Monsterskogen i Bomarzo låg gömd i 350 år

”Ni som reser runt i världen, för att se fantastiska och mäktiga underverk, kom hit där det finns fasansfulla ansikten, elefanter, lejon, björnar, troll och drakar”.

Så står det på en inskription på en bänk i vidundrens skog. Även kallad ”Den heliga skogen” och ”Monsterparken”. Den ligger i en skogsklädd dal i lilla Bomarzo, knappt två mil från Viterbo och drygt nio mil från Rom. Parken är utformad i den stil som kallas manierism, en konstform som föddes i början av 1500-talet i Italien och gav stort utrymme åt fantasifullt, nyckfullt, oväntat och kreativt skapande.

Detta passade greve Pier Francesco Orsini utmärkt när han skulle anlägga sin slottsträdgård. Projektet började ta form på allvar år 1547. Som traktens siste feodalherre saknade greven inte resurser och han anlitade den berömde arkitekten och konstnären Pirro Ligorio. Denne var också antikvarie med fokus på renässansen och den som skapade den magnifika trädgården till palatset Villa d’Este i Tivoli, utanför Rom. 

I Bomarzos skog fick Pirro Ligorio förverkliga och gestalta grevens fantasier och drömmar. Det var så långt som det går att komma från dagens fyrkantiga, sterila lådbyggen och det tog hela 30 år att färdigställa parken – arbetet pågick mellan 1552 och 1585. Skogen fylldes med mytologiska skulpturer, huggna direkt ur jättelika klippblock av peperino-sten. Det är ett slags vulkanisk bergart, lätt att forma men samtidigt mycket hållbar. 

År 1564 dog grevens högt älskade hustru Giulia Farnese och han tillägnade henne parken. När han själv dog 1585 upphörde arbetet och allt föll i glömska, precis som i sagorna. Skogen tog över, mossa täckte statyerna, fontänerna slammade igen, gräset i parkens labyrint växte sig kämpahögt. Bygdens herdar lät sina får och getter beta där. 

Först efter 350 år, på 1930-talet, återupptäcktes den gamla slottsträdgården och väckte stor nyfikenhet och fascination. Konstnären Salvador Dalí var där redan 1938 och inspirerades starkt. I hans surrealistiska konstverk Helige Antonius Frestelse syns flera av vidundren från parken. I gamla svartvita italienska filmer som finns på Youtube kan man se Dalí gå runt i monsterparken. På 1950-talet köpte det förmögna paret Giancarlo och Tina Bettini-Severi marken och lade stora resurser på att restaurera parken.

I dag är den ett populärt turistmål med avgiftsbelagt inträde, parkeringar, restaurang och fik på utsidan. Men inne mellan träden råder samma mystiska stämning som alltid. Alla som har läst eller sett Sagan om Ringen, Narnia och Harry Potter, kommer att känna igen känslan av att träda in i en annan värld.

När jag går allt djupare in i monsterskogen kommer jag att tänka på en bok jag älskade som barn, Den hemlighetsfulla trädgården av Frances Hodgson Burnett. Mina döttrar får genast däremot en känsla av att vara i den förlorade världen Laputa, Slottet i himlen, den fantastiska filmen av mästeranimatören Hayao Miyazaki. Som ni förstår går bara den fullständigt fantasilöse oberörd genom vidundrens vidunderliga park. 

Här finns fontäner, ett tempel och en liten amfiteater. I det lutande Huset sluttar golvet på ett sätt som gör att man knappt kan gå och känslan av svindel är överväldigande. Utanför fortsätter parken med ett vattenfall, en liten bäck och märkliga skulpturer som tycks ha blivit ett med naturen. Vackra, fula, groteska, exotiska, underliga, skrämmande.

Här finns sfinxer och jättefiskar, en av Hannibals elefanter som krossar en romersk legionär samt en jättesköldpadda med ryktenas gudinna Fama på ryggen. Den bevingade hästen Pegasus, en stridande Hercules och en rad andra berömdheter från den antika mytologin döljer sig i grönskan.

Över alltihop vilar en gåtfull stämning, särskilt om hösten och vintern när dimman sänker sig mellan träden. Omvärlden tycks avlägsen och man blir ensam med skogens skapelser. Parken har inspirerat till både böcker och filmer, som Lucio Fulcis klassiska skräckfilm från 1980, Staden med de levande döda.  År 2020 spelade den svenska artisten Anna von Hausswollf in en sällsam video i parken till sin låt kallad just Sacro Bosco, den heliga skogen.

År 1962 kom den argentinske författaren Manuel Mujica Lainezs roman Bomarzo ut. Det är en fiktiv självbiografi över greve Orsinis liv, en berättelse om en man med stora drömmar och en fascination för alkemi och övertro, men plågad av inre demoner och sorg. År 1967 blev boken till opera med musik av den argentinske kompositören Alberto Ginastera. Världspremiären ägde rum i Lisner Auditorium i Washington D.C och operan hyllades för sin intensiva, surrealistiska stämning och musik. 

Den mest skrämmande och lockande skulpturen i Bomarzo är Orcus, underjordens och dödsrikets gud i den romerska mytologin. Det var även namnet på själva dödsriket. Genom Orcus jättelika gap, kallat Helveteskäften, kan vi besökare gå in och sätta oss vid ett stenbord, för en imaginär sista måltid. Här inne gör akustiken att viskningar verkligen blir till rop.

Operan Bomarzo slutar när greve Orsini intar en dryck som han tror ska ge honom evigt liv men i stället dör och segnar ner på trappan upp mot Orcus gap, vid porten till dödsriket. Länge blir jag stående där, medan solljuset falnar över skogen och skuggorna tar över. Jag läser inskriptionen över porten: ”Ogni pensiero vola”. Varje tanke flyger.

Toppbild: Över dödsguden Orcus helveteskäft står det ”Ogni pensiero vola”, ”Varje tanke flyger”.

***

Läs även: På mytomspunna Montecristo är människan gäst hos naturen

Läs även: Ett italienskt Fylke – utanför Rom byggs en sagovärld