Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Europas nya mjukishöger

Fredrik Reinfeldts nya moderater är en del av en internationell trend. Den nya mjukishögern är på frammarsch.

»Det är Cameron som behöver mig mer än tvärtom. Jag har kommit längre än honom i ­processen med utformningen av det nya i våra respektive partier«, säger Fredrik Reinfeldt om sin brittiske högerkollega.
Storbritanniens David Cameron är den senaste i raden av ledare för konservativa partier i västvärlden som tar ett jättekliv in i det politiska mittfältet. Hans formuleringar om Tories nya principer kunde lika gärna vara Tony Blairs: Det är en moralisk skyldighet att göra fattigdom till något som hör historien till; allas välfärd ska garanteras av staten men inte nödvändigtvis utföras av den; Tories politik ska hjälpa samhällets utsatta; ekonomisk stabilitet går före skattesänkningar.

En blick på västvärldens politiska karta visar att en ny höger, mjukishögern, håller på att växa sig stark. Men om de konservativa ska få samma dominans som på 1980-talet måste Cameron och Reinfeldt med flera klara det som liberala Venstres ledare Anders Fogh Rasmussen gjort i Danmark, vinna regeringsmakten. Inte bara en gång utan även för en andra mandatperiod.

Mjukishögern är en helt annan än 1980-talets tuffare version med USA:s Ronald Reagan och Storbritanniens Margaret Thatcher som förgrundsfigurer. Dess förespråkare framhåller i olika varianter: Ut med ideologin, in med praktiska lösningar som den breda massan i väljarkåren vill ha. Fredrik Reinfeldt är en av dem som ogillar ideologiska teorier. Han vill uppfattas som en genomtänkt pragmatiker med lösningar som kan utformas efter individuella behov.

– Varken teoretiska socialistiska experiment som ifrågasätter marknaden eller nyliberala tankemodeller håller i den tid vi lever i. Det har skett en medborgerlig förankring av idén med en skattefinansierad välfärd i ett marknadsekonomiskt samhälle. Där ryms dagens partier och det blir trängsel eftersom konfliktytan minskar.

Strax före jul besökte Fredrik Reinfeldt Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen, Venstres partiledare som genomfört en radikal omläggning av politiken. Efter valnederlaget 1998, som förlorades med ett hundratal röster, påbörjade Venstre en förnyelse. Den är förvillande lik den som Fredrik Reinfeldt inledde några år senare och som han nu går till sitt första val på.

– Jag hade inte funderat en sekund på vad Anders Fogh Rasmussen hade gjort då vi satt och diskuterade förnyelsen av moderaterna. I efterhand kan jag säga att det finns en del likheter.
Startskottet för såväl Venstre som moderaterna var en neslig valförlust. Båda partierna förknippades tidigare mest med skatter och ekonomi, områden som ­engagerar främst män. En breddning av politiken har genomförts för att även locka kvinnor och ungdomar.

För Venstres del satsades på en politik inom hälsa och utbildning. ­Liksom moderaterna förespråkar Venstre inte längre stora skattesänkningar. Därmed blev ­partiet ett möjligt alternativ för den vanlige Larsen-familjen, som en av Fogh Rasmussens medarbetare säger. På ­motsvarande sätt gjorde moderaterna och breddade politiken till att även omfatta arbetsmarknads- och socialpolitiken. ­Resultatet av vänstergiren, i kombination med en hård invandringspolitik, blev att Venstres väljarstöd växte till sin topp­notering sedan 1920.
Huvudskälet till att moderatledaren inte vill kännas vid att han inspirerats av danskarna är inte svår att gissa, han vill distansera sig från Venstres strama invandrarpolitik.

– Däremot har Fogh Rasmussen, liksom jag, analyserat och samtidigt konstaterat att den skattefinansierade välfärden för vår välfärdsbas är uppskattad och okomplicerad. Vi i ­Sverige, Danmark, Tyskland, Fran­krike och Storbritannien är i grunden överens om att vi ska ha en välfärd som utjämnar vissa nyanser, men vi har olika syn på hur det ska gå till, säger Reinfeldt.

Moderatledaren har inte några internationella politiska förebilder som inspirerat honom, men han har läst en hel del biografier och memoarer. Han har fascinerats av Winston Churchills och Ronald Reagans ledarskap, att de i efterhand uppfattats som beslutsföra och målmedvetna när de båda i verkligheten vacklat och ändrat uppfattning, att de till och med under sin karriär bytt parti.

Har du alltså, utan att inspirerats av dina borgerliga kolleger ute i Europa, på egen hand sett detta att väljarna vill ha en offentligt finansierad välfärd?

– Ja, sedan kan vi diskutera vem som var först.

Han betonar att det inte går att kopiera ett annat lands lösning, förutsättningarna är för olika till och med i ett grannland som Danmark.

Egentligen gör Fredrik Reinfeldt och hans konservativa bröder och systrar detsamma som partierna på vänsterkanten gjorde långt tidigare, en förflyttning mot mitten. Bill Clinton har gjort det, Tony Blair och Göran Persson likaså. Fredrik Reinfeldt medger att han i »enskilda detaljer« inspirerats av Bill Clinton och Tony Blair.

– Vi har glädje av Clintons och Blairs ansträngningar att få in människor från utanförskap. Det finns många intressanta exempel på likartade problem och en del snarlika lösningar.

Han nämner förvärvsavdrag och inkomstskattesänkningar för låginkomst­tagare eller försöken att täppa till så att socialförsäkringssystemen inte överutnyttjas.

– Blair i svensk kontext skulle bli som moderaterna. Det är jättekul när sossar skriver artiklar tillsammans med Gordon Brown och Tony Blair. Jag skulle i debatten kunna göra listor över vad de står för i Storbritannien och fråga Göran Persson om han är beredd att köpa allt, säger Fredrik Reinfeldt och ser roat tvivlande ut.

Det var moderatledaren som föreslog ett möte med David Cameron i London. I sista stund ställdes resan i mars in eftersom den sammanföll med de dagar då Toryledaren skulle förankra förnyelsen av politiken i partiet. Fredrik Reinfeldt får än så länge glädjas åt att brittiska medier noterat att moderatledaren är i full gång med det som David Cameron har påbörjat. Brittiska finanstidningen Financial Times beskriver de svenska moderaternas vänstersväng som chockerande stor. Tidningen The Independent gör en liknande reflektion.

Fredrik Reinfeldt är osäker på åt vilket håll Tysklands nye förbundskansler, kristdemokraten Angela Merkel, går. Utrikespolitiska institutets tidigare chef Anders Mellbourn påpekar att CDU ända sedan starten, strax efter andra världskriget, har betraktats som ett mjuk högerparti som tror på och varit drivande i uppbyggnaden av en offentlig sektor. Angela Merkel satsade dock på en mer marknadsliberal variant och lanserade en platt skatt, något som väljarna inte gillade. Det stora försprånget hon till en början hade gentemot socialdemokraternas Gerhard Schröder krympte radikalt. Hon tvingades bilda en koalitionsregering där även socialdemokraterna ingår.
Den franska politiken är speciell och även om högern innehar presidentposten och regeringsmakten så är det omöjligt att placera in de konservativas placering på en höger vänsterskala. Tomas Lindbom, som skriver en bok om fransk inrikespolitik inför presidentvalet nästa år, konstaterar i likhet med Reinfeldt att i Frankrike bedrivs maktpolitik.

– Även om premiärminister de Villepin och inrikesminister Sarkozy tillhör samma parti så intar de olika hållningar och växlar mellan försonlig mittenpolitik och konfrontativ högerpolitik, säger Tomas Lindbom.

– Franska politiker lever i föreställningen att de är upplysta, de lever ovanför. De är inte en del av sitt folk. Det gör att jag inte förstår, och inte heller blir inspirerad av, fransk politik, säger Fredrik Reinfeldt.

Moderatledarens kontaktnät utomlands begränsar sig än så länge till dem som han skaffade sig under sin tid som ordförande i YEPP (Youth of the European People’s Party), ungdomsförbundet för konservativa och kristdemokratiska partigrupper. Ingen av vännerna från den tiden har nått några toppositioner än. Han är medveten om det är en bit kvar innan han lyckats knyta band med den utländska makteliten.

– Kommer man från ett litet land som Sverige bör man nog vinna ett val för att få inflytande. I kraft av att man får stöd från sitt eget folk så kommer andra att lyssna. Och gör vi ett bra resultat så kan de bli riktigt intresserade. Då kan även ett litet land inspirera andra.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera