Mossberg lät det passera eftersom han bedömde att vi nog visste vad vi höll på med.

Varför valde du att gå med?
– En ockupationsmakt skapar motstånd. Det ser man hela tiden och även i dag. Människor som får uppleva ockupation ställer upp för att kämpa för friheten.

Hur gammal var du när du rekryterades?
– Jag var 18 år. Vi var unga för all del, men på de falska identitetspapper jag senare fick i Stockholm satte de upp min ålder till 28 år för att jag uppfattades så mycket äldre. Det var nog orsaken till att jag skickades på ganska svåra uppdrag och även fick undervisa blivande officerare i »Milorg«.

Du blev beskjuten och motståndsmän i din närhet togs tillfånga och arkebuserades. Hur vågade du fortsätta?
– Det kan man fråga sig. Men det kändes väldigt nödvändigt.

Träffade du Max Manus någon gång?
– Jag stod på vakt när han och några fler skulle förstöra ett arkiv över norska krigsföra ungdomar. Poliser kom och arresterade tre av vakterna och jag klarade mig genom att skjuta mig fri och varnade därmed även honom och hans män. Jag träffade inte Max då men vid 50-årsjubileet av frigörelsen talades vi vid och han tackade mig senare för räddningen.

Hur har du påverkats av krigsåren?
– Under kriget hade man vapen i hand och kände en styrka i det. När freden kom blev jag nollställd, märkligt nog. Första månaden efter tyskarnas kapitulation sov jag med vapen i sängen och jag var trasig ett antal år efteråt. Jag började inte prata om de åren förrän då vid 50-årsjubileet. Innan visste bara min fru allt som hade hänt. Max Manus blev alkoholiserad, tillsammans med många andra. Jag klarade mig men hade mardrömmar.

Varför tror du att filmen har blivit en sådan succé i Norge?
– Både unga och gamla i Norge är intresserade av att få veta så mycket som möjligt om krigsåren. Max Manus var en utomordentligt spektakulär figur och att han överlevde är egentligen obegripligt. Bara att det är en film om honom är väldigt intressant för norsk publik. Det bidrar nog att det inte heller var så länge sedan som han gick bort.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 985 kronor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*