Vem bryr sig?

Efter den senaste veckans avslöjanden om att underrättelsetjänsten NSA ska ha avlyssnat miljoner européers telefonsamtal, däribland 35 högt uppsatta ledare, har reaktionerna inte låtit vänta på sig. Tysklands förbundskansler Angela Merkel ringde upp den amerikanska presidenten och krävde en förklaring, den spanska regeringen protesterade mot uppgifterna att NSA ska ha massövervakat telefontrafiken i Spanien, och Norges nytillträdda statsminister Erna Solberg gav den norska ambassadören i Washington i uppdrag att ta upp »vår berättigade oro« med amerikanska myndigheter.

Det är inte bara höga statsledare som är arga. I lördags demonstrerade tusentals amerikaner i Washington och krävde en ny lag som begränsar NSA:s övervakning. Samtidigt överlämnades en insamling med 575 000 namn där man uppmanade politikerna att avslöja den fulla vidden av NSA:s spionprogram.

Men hos den svenska regeringen är tonen betydligt mer lågmäld. Statsminister Fredrik Reinfeldt vet inte om han varit avlyssnad och har heller ingen lust att spekulera i saken. Inte heller Carl Bildt är upprörd.

– Jag har lärt mig leva med ett säkerhetsmedvetande som gör att jag inte säger saker på telefon som kan skada Sverige. Det tror jag varje hög befattningshavare som varit i närheten av svensk säkerhetspolitik växt upp med, kommenterade utrikesministern avslöjandena häromveckan.

Visserligen har oppositionen kritiserat den svenska regeringens tystnad. Men debatten om integriteten i samband med avlyssningsskandalen har lyst med sin frånvaro.

Annat var det under sommaren för fem år sedan då striden om FRA-lagen rasade. Då väckte frågan om hemlig avlyssning häftiga reaktioner. Grundfrågan gällde om Försvarets radioanstalt, FRA, skulle få rätt att bedriva signalspaning, det vill säga ta del av den telefon- och internetkommunikation i kabel som passerar Sveriges gränser. Kritikerna menade att lagen öppnade för massövervakning av oskyldiga och kränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter. Eftersom FRA får tillgång till all trafik behandlas alla i utgångsläget som misstänkta, argumenterade de.

Några veckor innan riksdagsomröstningen skulle äga rum var det i princip tyst om förslaget. Men så började frågan uppmärksammas av ett antal bloggare. De länkade systematiskt till varandra för att synas på bloggportalen Knuffs förstasida och för att hamna högt upp i bloggmätningar. »178 riksdagsledamöter från alliansen pressas att rösta ja. Endast 4 av dessa behöver gå emot partilinjen för att förslaget ska falla. Vilka står upp för ett fritt och öppet samhälle?« löd exempelvis budskapet från nätverket Stoppa FRA-lagen. Den 27 maj skrevs 28 blogginlägg om lagen, den 16 juni – två dagar före omröstningen i riksdagen –  var antalet inlägg plötsligt 525. Begreppet »bloggbävning« myntades och tidningarna skrev om en bloggosfär i uppror.

Onsdagen den 18 juni 2008 samlades tusentals demonstranter på Sergels torg och utanför riksdagen för att visa sitt missnöje mot signalspaningslagen.

Inne i riksdagens kammare var stämningen minst sagt spänd. Det var den sista voteringen före sommaruppehållet och samma kväll spelade Sverige mot Ryssland i fotbolls-EM. Oppositionspartierna hade före voteringen meddelat att man skulle rösta ner förslaget. Men efter det plötsliga trycket från opinionen övervägde nu även flera borgerliga riksdagsledamöter att rösta nej till den nya lagen.

Sveriges herrlandslag förlorade matchen. Det gjorde även FRA-motståndarna. Röstsiffrorna blev 143 för, 138 mot. En borgerlig riksdagsledamot – folkpartisten Camilla Lindberg – röstade nej. Hon beskrev efteråt partipiskan så hård att den fått väldigt många andra ledamöter att gå emot sin egen övertygelse.

Trots nederlaget för FRA-motståndarna beskrevs bloggosfären som en ny maktfaktor. För första gången visade bloggarna att de kunde driva opinion och påverka både politiker och traditionell media. Dessutom lyckades man skapa opinion över de klassiska skiljelinjerna höger och vänster. Oavsett partifärg, så enades man och stämde in i samma kritik.

2008. Centerpartiets Annie Lööf och Fredrick Federley under riksdagsdebatten om FRA-lagen i juni 2008. Båda ledamöterna var kritiska.

I dag gäller frågan om avlyssning inte bara Sverige. Sedan i somras har avslöjanden om den amerikanska underrättelsetjänstens storskaliga övervakning duggat tätt. Det har både handlat om att avlyssna regeringschefers telefoner men också om massavlyssningen av flera miljoner vanliga människor. Så varför har inte integritetsdebatten vaknat till liv igen?

För det första skiljer sig NSA-skandalen på flera punkter från striden om FRA-lagen. Dels fanns det 2008 en spännande dramaturgi. Den huvudsakliga debatten utspelade sig inför ett lagförslag som kunde fällas om fyra borgerliga riksdagsledamöter bytte fot. Dels så var det en fråga som berörde svenska folket.

Nu handlar det i första hand om avslöjanden som följs av nya avslöjanden – det finns helt enkelt inget så konkret som ett lagförslag att hänga upp debatten på. Därtill är kopplingen till Sverige betydligt mer diffus. Men det betyder inte att Sverige är förskonat från avlyssningsskandalen. Exempelvis uppger flera av de journalister som tagit del av de läckta dokumenten att det finns en svensk koppling till NSA:s avlyssningsverksamhet.

Alltså måste det finnas andra orsaker till varför den svenska debatten har varit så pass ljummen. En del av förklaringen ligger i att bloggsfären i princip har försvunnit från rampljuset. De var ju just de politiska bloggarna som hårdast drev motståndet mot integritetskränkande avlyssning för fem år sedan.

– Luften har gått ur den politiska bloggosfären. Det kräver mycket energi att hålla en politisk blogg i gång och i dag finns det inga många kvar, säger piratpartiets ledare Anna Troberg.

2009 fick Twitter sitt stora genombrott i Sverige och debatten flyttade till en ny plattform. Men där finns ingen plats för långa reflekterande inlägg. Resonemangen har försvunnit, till fördel för snabbheten. Något som gör att debatten blir snuttifierad, menar Anna Troberg.

– Det blir inget djup, ingen ordentlig diskussion. Det där kunskapsutbytet som skedde när folk bloggade har tyvärr fått sig en törn, säger hon.

Inte heller piratpartiet har lyckats lyfta frågan igen. Partiet gick till hårt angrepp mot både FRA-lagen och Ipred-lagen, vars syfte bland annat var att stävja illegal fildelning. På deras hemsida och i bloggar uppmanades personer som var för fri fildelning att gå med i partiet som fick allt fler medlemmar. När Stockholms tingsätt i april 2009 dömde Pirate Bay-grundarna till att betala mångmiljonbelopp i skadestånd för medhjälp till brott mot upphovsrätten, ökade stödet för piratpartiet ytterligare. Plötsligt hade de 50 000 medlemmar och var därmed Sveriges tredje största parti sett till medlemsbasen. Några månader senare vann de också en plats i Europaparlamentet med 7,1 procent av väljarnas röster.

Men framgångssagan tog slut. Fildelarna skrämdes inte bort från nätet efter att de nya lagarna röstats igenom och ett par år senare hade partiet tappat hälften av sina medlemmar.

– Vi försöker lyfta fram integritetsfrågorna så mycket som möjligt. Men det finns någon slags uppgivenhet kring frågan i dag, säger Anna Troberg.

Uppgivenheten hänger ihop med att vi har vant oss vid övervakningen. För sedan FRA-debatten rasade i Sverige har vi kommit att ändra vår syn på frågan om integritet. I dag är vi medvetna om att vi inte är så integritetsskyddade som vi skulle vilja vara eller som vi en gång trodde att vi var.

– Det handlar om att vi numer förväntar oss detta, det gjorde vi inte tidigare. Vi har en större förståelse för hur enkelt det är att »avlyssna« oss, säger Stina Morian, liberal skribent som under FRA-striden var en av de mest tongivande kritikerna.

Kanske det i själva verket är så att striden om FRA-lagen är förklaringen till bristen på debatt. FRA-debatten var den första breda integritetsdebatten i Sverige efter teknikens stora genombrott och därmed vaknade svenska folket upp. I dag upprörs vi inte lika mycket över att en svensk myndighet ägnar sig åt avlyssning, precis som vi har accepterat att företagens skräddarsydda annonsering styrs av vilka hemsidor vi besöker.

Under 2008 hölls också flera stora demonstrationer mot FRA-lagen, här på Sergels torg i Stockholm i september. 

Också politiker har omvärderat sina åsikter. I höstas meddelade socialdemokraterna, de som tryckte på nej-knappen i riksdagens omröstningen om FRA-lagen, att de vill behålla signalspaningslagen.

Det finns också uppgifter om att personer som engagerade sig i FRA-debatten för fem år sedan numera arbetar på Försvarets radioanstalt, något som ytterligare kan symbolisera uppgivenheten i integritetsfrågan.  Fokus ringer upp en av dem för att bekräfta saken.

– Har du varit medlem i piratpartiet?

– Det är möjligt att jag har varit medlem. Det är också möjligt att jag fortfarande är medlem.

– Kan jag tolka det som ett ja?

– Hade du ringt på en annan telefon hade jag svarat på frågan. Nu ringer du till mitt arbete...

En annan som aktivt kritiserade FRA-lagen var folkpartisten Mark Klamberg. Enligt honom är frågan om integriteten och övervakningen överspelad. Det finns helt enkelt inte längre något hopp om att lyckas åstadkomma några stora förändringar.

– Striden var 2008. Den förlorade vi och nu är det över.

Läs mer: 

De sovande sardinerna

Köp utan ångerrätt