”Svenska Akademiens sista chans att återta sin särställning”

Allt började med en artikel i Dagens Nyheter. Reportern Matilda Gustavssons nyhetsnedslag, där 18 kvinnor anklagade en då okänd ”kulturprofil” med närhet till Svenska Akademien för sexuella övergrepp, satte i gång en händelsekedja som fick den redan splittrade litterära institutionen att falla samman i sina beståndsdelar. Sönderfallet var delvis självförvållat, delvis en följd av yttre krafter som inte vill Akademien väl.

Nu snart nio år senare sluts cirkeln. Det handlar åter om DN. Och om en tidigare DN-reporter. Den här gången heter hon Ingrid Carlberg. Hon tar den 1 juni över rollen som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Hur hon hanterar den uppgiften kommer att avgöra om Akademien ska kunna återfå sin forna glans eller om krisen med sitt epicentrum under 2018 i praktiken gav verksamheten så djupa sår att den aldrig kommer att återhämta sig. Räddningsarbetet riskerar att bli en övermäktig uppgift, även för en i sammanhanget så handlingskraftig person som Ingrid Carlberg.

I centrum av händelserna stod en av Sveriges främsta poeter, Katarina Frostenson, som sades ha läckt namn på icke offentliggjorda Nobelpristagare till sin make, kulturprofilen i fråga: Jean-Claude Arnault. Frostenson var i sådana fall knappast den enda i Akademien som gjort sig skyldig till detta. Jag kan på rak arm i alla fall peka ut ytterligare en. Till detta kopplades jävsanklagelser, också relaterade till makens verksamhet, och en allmän irritation över att hon hela tiden fullt ut försvarade honom: hon måste bort.

Dåvarande ständige sekreteraren Sara Danius, märkt av sjukdom, tog sig an uppgiften. En omröstning vidtogs inom Akademien rörande förtroendet för Frostenson. Ett till synes överilat förfarande då utgången var på förhand given. Ständige sekreteraren saknade nödvändigt stöd. Måhända påverkade sjukdomen hennes agerande; tiden var utmätt, det som skulle ske måste ske snabbt. Tre av omröstningens förlorare, Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund hoppade av i protest.

Ledamoten Horace Engdahl retade upp ”Danius-falangen” genom att i Expressen i anslutning till omröstning och avhopp skriva att ”Sara Danius är den av alla sekreterare som lyckats sämst med sin uppgift”. Espmark och Englund lämnade dörren på glänt men hade som ”oavvisligt villkor” för ett eventuellt återinträde att denne Horace först lämnade. Östergren hade däremot rest sig från bordet och lämnat stol nummer elva för gott.

I maj 2018 bestod Akademien bara av tio ledamöter. Det var en prekär situation. Tolv krävs för att Akademien ska kunna förrätta inval, och utan inval skulle arbetet inte kunna fortsätta. Tolv ledamöter erfordras nämligen också för att utse Nobelpristagare. När Akademiens högsta beskyddare, Carl XVI Gustaf, i det läget inte beviljade dispens från denna invalsregel blev situationen akut. Espmark och Englund anslöt igen, sannolikt med ett extra kärleksfullt välkomnande av Horace Engdahl.  

Sara Danius hade då redan lämnat arbetet i Svenska Akademien. Men hon fortsatte att vara aktiv i Nobelstiftelsen, där representanter för övriga Nobel-institutioner länge ondgjort sig över Akademiens särställning. Här såg Stiftelsen nu sin chans att tvinga resterna av Svenska Akademien att rätta in sig i ledet. Redan tidigare hade den sett till att Akademien fått sluta agera frifräsare när det gäller tidpunkten för tillkännagivande av Nobelpristagare.

Traditionsenligt berättade Svenska Akademien om sitt val när arbetet var klart, oavsett när det behagade inträffa. Stiftelsen såg till att ändra denna ordning. Dörren till Börssalen i Gamla Stan skulle hädanefter komma att öppnas under torsdagen i första veckan i oktober, samma vecka som alla andra pris tillkännagavs. Det var första spiken.  

Nu skulle jobbet slutföras. Hela Akademiens arbete behövde styras upp: från Akademien fristående och självständiga personer borde utgöra den Nobelkommitté som föreslår pristagare. En utträdesparagraf behövde införas. Och framför allt, inget pris kunde delas ut under 2018.

Skälen som anfördes för dessa krav var konstruerade. En ofta framförd ståndpunkt var att Svenska Akademiens kris, om den inte hanterades skyndsamt och resolut, riskerade att smitta av sig på de andra prisen. Här stod inte bara litteraturprisets status på spel, även exempelvis medicinpriset skulle dras ned i dyn. Samma grupp som framförde detta var samtidigt mycket irriterade över att Svenska Akademiens solitära glans försatte de övriga i radioskugga. Svenska Akademien var ett eget väsen, en fristående kropp. Den påtalade risken för en dominoeffekt fanns aldrig.

Märklig var också Lars Heikenstens redogörelse för händelseförloppet. Nobelstiftelsens vd sade sig i sin bok Till mänsklighetens nytta – tio år med Nobelpriset fästa stor vikt vid reaktionen från tre medarbetare på kansliet som förfärades över turerna kring Kulturprofilen och av det skälet inte tyckte att något pris kunde delas ut. Åtskilligt finns förvisso att säga om allt som kommit i dagen gällande Jean-Claude Arnaults förehavanden, men att individuella känslomässiga yttranden av det slaget skulle påverka Heikenstens inställning till utdelningen av Nobelpriset i litteratur framstår ändå som en opåkallad överreaktion.

En svag och splittrad Akademi där flera ledamöter stod på Nobelstiftelsens sida vek ned sig. En jurist utan känslomässiga bindningar till Akademiens anor och historia, sedermera invald som ledamot, härjade runt bland stadgar och statuter. Mystik ersattes med transparens, utträdesmöjlighet infördes, andra rutiner för prisarbetet skapades; det som varit upphöjt togs ned, det som varit anor och tradition blev självtukt och förnedring. Svenska Akademien publicerade något som måste betecknas som svenskt rekord i underdånighet med ett pressmeddelande där man skrapade med foten och utlovade bot och bättring.

Inkommande ständige sekreteraren Ingrid Carlberg måste i sitt ledarskap tillåta Akademien att utvärdera sitt eget agerande under denna period. Någon 50-årig sekretess ska inte vara nödvändig här. Den omfattande information som redan är offentliggjord borde räcka för att kunna diskutera frågan och dra slutsatser.

Det tycks råda tämligen stor enighet om att Akademien hade för svaga kort för att utmana. En avvikande röst är journalisten och författaren Kaj Schueler. I sin utmärkta bok Det är trots allt bara ett pris menar han att Akademien borde ha synat Stiftelsens hand. Arbetet med 2018 års pristagare var långt gånget. Något praktiskt skäl att avstå från att dela ut det fanns inte. Om frågan ställts på sin spets skulle Lars Heikensten fått våndas över om han ville vara den som lade ned Svenska Akademien, vilket hade blivit den praktiska konsekvensen.

Frågan är här också om Heikensten och Stiftelsen hade någon stadgeenlig möjlighet att frånta Akademien rätten att dela ut litteraturpriset. Sannolikt hade det blivit en rättslig process. Om frågan hamnat i Kammarkollegiet är det dessutom långt ifrån säkert att statschefen Carl XVI Gustaf skulle ha varit intresserad av att fortsatt ställa sig på Stiftelsens sida.

Till detta finns ytterligare ett argument. Först när priset ställdes in – eller sköts upp – fick vi en riktig skandal, en internationellt spridd händelse. En kulturprofils förehavanden med stänk in i Akademien intresserade inte nämnvärt utanför Skandinaviens gränser. Lars Heikensten vet att detta är en svag punkt och ägnar därför stor möda i sin bok åt att visa på den internationella spridning som redan förevarit. Att räkna upp olika tidningar som tagit upp frågan säger dock egentligen ingenting. I en sådan uppräkning får en liten notis samma värde som en förstasidesnyhet; kvantitet och genomslag är två olika saker.

Även det faktum att Nobelstiftelsen och Lars Heikensten aktivt ägnade sig åt personfrågor och hade synpunkter på vilka som inte skulle få sitta i Akademien borde ha varit att överträda en gräns. Var det verkligen Nobelstiftelsens uppgift? Vad säger Svenska Akademin i dag om detta? Möjligen bidrog Sara Danius position i Stiftelsen här till att den hamnade i en formell gråzon. Nu mäktade Akademien inte med någon strid. Priset för denna ”walkover” blev högt. Akademiens anseende i Sverige har aldrig återhämtad sig. Upphöjdheten är borta, mystiken försvunnen.

Under Mats Malms tid som ständig sekreterare (från 2019 till nu i juni) har en grupp bestående av honom själv och den oheliga alliansen Horace Engdahl-Peter Englund, båda tidigare sekreterare, haft uppgiften att se till så att det råder ordning på torpet. Akademien ska återgå till vardagslunken. Normala arbetsrutiner återupprättas. Lugnet återställas. Kanske har de lyckats. Ingen vet. Och få bryr sig.

Inte heller verkar det längre vara särskilt attraktivt att tillhöra De Adertons skara. Den finlandssvenska poeten Tua Forsströms stol nummer 18 har stått tom sedan hon efter ett kortare gästspel lämnade sin post vid högtidssammankomsten i december 2024. Det är snart ett och ett halvt år sedan. Det är svårt att tänka sig att så lång tid förflutit utan att andra erbjudits posten och tackat nej; en devalvering i sig. Med tanke på denna stols historik är det lite sorgligt. Där har, förutom Katarina Frostenson som Tua Forsström efterträdde, även suttit storheter som Gunnar Ekelöf, Artur Lundqvist och Albert Engström.

Det är detta som nu blir Ingrid Carlbergs svåra uppgift: att göra Svenska Akademien relevant igen. Då krävs att hon backar bandet och återinför särställningen. Akademien behöver fjärma sig från kollegerna i Nobelfamiljen. Utträdesmöjligheten bör skrotas, mystiken och upphöjdheten återskapas. Än svårare blir detta arbete då Kulturprofilshärvan först måste vädras ut. Annars blir mystiken ett sänke. Men hela poängen med ett icke vetenskapligt pris i en så tung vetenskaplig omgivning är att det skiljer ut sig, att det är någonting annat. Jag vet inte om detta riktigt är Ingrid Carlbergs ”cup of tea”. Men det är vad som behövs.

Mats Bergstrand är tidigare redaktör i Dagens Nyheter, i dag rådgivare på Kreab.

***

Läs även: Susanna Popova: Hur känns det att vara en av fegpropparna i Akademien?

Läs även: Per Wästberg: ”Jag har aldrig varit nedslagen”