Bokslut för Tidöpartierna 

Med två månader kvar till valet har det blivit dags att göra bokslut över Tidöregeringen. Vad lovade den vid tillträdet 2022? Vad har åstadkommits och vad förblir ogjort? Fokus har tagit experter till hjälp för att gå igenom fem stora områden i Tidöavtalet; kriminaliteten, skolan, vården, migrationen och energin för att se hur pass väl regeringen Kristersson har levt upp till löftena.

Tidöpartierna lovade att bryta med en kriminalpolitik där gärningsmannen, inte offret, står i centrum för statens omsorg. Polisen skulle få fler verktyg, straffen bli längre, mängdrabatten minska och återfallsförbrytare hållas borta från gatorna. Unga gärningsmän skulle inte längre kunna användas som straffria utförare, och utländska medborgare som begår brott skulle i betydligt högre grad utvisas. Så vad har hänt?

Hösten 2023 sjösattes ett stort paket med utökade hemliga tvångsmedel, vilket byggdes ut ett år senare. Telefonavlyssning, hemlig rumsavlyssning och husrannsakan blev tillåtet för Polisen i syfte att förhindra brott. Tillfälliga säkerhetszoner infördes 2024 liksom nya möjligheter att förverka pengar och egendom från kriminella. Sekretesshinder mellan myndigheter har rivits, och även barn under 15 år kan numera omfattas av hemliga och preventiva tvångsmedel vid allvarlig brottslighet. Även straffen har skärpts. Straffet för grovt vapenbrott har höjts, reglerna om villkorlig frigivning har stramats åt och flera av de stora förändringarna – nya straffskalor, minskad mängdrabatt, hårdare syn på gängkopplade brott och fängelse för mycket unga grova brottslingar – har drivits långt genom utredningar och lagförslag.

Och det är Polisens nya verktygslåda som Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap, i första hand pekar på när det gäller Tidös leverans på sina vallöften inom lag och ordning.

– Förändringarna på Polisens område har varit många, tydliga – och nödvändiga, säger han.

Under lång tid, menar Wennström, fanns en kriminalpolitisk kultur där staten, polisen och tvångsingripanden betraktades med misstänksamhet, medan brottslingen beskrevs som en produkt av olyckliga omständigheter och ett misslyckande från samhällets sida.

– Arvet från sjuttiotalets vänsterradikala hållning har levt kvar fram tills nyligen. Man skulle tycka synd om brottslingen. Men detta har man lyckats vända nu.

I dag, menar han, känner både polisen, andra brottsbekämpande myndigheter och kriminalvården att politiken står bakom dem.

– Och det är inte en oväsentlig förändring, säger Wennström.

Samtidigt är han skeptisk till ett ord Tidöpartierna gärna använder för att beskriva reformarbetet: paradigmskifte.

– Ett paradigm är ju att man går från en form av tänkande till ett annat. Ett paradigmskifte i straffrätten handlar därför inte bara om att höja straffskalor, lägga till nya brottsrubriceringar eller skärpa enskilda paragrafer. Det handlar om att göra upp med själva tankemönstret bakom systemet. Och där tycker jag att man har rört sig mycket på ytan, säger Bo Wennström.

– Man har gått in i brottsbalken och skärpt här, justerat där, lagt till och ändrat. Men de borde ha tagit tag i den grundläggande frågan: Varför straffar vi och vilken moralisk grund ska det vila på?

Samtidigt vill Wennström inte förringa det som faktiskt har hänt. På frågan varför dödsskjutningarna har gått ned markant svarar han utan omsvep:

– Det beror på polisen! Och att den internationella miljardindustrin organiserad brottslighet på toppen är under omorganisering, vilket visar sig ända ner på gatan här. Men framförallt är det polisen.

Med nya befogenheter och bättre underrättelseinhämtning har polisen i vissa fall kunnat stoppa mycket unga utförare redan innan brottet fullbordats. Fast alla nya verktyg imponerar inte lika mycket på Wennström. Visitationszonerna beskriver han mer som ideologiska. Och den nya förverkandelagstiftningen, där kriminellas tillgångar lättare ska kunna beslagtas, avfärdar han som delvis överdriven i den politiska marknadsföringen.

– Ja, det där är ju skryt. Det har effekter endast på marginalen.

Även när det gäller unga grova brottslingar är han tvehågsen. Han har förståelse för att regeringen vill skapa något annat än dagens SIS- och HVB-system. Men han ryggar samtidigt för att placera de unga i miljöer som ger kriminell status.

– Man talar om att ha något ungdomsfängelseliknande på Kumla. Men jag tycker att de ska bygga nya anstalter som kan få heta Blåsippan eller något sånt. Det är inte lika coolt att tatuera in Blåsippan på armen, säger han.

Så på frågan, slutligen, om Tidöpartierna har hållit vad de lovade inom kriminalpolitiken blir hans svar därför både ja och nej.

– Ytligt sett har man lyckats med det man har sagt. Man har bockat av sakerna, säger han och ger Tidöregeringen beröm för att ha vänt riktningen, stärkt polisen och brutit med en kriminalpolitisk kultur där samhällets skyddsbehov länge kommit i andra hand. Men den har inte löst det han ser som den gordiska knuten: brottsbalkens grundläggande konstruktion och frågan om vad straffet egentligen är till för.

– Man har hittills mest skruvat i det gamla.

Regeringen utlovade ett paradigmskifte också på migrationsområdet. Sverige skulle inte längre vara mer generöst än vad EU-rätten kräver. Permanenta uppehållstillstånd skulle fasas ut, återvändandet öka, fler tillstånd skulle kunna återkallas och kraven för medborgarskap höjas. Samtidigt skulle även anhöriginvandringen stramas åt och arbetskraftsinvandringen styras om från låglöneyrken till kvalificerad kompetens.

Även här har mycket hänt under de gångna fyra åren. Asylinvandringen är historiskt låg, reglerna för humanitära uppehållstillstånd har skärpts och arbetskraftsinvandringen har stramats åt bland annat genom höjda minimilöner. Regeringen har också drivit eller förberett skärpningar om permanenta uppehållstillstånd, vandel, nya regler för medborgarskap, återkallelser av medborgarskap, informationsplikt och anhöriginvandring.

Migrationsforskaren Bernd Parusel vid Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps, har egentligen inte svensk inrikespolitik som huvudsakligt forskningsområde, utan europeisk migrationspolitik, EU-nivån och de jämförande perspektiven. Men det ger honom också möjlighet att sätta Tidöregeringens migrationspolitik i ett större sammanhang.

– Det är inte bara Sverige som har bytt riktning. Hela EU har rört sig mot mer kontroll, skärpta yttre gränser, samarbete med transitländer och stramare nationella regelverk. Skillnaden är att Sverige började från ett annat läge.

Före omläggningen 2015 hade Sverige, enligt Parusel, stuckit ut i EU som ett av de mer välkomnande länderna. Därför blev den svenska omsvängningen mer dramatisk.

– I Sverige har det varit ett mycket tydligt skifte, eller om man så vill, ett tydligare fall i siffrorna än i många andra länder, eftersom en del länder var striktare redan innan, säger han.

I övriga EU gick antalet asylansökningar upp igen efter pandemin. Belgien, Nederländerna och Tyskland ökade till siffror kring 2015 års nivå.

– I Sverige har kurvan däremot pekat mer stadigt nedåt under perioden. Det antyder att omläggningen har haft en effekt, säger Parusel.

Han menar dock att det svenska skiftet inleddes redan för tio år sedan, efter den stora migrantvågen 2015, även om Tidöregeringen har eskalerat åtstramningen. Resultatet är en migrationspolitik som är stram även med europeiska mått.

– Förändringstakten har varit så hög att många experter faktiskt har haft svårt att följa alla ändringar som har gjorts och se helheten.

Han syftar inte bara på asylpolitiken, utan även på åtstramningar i familjeåterföreningen, arbetskraftsinvandringen, återvändandet, myndigheternas roll och villkoren för att få stanna långsiktigt i Sverige. Bland de mest långtgående åtgärderna nämner han utfasningen av permanenta uppehållstillstånd för skyddsbehövande.

– Det förändrar inte bara antalet som får stanna, utan själva tryggheten i vistelsen. Den som får skydd i Sverige ska inte längre kunna räkna med en permanent status på samma sätt som tidigare.

Han lyfter också fram kravet på god vandel för de som kommer hit. Där flyttas prövningen, enligt Parusel, från en mer begränsad bedömning av formella uppgifter och handlingar till något bredare: Myndigheter ska kunna väga in människors levnadssätt.

– Informationsplikten för anställda i offentlig sektor följer samma mönster, vilken innebär att migrationskontrollen inte bara omfattar Migrationsverket och polisen utan även fler delar av myndighetssverige.

Det höjda lönegolvet markerar också ett brott med den modell Sverige länge haft för arbetskraftsinvandring. Tidigare kunde även lågavlönade branscher rekrytera personal från länder utanför EU. Med de nya kraven förskjuts systemet mot arbetskraftsinvandring för mer kvalificerade och högre avlönade jobb.

– Det är en mycket stor förändring av Sveriges tidigare tillvägagångssätt när det gäller arbetskraftsinvandring. Man slår i princip undan benen på arbetskraftsinvandring till lågkvalificerade yrken. Snabbmat, restauranger och så vidare.

Samtidigt är migrationspolitiken ett område där den politiska kalendern spelar stor roll. Många av de största förändringarna kommer sent i mandatperioden. Vissa har nyligen beslutats, andra är på väg, några har ännu inte hunnit visa sig i statistiken. Sett till de rena volymerna är det därför fortfarande svårt att tala om ett paradigmskifte. Under Tidöregeringens första år låg antalet beviljade uppehållstillstånd fortfarande över 100 000. Därefter har sjunkit till runt 90 000 och enligt nuvarande utveckling kan den gå ned mot 85 000 i år. Det är en minskning i jämförelse med de senaste 15-20 åren, men fortfarande en hög siffra med historiska mått.

Även anhöriginvandringen kopplad till tidigare asylinvandring ligger kvar på höga nivåer. Fokus har tidigare rapporterat att den legat kring 25 000 personer per år och ingen tydlig minskning har synts under mandatperioden. Det är en påminnelse om att migrationspolitiken har långa eftersläpningar.

– När det gäller anhöriginvandring så är det ju ofta en eftersläpning, till exempel från tidigare perioder av hög asylinvandring. Anhöriginvandring sker ofta med fördröjning, bland annat eftersom personer först kan behöva uppfylla försörjningskrav innan familjemedlemmar kan komma efter.

Parusel menar också att effekterna av mandatperiodens åtstramningar ännu inte syns fullt ut.

– Allt det här tar ju tid. Och det är ju ett väldigt intensivt lagstiftningsarbete nu i slutet av mandatperioden.

Den del av Tidöpartiernas migrationslöfte som förefaller svårast att uppfylla är återvändandet. Enligt Bernd Parusel är det något som nästan alla europeiska länder brottas med: Hemländer tar inte emot. Identiteter är oklara. Pass saknas. Människor går under jorden. Ett grundläggande problem är också att det ofta är praktiskt svårt att skicka tillbaka människor till fjärran länder.

– Afghanistan är ett av exemplen där många fått avslag men där återvändandet ändå varit svårt att genomföra. Det är ett mycket komplext och svårt område där jag har svårt att se så stora framsteg, säger Parusel.

Ytterligare en omständighet är EU:s nya migrationspakt som började tillämpas i juni. Den är Tidöregeringen visserligen inte ansvarig för, men den kan, enligt Parusel, få betydelse också för Sverige. Pakten innebär mer screening vid EU:s yttre gränser, snabbare gränsförfaranden för personer med små chanser att få asyl och tydligare registrering av dem som reser in i unionen. I teorin kan det leda till färre asylansökningar i Sverige, eftersom det blir lättare att se om en person redan har registrerats i ett annat medlemsland och därmed borde få sin ansökan prövad där.

– Huvudscenariot är väl att detta kan komma att minska invandringen till Sverige ytterligar.

Men han betonar samtidigt att utfallet är osäkert. Det beror både på hur pakten tillämpas i praktiken och på hur stort migrationstrycket mot Europa blir framöver.

Tidöpartierna lovade att göra upp med en energipolitik som enligt dem hade gjort Sverige beroende av väder, import och politiska önskekalkyler. Det gamla målet om 100 procent förnybar el skulle ersättas av 100 procent fossilfri el. Kärnkraften skulle återupprättas och ny planerbar kraft byggas. Elsystemet skulle bli robustare, elpriserna rimligare och industrins elektrifiering vila på faktisk produktionsförmåga snarare än på förhoppningar.

På kärnkraftsområdet har regeringen levererat en tydlig politisk kursändring. Förbuden mot fler reaktorer och nya platser för dessa har rivits upp och staten har tagit fram en omfattande finansieringsmodell för ny kärnkraft. Flera aktörer har också inlett processer för nya reaktorer, framför allt små modulära sådana.

Christian Sandström, docent och expert på grön energi samt skribent i Affärsvärlden, ger regeringen högt betyg för omläggningen inom kärnkraft.

– Det som är nytt är den här kärnkraftssatsningen. Det är den stora kursändringen, säger han.

Men den får effekt först på längre sikt. Den befintliga elproduktionen har inte förändrats märkbart. Ny kärnkraft ligger fortfarande många år bort, med byggstarter, tillstånd, finansiering och teknikval framför sig. Leveransen hittills består därför främst av ändrade spelregler, politiska signaler och ekonomiska garantier – inte av nya megawatt i systemet.

– Under tiden finns de gamla problemen kvar: effektbrist i södra Sverige, överproduktion när det blåser och ett stort elöverskott i norr. Vindkraftsexpansionen har visserligen bromsat in kraftigt, men mycket av detta har skett genom kommunala veton snarare än genom en sammanhållen nationell omläggning.

Christian Sandström tycker också att regeringen har gjort en annan viktig kursändring med bäring på energin; den är inte längre lika reservationslöst positiv inför de stora elslukande gröna industriprojekten.

– När Northvolt och Stegra hamnade i problem tror jag att en rödgrön regering hade skjutit till mer pengar utan att ställa särskilt många frågor. Och att projekten hade gått åt skogen i alla fall.

Men Sandström ger Tidöregeringen lägre betyg när det gäller andra delar av energipolitiken. Exempelvis saknar han en uppgörelse med det statsunderstödda ”gröna stödmaskineri” som byggdes upp före maktskiftet. Riksgäldens gröna kreditgarantier pausades först sent. Svensk Exportkredit och Exportkreditnämnden har fortsatt uppdrag att främja den gröna omställningen. Energimyndigheten får fortsatt pengar till Industriklivet, Klimatklivet och andra stödprogram.

– Det är ganska mycket där som är oförändrat. Om man vill vara elak har det varit lite Miljöpartiet på autopilot, säger Sandström.

Han beskriver det som att regeringen ärvde en ”väldig soppa” och att den inte visste var den skulle börja städa. Till skillnad från Alliansen 2006, menar han, kom Tidöpartierna inte in i Rosenbad med en tillräckligt tydlig att göra-lista på energiområdet.

– Gör man inte det så vet man inte riktigt i vilka ändar man ska börja dra i saker.

Ett exempel han ger är att Svensk Exportkredit finansierade en Luxemburgägd vindkraftsanläggning med 60 snurror utanför Sundsvall.

– De har inga anställda och all el fastnar uppe i Norrland. Så det har ingenting med någon export att göra över huvud taget, säger Sandström.

När han frågade varför projektet finansierades blev svaret att myndigheten hade fått i uppdrag av regeringen att finansiera den gröna omställningen. Uppdraget kom 2020 – och hade inte ändrats.

– De gör ju som de blir tillsagda. Och de har inte blivit tillsagda något annat.

Sandström menar att regeringen Kristersson har ändrat retoriken om elsystemet, men inte tillräckligt många av de instruktioner, anslag och institutioner som styr hur pengar faktiskt rör sig genom systemet.

Samma mönster ser han i regeringens stöd till koldioxidinfångning, CCS. Stora stöd ligger fast, miljarder har öronmärkts och staten fortsätter att bära risker i teknikprojekt där klimatnyttan, lönsamheten och elbehovet är omstridda. Även där har politiken, enligt Sandström, mest fått fortsätta som tidigare.

Inte heller den nya sekretesslagen för nettonollprojekt imponerar på honom. Lagen bygger på EU Net Zero Industry Act, som ska snabba på utbyggnaden av grön industri. Projekt som får status som strategiska nettonollprojekt kan få kortare handläggningstider och särskild myndighetsrådgivning. I den svenska kompletteringen öppnas dessutom för sekretess kring ansökningar, affärsplaner, kalkyler och tekniska underlag i upp till tjugo år. Mycket kommer visserligen från EU, konstaterar Sandström, men han menar att regeringens hållning även där visar hur svårt det är att bryta med det gamla klimatindustriella maskineriet.

Samtidigt ger han Ebba Buschs arbete på energiområdet hyfsat betyg för att hon har fört energidebatten i en ny riktning.

– Hon har gjort ett jättejobb i att försöka vända perspektiven på hela elfrågan. Och prata om planerbar kraft och industrins faktiska behov, säger han.

Därmed blir hans dom över Tidös energipolitik dubbel. En tydlig återkomst för kärnkraften i lagstiftning, retorik och finansieringsmodeller – men också en fortsatt stor statlig apparat för gröna satsningar som Tidöpartierna inte har gjort upp med.

Tidöpartierna lovade att återupprätta kunskapsskolan. Läroplanerna skulle bli tydligare, faktakunskaper få större tyngd och läraren åter bli ledare i klassrummet. Betygssystemet skulle göras mer rättvist och mindre sårbart för inflation, nationella prov väga tyngre och skolor inte längre kunna runda kunskapskraven med ihåliga betyg. Samtidigt skulle studiero, trygghet och ordning stärkas, så att skolan åter kunde handla mer om undervisning än om dokumentation, anpassningar och konflikthantering.

På skolområdet har regeringen levererat ett av mandatperiodens mest omfattande reformpaket. Nya läroplaner har lagts fram med betoning på ämneskunskaper och lärarledd undervisning. Ett nytt betygssystem ska göra betygen mer likvärdiga och minska utrymmet för betygsinflation. Nationella slutprov ska få större tyngd, reglerna om särskilt stöd, trygghet och studiero har skärpts, lärarutbildningen ska göras om och en övergång till obligatorisk tioårig grundskola är beslutad.

– Det är en tydlig uppgörelse med flera av de problem som präglat svensk skola i decennier: abstrakta kursplaner, svårtolkade betygskriterier, svag lärarauktoritet och ett system där betyg ibland säger mer om skolans incitament än om elevens faktiska kunskaper, säger Magnus Henrekson.

Han är professor i nationalekonomi och regeringens tidigare betygsutredare. Överlag är han positiv till Tidöregeringens skolpolitik. Henrekson ser ingen enskild reform som det viktigaste utan pekar på att flera reformer hakar i varandra.

– I dag finns en tendens att skolan betar av moment och sedan går vidare. Med nationella slutprov i slutet av grundskolan och gymnasiet, som en form av examensprov, blir logiken en annan. Man måste se till att bygga upp sina kunskaper och hålla kvar sina kunskaper till slutpunkten, säger han.

I årskurs nio ska nationella slutprov täcka tio ämnen och väga tungt i elevens meritvärde. De lärarsatta betygen ska fortfarande ha stor betydelse, men i skolor som systematiskt sätter för höga betyg kommer genomsnittsbetygen på skolan att kalibreras ned till genomsnittet på de nationella proven. Därmed angrips ett av skolmarknadens största problem: glädjebetygen.

– En dålig skola kommer inte kunna fortsätta vara dålig och fuska med betygen, säger Henrekson.

Detta förändrar också friskoledebatten, menar han. Problemet är inte i första hand att skolor kan drivas i annan form än kommunal, utan att svaga skolor har kunnat överleva genom generösa betyg, billig undervisning och lockande marknadsföring. När betygen istället valideras externt försvinner en stor del av affärsmodellen som de dåliga skolorna använder.

– Ger de eleverna för bra betyg och de sedan misslyckas på de nationella slutproven, då åker betygen ner och då kommer den skolan att förlora sitt rykte.

Den nya läroplanen ska också minska godtycket i undervisningen. Staten ska tydligare ange vilket innehåll eleverna ska möta i olika ämnen och årskurser. Det gör inte bara undervisningen mer likvärdig utan underlättar också lärarens arbete.

– Läraren blir i mycket högre grad än i dag chefen i klassrummet och chefen över klassen.

Den hittillsvarande undervisningsformen där elever i hög grad ska söka sin egen kunskap, har enligt Henrekson amför allt gynnat barn som redan har starkt stöd hemifrån. De som kan tolka skolans osynliga koder klarar sig. De andra blir utlämnade åt otydligheten.

– Flickor har haft mycket lättare än pojkar också. De har lättare att läsa av koderna och lättare att driva sig själva trots att det är otydligt vad det är man ska kunna göra.

En skola där abstrakta resonemang ofta har premierats framför konkreta kunskaper har slagit särskilt hårt mot elever med svagare språk, svagare stöd hemifrån och sämre förståelse för skolans koder, enligt Henrekson.

– Har du högutbildade och svenska föräldrar så har du fått ett språk med dig hemifrån som gör att du kan resonera på ett sätt som belönas i dagens skolsystem.

Men Henreksons goda betyg åt regeringens arbete på skolområdet har ett stort förbehåll: genomförandet. Reformerna finns ännu till stor del bara på pappret. Läroplaner ska skrivas om, lärare fortbildas, betygsmodeller införas och nationella prov få en annan roll i praktiken. Fyra år är kort tid för en regering att hinna tillsätta utredningar och sedan få fram propositioner som ska implementeras. Digitala provsystem och nya kursplaner går inte att trolla fram på ett par år. De stora förändringarna börjar gälla först 2028. De första eleverna som fullt ut går igenom systemet lämnar grundskolan 2031. Först därefter kan man börja tala om en verklig resultateffekt. Samtidigt tror Henrekson att förändringarna märks tidigare än så.

– Skärpningen kommer att synas i Pisa och TIMSS ganska snabbt efter att det har införts, säger han.

Magnus Henrekson ställer sig också frågande till om statsapparaten klarar av att implementera förändringarna.

– Skolverket är en organisation som i sin nuvarande form inte är gjord för det nya systemet, säger Henrekson.

Han hade hellre sett en särskild genomförandemyndighet eller ett separat projekt som successivt tog över delar av Skolverkets uppgifter. Det handlar inte bara om ny teknik, utan om kultur och kompetens. Myndigheten är, enligt honom, byggd för att förvalta det gamla systemet – inte för att genomföra det nya.

Hans dom blir därför tydlig men inte okritisk. Tidöregeringen har, enligt Henrekson, gjort mycket rätt på skolområdet. Den har tagit itu med läroplanerna, betygen, kunskapssynen och lärarrollen på ett sätt som kan förändra svensk skola i grunden. Men reformerna är långsamma, känsliga och beroende av en myndighetsapparat som kanske inte är byggd för uppgiften.

Tidöpartierna lovade att göra vården mer tillgänglig, jämlik och nationellt sammanhållen. Vårdköerna skulle kortas, vårdgarantin stärkas och patienter lättare kunna få vård i en annan region om den egna regionen inte klarar uppdraget. Antalet vårdplatser skulle öka, den digitala infrastrukturen stärkas och staten ta ett fastare grepp om styrningen. Dessutom lovade man att utreda den stora systemfrågan: Vem ska egentligen styra sjukvården – staten eller dagens 21 regioner?

Regeringen har gjort flera försök att styra vården hårdare. En nationell vårdförmedling har börjat byggas upp, patienter ska lättare kunna hänvisas till vårdgivare med kortare väntetider och arbetet med nationell digital infrastruktur har drivits på. Staten har också skjutit till stora summor till regionerna för att korta köer, öka tillgängligheten och få fram fler vårdplatser.

Men den stora strukturfrågan om vem som ska styra vården har gått i stå. Vårdansvarskommittén utredde statligt huvudmannaskap, men föreslog inte att staten skulle ta över sjukvården. I stället blev resultatet ett förstärkt statligt ansvar på vissa områden och mer nationell styrning inom ramen för det gamla systemet. Det är också där Jörgen Nordenström, professor emeritus vid Karolinska institutet och flitig vårddebattör, riktar sin hårdaste kritik.

På frågan om regeringen Kristersson har åstadkommit något bra på sjukvårdsområdet blir svaret:

– Nej. Inget har blivit bättre, bara dyrare.

Han anser att Tidöregeringen aldrig gick närmare in på sjukvårdens grundfråga: regionernas makt över systemet. I Tidöavtalet fanns löftet att utreda ett statligt huvudmannaskap. Men enligt Nordenström var upplägget dömt att misslyckas från början.

– Det var en charad. Man kan ju inte tillsätta en parlamentarisk utredning där man vet att majoriteten är emot det, säger han.

Han menar att det i regeringen endast var Kristdemokraterna som på allvar ville ändra systemet. Visserligen med stöd från samarbetspartiet SD. Men Moderaterna och Socialdemokraterna hade enligt honom inget intresse av att öppna den lådan.

– Det beror ju på att det finns 3 800 regionpolitiker, där majoriteten är socialdemokrater och moderater, som får sparken. Man behöver inte ha någon politisk styrning på regional nivå om man har det statligt, säger Nordenström.

Därför, menar han, har regeringen bara pumpat in mer pengar till dysfunktionella system. Nya miljarder för att korta köer, nya uppdrag, ny samordning, nya försök att få regionerna att göra det de redan borde ha gjort. Han jämför med Norge, där staten helt enkelt tog över sjukhusansvaret från regionala politiker. I stället för att låta frågan malas sönder i utredningar drev regeringen igenom reformen ovanifrån, trots protester.

– Det var en kupp. Men annars hade det inte blivit något, säger Nordenström och tillägger kvaliteten på den norska vården blev högre, även om Norge fortfarande har vissa vårdköer.

I Sverige blev resultatet det motsatta. Staten betalar mer, följer upp mer och försöker samordna mer, enligt Nordenström, men den driver fortfarande sjukvårdspolitiken genom ett system där ansvaret är delat, makten utspridd och regionerna sitter kvar vid rodret.

När regeringen skjuter till miljarder för att korta köerna blir effekten därför, enligt Nordenström, sällan det politikerna hoppas. Pengarna räcker inte till någon varaktig kapacitetsökning, och vårdens verkliga flaskhalsar försvinner inte. Vårdpersonal går inte att skaka fram över en natt – och om den väl anställs måste den finansieras även nästa år.

– För det första finns inte de. Men även om de fanns så skulle man behöva avskeda dem nästa år, om man inte är beredd att lägga 6,5 miljarder även då, säger han.

Han är också skeptisk till den nationella vårdförmedlingen. Tanken är att patienter ska kunna slussas till ledig kapacitet i en annan region. Men Nordenström menar att detta i huvudsak är en administrativ lösning på ett kapacitetsproblem. Om ingen region har särskilt mycket ledig kapacitet finns inte mycket att förmedla. Dessutom, påpekar han, vill många patienter inte skickas runt i landet till okända sjukhus och okända läkare. Den som har gått länge på en mottagning, byggt upp förtroende och känner personalen vill inte nödvändigtvis börja om någon annanstans. Här pekar han på den danska modellen. Klarar en dansk vårdgivare inte att leverera i enighet med vårdgarantin ska den kunna köpa vård där kapacitet finns – privat, i en annan region eller utomlands.

Han tar en inom vården ofta använd utvärderingsmodell till hjälp för att beskriva hur politiken har levererat på sjukvårdsområdet.

– Modellen sammanfattas under akronymen STEEEP; safe, timely, efficient, equity, patient-centered. Bra vårdkvalitet innebär att den ska vara säker, tillgänglig, kunskapsbaserad, effektiv, jämlik och patientcentrerad.

Är den svenska vården säker? Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, arbetar för långsamt och har, enligt Nordenström, först sent börjat ifrågasättas på allvar. Är den tillgänglig? Läget har inte förbättrats – det är för få vårdplatser och fortfarande långa köer. Är vården kunskapsstyrd? Mycket prat, lite verkstad. Effektivitet? Sverige har högre kostnader för vård som andel av BNP än jämförbara länder och har fler läkare och sjuksköterskor per capita, men får inte motsvarande ökad produktion, enligt Jörgen Nordeström. Sämst blir betyget i fråga om vårdens jämlikhet – och där är köerna det tydligaste symptomet.

– Köer är själva motsatsen till jämlik vård. De friskaste och mest resursstarka hittar vägar framåt. De sjukaste och svagaste blir kvar.

Och den patientcentrerade vården? Även får systemet underkänt. Att stå på en väntelista är inte att få vård. Det är att ha ett löfte om vård någon gång i framtiden. Vården är inte patientcentrerad, menar Nordenström, istället är den centrerad kring vårdgivarens system.

Hans samlade dom över Tidöregeringens sjukvårdspolitik blir därför ett kraftigt underbetyg: Ingen av de ovan listade kvalitetsaspekterna har blivit bättre. Regeringen har inte tagit makten över sjukvården. Den har inte avskaffat regionernas grepp om patienterna. Den har inte brutit SKR:s särställning. Den har inte skapat verkliga patienträttigheter. Och den har inte fått bort vårdköerna.

***

Läs även: Vad gör Tiktok med berättandets urgamla konst?

Läs även: Varför är SD så glada?