John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin.

ajvide

I skuggan av Selma

Aktuella John Ajvide Lindqvist och ­Johan Theorin har tagit upp en ­tradition som etablerades av Selma Lagerlöf.

Johan Theorin har dragit på sig en ögoninflammation på Öland. Den har han fått med sig därifrån, liksom en påse knäckebröd kryddat med rosmarin och pepparrot som han bjuder på.

Bakom de skyddande solglasögonen gömmer sig en av de mest framgångsrika företrädarna för den nya svenska litterära skräckvågen. Skräcken har sipprat genom det svenska 1900-talet, men det är först nu den på allvar har fått genomslag i klass med den världsberömda och prisbelönta Selma Lagerlöf. Hon som bland annat skrev »En herrgårdssägen« och måste ses som den svenska skräcklitteraturens portal­figur.

Johan Theorin tycker att John Ajvide Lindqvist – bättre än han själv – representerar den nya svenska skräcken. Kanske för att Theorin mer rör sig i en ursvensk, folktroinspirerad tradition, som slumrat sedan utgivningen av Selma Lagerlöfs trollbefolkade böcker i början av förra sek­let. I stället för nutidens mer självklara skräckmarkörer, vampyrer och zombies, är det en tradition befolkad av spöken, och naturväsen. Allra mest syns det i Theorins nya bok »Blodläge«.

– Fast den är ju mer sagoaktig än skräckfylld. Älvor och troll är ju inte lika kusliga som spöken. Den förra, »Nattfåk«, handlar ju mer om spöken. Och att de döda kommer tillbaka.

Men det finns sådana inslag i »Blod­läge« också; när en av huvudpersonerna har kvinnor hos sig tänker han på sin döda pappa och fantiserar om att pappans lik sitter i källaren på en nattklubb och röker cigarr.

Johan Theorins och John Ajvide Lindqvists böcker har på bara några år sålts till över tjugo länder och blivit filmatiserade. Theorins »Skumtimmen« kommer på bio nästa år och den amerikanska versionen av Ajvide Lindqvists »Låt den rätte komma in« har premiär i höst. Hur ska man förklara populariteten?

Johan Theorin ger en möjlig psykologisk förklaring: visserligen har det alltid inträffat katastrofer och människans behov av kusliga historier har alltid funnits.

– Men efter 11 september har folk kanske behövt mer skräck att fly till. Det finns en tröst i skräcken. Vi slipper själva utsättas för hemskheterna, men tycker om att läsa om hur andra ensamma går in i bårhuset och spökhuset.

Första versionen av hans debutroman »Skumtimmen« refuserades. Men efter att Anna Lindh mördats hösten 2003 och han själv upplevt ett dödsfall i sin närhet, skrev han om manuset.

– Det fanns mycket sorg i luften.

Han fick idén om pojken som går ut på Alvaret och försvinner, och ovissheten och sorgen kring ett försvunnet, förmodligen mördat, barn. Han skickade manuset till tre förlag – alla ville ha det.

Han läste Selma Lagerlöfs »Nils Holgersson« i skolan och gillar »Herr Arnes penningar«. Dottern är döpt efter Klara Fina Gulleborg i »Kejsaren av Portugallien« och han har läst Lagerlöfs korta spökhistorier. Annars är han mer influerad av amerikanska skräck- och deckarförfattare som Peter Straub och Dennis Lehane. Men visst lyssnade han på radions »Kalla kårar« på åttiotalet och har läst Niklas Rådströms novellsamling »Berättat om natten«. Och han vill lyfta fram svenska skräckförfattare som kommit med böcker under 00-talet: Åsa Schwarz, CJ Håkansson och Andreas Roman. Han hoppas det blir fler.

– Det var ju brist på svensk skräck tills John Ajvide Lindqvist kom med »Låt den rätte komma in« och sa att det här är en skräckroman. Det var modigt. För sådan genrelitteratur har det setts ned på. Men det är synd att alla bara fokuserar på John, nästan som att han är den förste svenska skräckförfattaren. Han är väldigt duktig, men det finns ett bredare fält.

Theorin läser alltså Ajvide Lindqvists böcker och kan se deras värde för sitt eget författarskap och den nya vågen av svensk skräcklitteratur.

John Ajvide Lindqvist själv – skräckvågens affischnamn – har däremot inte läst särskilt mycket av den nutida svenska skräcken.

– Svensk skräcklitteratur, säger han och skrattar, är det vad vi ska prata om? Det hoppas jag inte, för det vet jag inget om.

Han kan inte ens se att han själv haft någon betydelse för utvecklingen av genren, trots att han säger att väntat på efterföljare när hans egna böcker gjort succé.

– Denna enorma boom på senare år, säger han ironiskt. Det har ju inte hänt något! Det har kommit några skräck­romaner som kanske hänger samman med mina. Men det har ju inte sagt shabang!, liksom. Jag vet att det finns någon Andreas Roman. Jävla bra namn. Stig Novell heter jag. Jag har hört att det ska vara schyst, men har inte läst.

Men han har liksom Theorin läst Selma Lagerlöfs »spökhistorier«, romanerna och novellerna med övernaturliga och mytiska inslag – som »Herr Arnes penningar« med sina rövarvålnader och »Bortbytingen«, där troll- och människoungar byter plats.

– Jag uppskattar henne enormt som författare. Hon är den bästa vi haft, säger John Ajvide Lindqvist.

När han började skriva hade han ingen relation till Selma Lagerlöf. Först senare började han läsa henne på allvar. I sin tredje bok, novellsamlingen »Pappersväggar«, finns novellen »Gräns« med någon sorts trollväsen. Och nästa bok, romanen »Människohamn«, tycker han själv »i alla fall bitvis« är lite »lagerlöfsk«.

I maj kommer hans nya bok »Lilla stjärna«, som precis som Johan Theorins »Blodläge« befolkas av älvor och troll – om än något modernare varianter på internet.

Huvudpersonen Theres kan ses som ett slags bortbytt, älvlikt naturväsen och den andra huvudpersonen Theresa ser ut mer som ett troll.

Nog klingar Lagerlöfs saga om bort­bytingen i »Lilla stjärna«.

– Du har småhorrorinslag i allt hon skriver.

Han försökte få tag på Viktor Rydbergs »Vampyren« när han skulle skriva »Låt den rätte komma in«, men lyckades inte.

I stället fick han under uppväxten och under produktionen av sina första böcker mer energi och inspiration från utländska författare som H.P. Lovecraft, Clive Barker och Stephen King.

Ett kännetecken i hans berättelser är att han i stället för att använda sig av en fantasyskräckvärld, placerar allt i en svensk vardag. Det är nödvändigt, säger han.

– Det finns inte en skräckhistoria jag tycker om som inte är placerad i en igenkännbar verklighet. Vampyrer på ett rymdskepp, hur kul är det? Sedan är jag ute efter att beröra. Jag vill att det ska kännas. Man ska gråta en skvätt, vara jätterädd och vilja läsa nästa sida. Då krävs en identifikation och den här verkligheten.

Han tänker sig noga och exakt in i våldsscener och till sin nya bok har han granskat bilder på våldsskador, till exempel en pojke som blivit instängd i en frys och bilder som visade hur han såg ut efter två månader.

– Jag lägger märke till detaljer. Som att pojken hade ludd i mungiporna. Jag bläddrade ganska fort i den boken. Den har varit till hjälp, det dyker upp grejer från den när jag ska skriva.

I nästan alla hans böcker finns utslagna människor, mobbade barn och alkoholister. Men han värjer sig för att prata om politik.

– Jag skulle aldrig skriva en bok om någon snubbe i mediebranschen i Stockholm som känner lite tomhet i livet. Och gjorde jag det skulle det komma en bläckfisk och äta upp honom.

Han hade en idé, som ekar kvar lite i »Lilla stjärna«. Att döden skulle bryta ut kring Spy Bar och Stureplan. Och man skulle leta efter en mördare.

– Men det skulle visa sig vara liemannen som gick runt och mejade ner folk! (skratt) Och inte någon gubbe i kåpa, utan det skulle verkligen vara liemannen. Den typen av bilder skulle inte uppstå om jag inte hade en aggression mot högersamhället och den sidan av verkligheten. Men jag vill inte omsätta det i någon agenda. Jag hoppas det framgår ändå och skänker tröst åt de förtryckta, som jag vet att »Låt den rätte…« gjort.

John Ajvide Lindqvist hyllas av såväl unga skräckfantaster som akademiledamöter. Ett sällsynt undantag är Jan Guillou som i tv-programmet »Babel« nyligen förklarade att han tycker det är löjligt med vampyrer och varulvar.

– Ja, men det kan han ju tycka, säger Ajvide Lindqvist.

Jag tänker att det blir det enda svar som ska komma och börjar på nästa fråga, när han avbryter mig.

– Vet du vem som var den snabbaste killen på medeltiden?, säger han och fortsätter flinande.

– Aaaarn, aaaarn, aaaaaaarn! Den har jag hittat på, en variant av den gamla vitsen om den snabbaste fågeln: ööörn.

Fakta | John Ajvide Lindqvist

Född 1968 och uppvuxen i Stockholmsförorten Blackeberg. Bor i skärgården, strax utanför Norrtälje.

Böcker: »Låt den rätte komma in« (2004), »Hanteringen av odöda« (2005), »Pappersväggar« (2006), »Människohamn« (2008) och »Lilla stjärna« som kommer ut i mitten av maj. Utgiven i 30 länder.

Priser: GP:s litteraturpris och Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Mer: »Låt den rätte komma in« filmatiserades 2008 och blev snabbt en stor succé och har vunnit otaliga priser på filmfestivaler runt om i världen. Den 1 oktober har den amerikanska versionen av filmen, med titeln »Let Me In«, premiär. Samma dag släpps också ett seriealbum. Dock är det ännu oklart om huvudkaraktärerna Oskar och Eli, Owen och Abby i den amerikanska filmen, blir en återkommande serietidning.

Fakta | Johan Theorin

Född 1963 i Göteborg. Uppvuxen i Nora i Bergslagen och bor numera i Göteborg. Sommarölänning sedan barndomen.

Böcker: »Skumtimmen« (2007), »Nattfåk« (2008), »Blodläge« som kom ut för ett par veckor sedan. Utgiven i 21 länder.

Priser: Deckarakademins priser för bästa svenska kriminalroman och bästa debut, SKTF-tidningens läsarpris årets författare, Bokcirklar.se:s Stora läsarpriset, Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln, Crime Writers Associations pris »CWA John Creasey (New Blood) Dagger«.

Mer: Det ska bli fyra böcker om Öland och alla ska filmatiseras. »Skumtimmen« har biopremiär 2011.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 985 kronor!

1 comment

  • Anders Flanking skriver:

    Bland Selma Lagerlöfs spännande ”skräckböcker” kan jag rekommendera Löwenskiöldska ringen . Kan inte se att den nämns i artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*