Årets Cannes var glädjande för cineaster
Trots att festivalledningen saknade Hollywood bjöd Cannes på närmast fulländad filmkonst.
Den 79:e upplagan av Cannesfestivalen är avslutad. Det var en allmän konsensus att det inte var någon stark årgång, åtminstone inte tävlingen. Festivaldirektören Thierry Frémaux har under en längre tid öppet erkänt att han inte vill att tävlingsfilmerna ska vara alltför krävande och har till och med bett om ursäkt för vissa guldpalmsvinnare. Det första som stack ut med årets upplaga var att det bara fanns två amerikanska filmer i kampen om Guldpalmen. The Man I Love av Ira Sachs och James Grays Paper Tiger .
En del har tolkat det som ett politiskt ställningstagande, men faktum är att bristen på amerikanska filmer tydligt har oroat festivalledningen. De gick så långt att de bjöd in John Travolta för att presentera sin regidebut, Propeller One-way Right Coach. Mottagandet från kritikerna var ljumt, men Travolta njöt synbart av uppmärksamheten, 34 år efter Pulp Fiction, och pratade så länge att schemat försköts med över en timme.
En närmast fulländad film
En tidig höjdpunkt i tävlingen var Pawel Pawlikowskis Fatherland, som utspelar sig 1949 när exilförfattaren Thomas Mann (Hanns Zischler) besöker olika platser i Tyskland tillsammans med sin dotter Erika (Sandra Hüller). Även för någon som undertecknad, som hade starka reservationer mot såväl Ida som Cold War, var den nya filmen imponerande. Fotot är mindre akademiskt än i de två föregångarna, och estetiskt sett är filmen närmast fulländad. Många kritiker pekade på att det faktum att filmen bara var 82 minuter lång var skäl nog att prisbelöna filmen. Den vann slutligen regissörspriset, delat med den spanska La bola negra. För yngre svenskar är Hanns Zischler kanske mest känd som Josef Hillman i Beckfilmerna. Eftersom Fatherland är på tyska behövdes ingen dubbning här.
Ska man leta efter övergripande teman var flera verk kopplade till andra världskriget förutom Pawlikowskis. Moulin behandlar den franska frihetshjälten Jean Moulin och är regisserad av László Nemes som gjorde sensation på croisetten 2015 med Son of Saul. Det är långt ifrån något ytligt heroiskt porträtt av Moulin utan en rättfram och brutal skildring av händelserna, inte minst mötet med Klaus Barbie (Lars Eidinger).
Som vanligt använder Nemes den mästerlige fotografen Mátyás Erdély, som alltid använder 35mm, och ovanligt nog hade premiären analog projektion. Det var min favoritfilm i tävlingen, men många kritiker fann den för obehaglig. Eidinger var en stark kandidat till skådespelarpriset som i stället gick till huvudrollsinnehavarna i Lukas Dhonts sentimentala Coward. Den franska A Man of His Time utspelar sig under Vichyregimen och vann priset för bästa manus av oklar anledning.
Framgångsrika och märkliga nyinspelningar
Sista dagen visades den länge emotsedda The Dreamed Adventure av Valeska Grisebach. Nio år efter Western var hon tillbaka med en film vars struktur är skenbart lös och lite flummig, men där de olika delarna gradvis får mer mening och blir mer komplexa. Den nästan tre timmar långa filmen tröttade ut en del kritiker, men det här var en av tävlingens bästa filmer, och det var glädjande när en så pass utmanande film fick Jurypriset, som brukar ses som bronsmedaljen.
Grand Prix tillägnades Andrey Zvyagintsev för Minotaur. Filmen är löst baserad på Chabrols klassiker Mannen-hustrun-älskaren (1969) och utspelar sig 2022 med Ukrainakriget som fond. En än märkligare nyinspelning var Asghar Farhadis Parallel Tales som var en variation på Kieslowskis En liten film om kärlek. Den blev illa mottagen av kritikerna och fick inga priser heller.
Guldpalmen gick till den rumänska regissören Cristian Mungiu för Fjord. Som titeln antyder är det en rumänsk-norsk samproduktion. Rumänskättade Sebastian Stan spelar en djupt religiös man som är gift med en norsk kvinna (Renate Reinsve).
Glädjande för cineaster
Festivalens höjdpunkt återfanns i sidoserien Un Certain Regard. Sandra Wollners Everytime levde med råge upp till förväntningarna efter hennes förra film, The Trouble With Being Born (2020). Ett år efter en familjetragedi åker en mamma och hennes överlevande dotter till Teneriffa tillsammans med den döda dotterns tidigare pojkvän. Everytime är inte bara en känsligt berättad film om sorg, utan regissören har också hittat en radikal men samtidigt kongenial form för sin film.
Modern spelas av den briljanta österrikiska skådespelerskan Birgit Minichmayr som ofta överglänser de filmer hon är med i, men här är hon en av flera höjdpunkter i en formfulländad film. Everytime vann första pris i sektionen, men visade sig också vara oerhört populär – inte minst bland yngre cineaster, glädjande nog.
***
