Domstol utan makt

Det är inte här valet avgörs. Riksdagens konstitutionsutskott framstår som en domstol och oppositionen ser sin chans att nita regeringen för inför höstens val. Men Fokus genomgång visar att inte ens den mest spektakulära granskningen har påverkat valutgången. Göran Persson behöver inte oroa sig för regeringsmakten när han på torsdag ställs inför skranket i riksdagens andrakammarsal.

Det var tidigt i torsdags morse, men statssekreterare Lars Danielsson hade redan målat in sig i ett hörn. Nu var han tvungen att svara.

Moderaten, ordföranden i konstitutionsutskottet Göran Lennmarker, tog ordet. Knäppte sina händer. Såg ner. På den där tunnhårige mannen som sagts vara statsministerns närmaste man. Tv-kamerorna rullade. Lennmarker frågade: Hade Danielsson eller hade han inte ringt det där telefonsamtalet och fått kontakt med utrikesdepartementet?

Oppositionen vädrade blod där inne i andrakammarsalen. Nu skulle regeringens förlamning under tsunamin nagelfaras och tonen i valrörelsen slås an.

De fyra borgerliga partierna har försökt dra ut på utskottsförhören och toppat laget med stjärnadvokater. När Göran Persson, Laila Freivalds och ytterligare tre ministrar frågas ut i nästa vecka är siktet för många borgerliga inställt på att få fram argument mot att statsministern ska sitta kvar efter valet i september.

Men det är tveksamt om de tv-sända utfrågningarna har någon betydelse för hur väljarna röstar. Historiskt har de borgerliga snarare förlorat än vunnit på att använda KU för att göra stor sak av regeringens misstag, visar en genomgång som Fokus har gjort.

Tydligast var det i valet 1988. Då spelade KU en central roll i valkampanjerna. Ebbe Carlsson-affären, där justitieministern indirekt medverkat i smuggling av illegal buggningsutrustning, avslöjades i juni. Under sommaren hade KU extrainsatta utfrågningar. För första gången var de offentliga och tv-sända. Utskottets skarpa kritik mot den socialdemokratiska regeringen formulerades i ett betänkande bara några veckor före valdagen i september.

Men oppositionen gjorde ett uselt val. Moderaterna och folkpartiet förlorade sammanlagt fem procentenheter. Miljö­partiet kom in i riksdagen. Socialdemokraterna, som ifrågasatts så hårt i KU, vann kampen om regeringsmakten och minskade bara med en och en halv procentenhet.
Ebbe Carlsson-affären var inte ens avgörande för dem som faktiskt hade bytt parti, visar den vallokalundersökning som genomfördes av Göteborgs universitet. Bara fyra procent av de väljare som röstat på ett annat parti än vid förra valet nämnde Ebbe Carlsson och KU-granskningen som en viktig orsak.

– I valrörelsen 1988 var förutsättningarna så att säga de bästa för att en sådan händelse skulle kunna skada socialdemokraterna. Ändå gjorde den inte det, säger Mikael Gilljam, en av de statsvetarprofessorer som genomförde undersökningen.

Precis som då riskerar KU:s kritik av tsunamihanteringen att slå tillbaka och tvärtom skada borgerligheten i stället för att gynna den. Flera andra statsvetare håller med honom.

– De borgerliga partierna tycks ha taktiken att köra 1988 års valrörelse i repris. Men det var en kittlande skandal med hemliga dokument och ett stänk av homosexualitet. I hanteringen av tsunamin finns inte de dragen, säger Sverker Gustafsson, professor i statsvetenskap i Uppsala.
Förutom att tsunamihanteringen och Ebbe Carlsson-affären rör olika typer av brister i regeringens agerande finns också en tidsaspekt. Ebbe Carlsson-affären ­kulminerade i KU under hetaste valrörelse.

– Nu är det så långt kvar till valet. Jag tror att den borgerliga alliansen överskattar KU-förhörens förmåga att skita ner regeringen. En framträdande egenskap bland marginalväljarna är att de är politiskt ointresserade. De ägnar inte en tanke åt valet i det här skedet, säger Henrik Oscarsson, statsvetarprofessor i Göteborg som specialiserat sig på väljarnas beteenden.

Samtidigt finns det argument för att KU:s tsunamigranskning ändå kan få betydelse för valutgången. Utskottets inflytande har successivt ökat sedan 1970-talet, bedömer flera jurister och statsvetare. Från början var KU:s uppdrag att endast granska hur regeringen skötte sin administration. Men utskottet har gått in mer på politiken och ändrat sina arbetsformer. Vid IB-affären, där hemlig åsiktsregistrering avslöjades, infördes utfrågningarna. Inför Ebbe Carlsson-­affären gjordes dessa offentliga. Sedan dess har antalet anmälningar ökat och den mediala uppmärksamheten är i dag stor om en fråga tas upp i KU.

Eftersom misstroendeförklaringar, riksdagens verktyg för att avsätta en minister eller regering, har visat sig vara så svåra att få igenom i det stabila svenska partisystemet har KU tagit på sig juridiska kläder för att få mer makt i politiska frågor, enligt statsvetarprofessor Barry Holmström, som forskar om juri­dikens makt i politiken.

– Det är en efterapning av det amerikanska sättet med riktiga författningsdomstolar där politiker ställs inför rätta. KU:s roll i dag är ganska unik i Europa. Man har kommit långt i försöken att efterlikna en domstol. Det innebär att det blir lättare för den som inte har politisk majoritet att ­vinna. Därför har socialdemokraterna bromsat utvecklingen, medan de borgerliga hejat på den, säger han.

Även om de borgerliga partierna inte kan få med sig de socialdemokratiska ledamöterna i sin kritik av tsunamihanteringen kan de genom hårda frågor pressa ministrarna och få dem att framstå i dålig dager. Pekar KU tydligt ut Laila Freivalds ökar också möjligheten att få stöd av miljö­partiet i en misstroendeomröstning i kammaren. Partiets språkrör Peter Eriksson har gett ett halvt löfte om att gå emot regeringen i en sådan votering, om Laila Freivalds inte avgår självmant. Eftersom Göran Persson sagt att en sådan misstroendeomröstning också riktar sig mot honom själv skulle en regeringskris kunna uppstå under valrörelsen. KU:s granskning kan ha betydelse för hur lydigt de enskilda miljö­partisterna följer sitt språkrörs uppmaning och hur ställningskriget mellan socialdemokraterna och miljö­partiet slutar.

Men KU är inte heller ensamma om att granska tsunamihanteringen. Samtidigt som utskottets kontrollerande roll har vuxit har det också fått konkurrens. ­Antalet kommissioner som dissekerar en enskild fråga har vuxit explosionsartat de senaste trettio åren.

Efter att Katastrofkommissionen, utan att ifrågasättas, levererade ovanligt skarp kritik mot regeringen i höstas talar flera statsvetare om att grunderna för kontrollorganen rubbas.

– Konsekvensen för KU blir att de hamnar i skymundan. Vad ska de fråga som inte redan är frågat? Det finns en risk att det bara framstår som politiskt käbbel, ­säger statsvetarprofessorn Ulf Bjereld i Göteborg.

Han är kritisk till att makten på det här sättet flyttas till opolitiska ledamöter i en kommission som inte kan ställas till svars på samma sätt som det folkvalda KU.

Frispråkiga kommissioner gör att KU:s modesta kompromisskritik framstår som mesig. Även om uppdraget att utkräva ansvar ligger kvar hos riksdagen har KU: s granskning av tsunamin vingklippts redan innan utfrågningarna börjat. Det menar Magnus Isberg, tidigare kanslichef på konstitutionsutskottet och statsvetare vid Stockholms universitet.

– KU styrs ju av Katastrofkommissionens slutsatser och mottagandet av dem. Det är klart att det blir ett slags utgångsvärde för KU, säger han.

Det var den gamle folkpartisten Bo Könberg som en gång sa att det på varje statsråds skrivbord borde sitta lappar med texten: »KU ser dig.« Men när KU:s makt inskränks av kommissioner blir hotet från en sådan varningsskylt alltmer tandlöst. Och när borgerligheten tidigare har lidit nederlag under valår som präglats av KU-granskning spelar det kanske ingen roll vilka tuffa frågor de borgerliga ledamöterna med toppadvokaten Peter Althin och förra KU-ordföranden Birgit Friggebo pressar Göran Persson och Laila Freivalds med.

I torsdags morse såg statssekreterare Lars Danielsson närmast ut som en skurk när han i tv-kamerornas ljus skulle svara på ordförande Lennmarkers fråga om han ringt till utrikesdepartementet eller inte på annandag jul 2004. Men det var inte där och inte då riksdagsvalet avgjordes.