Svårstyrd skuta. Göran Hägglund tvingas manövrera mellan de olika fraktionerna. 1. Kristna högern, 2. Konservativa ungdomsförbundet, 3. Marknadsliberala-moderaterna-i-exil, 4. Den-gamla-kärnan-i-mitten, samt 5. Biståndsvänstern.

haggland

Många nyanser av kristdemokraterna

Hur många åsikter kan rymmas inom tre procent? Kristdemokraterna celldelar sig som en vänstersekt från 70-talet.

Det finns i kristdemokratiska ungdomsförbundets krisrapport från i höstas en underhållande passage där man först konstaterar ett problem – inte ens ledande företrädare kan förklara varför partiet behövs – och sedan sätter upp ett mål: i framtiden ska »alla engagerade kristdemokrater« kunna göra det.

För det är tydligen ingen självklarhet. Nej, tvärtom känner sig rapportskribenterna nödgade att ytterligare sänka ribban. »Svaret«, skriver de, »ska helst vara någorlunda enhetligt.«

Är inte det ett bra mått på sönderfallet?

Ett regeringsparti där man ber att åtminstone de mest engagerade medlemmarna på något sätt ändå kunde försöka komma överens om varför partiet behöver existera.

Funnes det ett splittrat-per-capita-mått i svensk politik skulle kristdemokratin av i dag utklassa alla konkurrenter. Halveringstiden på de interna grupperingarna är imponerande.

Redan Alf Svensson hade att hantera ett gäng som ville betona arvet från pingströrelsen och å anda sidan en majoritet – ur vilken Göran Hägglund rekryterades – som långsamt ville göra partiet mer sekulariserat.

Men i början av Hägglunds partiledartid växte det samtidigt i ungdomsförbundet fram en gruppering som ville vara höger utan att vara kristen och därmed var en tredje flygel bildad.

Och ringer man runt till kristdemokrater nuförtiden, efter två usla valresultat och ett bittert organisatoriskt bråk, låter det som om de vill dela in sitt parti i fem delar:

1. Kristna högern, 2. Konservativa ungdomsförbundet, 3. Marknadsliberala-moderaterna-i-exil, 4. Den-gamla-kärnan-i-mitten, samt 5. Biståndsvänstern.

Ni hör ju hur det låter, i ett parti som hjälpligt orkar sig över tre procent i mätningarna. Hur många medlemmar blir det i varje falang?

Inför helgens möte i Norrköping, där tusen kristdemokrater ska lyssna på sin partiledare, levererar [[Göran Hägglund]] ett standardsvar på den frågan.

– Sossarna är ju kända för sina grupperingar men det finns nog i alla partier. Skillnaden i kristdemokraterna är att när vi väl resonerar om politikens innehåll så blir det där med grupperingar ointressant.

Splittringen skulle alltså inte handla om politik? Till viss del stämmer det väl, för höstens kritik har handlat mer om organisation än politik. Att Hägglund lämnat partiet vind för våg, att riksdagskansliet dränerats på kompetens, att partisekreteraren Lennart Sjögren inte räckt till.

– Jag har frågat Gud hur jag ska få folk att sluta bråka, som Sjögren sa i Göteborgs-Posten sedan han avgått.

Men skrapar man lite på ytan så avtäcker sig just politiska skillnader. Bakom de offentliga bråken stod den mer konfessionella gruppen eller den kristna högern.

Flera av dem – Tuve Skånberg, Roland Utbult och Annelies Enochsson – kryssade in sig i riksdagen i valet, och Enochsson gick runt på minglen efteråt och poängterade att hon valts »på en tydlig kristen grund«. Till detta ska läggas att det var just Bengt Germundsson i Markaryd, partiets mest framgångsrika kommunalråd, som tog striden med Lennart Sjögren. Germundsson har profilerat sig som kritiker mot könsneutrala äktenskap och regeringens beslut att utländska kvinnor ska få göra abort i Sverige utan särskilt tillstånd från Socialstyrelsen.

Det blev ett himla liv, för medierna tycker nämligen att den där dimensionen i kristdemokratin – Gud – är den absolut mest intressanta. De där gamla »kristna« profilfrågorna och den lika gamla kritiken mot partiledningens »socialliberalism«.

Göran Hägglund säger också själv att partiets vänster, de som kramar miljöfrågor och generös flykting- och biståndspolitik , har tappat i röststyrka:

– Ja, det får man utan omsvep säga att under åren i opposition så var kristdemokraternas röst betydligt tydligare när det gäller till exempel biståndsfrågor.

Men det är varken den kristna högern eller biståndsvänstern som är den mest intressanta grupperingen. Är man intresserad av kristdemokraternas framtida vägval ska man snarare titta på de konservativa och marknadsliberala, som strukturellt stärker sitt inflytande i partiet.

Från början var gruppens operationsbas ungdomsförbundet. Efter en ordförandestrid mellan biståndsvänstern (Erik Slottner) och den kristna högern (Andreas Olofsson) 2005, där ingen av kandidaterna valdes, vann en nykonservativ grupp personifierad av Charlie Weimers den reella makten.

Ella Bohlin, som blev ordförande, hade inte stöd i sin egen förbundsstyrelse, vilket visade sig 2007 när förbundet klubbade igenom sänkt socialbidrag, språkkrav för invandrare, kemisk kastrering av våldtäktsmän och nej till budgetbistånd. Bohlin tvingades reservera sig då riksmötet röstade ner kravet på ett självständigt Kurdistan.

När Weimers tog över ordförandeklubban 2008 hade gruppen runt honom redan styrt förbundet i ett par år, och när han nu lämnar sitt uppdrag är förbundet en enig och viktig faktor i partiet. Förra året fick de till exempel igenom kravet på frivillig sambeskattning för gifta par.

– Den som skolas eller formas i ett ungdomsförbund tar med sig mycket av de idealen in i moderpartiet och KDU har förändrats ganska mycket i val av profilfrågor och sätt att uttrycka sig, som Göran Hägglund kommenterar utvecklingen.

Den konservativa gruppen är inte, som socialdemokratiska ledarsidor vill hävda, särskilt kristen. Tvärtom vill ungdomsförbundet i sin valanalys minska partiets kopplingar till kyrkan och precis som partiledningen göra upp med HBT-arvet: »Företrädare som uttrycker sig negativt om homosexuella eller HBT-personers livsstil måste bli tillsagda.«

Men där slutar likheterna med den mjuka mittfåra som Göran Hägglund hittills har representerat. I ungdomsförbundet nämns ofta moderaterna på 1970-80-talet som politisk förebild. Starkt försvar, låga skatter, frihet för familjen, rejäl rättspolitik, bestående värden. En konservativ begränsning av statens inflytande.

Där Göran Hägglund ifrågasätter vårdnadsbidragets effektivitet levererar ungdomsförbundet ett förslag till barnavdrag som ska ge 150 000 kronor om året till föräldrar som vill vara hemma med barnen. Man ska uppnå »helt slopad politisk styrning av föräldraförsäkringen«.

Det som har hänt de senaste två åren är att ungdomsförbundet inte längre är ensamt. Ett liknande program har samlat nykonservativa och mer marknadsliberala debattörer i den fria kristdemokratiska gruppen FFFF, som betonar vad den heter: frihet, familj, företagande och flit. Många i FFFF och ungdomsförbundet delar erfarenheten av att ha lämnat moderaterna eller dess ungdomsförbund i besvikelse över liberalismens utbredning runt sekelskiftet.

Den viktiga saken är att den här rörelsen vinner insteg i partiet. Runt gruppledaren och tidigare statsrådet [[Mats Odell]] samlas både tjänstemän och förtroendevalda som tror att han skulle kunna driva partiet i en riktning mot höger. I Expressen i veckan berättade representanter för partidistrikten i Uppsala och Östergötland att de vill att Hägglund lämnar över till Odell på rikstinget i sommar.

Den här grupperingen sätter också stort hopp till ett antal unga riksdagsledamöter, som nya talespersonen i rättsfrågor [[Caroline Szyber]]. Hon betonar visserligen ett högt bistånd, men talar i rättsfrågor om högre straff och mer brottsofferperspektiv.

Här finns alla dem som anser att Hägglund omger sig med »folk med vänsterinstinkter« – de menar samordnaren [[Jacob Forssmed]] och stabschefen [[Henrik Ehrenberg]] – och dem som ger äran för utspelen om »verklighetens folk« till talskrivaren [[Fredrik Haage]].

Här någonstans finns också profiler som Magnus Jacobsson från Uddevalla, som anser att partiet måste förflytta sig för att ta röster från sverigedemokraterna. Och här finns delar av den senaste tidens högljudda debatt om integration och assimilering där [[Charlie Weimers]] i veckan skrev ett inlägg som applåderades på twitter av [[Erik Almqvist]], en av sverigedemokraternas mer välverserade riksdagsledamöter.

Kort sagt: en traditionell högerborgerlig grupp som spretar åt alla håll och kanter, men har medvind.

Haken för Göran Hägglund är att hans kritikers tålamod tryter. De är trötta på att hans retoriska steg åt höger aldrig fylls med innehåll. Själv vill Hägglund betona socialpolitiken som en enande faktor i partiet. Faktum är att alla falanger – om de nu är tre eller fem – är rörande överens om att debatten om sjukförsäkringen har varit förödande. Alla gillar faktiskt när Hägglund säger:

– Vi ska vara regeringens sociala röst, alliansens sociala röst.

Frågan är hur lätt det är att ta sig fram i de frågorna. Anders Borgs moderater har visar sig vara trögrörliga i sjukförsäkringen och bland flera kristdemokrater växer oron att debatten om Fas 3 i arbetsmarknadsåtgärderna ska drabba partiet ytterligare.

Och när det gäller andra åtgärder mot krisen är alla fullständigt oeniga i sitt famlande efter svar. Ungdomsförbundet visar till exempel upp en fascinerande övertro på i tur och ordning en-egen-Per-Schlingmann, en ny grafisk profil och bättre valaffischer som lösningen. Partiets egen valanalytiker konstaterar för sin del läget:

»Inom partiet finns olika grupperingar vilkas energi inte har tagits tillvara i en gemensam, sammanhållen partikultur.«

Kvar hänger sig en fråga. Hur många bitar kan kristdemokraterna dela sig i innan det bara finns smulor kvar?

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

10 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*