Farligare än folk förstår

Marknadens relativa förnöjsamhet är inte något belägg för att läget på längre sikt är tillfredsställande.
Tvärtom.

För bara några år sedan hyllades Sverige som ett föredöme. Vi tog oss igenom krisen bättre än de flesta. Penningpolitik och finanspolitik styrdes av väl fungerande ramverk. Den gamla svenska modellen hade varsamt moderniserats och svarade väl upp mot globaliseringens utmaningar.

Det var då det. I dag är Riksbanken hårt kritiserad i en stor del av ekonomvärlden. Finanspolitikens regler är upprivna. En minoritetsregering administrerar oppositionens budget. Tilliten knakar under trycket av växande klyftor. Den gamla konsensuspolitiken har ersatts av tre block – ett center-vänster, ett center-höger och ett »nationalkonservativt« – som bittert bekämpar varandra och hindrar uppgörelser.

Sverige är med andra ord inte längre föredömet från Norden.

Finansmarknaderna har ännu inte reagerat nämnvärt. De är krassa och bryr sig mest om att inflationen förblir låg – vilket håller räntorna nere – och att de stora svenska företagen, alltmer losskopplade från inhemsk politik, klarar sig bra på de internationella marknaderna, vilket håller börskurserna uppe. Från eran Persson-Borg har Sverige dessutom ärvt starka statsfinanser och det ger buffertar ett tag till.

I kortsiktig mening har marknaden rätt. Om de politiska blockeringarna innebär att den förda politiken drivs vidare by default, hankar sig Sverige fram, med låg inflation och hyggliga statsfinanser några år till. Det ger fortsatt låga räntor.

Men marknadens relativa förnöjsamhet är inte något belägg för att läget på längre sikt är tillfredsställande. Tvärtom. Skolan, arbetsmarknaden och utanförskapet är sammanlänkande problem som blir allt värre – och där fungerande lösningar skytts av regeringar på ömse sidor blockgränsen.

Utrikes födda unga män har dåliga studieresultat och har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Klyftorna gentemot »vanliga« svenskar ökar. Utanförskap på arbetsmarknaden leder också ofta till svårigheter att skaffa familj. De riskerar att bli »tredubbelt ratade« – i skolan, på arbetsmarknaden och socialt.

I Framtidskommissionens sekretariat diskuterade vi denna utveckling som det främsta hotet mot sammanhållning och tillit i Sverige.  Men politikerna – i alla partier – har mest duckat och talat vackert om ett framtida »kunskapssamhälle« som bringar allmän lycka.

Ska uppgiften mötas konstruktivt behövs handfasta åtgärder för en arbetsmarknad som går på två ben. Förhoppningar om alla fina högkvalitativa jobb som måste till räcker inte; det krävs också lokala tjänstejobb med låga trösklar. Det krävs en utbildningspolitik som radikalt förbättrar länken mellan skola och arbetsliv – också för den som inte vill eller kan läsa vidare eller som inte klarar ett högproduktivt jobb.

Utmaningen blir alltmer akut – ja, i dagens politiska klimat faktiskt ödesmättad – genom Migrationsverkets senaste prognoser om asylsökande. Enligt dessa ska ytterligare några hundra tusen flyktingar in på arbetsmarknad och bostadsmarknad de närmaste åren. Men i dag är median-tiden innan en flykting får jobb åtta år. Det skärper de redan försummade kraven på en annan arbetsmarknadspolitik samt på en ny bostadspolitik, med ökat byggande, ökad rörlighet och färre kostnadsdrivande byggregler. Krav som måste åtgärdas även utan nya flyktingar men som blir än viktigare att möta om Migrationsverkets prognoser blir verklighet och flyktingmottagandet ska fungera.

Jag vet naturligtvis inte hur extravalet i mars utfaller. Men i skrivande stund är den mest sannolika prognosen att varken center-höger-blocket eller -center-vänster-blocket får majoritet i riksdagen. Sverigedemokraterna kan däremot växa.

Möjligen tvingar ett sådant utfall fram de uppgörelser över blockgränserna som borde ha kommit redan i höstas. Men en hård och bitter valkamp kan lika gärna försvåra dem. Och då – om inte tidigare – kommer också den internationella marknadsreaktionen. Då kan det bli riktigt, riktigt otäckt. Både socialt, politiskt och ekonomiskt.

Riksdagspolitikerna spelar ett högt spel. Med medborgarnas väl och ve som insats.

För övrigt kan jag ur ett sorts regeringstekniskt perspektiv förstå om de etablerade partierna vill skriva om budget-ordningen så att en minoritetsregering lättare får igenom sin budget. Men många medborgare lär se det som ett sätt att fibbla med reglerna för att skydda eliten. Vill man verkligen öka väljarstödet för sd är det precis så man ska göra.

Klas Eklund är senior economist på SEB. 

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!