VFstyret5

Rödgrön skräckfärd

En gemensam budget? Bara några veckor före ­presentationen lät det som ett dåligt skämt. Här är berättelsen om samarbetet som helt höll på att gå i stöpet. Om bråken, vardagen och rena tillfälligheter som ledde fram till den ­historiska överenskommelsen.

Klockan 16.58 bromsade regionaltåget från Stockholm in på plattform ett på Gävle station och ut steg Ulla Andersson. I ryggen hade hon hamnen, fiskeredskapsbutiken och en dagsfärsk opinionsmätning. Ännu ledde de. Det här var tre dagar före det att de rödgröna presenterade ett av valrörelsens viktigaste dokument – sin skuggbudget. Journalisterna hade redan börjat intervjua partiledare och representanter för de fem arbetsgrupper som utsetts för att ta fram den gemensamma politiken.

Utifrån sett såg det ut som om dessa arbetsgrupper hade gjort jobbet.

Ulla Andersson visste bättre.

Fem månader tidigare hade en dold grupp skapats kring henne och elva andra personer. Denna grupp, vars namn skiftat men enklast benämns budgetgruppen, hade egentligen bestämt allt.

I Gävle var det svalt denna sista april. Fyra grader och nordostlig vind. Ulla Andersson hade byggt sin politiska bas här: 16 år i förskolan, 15 i kommunfullmäktige. Rikspolitiken hade hon bara hållit på med i fyra år – både journalister och politiska motståndare hade lett snett när hon debuterat i riksdagens ekonomiska debatt. Hon hade fortfarande låtit som en dagisfröken då.

Nu hade hon blivit en av oppositionens mest inflytelserika politiker. Sex veckors förhandlingar på socialdemokraternas riksdagskansli var över.

När hon klev ner på perrongen kom hon att titta på sina skor. Hjärnan kunde inte koppla synintrycket. Vad har jag på mig? Hon lät blicken röra sig ner mot skorna en gång till. Jo, hon hade sett rätt.

Hon hade två olika sorters skor på sig.

På höger fot en svart känga med skarp spets, på vänster en med rund.

I en hel dag hade hon gått med två sorters skor på sig utan att märka det, så trött var hon.

Krasch
En måndag i juni 2008 lämnade Lars Ohly, Ulla Andersson och Alice Åström socialdemokraternas kursgård Bommersvik per bil. Vänsterpartisterna hade mycket att tala om under de sex, sju milen till Stockholm. Snart enades de kring samma känsla: socialdemokraterna och miljöpartiet vill inte ha med oss.

Kvar på Bommersvik drog Mona Sahlins förhandlingsgrupp en liknande slutsats: vänstern vill inte.

Så hade det rödgröna trepartisamarbetet kunnat sluta – innan det kommit i gång.

Egentligen börjar historien i januari 2008 när Thomas Östros utsågs till skuggfinansminister. Sakpolitiskt var utnämningen inte revolutionerande – Östros kan precis som företrädaren Pär Nuder klassas som högersosse – men på andra sätt var det starten på något nytt. Maktspelaren Nuder som de miljöpartistiska språkrören retat sig så mycket på åkte ut. In kom Östros, hemma­hörande i Uppsala. En torr ekonom som inte bara kunde mäta akademiska erfarenheter med Anders Borg och vinna, utan också vara studentikos­ i förhandlingsrummet. En karismatisk skojare som de grönas Mikaela Valtersson hade uppskattat när de båda bråkat om skol­politiken under regeringen Persson.

Några månader senare utsåg Mona Sahlin en ny gruppledare i riksdagen – Sven Erik Österberg. Tidigare skogsarbetare och facklig ombudsman i Fagersta. Han hade inte bara järnkoll på landets kommunalråd, han personifierade också det fackliga engagemang som vänsterpartiet tycker är så viktigt.

Försommaren 2008 var den social­demokratiska topptrion formerad: Sahlin, Östros, Österberg.

I juni det året hölls så mötet mellan oppositionens partiledare på kursgården Bommersvik. Både Östros och Österberg var med. Målet var att komma överens om hur man skulle samarbeta, men resultatet blev det motsatta.

Thomas Östros höll monolog om budget­principerna, i ett lite aggressivt tonläge, tyckte Lars Ohly, som tillsammans med Ulla Andersson försökte leda in samtalet på politiska reformer. Det var som förgjort. Utgiftstak, överskottsmål och inflationsmål var allt socialdemo­kraterna ville prata om.

– Accepterar ni budgetprinciperna? upprepade Östros.

Lars Ohly tyckte situationen var surrealistisk. Varför inte först diskutera vilken välfärdspolitik ett rödgrönt alternativ skulle stå för?

Miljöpartiets språkrör lät Östros och Sahlin sköta det mesta av snacket, och när möteshelgen gick mot sitt slut stod det klart att trepartisamarbetet hade kraschat. Misstänksamheten var för stor, ­vänsterpartiet hängdes av, satte sig i ­bilarna och åkte hem.

I oktober 2008 kallade Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till presskonferens och deklarerade att de två partierna skulle inleda ett samarbete som skulle sträcka sig åtminstone fram till år 2020.

Sedan följde mandatperiodens mest berömda omsvängning. LO-styrelsen och socialdemokraternas verkställande utskott hade trott att det var en intention att fortsätta prata med miljöpartiet som Sahlin hade informerat dem om, inte ett beslut som skulle gälla i tolv år.

Mindre än en vecka senare var vänsterpartiet med igen. Ohly sa att han kunde kompromissa om budgetreglerna, men att varken han eller hans parti egentligen hade bytt ståndpunkt.

Den rödgröna röran var total. Tvåparti­samarbetet hade blivit en trepartikoalition, fast ingen egentligen hade velat det. Sämre start kunde Sahlins regeringsunderlag knappast få.

Strul
För den som stod bredvid och försökte förstå vad allting handlade om den där hösten framstod det lätt som att det var ett bråk om budgetreglerna. Men så enkelt var det nog inte.

Reglerna styr reformutrymmet, alltså hur mycket pengar en regering kan lägga på utgifter. I grunden handlade oenigheten om vilka satsningar man ville göra eller ansåg helt nödvändiga.

Partiledarna har sedan strulet på hösten 2008 betonat hur lika analys man gör av samhällsproblemen, men den som skrapar på ytan ser snart stora skillnader i sakpolitiken. Vilket blev helt uppenbart när det andra försöket att få i gång ett samarbete skulle sjösättas den andra helgen i februari 2009, också denna gång på Bommersvik.

De fyra partiledarna promenerade mellan björkarna ner mot sjön Yngern. Mona Sahlin och Peter Eriksson gick i mitten, Maria Wetterstrand till höger och Lars Ohly till vänster. Små gröna gräspartier stack upp mellan snöflingorna som låg på marken. Is på sjön.

När de vände sig om sken den låga solen dem rakt i ansiktet.

– Det känns historiskt och märkvärdigt, försökte Sahlin övertyga det eftersläpande pressuppbådet.

Men trots att Mona Sahlin hade med sig 30 av socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets mest framstående politiker gick det inte särskilt bra att hitta ens stolpar till en gemensam politik.

I uppgörelsen mellan de tre partierna hade man skrivit in att man före valet skulle lämna besked om skattepolitiken »i alla dess väsentliga delar«. Grunden för detta arbete skulle fem stycken arbetsgrupper göra.

Men först hade själva sammansättningen av arbetsgrupperna försenats sex veckor och nu när de väl var på plats visste egentligen ingen av deltagarna vad det var som de faktiskt skulle göra.

Medan partiledarna promenerade runt framför kamerorna satt grupperna utspridda i olika rum på kursgården.

– Vi konstaterade att vi hade ganska vaga beskrivningar av vad vi skulle uppnå, säger en av deltagarna efteråt.

Det fanns ingen tidsplan, ingen lista på vilka frågor som skulle behandlas eller ens någon tydlig avgränsning av vilken fråga som tillhörde vilken grupp.

I två dagar satt politikerna där utan direktiv och pratade med varandra. De kunde konstatera att det fanns väsentliga sakpolitiska skillnader i avgörande frågor: försvaret, jämställdheten, vapenindustrin, EU, euron, skatterna, skolan, kärnkraften, a-kassan, Nato-samarbete och arbetsrätten.

På måndagsmorgonen skulle de rödgröna partiledarna medverka i Sveriges Radio för att sammanfatta helgen, men tekniken strulade så det sköts upp till »Lunchekot«. Inte heller då gick det att genomföra.

Helgen på Bommersvik förblev okommenterad. Kanske var det lika bra.

Veto
Mikaela Valtersson pratar oerhört rappt. För en bredare allmänhet är hon inte särskilt känd, men i det nya miljöpartiet utgör hon en av de viktigaste stommarna. Hon vill inte bli kallad höger, men gärna liberal. Hon spås bli Maria Wetterstrands efterträdare, och har ett kännetecken framför andra: högt tempo.

Sensommaren 2009 träffades de tre ekonomisk-politiska talspersonerna – Östros, Valtersson och Andersson – för att börja diskutera en gemensam budget våren 2010. Redan här fanns alltså en parallell process till arbetsgrupperna.

På ett möte på fackliga kursgården Rönneberga på Lidingö den 24–25 augusti diskuterade de ekonomisk-politiska talespersonerna skatter och hur arbetet skulle tas vidare.

Målet var, enligt flera källor, att komma överens om skattenivåer redan samma höst. Socialdemokraterna och miljöpartiet drev detta upplägg, som alltså innebar att man slog fast intäktssidan innan man började diskutera utgifterna.

Men vänsterpartiet vägrade att göra upp om skatterna separat.

I bakgrunden fanns det gamla bråket om budgetreglerna. Vänsterpartiet tog inte konsekvenserna i praktiken. Men motsättningarna handlade lika mycket om partikultur. Där miljöpartisterna och socialdemokraterna var snabbfotade var vänsterpartisterna långsamma.

Miljöpartiet har en tradition av att makt är något farligt. Uppdragen är tidsbegränsade och ska delas mellan två personer. Partiets styrelse har en svag roll, snarare har riksdagsgruppen den avgörande beslutsmakten. Samtidigt har partiet lätt att ta till informella beslutsvägar. Genom en samarbetsgrupp – där språkrören, gruppledarna i riksdagen och två representanter från partistyrelsen sitter – har de gröna kunnat förankra snabba beslut mot de röda.

Socialdemokraterna å sin sida har ett arv av folkrörelseparti, men agerar efter stora medlemstapp mer som en professionell bolagsorganisation. Partistyrelsen är gigantisk – med massor av adjungerande – och den avgörande makten ligger högre upp i pyramiden, i det verkställande utskottet eller hos partiledarens närmaste krets. Mona Sahlins rådgivare Stefan Stern är viktig, liksom den ekonomiskpolitiska talespersonen.

– Jag har ju till stor del följt den social­demokratiska traditionen. I den ingår att man har ett mycket starkt mandat som förhandlare. Jag har fått ett mycket starkt mandat av Mona Sahlin, säger Thomas Östros.

Vänsterpartiet däremot sjunger den långsamma förankringens lov. Här är det inte bara ett verkställande utskott som ska ställa sig bakom alla detaljer i politiken och eventuella uppgörelser, utan också en stingslig partistyrelse. Plus riksdagsgrupp och en delegation av distriktsordföranden. Under samarbetsresans gång har partistyrelsen, enligt Fokus källor, flera gånger dragit i bromsen och motsatt sig delegering till Lars Ohly och Ulla Andersson.

Genom denna senfärdighet vann vänsterpartiet striden på Rönneberga. Av den storslagna planen att kunna leverera besked om skatterna redan till hösten bidde ingenting. Arbetet mellan de ekonomisk-politiska talespersonerna gick i stå.

Det var först i december, den första advent, som de tre partierna kom igång med arbetet att få ihop den ekonomiska politiken.
Här, på ett nytt möte på Bommersvik, skapades budgetgruppen, den som skulle lösa alla knutar.

Vänsterpartiet ville att gruppen skulle bestå av tre politiker från varje parti, socialdemokraterna nöjde sig med en. Kompromissen blev två förtroendevalda och två tjänstemän från varje parti, sammanlagt tolv personer:

Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Sebastian de Toro och Torbjörn Hållö från socialdemokraterna.

Mikaela Valtersson, Per Bolund, Fredrik Lann och Anna Linell från miljöpartiet.

Ulla Andersson, Alice Åström, Sofia Johansson och Mikael von Knorring från vänsterpartiet.

Det var de som skulle skapa det rödgröna alternativet i 2010 års val.

Haveri
Utåt var det som om mötena på Rönneberga och Bommersvik den hösten aldrig hade ägt rum. Allt handlade om de fem officiella arbetsgrupperna. Men där var resultatet klent.

Ta skolpolitiken; från början visste de tre partierna att den splittrade dem. Ändå fick skolan ingen egen grupp, utan placerades i välfärdsgruppen, som också skulle hantera all vård. Det första välfärdsgruppen i sin tur gjorde var att konstatera att den varken hade tid eller möjlighet att komma fram med några lösningar kring skolpolitiken.

Så på sommaren 2009 bildades helt plötsligt ändå en skolgrupp, som när den skulle rapportera till välfärdsgruppen ett halvår senare inte hade kommit fram till någonting.

– Det var väldigt futtigt, säger en person som läst pappret.

Någon slutrapport har skolgruppen fortfarande inte levererat i maj 2010.

Två av arbetsgrupperna var tyngre än de andra: jobbgruppen och välfärdsgruppen.

I jobbgruppen handlade förhandlingarna framför allt om näringspolitiken och vad man skulle göra med a-kassan efter regeringens reformer. Men i praktiken kom jobbgruppen mest att fungera som en diskussionsklubb som tog fram underlag till de ekonomisk-politiska talespersonerna och senare budgetgruppen.

Välfärdsgruppen lyckades lite bättre, och enades till exempel om sjukförsäkringen.

I december 2009 fattade den borgerliga riksdagen beslut om att införa det sista steget i den nya sjukförsäkringen, vilket innebar att 15 000 personer blev utförsäkrade redan till årsskiftet. De rödgröna behövde komma med ett alternativ – snabbt.

Redan på sommaren hade välfärdsgruppen formulerat ett första förslag. Nu plockades det upp igen och förhandlades färdigt. Den 19 januari presenterade Sahlin, Wetterstrand, Eriksson och Ohly på DN:s debattsida hur sjukförsäkringen skulle reformeras om oppositionen vann valet i höst: en takhöjning och slopad bort­re tidsgräns.

Men vid sidan av sjukförsäkringen gick det trögt också i välfärdsgruppen. Ambitionen att göra upp om föräldraförsäkringen kraschade.
Den stora knäckfrågan blev kvoteringen, vilket kan tyckas märkligt, eftersom alla tre partier är för kvotering.

Socialdemokraterna vill på sikt dela försäkringen lika mellan föräldrarna och Sahlin har pläderat för en tredelning som första steg. Vänsterpartiet vill dela lika direkt. Miljöpartiet vill ha en tredelning, men med en förlängning av hela försäkringstiden.

När de nu skulle enas var det inte alls så enkelt som det såg ut på pappret, vilket är illustrerande för politiska förhandlingar. Miljöpartiet drev nämligen, enligt Fokus källor, på för sitt förslag om barntid – det vill säga ekonomisk ersättning till småbarnsföräldrar som går ner i arbetstid. Partiet prioriterade barntid före ytterligare kvotering.

Efter långa förhandlingar låg det ett färdigt förslag på bordet: höjt tak, införande av barntid och två nya så kallade pappamånader till de två som redan finns i dag.

Men vänsterpartiets verkställande utskott sa nej till den uppgörelsen. För att ta sig ur de låsta positionerna kopplades partiledarna in. Plötsligt gick socialdemokraterna med på en tredelning under nästa mandatperiod. Lars Ohly, uppbackad av sitt verkställande utskott, ska då ha sagt ja – bara för att få besked från sin partistyrelse att förslaget inte var tillräckligt radikalt. Och samtidigt hade Wetterstrand och Eriksson, å sin sida, också sagt nej.

Där ligger frågan fortfarande.

Det finns fler exempel på arbetsgruppernas ineffektivitet. I gruppen för storstadens utmaningar fastnade man på kommunernas ansvar vid flyktingmottagande. I klimatgruppen ägnade man sig mest åt att ta fram underlag. I arbetsgruppen för utrikes- och försvarspolitik föll allting på den svenska truppnärvaron i Afghanistan.

Den 15 februari i år – ett datum som utåt varit hemligt – presenterade arbetsgrupperna resultatet av sitt arbete för budgetgruppen. Då blev det uppenbart att flera av grupperna hade misslyckats kapitalt. Budgetgruppen fick i princip börja om från början.

Omstart
När Ulla Andersson en vintrig fredag tidigare i år stod framför partistyrelsen och talade om de kommande budgetförhandlingarna visade hon en power-point-bild där partiets prioriteringar till förhandlingarna var uppställda: »Jobben, arbetslöshetsförsäkringen, socialförsäkringen, kommunerna«.

Partiets Jenny Lindahl Persson tog en bild där hela listan syntes och lade upp den på twitter. Något som miljöpartiets Mikaela Valtersson snabbt såg.

– Vi bara, thank you, som Valtersson säger efteråt.

Miljöpartiet, och kanske också socialdemokraterna, hade alltså god koll på hur vänsterpartiets ingångsbud skulle se ut. Men allra först handlade mötena om att bekanta sig med varandra.

Thomas Östros, Mikaela Valtersson och Ulla Andersson kände varandra ganska bra vid det här laget. Valtersson hade dessutom budgetförhandlat med Sven-Erik Österberg under regeringen Persson, precis som Alice Åström.

Internt i vänsterpartiet har Åström ifrågasatts – »på väg ut«, lyder partikamraters omdöme – men hon har en erfarenhet som få vänsterpartister kan konkurrera med: 16 år i riksdagen, fyra år som gruppledare, vice partiledare och lång förhandlingsvana.

En som inte lever på gamla meriter är miljöpartisten Per Bolund, den sjätte förtroendevalde i gruppen. För en bredare allmänhet är Bolund ganska okänd, men som närings- och energipolitisk talesperson har han fått en nyckelroll i det nya miljöpartiet. Basketentusiasten Bolund kombinerar biologexamen med kostym, slips och en näringspolitik som fått pris av Företagarna.

Under förra mandatperioden hade han rollen som en av miljöpartiets tjänstemän på det socialdemokratiska näringsdepartementet, precis som en Fredrik Lann den miljöpartistiska tjänsteman som tillsammans med kollegan Anna Linell tog plats i budgetgruppen.

Även bland de andra tjänstemännen fanns tidigare regeringserfarenhet. Sebastian de Toro är en av alla gamla studenter från Handelshögskolan som nu befolkar socialdemokraternas kansli. Under förra mandatperioden var han sakkunnig åt finansminister Pär Nuder. Han och Torbjörn Hållö – gammal ­s-student från Göteborg – hamnade nu i budgetgruppen.

Från vänsterpartiet var i första hand Sofia Johansson med. Johansson har tidigare varit tjänsteman åt riksdagsledamoten Kalle Larsson och betraktas som en central person med ett samlande uppdrag i vänsterpartiets arbete. Hon flankerades i första hand av Mikael von Knorring, upplyft tjänsteman från Jenny Lindahl Perssons Ung vänster-generation, välkänd för sitt flitiga insändarskrivande.

Den första gången hela gruppen samlades var i januari på socialdemokraternas riksdagskansli. Thomas Östros intog direkt en position i mitten på bordet. Det fanns ingen dagordning, ingen talarlista och det fördes inget protokoll. Så förblev också ordningen ända fram till maj.

De första mötena var uppsluppna. Någon gång i februari, mars började gruppen skissa upp huvudpunkter och arbetsrubriker för den kommande motionen. Man sorterade också ut konfliktfrågor som inte påverkade budgeten och skrev in datum för konkreta förhandlingar.

Redan i mars hade förväntningarna på oppositionens budgetmotion vuxit sig ­gigantiska. Alla partiledarna hänvisade till den 3 maj när de fick frågor om sak­politiska tvister. Journalisterna väntade sig en motsvarighet till den borgerliga uppgörelse i Bankeryd 2005.

Då hade de borgerliga partierna förvånat ett stort medieuppbåd med att långt före valdagen enas om en tvåårig politik kring skatter, a-kassa och sjukförsäkring. Beskedet hade varit avgörande för bilden av alliansen som regeringsduglig.

Budgetgruppen började bocka av konfliktytorna tematiskt, till exempel ägnade man en dag åt skatterna. Här skiljde de sig inte bara i nivåer utan också i profil, alltså vilka skatter som de ville finansiera sina reformer med.

Miljöpartiet ville ha låga företagsskatter men helst också låga inkomstskatter. Partiet hade finansierat sina egna motioner med höga miljöskatter.

Socialdemokraterna hade tvärtom använt företagsskatter som finansieringsmodell i sina tidigare motioner. Särskilt socialdemokraterna hade haft svårt att acceptera höga miljöskatter, inte så mycket för att »klimatosmart« beteende inte är bra att beskatta, som för bristen på rättvisa effekter. Högre bensinskatt slår hårt snett över landet och ofta hårt mot grupper som har svaga inkomster. Social­demokraterna är, särskilt sedan förra valet, ett parti med väljare i småstäder och på landsbygden.

Vänsterpartiet hade haft höga skatter på det mesta, men det främsta problemet var inkomstskatterna. Partiet ville inte acceptera något av de förvärvsavdrag som den borgerliga regeringen infört under mandatperioden, tvärtemot socialdemokraterna och miljöpartiet. I höstbudgeten 2009 ville vänsterpartiet höja skatter med 47 miljarder, socialdemokraterna med 20 och miljöpartiet med 17.

Efter skatterna gick gruppen över till utgiftssidan och försökte gå igenom sjukförsäkring och a-kassa.

Kring sjukförsäkringen fanns en uppgörelse från arbetsgruppen, men den skulle ju finansieras, vilket ledde diskussionen tillbaka till intäktssidan och skatterna.

– Intäktssidan var hela tiden det svåraste att komma överens om, säger Mikaela Valtersson.

Men också a-kassan splittrade de tre partierna, som alla kritiserat regeringens arbetsmarknadspolitik.

Socialdemokraterna ville höja ersättningen, höja taken, sänka avgifterna.

– Ingen skulle få för sig att vi inte skulle prioritera a-kassan, som Thomas Östros uttrycker det.

Vänsterpartiet ville också höja ersättningen, höja taken och sänka avgifterna.

Miljöpartiet ville inte lägga lika mycket pengar på a-kassan som de andra två partierna. I stället ville de gröna göra om hela försäkringssystemet och ha en obligatorisk a-kassa, vilket de andra två vägrade.

Det var alltså inte i några småfrågor som de tre partierna var oense. Samtidigt låste sig inget av partierna vid tidigare ståndpunkter, enligt dem som Fokus intervjuat. Utgångsbuden i förhandlingarna var inte kopior på tidigare budgetmotioner.

Ta a-kassan; där hade miljöpartiet långsamt närmat sig de röda under ett och ett halvt års tid. Partiet hade redan accepterat inkomstbortfallsprincipen och luckrat upp viljan att höja golven istället för taken. Och Mikaela Valtersson säger att partiet förslag om obligatorisk a-kassa inte ens fanns med i utgångsbudet:

– När vi gick in i förhandlingarna trodde vi aldrig att de andra skulle acceptera en sådan sak som obligatorisk a-kassa. Vi hade inte med det i vårt utgångsbud. Lite arbete får man göra på hemmaplan också.

På samma sätt räknade vänsterpartiet aldrig med att få igenom sina höga skatte­nivåer.

– Det var ju uppenbart från början. Vi behövde förflytta oss. De två andra hade en modell när det gällde inkomstskatterna och vi hade en annan, säger Ulla Andersson.

Utrymme
Onsdagen den 31 mars flög regeringens fyra partiledare till Sturup och satte sig på en buss till Malmö central. Efter att ha inspekterat citytunnelbygget presenterade de sin nya långtidsplan för infrastrukturen i Sverige fram till 2021.

Med detta besked satte regeringen inte bara press på oppositionen, rent tidsmässigt blev infrastrukturplanen som ett krokben i budgetgruppens förhandlingar. Eller en spark i baken.

De rödgröna blev nu piskade att lämna sitt motförslag den 21 april, och eftersom infrastruktursatsningar kostar mycket pengar behövde det mesta i budgeten vara klart för att man skulle kunna säga något om vägarna och järnvägarna.

Plötsligt befann sig budgetgruppen i reella förhandlingar.

– Vi var ju tvungna att skaffa pengar till infrastruktursatsningarna. Det gjorde att vi fick mer av förhandlingar, för när man börjar siffersätta det ena så måste man också siffersätta det andra, säger Alice Åström.

I två hela dagar talade de enbart om infra­strukturen. Höghastighetståg ställdes mot vägar, en liten grupp sakkunniga jobbade parallellt med detaljerna, och budgetgruppen bråkade om finansieringen.

Efter påsk skruvades tempot upp ytterligare. De inbokade dagarna räckte inte till. De sågs nästan varje dag och efter varje möte väntade arbete på respektive partikansli inför nästa dags förhandling.

Lördagen den 10 april skrev Anna Linell, miljöpartiets tjänsteman, entusiastiskt på Facebook:

»Igår kom jag på ett fantastiskt förslag om hur alla kan få allt. Lanserar det på söndag!«

Och Mikaela Valtersson svarade:

»Jag kan ej vänta till söndag med denna revolutionerande lösning.«

Någon revolutionerande lösning kom inte.

Förhandlingarna satt fast.

Ett avgörande problem var att de inte visste hur mycket pengar de kunde spendera. Det spelade ingen roll hur mycket vänsterpartisterna skrek om behovet i välfärden eller miljöpartisterna ropade på miljösatsningar – socialdemokraterna hade bestämt att man skulle följa regeringens syn på reformutrymmet.

– Ingen skulle kunna klistra på oss att vi slarvar mer med finanserna mer än regeringen gör, säger Sven-Erik Österberg.

Det blev knappast enklare när Anders Borg väl presenterade sin budget den 15 april. Finansdepartementet hade räknat med ett mindre reformutrymme än Konjunkturinstitutet. Alltså kunde de rödgröna bråka om vilket som skulle gälla. Flera i budgetgruppen förvånades över hur tunn Borgs budget var.

– Pengar till kommunerna var en sådan fråga som vi trodde att regeringen skulle lägga i budgeten, vilket de inte gjorde, säger Österberg.
De rödgröna tvingades prioritera ännu hårdare i sina utgifter. Budgetgruppen hade nu bara sex dagar på sig innan svaret på infrastrukturplanen skulle levereras.

Nu träffades de nästan uteslutande på socialdemokraternas kansli, men någon större ordning på diskussionerna blev det inte. Om en person inledde med fyrtio minuters samtal om taket i a-kassan kunde denna avbrytas av någon som ville prata om stödet till ensamstående föräldrar. Buden böljade fram och tillbaka.

Enligt Fokus källor ville socialdemokraterna och miljöpartiet ett tag inte ha några skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare alls under hela mandatperioden. Miljöpartiet slogs för flygskatter, men fick lägga sig. Vänsterpartiet, helt inriktat på utgiftssidan, pläderade först för döva öron när de pratade om pengar till hyresrätter.

Ett skämt från de röriga dagarna blev bestående. Om och om igen envisades Ulla Andersson med att säga »sänkt skatt för föräldralösa«, fast hon menade sänkt skatt för föräldralediga. Vilket de andra förhandlarna hade väldigt kul åt.

Förlikning
Till fredagen den 23 april utlyste de rödgröna ett stort antal presskonferenser runt om i landet. Planen var att de skulle presentera sin infrastrukturpolitik – som en del av hela budgetuppgörelsen. Men upplägget sprack, de tre partierna tvingades ställa in alltihop; budgetgruppen hade inte kommit överens.

Onsdagen den 21 april hade de visserligen fått ihop ett svar på regeringens infrastrukturplan, men förutom kravet på folkomröstning om Förbifart Stockholm saknades konkretion. Eftersom de stora frågorna skatterna, a-kassan och pengar till kommuner och landsting – fortfarande var olösta kunde de inte säga något exakt om infrastrukturen.

De hade jobbat i fem månader, men var fortfarande inte eniga.

På torsdagen den 22 april träffades budgetgruppen. Flera av dem som Fokus har talat med säger att ingenting egentligen var färdigt när mötet avslutades. Kvar var, till exempel: förmögenhetsskatten, enligt Per Bolund, stöd till ensamstående kvinnor, enligt Alice Åström, a-kassan, inkomstskatter och kommunpengarna, enligt flera i gruppen.

– Man kan inte diskutera fråga för fråga, för då hamnar man utanför rinken. Man har ju ett tabellverk där man räknar och ändrar man något där så får det konsekvenser på nedersta raden, som Sven-Erik Österberg uttrycker det efteråt.

– Det gäller att få till det tryck som krävs för att man ska kunna avsluta förhandlingen, man måste få till det där trycket, säger Thomas Östros.

Allt låg alltså på bordet och partierna försökte spela ut varandra. En källa beskriver till exempel att miljöpartiet plötsligt kastade in frågan om obligatorisk a-kassa under de sista dagarnas förhandlingar, alltså samma förslag som Mikaela Valtersson hävdar aldrig betraktades som realistiskt att få igenom.

– Det fanns ju gånger när man kände att nu har jag ingen större lust att prata med de där andra överhuvudtaget något mer, för att man var så irriterad, säger Alice Åström.

– Alla som har jobbat med detta har en egenskap som är jobbig men nödvändig: de är fruktansvärt envisa, säger Mona Sahlin.

På fredag förmiddag den 23 april skrev Mikaela Valtersson på Facebook: »vet att en mur bara är en bro på högkant«. Hon visste också att den här dagen var de tvungna att bli klara – det skulle ta minst en vecka att skriva alla texter och låta riksdagens utredningstjänst räkna på effekten av siffrorna.

Men nu kom inte budgetgruppen längre. Partiledarna kallades in.

Sedan det rödgröna samarbetet började hade partiledarna träffats en gång i veckan, varje tisdag. Men tillsammans med de ekonomisk-politiska talespersonerna hade de sedan en tid också haft längre möten på kvällstid en gång i månaden. Vid ett sådant möte hade de diskuterat möjligheten att lämna varsin egen budget, bredvid den gemensamma. Så här långt in i förhandlingarna fanns dock inte den lösningen kvar.

I stället blev det ett avgörande möte med partiledarna, språkrören och representanter från budgetgruppen denna fredag. Med i rummet var också Mona Sahlins rådgivare Stefan Stern, medan Sven-Erik Österberg och Per Bolund ställdes utanför.

På det här mötet blev budgeten till slut klar. Tabellerna låstes. Den rödgröna ekonomiska politiken efter en valvinst spikades.

På lördagen den 24 april godkände vänster­partiets partistyrelse uppgörelsen. På måndagen den 26 april sa en extrainkallad grön riksdagsgrupp ja.

Men för budgetgruppen återstod en veckas lika hårt skrivarbete. Till datorerna, skriva, mejla utkast, ändra och bråka. Socialdemokraterna kallade in föräldralediga budgetchefen Emma Lennartsson för att hålla ordning på arbetet. Mikaela Valtersson skrev skämtsamt på Facebook: »Ser Fredrik Lann goes sosse«. Och när veckan till slut var över tog Ulla Andersson tåget hem till Gävle – i två olika sorters skor. Medan Mona Sahlin och Lars Ohly förstamajtalade putsade tjänstemännen på de sista texterna.

Vägen till det färdiga beslutet påminner om de borgerligas under förra mandatperioden. Först en uppgörelse om kärnkraften. Sedan harvande i arbetsgrupper innan en budgetgrupp och partiledare lade fast linjen kring skatter och socialförsäkringar. Enda skillnaden är att de rödgröna, till skillnad från alliansen, faktiskt kunde enas om en enda budgetmotion på våren före valet.

I efterhand kan två linjer skönjas i förhandlingarna.

Dels två-mot-en-regeln. När två partier har haft liknande åsikter har den tredje och avvikande fått ge sig – till exempel gäller det att införa en ny förmögenhetskatt.

Samtidigt betonar flera av de intervjuade att den regeln inte gällt slaviskt, det avvikande partiet har kunnat vinna om det lyckats bevisa att just den aktuella frågan är tillräckligt viktig för partiet.

Dels regeln om socialdemokraternas allsmäktighet. Partiet är fortfarande oerhört mycket större än de två andra och har kunnat spela ut de båda småpartierna mot varandra. Det är socialdemokraterna som portionerar ut framgångar som pengar till kommuner till vänsterpartiet och sänkta arbetsgivaravgifter till miljöpartiet. Allting med klassisk socialdemokratisk väljartaktisk måttlighet.

Resultatet liknar mest av allt en förlikning.

– Resonemanget vi har fört har varit: vi tre tillsammans ska övertyga en väljargrupp som är ungefär hälften av dem som får lägga sin röst. Då är det viktigt att den politik vi lägger inte får skrämma bort den väljargruppen, utan politiken måste locka minst 50 procent, säger Sven-Erik Österberg.

Fest
Måndagen den 3 maj 2010 presenterade företrädare för de tre rödgröna partierna för första gången i historien en gemensam budget. I riksdagens pressrum trängdes journalisterna, satte sig på golvet när stolarna tog slut.

Ulla Andersson, som bara sett budgeten i form av lösa utskrivna sidor, gjorde intervjuer på löpande band. Svettig och slutkörd fick hon svårt att genomföra en intervju på engelska.

– Jag som knappt kan engelska när jag är förberedd, hur hade reportern trott att jag skulle kunna prata engelska nu.

Samma kväll träffades hela budgetgruppen i de nu välbekanta rummen på socialdemokraternas riksdagskansli. Där dukades det upp italiensk buffé och vin. Thomas Östros fortsatte dra sina skämt. Äntligen var de överens.

Artikeln bygger på intervjuer med de sex förtroendevalda förhandlarna. Vidare har Lars Ohly och Mona Sahlin intervjuats, liksom ett tjugotal andra politiker och tjänstemän i de tre partierna. Delar av texten, särskilt partiet om turerna under 2008, bygger också på tidigare artiklar Fokus har publicerat.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

9 comments