Utan litteraturen är vi rökta

Jag har gjort min beskärda del av författarintervjuer genom åren. Då och då ställer jag frågan om hur man blir en bra författare. Fast jag vet redan svaret. För genom åren har lejonparten av de tillfrågade tittat lite undrande på mig och svarat: ”genom att läsa”. Ibland med ett outtalat ”förstås” hängande i luften. Samma svar, och med liknande implicita ”förstås” ges också på frågan: ”hur blev du författare”?

Visst har det förekommit att svaren blivit annorlunda, kanske har någon talat om ett tvång att skriva, ett politiskt, sexuellt eller på andra sätt identitetsmässigt uppvaknande som fått personen att gripa pennan, eller sätta sig fram laptopen. Andra har lagt ut texten om när och hur de arbetar.

De har berättat något om skrivrutiner som vilken tid på dygnet eller i vilken miljö de helst skriver, andra har pratat om sina favoritskrivdon (förvånansvärt många författare verkar fortfarande skriva för hand). Ytterligare någon har berättat om vikten av att ha goda läsare runt omkring sig i form av redaktörer och förtrogna. Men även dessa mer explicit praktiska svar har i slutänden landat i en utsaga om att det först gäller att först läsa bra. Sedan går det att (förhoppningsvis) kunna skriva bra. 

På runt 200 sidor återkommer psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson också till vikten av läsning. Boken han skrivit heter visserligen Om skrivande – men handlar till stor del om denna växelverkan mellan läsfrukter och textproduktion. Eller som han själv formulerar det i bokens inledning: ”Att skriva är också att vara trogen; trogen läsandet”.

Han för också in det litteraturhistoriska perspektivet om att allt som skrivs sker i en dialog med det förflutna, med skriftens historia – som den skrivande tillägnat sig genom läsning. Per Magnus Johansson formulerar det vackert när han skriver att ”de döda väcks till liv i författarskapet”.

Mycket av Om skrivande baseras på vad andra skrivit om skrivande. Per Magnus Johansson återvänder gärna och ofta till sina (gissar jag) husgudar i form av betydelsefulla författare som exempelvis Marguerite Duras (främst hennes bok Att skriva), Michel Houellebecq, Lawrence Durrell, Gunnar Ekelöf och August Strindberg. 

Per Magnus Johansson anför vältaliga citat från dessa och många andra författare och utvecklar dem sedan i en kortfattad kommentar. Han skriver aforistiskt om skrivande. Texternas pregnans gör det lätt att stanna upp och reflektera. Det ger ett lugn i texten – och en läsning som känns angelägen – och vad kan vara angelägnare än läsning? Om skrivande förmedlar en existentiell hållning till litteraturen: utan den är vi rökta.

Stundtals kan det bli lite väl knappt. När innehållet i en dikt (av André Gaillard) mest upprepas i den påföljande reflektionen känns det för texttroget och jag kommer på mig själv med att önska mer av skav och uppror i läsningen av de anförda citaten. Per Magnus Johansson borde helt enkelt ha bråkat mer med sina textcitat för att, i det här exemplet, visa varför den dikt han väljer är så viktig för honom. Kanske är det hans ambition att skriva kort och aforistiskt som står i vägen?

För han påstår att det är varje författares dröm att ”skriva ordglest och i yppersta knapphet”. Det är uppenbart hans eget stilistiska program, men verkligen inte varje författares dröm. Det gäller knappast Houellebecq eller Proust, för att ta två exempel som återfinns i Om skrivande. Och jag misstänker att det är just det aforistiska, reducerade och sparsmakade som får vissa meningar att låta lite för tvärsäkra. Som att den ”allvarligt skrivande personen drivs mot att försöka säga det som nästan inte låter sig sägas”. Det är en vacker och romantisk tanke, men stämmer den?

Hur skrivandet är en del av den psykoanalytiska praktiken får vi vissa inblickar i, men då via klassiker som Freud, Lacan och Kristeva. Jag hade gärna läst mer om Per Magnus Johanssons egna dagliga skrivrutiner. I ett kapitel skriver han visserligen om en sommar då hans fröken skickade med honom uppgiften att lära sig skriva vackrare handstil hem och hur han hellre var ute med sina vänner. I det kapitlet berättar han också om sitt eget läsuppvaknande som tonåring och att det var först när han fick barn som han kände ”nödvändigheten att skriva”. Men varför var det så?

Samtidigt – och jag inser att det är lite paradoxalt eftersom jag efterlyser mer utläggande texter – är han starkast i det korthuggna och höglitterära, textromantiska projektet. När han skriver om tvånget att skriva, om dagar som är förspillda utan vare sig läsning eller skrivande, då känns texten naken och öppen, som om det är på liv eller död. I ett brevsvar från psykolog- och författarkollegan Lydia Sandgren får vi också många fina insikter om vad det är att vara en skrivande människa.

Mer outvecklad är den politiska irritation som vibrerar som en underton i boken. Per Magnus Johansson skriver visserligen om att vi lever i mörka tider och sätter sin tilltro till både läsning och ett nytt sätt att skriva. Men vad innebär det? Här är den korta formen mest frustrerande och ebbar ut i en slags små litterära tjuvnyp mot ”psykologismen och ytpsykologin” som han tycker dominerar det psykologiska samtalet av i dag.

Trots sina brister är Om skrivande viktig läsning om läsande och skrivande. Att vi har med en lärd författare – som känner till var man hittar de goda citaten om den litterära praktiken – är uppenbart. Han är också skicklig på att formulera sig knappt och kortfattat. Och som läsare är det lätt att instämma i att läsning och skrivande är vänner som aldrig sviker, samt att skrivandet är en urkraft som bara går att jämföra med förälskelse: något som ”inte går att kontrollera eller att stoppa”.

***

Läs även: När den ukrainska litteraturen blomstrade

Läs även: Den olösta gåtan är meningen