Släpp forskarna loss

»Forskare samlar meriter genom vetenskapliga artiklar och undervisning, inte genom att nå ut med sin kunnighet.«

De politiska utmaningarna har globaliserats, men politiker försöker fortfarande lösa dem lokalt. Och när det inte går, ja, då vänder sig medborgaren till sin urkarvade digitala bekvämlighetszon för att protestera, men hör bara ekot av sin egen röst.

Så låter den dystra diagnos av västvärldens demokratier som den polska sociologen Zygmunt Bauman ställde i veckan i en intervju i tidningen El País. Tyvärr passar den bra på frågor som klimatet, migration och farten i ekonomin. Flera problem måste lösas på en högre nivå än den som svenska politiker har makt över, vilket gör oss frustrerade och splittrade. Den frustrationen öser vi sedan ut i sociala medier.

Baumans diagnos hänger även ihop åt det andra hållet: för att politiska förslag ska vara hållbara, eller ens genomförbara, så behöver de förankras i en gemensam verklighet. Men i dag har vi i stället en mängd separata verkligheter. Det är begripligt. Vi är alla inskränkta, passionerade och fördomsfulla i olika grad. De algoritmer som formar digitala ekokammare efter våra personliga klickmönster, bygger på våra egna svagheter.

Nicklas Lundblad, filosofie doktor i informatik, skrev i början av året i Svenska Dagbladet att större intellektuell hederlighet och mer nyfikenhet skulle göra det lättare att finna en gemensam bas för framtiden. Det stämmer med ny forskning från Harvardekonomen Heather Sarsons, som studerar hur poliser i USA beter sig när en kollega har blivit dödad i tjänst. Misstänks gärningsmannen vara svart följer en våg av polistillslag mot svarta, medan motsvarande inte händer om gärningsmannen tros vara vit. Slutsatsen är att vi verkar överreagera på information som bekräftar våra stereotyper (»de kriminella svarta«), och underreagera på information som går emot dem (»de laglydiga vita«). Vi borde därför oftare fråga oss om vår hetlevrade respons i sociala medier kan vara född ur våra kliché-artade föreställningar om olika grupper av människor.

Men mer sans i digitala forum räcker inte för att skapa gemensamma verkligheter. Som kulturjournalisten Anders Mildner skrev i förra veckan i Svenska Dagbladet är det som nu pågår i offentligheten snarast en omförhandling av vem vi:et i samhället egentligen är. Orsaken till detta är enligt Mildner att vi kan styra över vilka nyheter vi konsumerar och hur (o)kritiska vi är till källor. Men förklaringen står nog minst lika mycket att finna i den materiella verkligheten.

Det blir nämligen svårare att hitta gemensamma nämnare mellan oss, när våra faktiska realiteter skiljer sig alltmer åt. Sociala och ekonomiska klyftor har fått växa länge. Vi lever segregerat, går i homogena skolor, rör oss i skilda delar av staden och hamnar på olika jobb. Då blir det svårt, rent fysiskt, att ta del av varandras sanningar. För att inte tala om hur besvärligt det blir på en global nivå.

Mer gemensamma materiella verkligheter kan därför bana väg för bredare digitala gemenskaper, och därmed för ett offentligt samtal där långsiktig politik kan förankras. Problemet är bara att ett offentligt samtal där långsiktig politik kan förankras antagligen också krävs för att mer gemensamma fysiska verkligheter ska kunna ta form.

En möjlig väg ut ur detta moment 22 kan vara att höja samtalens kunskapshalt. Den ungerska filosofen Ágnes Heller har genomlevt ett flertal totalitära regimer, och sedan ägnat sin gärning åt att förstå de sociala och politiska system där envälde och enfald kan florera. För detta tilldelades hon år 2014 Wallenberg-medaljen, till Raoul Wallenbergs minne. Vad Heller pekar ut som essentiellt är en fri akademi och att forskare måste bli bättre på att dela med sig av sin kunskap till en bredare allmänhet. Det sistnämnda kallas för akademins tredje uppgift.

I Sverige anses den uppgiften vara så viktig att den sedan 1977 står inskriven i högskolelagen. Ändå är det akademiska systemet riggat för något annat. Forskare samlar meriter genom vetenskapliga artiklar och undervisning, inte genom att nå ut med sin kunnighet. Och det finns både studentpeng och forskaranslag, men ingen särskild finansiering av den tredje uppgiften. Därför lär en snäll vädjan till historiker, systemvetare och teologer om att engagera sig mer inte duga. I stället krävs förändring av systemen. Ja, av den materiella verkligheten. Och här kan en sådan faktiskt tänkas ligga inom räckhåll.

För övrigt är minidokumentärserien på SVT Play om det kvinnliga hiphopnätverket Femtastic en lysande berättelse om kvinnor som skapar sin egen scen.

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare LO-utredare.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!