Utrikes

Latinamerikansk vänstervåg

»Det här är första gången någonsin som vänstern uttrycker sig demokratiskt i Latinamerika. Efter decennier av extrem­vänster har man hittat en politik som faktiskt fungerar. Dagens vänstervåg fungerar som en form av försoning med det förflutna.«

Det säger Santiago Castro, mångårig Latinamerikaexpert och numera konsult åt Unesco, en optimist i den debatt om vänstern som nu rasar i Latinamerika.

Sedan Bolivia i december med bred ­majoritet valde den indianske före detta kokaodlaren Evo Morales till president, talas det alltmer om en vänstervåg riktad mot USA. På söndag kommer nästa utmaning. 28 miljoner peruaner går till vallokalerna för första omgången i presidentvalet. Under de allra sista veckorna har radikale vänsternationalisten Ollanta Humala gått om liberala favoriten Lourdes Flores.

Peruanerna är inte ensamma, av Latinamerikas 23 länder går elva till val med avslutning i Brasilien i oktober. Fem länder kan svänga åt vänster och åtta större länder har redan någon form av vänsterregering, från president Michelle Bachelet i Chile till president Lula i Brasilien.

Men det är knappast någon gemensam vänsterfront.

– Situationen i Chile och Argentina går inte att jämföra med Venezuela och Peru. Chile har en mycket välfinansierad offentlig ekonomi, och Bachelet står för en liberal politik, liknande den i Argentina och Uruguay. Venezuela har visserligen ett uppsving tack vare oljan, men fort­farande råder politiskt kaos och en enorm fattigdom. Brasilien å sin sida har ett väldefinierat vänsterparti, ett arbetarparti av klassiskt snitt. Man kan tycka att Chile är höger i jämförelse, säger Renato Aguilar, en gång högt uppsatt tjänsteman i Salvador Allendes Chile, numera docent vid Handelshögskolan i Göteborg.

Santiago Castro menar att det koloniala förflutna och den indianska kulturen ändå binder länderna samman.

– Det gör att Chile ändå känner sympatier för Venezuela, som egentligen är mycket olikt.

Framför allt Venezuelas president Hugo Chávez har sedan tillträdet 1998 rört om i den amerikanska grytan. Venezuelas olje- och gasrikedomar har exploaterats hårdare och Chávez har själv valt ut vem som ska få köpa oljan, och till vilket pris. Sålunda har länder som Kuba kunnat köpa rabatterad olja mot att välutbildade kubanska läkare, lärare och tränare kommit till Venezuela för att arbeta i sociala program, så kallade »Missiones«.

Chávez har även gett bidrag till partier i andra länder, där­ibland Morales parti i Bolivia och favoriten i Mexikos presidentval, Andrés Manuel López Obrador.

I Washington tvingas man acceptera att de folkvalda vänsterledarna vänder USA ryggen, som när Evo Morales efter sin ­seger sade han att han ville vara »USA:s
värsta mardröm«. Men Latinamerika ­förblir beroende av handeln med västvärlden.

– Efter valet åkte Evo Morales runt i Europa och hade samtal framför allt med socialdemokratiska ledare, till exempel Spaniens premiärminister Zapatero. Man fick intrycket att hans »lärare« i Europa talade allvar med honom. Man kunde märka att han när han kom tillbaka var mer sansad i sina uttalanden, säger Renato Aguilar.

De flesta latinamerikanska länder har likt Peru återhämtat sig väl efter årtionden av politiska och ekonomiska kriser. Ändå finns det bland peruanerna, och i flera andra länder, ett stort folkligt missnöje med att de sociala klyftorna inte minskat mer.

– Oavsett vem som vinner i Peru kommer det att vara en svag minoritetsregering som kommer att få kämpa oerhört hårt med radikala krafter från både höger och vänster, tror Renato Aguilar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera