”Måste man vara vänster för att bli socialsekreterare?”
Akademin saboterar nödvändiga reformer av socionomprogrammet av ideologiska skäl.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Måste man vara vänster för att arbeta med sociala frågor? Den frågeställningen aktualiserades för min egen del när jag i mars förra året överlämnade utredningen En socionomutbildning i tiden (SOU 2025:27) till regeringen. Ett flertal professorer i socialt arbete vid olika lärosäten i landet brydde sig uppenbarligen inte om vad jag skrev i utredningen, utan agerade utifrån vad de trodde sig veta om mig och vad jag står för. Invektiv som ”vettvilling” och ”Tidöfascist” är begrepp som dessa höga akademiker använt för att etikettera mig.
Jag ska här redogöra för motivet till att jag tog på mig uppdraget som särskild utredare liksom varför jag anser att socionomutbildningen i Sverige idag inte håller måttet och måste förändras. Men eftersom mina kritiker inte drar sig för att gå till personangrepp med påhopp, felaktiga påståenden om mig och misstänkliggöranden av mina avsikter, tänkte jag börja med att berätta vem jag är.
Jag var sju år då jag första gången satt i en polisbil och kom i kontakt med socialvården. Detta sedan min familj anmälts för våld mellan mina föräldrar. Min skolgång gick åt skogen och avgångsbetyget i årskurs nio var 1,8 på den femgradiga skala som gällde då. Jag började snusa som nioåring, röka när jag var tio, mina föräldrar skildes efter ett våldsamt äktenskap när jag var elva år. Då började jag med alkohol och som tolvåring missbrukade jag även hasch. Min bror missbrukade heroin och dog när han var 17 år. Min uppväxt präglades av våld, missbruk och kriminalitet och jag blev själv omhändertagen när jag var 18. Två år senare, vid 20, bröt jag mig loss från familjen och kompisarna, började plugga, läste in grundskolan och gymnasiet och tog därefter en socionomexamen. Åren 1982 till 2001 jobbade jag med att hjälpa utsatta barn och unga, de sista tio åren som socialsekreterare, övervakare samt i familjehem. Därefter bestämde jag mig för att skapa mig en plattform att debattera genom att doktorera vilket skedde 2007.
Under åren som lärare på universitetet har jag brukat genomföra ett slags semiexperiment och fråga mina socionomstudenter i juridikkurserna – när vi diskuterat straffrätt kontra socialrätt – om de kunde ange skillnaden mellan brottsbalkens straff och socialtjänstens vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Skälet till att lyfta ämnet är att gränsen mellan straff och vård kan förefalla diffus (Tärnfalk, 2012) om man inte har klart för sig hur straffet definieras, vilket gör det lättare att skilja ut från LVU-vård, särskilt då båda innehåller inlåsning som instrument. Enligt straffrättslig doktrin är straffets kärna ett obehag eller ett lidande som tillfogas den dömde av staten på grund av ett normbrott.
Utifrån den definitionen skiljer sig LVU-vården från straffet – även om den unge blir inlåst – eftersom vården saknar obehagsaspekten i självständig mening. Det primära i LVU är uteslutande den unges behov av vård och det saknas således en avsikt från samhällets sida att orsaka obehag eller lidande. Men studenterna har alltid svårt att särskilja tvångsvård från straff och fastnar ofta i att straff är inlåsning därför att någon har begått ett brott. När jag påtalar att även LVU har inlåsning på grund av brottslighet, kom de (med enstaka undantag) inte längre. Detsamma gäller diskussionen om samhällsskydd kontra sociala insatser och tvång.
Rättssäkerheten sätts ur spel
Resultaten återkom år efter år såväl på grundnivå i juridikundervisningen som på masterskursen Socialt utredningsarbete med normbrytande ungdom som jag har haft på universiteten i Stockholm och Uppsala. Liknande svar har jag även fått i samtal med erfarna socialsekreterare: de kan i allmänhet inte redogöra för skillnaden mellan straff, vård och samhällsskydd. (Samhällsskyddsaspekten innebär att låsa in någon för att skydda samhället från den personen.)
Skillnaden mellan dessa tre aspekter är avgörande för att kunna förstå debatten om fängelsestraff för barn, men också när det gäller det sociala arbetets kärna med normbrytande barn och unga som begår brott. Sociala myndigheter förstår ofta inte heller att de tillämpar samhällsskydd när de omhändertar barn och unga, utan tror att de gör det utifrån barnets behov. I en mindre studie (Tärnfalk, Alm och Kaldal 2021) har vi visat att sociala myndigheter, i tron att de argumenterar för barnets bästa och behov, i själva verket argumenterar för samhällsskyddet.
En vidare tolkning är att socialtjänsten inte bryr sig om – eller förstår – lagen och anser att den unge måste låsas in för att tillgodose samhällsskyddet. Det framgår också att socialtjänsten avstår från att ingripa på grund av att man saknar tillräckligt proportionerliga åtgärder som motsvarar den unges brott. Därför överlåts åt domstolen att döma till sluten ungdomsvård. Vidare framgår att socialtjänsten kan ingripa kraftfullt om den unge har begått ett allvarligt brott, men då kommer vårdbehov och barnets bästa i skymundan.
Oavsett vad man själv tycker i frågan huruvida barn och unga ska straffas och hur hårt, är det en orimlig ordning att socialtjänsten dels agerar på straffrättsliga grunder i stället för socialrättsliga grunder, dels att det är så stora skillnader mellan hur socialtjänsterna runtom i landet agerar när unga begår brott. Det sätter rättssäkerheten ur spel och är sannolikt också ett vägande skäl till att unga som hanteras av socialtjänsten tappat förtroende för myndigheten och i många fall inte vill ha med den att göra.
En av grunderna till förslagen i min utredning är att socialtjänsten bättre ska förstå skillnaden mellan straffrättens och socialrättens ingripanden, så de kan argumentera på ett tydligare sätt för att barn och unga ska få adekvat vård och behandling och samtidigt själva vara uppmärksamma på skillnaden mellan samhällsskydd och barnets behov. En tydligare argumentation från socialtjänsten i dessa avseenden skulle också påvisa bristerna i systemet: när det gäller de grova unga brottslingarna saknar samhället adekvata åtgärder som kan förväntas leda till önskvärt resultat.
I socialtjänstens arbete med unga kriminella sker uppenbarligen ingripanden med stöd av samhällsskyddsaspekter, det vill säga att skydda samhället/andra barn från unga grovt kriminella. Att i det perspektivet låta lagen kvarstå med sina grundläggande formuleringar att låta barnets behov och bästa utgöra grunden för ingripande kräver i så fall att socialsekreterarna i fortsättningen inte använder samhällsskyddet som grund för tvångsplacering. Om det inte är möjligt att låta den unges bästa utgöra grunden, tycks det mer rimligt att ändra lagen och tillmötesgå behovet att kunna låsa in barn och unga utifrån samhällsskyddsaspekter. Båda lösningarna kräver alltså (olika) åtgärder för att fungera.
Den bristande kunskapen är dubbel
Socionomutbildningen har aldrig varit inriktad på eller bestått av kurser som handlar om socialt arbete med barn och unga i kriminalitet. I några av de tyngsta och mest använda grundböckerna på socionomprogrammet saknas i princip unga lagöverträdare helt. I juridikdelen av utbildningen har det på vissa håll ingått litteratur som Samhället och de unga lagöverträdarna, vilket är en ganska komplex bok som är svår för många att ta till sig.
De teorier som används för att förklara sociala problem handlar i regel om fattigdom och socioekonomiska faktorer, alltså om strukturella nivåer som det är mycket svårt för socialtjänsten att påverka i sitt praktiska arbete med klienterna. När det gäller juridiken, och särskilt straffrätten, är det ämnen som inte integreras på ett relevant sätt i utbildningen. Oftast är det jurister, som inte kan särskilt mycket om socialt arbete, som undervisar i juridik på socionomprogrammen. Eller så är det socionomer – som kan mycket om sociallagstiftningen, men i princip inget om straffrätten – som sköter juridikundervisningen. Det får till följd att socionomerna aldrig förstår hur det straffrättsliga systemet fungerar och i förlängningen inte kan tillvarata barnens och de ungas intressen när de begår brott, anmäls och åtalas.
Forskningen visar samstämmigt att brist på kunskap hos dem som arbetar med sociala insatser medför stor risk för dåliga resultat. Den visar också att det finns metoder som fungerar – metoder som inte leder till önskvärt resultat men heller inte är skadliga, samt att det finns metoder som är kontraproduktiva och alltså riskerar att skada den som utsätts för dem. Risken finns således att bristfälligt utbildade socionomer med befogenhet att intervenera i enskildas och familjers liv – i sista hand att omhänderta barn och unga och låsa in dem på institution – orsakar mer skada än nytta om de inte förstår vad de gör. Det är förstås oförsvarligt både rent mänskligt, men även ekonomiskt.
Efter överlämningen av vår SOU förra året har det blivit uppenbart att professionen gör massivt motstånd mot att öka kunskapen om hur socialt arbete kan bli bättre och mer effektivt. För mig är det obegripligt, inte minst mot bakgrund av den viktiga funktion som socialtjänsten har i dagens samhälle med ett växande utanförskap och omfattande grov kriminalitet. Det har dessutom visat sig vara förenat med risk att bli smutskastad att ge sig in i debatten och kritisera inte bara socionomutbildningen utan även socialtjänstens nuvarande arbetssätt.
Detta trots att rekryteringen av barn till de kriminella gängen inte visar några tecken på att avstanna och att arbetet hittills bara kan beskrivas som ett stort misslyckande. En illustration av detta motstånd är att jag har blivit avbokad från att föreläsa för socialtjänsten av chefer som ”inte vill skicka fel signaler till de anställda” och till och med blivit stoppad av säkerhetschefen i en kommun.
Som framgick av inledningen har det sociala arbetet och frågan om socialtjänstens funktion omgett mig hela livet. Först under en stökig uppväxt, därefter i min yrkesroll, sedan som forskare och nu alltså även som regeringens utredare. Kort och gott brinner jag för dessa frågor och det är därför med stor glädje jag noterat att regeringen beslutat genomföra de förslag som min utredning lämnade. Om detta sedan leder till relevanta och adekvata förändringar är alltjämt en öppen fråga, såväl akademin som facket SSR och Socialstyrelsen har gått emot förslagen.
Ur mitt perspektiv är det ändå viktigt att frågan kommit upp på dagordningen, inte minst för att socionomer ska bli bättre rustade för sitt oerhört svåra arbete. Samtidigt är det bekymmersamt om man måste vara vänster för att bli tagen på allvar av akademin och slippa bli angripen som fascist eller med andra epitet. Men om det är så att bara folk med en viss ideologisk hemvist är välkomna som forskare eller studenter inom socionomi vore det väl bra en bra med en upplysning om den saken på hemsidor och i informationsmaterial? Det vore också lämpligt att regeringen funderar över om det är önskvärt att ett tämligen stort program på universitet och högskolor är vikt endast för studenter, lärare och forskare med ”rätt” ideologisk grundsyn.
Michael Tärnfalk är socionom och universitetslektor. Han var även regeringens särskilda utredare av socionomutbildningen.
***
Läs även: Är det omöjligt att skydda utsatta barn?
