Det är skillnad på egna och andras källor, och det som är juridiskt korrekt kan vara pressetiskt fel. Åsa Linderborgs jämförelser mellan läckande socialdemokrater och soldater som avslöjar övergrepp i Irak håller inte.
Aftonbladet bjöd för några veckor sedan på ett riktigt avslöjande. Svenskt Näringsliv hade bekostat en pr-kampanj i syfte att driva socialdemokraterna i en tillväxtvänlig riktning, eller »åt höger« om man så vill. Historien kom att kallas Primegate efter den anlitade byrån Prime. Scoopet uppfyllde, utifrån vad man som utomstående bedömare kan avgöra, alla publicistiska krav på att vara sant, relevant och dessutom intressant. Intressant eftersom det inom socialdemokraterna pågår en hård kamp som handlar om vem som ska efterträda Mona Sahlin och i vilken riktning partiet ska gå.
Aftonbladets avslöjande bidrog till att sprida lite ljus över denna annars väldigt skygga process. Ännu lite tydligare blev bilden när Dagens opinion och Makthavare.se några dagar senare kunde berätta att den person på Prime som läckt uppgifterna till Aftonbladet hade kopplingar till personer med direkt inflytande över processen för att välja ny partiledare. Stopp och belägg, hördes några ropa. Man får inte avslöja en källa!
I sin söndagskrönika drar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg paralleller till amerikanska soldater som avslöjar övergrepp i Irak. Makthavare.se är en blogg där en lång rad skribenter förekommer på ideell basis. Redaktionen leds av chefredaktören Stina Morian, medan jag är ansvarig utgivare och därmed den som står till svars för publiceringen.
Sverige har ett unikt starkt skydd för den som vill lämna uppgifter till media. Meddelarskyddet innebär att en tjänsteman på en myndighet inte har rätt att efterforska vem på myndigheten som lämnat ut vissa uppgifter till pressen. Det innebär också att journalister inte får avslöja vem som är meddelare bakom uppgifterna som ligger till grund för en artikel. Journalister som röjer sådana källor kan dömas i domstol. Skyddet av uppgiftslämnare har ansetts så viktigt att det är reglerat i en av våra grundlagar. Aftonbladet kunde alltså inte skriva om vem det var som läckte informationen. Däremot finns det inget juridiskt hinder för andra medier att publicera uppgifterna om de lyckas få tag på dem.
Det är bra och viktigt att hela tiden föra en diskussion om pressetiken. Att, som Åsa Linderbor gör, hänvisa till tryckfrihetslagstiftningen är däremot missvisande. Men det som är juridiskt korrekt kan fortfarande vara pressetiskt fel, så låt oss ta den diskussionen.
Alla är nog överens om att vårdbiträdet som avslöjar missförhållanden på sin arbetsplats ska skyddas från publicitet. På samma sätt vore det pressetiskt förkastligt att avslöja en amerikansk soldat som läckt uppgifter om övergrepp i Irak.
Utifrån de här två exemplen går det förstås att hävda en övergripande princip om att alla som vill vara anonyma ska få vara det. Den hållningen har uppenbarligen inte ens Åsa Linderborg eftersom hon för ett par år sedan initierade en kampanj för att avslöja vilka som låg bakom författarpseudonymen Kepler, som helt uppenbart inte ville skylta med sina namn.
Och hur ska man se på direktören för företag A som sprider komprometterande information om sin kollega i det konkurrerande företaget B? En uppgiftslämnare kan ha egna, mindre ädla syften än att avslöja oegentligheter. Det kan handla om att misskreditera en konkurrent, om att vilja påverka ett politiskt skeende i en viss riktning, eller helt krasst om pengar. Ett annat exempel; Ska Aftonbladet avstå från att försöka avslöja en politiker som läcker information om pågående asylärenden till nationaldemokraternas tidning Nationell idag av hänsyn till uppgiftslämnaren? Nej, det vore givetvis att smita från sitt publicistiska ansvar.
Att beskriva falangstriderna inom det parti som fick flest röster i höstens val är en viktig publicistisk uppgift. En källas bakgrund och eventuellt även dennes motiv kan också ha ett allmänintresse som motiverar publicering. Ambitionen att komplettera bilden av de socialdemokratiska interna striderna innebär att stå upp för publicistiska principer, inte att rasera dem. Det hedrar Aftonbladet att man skyddar sina källor, men andra redaktioner måste fatta egna självständiga publiceringsbeslut.
När människor samlar mod och går till medier med uppgifter om oegentligheter och övergrepp gör de en självuppoffrande insats för vår demokrati. De förtjänar att nämnas i en helt egen mening och inte buntas ihop med författarpseudonymer eller uppgiftslämnare med oklara egna syften.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 995 kronor!
2013-24
2013-23
2013-22
2013-21
2013-20
2013-19
2013-18
2013-17
2013-16
2013-15
[...] Martin Ahlqvist skriver om Primegate ur ett pressetiskt perspektiv. Läs artikeln här Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken. ← Seminarium om [...]
Källan kan ha olika skäl att läcka information, det har du alldeles rätt i och det ska vägas in i bedömningen.
Men, även Opinions och Makthavares skäl att publicera källan kan ha andra motiv än de pressetiska du nämner ovan. Om publicerandet är en del av krishanteringen inom Prime – vilket är ganska uppenbart med tanke på tidigare artiklar som publicerades redan innan Ab hunnit ut med sitt – ja, då pratar vi alltså inte pressetik utan krishantering, skadebegränsning, tjänster och gentjänster.
Till detta kommer den uppenbara risken att man nu pekat ut fel källa. Vad skulle hända om det visade sig detta var fallet? Att ”läckan” öht inte är medlem i Socialdemokraterna, eller ens varit anställd hos Prime?
Känner ”läckan” sig nu tvingad att framträda eftersom fel person utpekas?
Vilken är Opinions och Maktahavares roll i det scenariot? Är det pressetiskt att ”tvinga fram” en källa på sättet?
Här finns ett antal scenarion man inte tagit ställning till. Det går lätt att slå bort som ”icke trovärdigt”, men det vore att gå den enkla vägen.
Fast det väsentliga kommenterar ni ju inte. Att Makthavare agerat på uppdrag av, eller i samarbete med Prime hela tiden. Det har hela tiden varit Primes krisstrategi att flytta fokus från det etikbrott som Niklas Nordström, Erik Laakso m fl gjort sig skyldiga till och istället fokusera på just det ni skriver om ”falangstrider.”
Lena Mellin skrev om det i en ledarkrönika efter publiceringen:
“Vid halvtretiden natten till i går publicerar en skribent [Andreas Henriksson] på makthavare.se samma uppgifter och lyckas sedan i en av de mer förvridna argumentationer man läst någonsin koppla Aftonbladets kommande artiklar till nappatagen i S-kulisserna.
Artikeln kommenteras sedan av den oberoende S-bloggaren Erik Laakso [även han en an Prime-sossarna, min anm] som konstaterar att Aftonbladet i sak inte har något nytt att komma med. Observera att detta handlar om artiklar Laakso inte läst. Observera också att han var en av dem som skulle ingå i Primes Operation högervridning, betald av Svenskt näringsliv.”
Vad är det då som får Andreas Henriksson att halv tre på natten skriva ändlösa tirader om strider mellan höger och vänsterfalanger inom Socialdemokraterna? Och var får han sin information ifrån om det inte är direkt från någon av Prime-sossarna?
Min uppfattning är att Andreas Henrikssons artiklar är en del av Prime-sossarnas krishantering. Och det skulle inte förvåna mig om det någonstans på slussplan finns en slarvigt uppunktad Powerpoint där “* Flytta fokus från avslöjandet till interna stridigheter i Socialdemokraterna” är en rödmarkerad punkt.
Detta bekräftas senare av Janne Sundling på Resume:
”Att Eva Cooper, den som varit projektledare för välfärdsprojektet på Timbro sitter i redaktionen för makthavare.se kan i det sammanhanget ses som en pikant detalj. Det var genom läckor på makthavare.se som Prime försökte ta udden av Aftonbladets avslöjande redan innan det hade publicerats.”
[...] även Fokus-Martins text på samma tema. [...]
[...] även Fokus-Martins text på samma tema. [...]
Det är ”pressetiskt förkastligt att avslöja en amerikansk soldat som läckt uppgifter om övergrepp i Irak”, men inte ”pressetiskt förkastligt” att avslöja den som visat hur svensk demokrati satts på undantag då rika intressen mutat medlemmar i politiska partier att i hemlighet utföra lobbyarbete för ekonomisk vinning?
Mycket skitsnack ska man höra!
Ska man förstå det som att den som läcker t.ex till wikileaks gör en självuppoffrande akt och har naturligtvis inga andra tveksamma skäl till det medan den som läcker om Prime har oklara syften med detta. Det är svårt att inte se Martins krönika som ett stöd för Makthavares del i Primes krishantering. Vad det betyder för Fokus s.k. oberoende blir också tveksamt så jag hoppar nog över köp av tidningen eller börjar kolla extra noga vem som har skrivit och vilken bakgrund denne har. Vad beträffar Makthavares oberoende så är väl detta skjutet i sank rejält, men man riktar sig framförallt till de med politik- och journalistanknytning så då är det väl knappast någon som bryr sig?
[...] som uppstått kring Primegate utvecklas vidare med ett resonemang kring källskydd och meddelarfrihet, samt kritik mot jämförelsen mellan läckande socialdemokrater och soldater som avslöjar [...]