Det gömda Sverige

Vi börjar under jorden. Vi är på ett sjukhus, inrättat i en vanlig lägenhet, någonstans utanför Stockholm. En hemlig klinik dit människor som inte har rätt till vanlig sjukvård kan vända sig.
Den unga kvinnan som slagit sig ned på stolen framför sköterskan pekar på sin mage.

– Barn i magen. Jag tror, säger hon.

Sköterskan Annelie Larsson böjer sig fram.

– You are pregnant? You have pain? Inget svar. Kvinnan slår ett nummer på sin mobiltelefon. En vän får tolka från mongoliska till svenska. Annelie tar emot luren och antecknar i journalboken.
Nara Batsuh från Mongoliet lever som gömd i Sverige sedan tre år – och i det här läget har hon inga möjligheter att vända sig till ett sjukhus. Endast om det är fråga om akut vård är sjukhuset öppet. Och mödravård räknas inte som akut.

Väntrummet är möblerat med storblommiga omaka soffor. En låda leksaker står i ett hörn, där två små flickor just har börjat plocka med ett pussel. Vi kunde vara i någons vardagsrum om det inte vore för rullen med nummerlappar på klädhängaren vid ytterdörren, och de blå landstingsplastpåsarna vi trätt på fötterna.

Nara Batsuh får veta att hon kommer att träffa den gynekolog som jobbar ikväll. Det är ännu tidigt, och ett femtontal patienter har slagit sig ned i sofforna i väntan på sin tur. Alla saknar de uppehållstillstånd i Sverige. De flesta är asylsökande som fått avslag och gått under jord. En kväll i veckan är kliniken öppen, och även om adressen är hemlig sprids ordet snabbt bland dem som behöver vård.

Läkarstudenten Åsa Edergren står dubbelvikt framför det stora skåpet i mottagningsrummet och sorterar in mediciner som privatpersoner skänkt. Liksom de andra läkarna jobbar hon ideellt på kliniken på sin fritid.

– Massor med Alvedon!, konstaterar hon.

– Värkmedicin och sömnmedicin är det ofta brist på annars. Men det vi behöver mest är antibiotika för olika sorters infektioner. Det är svårt att komma över, och det finns ett ständigt behov.

Om medicinen inte finns går det ut en efterlysning på internet. Det finns också en fond av donerade pengar som kan användas i nödfall.

Syster Annelie ropar upp nästa patient, en man från Eritrea som är här med sin mor. Sonen – som inte vill säga sitt namn men som vi kan kalla Andreas – är svensk medborgare och har bott i Sverige sedan han kom hit som flykting i tonåren. Andreas har fast jobb inom vården. Han berättar att moderns hälsotillstånd har blivit ett allt tyngre bekymmer. Hans mor har bott här som gömd i fyra år sedan hon fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Under en längre tid har modern varit blek och väldigt trött.

– Den här kliniken blev vår räddning. De upptäckte att hon har allvarlig diabetes. Nu kan vi komma hit och få medicin, säger han.

– Hon har ingen annan i Eritrea. Jag måste ta hand om henne, det är ju min mamma.

I sitt arbete inom vården har han själv konfronterats med personer som nekats vård eftersom de saknar uppehållstillstånd. Personerna har helt enkelt fått nej i kassan, när det upptäckts att de saknar personnummer.

– Det är omänskligt. Jag trodde inte sånt skulle kunna hända i ett humant land som Sverige.
I hallen innanför vardagsrummet/väntrummet har två tygskärmar ställts upp. Här finns klinikens tre provisoriska mottagningsrum. Läkaren Farida Fahmy tränger sig emellan skärmarna för att ta emot en man med magsmärtor.

– Vi har patienter med alla typer av diagnoser. Det kan vara öroninflammation eller cancer. Men den vård vi kan ge är först och främst en sorts första hjälpen.

– Som läkare tycker jag att det är förskräckligt att neka dem vård. De är ju här. Vi har hand om människor som skulle dö om de inte fick hjälp, cancerpatienter, svårt sjuka kroniska sjukdomar. Det är inte rimligt att låtsas att de inte är här.

FN:s särskilde rapportör för hälsa riktade i februari kritik mot Sverige. I en preliminär rapport konstaterar FN-rapportören Paul Hunt att rätten till hälsa är en mänsklig rättighet som omfattar alla människor som vistas i ett land – oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte.
Så vad händer med den som är allvarligt sjuk? En klinik inrymd i en lägenhet, med tygskärmar mellan britsarna och en ständig brist på enkla mediciner som penicillin kan hjälpa gravida kvinnor och barn med öroninflammation, men vad händer med den som har cancer?

Farida Fahmy förklarar att hon och hennes kollegor gör allt för att landstinget ska ta ansvar för patienter med allvarliga sjukdomar.

Den som lever gömd har enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt till omedelbar vård – även om han eller hon måste betala den själv.

Vad som är omedelbar vård avgörs av läkaren ifråga, och bedömningarna är helt avgörande för vem som får hjälp.

Enligt en utredning som Socialstyrelsen gjorde förra året ska den som kommer till akuten i ambulans med ett brutet ben eller en hjärtinfarkt tas omhand oavsett om han eller hon har uppehållstillstånd. Men även om en sjukdom är livshotande behöver det inte betyda att den ska räknas som akut. Socialstyrelsen kom fram till att exempelvis operationer är att betrakta som planerad vård – och därmed ska alltså en människa som har livshotande cancer men som saknar uppehållstillstånd inte få någon behandling.

Precis just detta inträffade nyligen i Stockholm.

En kvinna i femtioårsåldern som fått diagnosen livshotande bröstcancer av en läkare på Karolinska Sjukhuset krävdes på 150 000 kronor i förväg. Inbetalningskortet sändes ut av Stockholm Care, det bolag som administrerar Stockholms Läns Landstings vård för människor som saknar uppehållstillstånd. Kvinnan hade sökt asyl men fått avslag och levde nu utan uppehållstillstånd.

Beskedet hon fick var att det inte kunde bli någon behandling om hon inte kunde betala. Enligt Catharina Emanuelsson, den handläggare som skickade ut betalningskravet sågs operationen som en planerad vårdinsats. Hon säger att det inte är första gången som en gömd patient nekas livsavgörande vård.

– Det har hänt förut, säger Emanuelsson.

– Det är hemskt beklagligt om det leder till att människor dör. Men det är vårt jobb att kräva in pengarna först. Utan betalning kan det inte bli någon operation.

– Vi har en lagstiftning i Sverige som är stentuff när det gäller hälso- och sjukvård för människor som lever gömda, säger Christian Foster, vårdkoordinator på Stockholms Läns Landsting.

Enligt Christian Foster finns det en utbredd uppfattning bland vårdpersonal om att man inte ska neka patienter vård av ekonomiska skäl. Därför händer det att sköterskor och läkare chockas av regelverket när de inte får hjälpa den som står framför dem.

– Svenskar i gemen tror ju att Sverige är ett generöst land när det gäller flyktingar. Därför kan det vara svårt att inse att vi är bland de hårdaste i Europa på den här punkten, säger han.

Tillbaka till kliniken. Margarian Nvard från Armenien har levt som gömt i fyra och ett halvt år. Nu har hon fått uppehållstillstånd, och hjälper till som tolk på kliniken.

– Jag vet vad det här stället betyder för dem som lever utan papper. De som kommer hit gör det som en sista utväg. Många är otroligt rädda för att vända sig till sjukhus, säger hon.

– Jag hoppas på en ny lagstiftning. Det är en skam att vi måste finnas här, att vi bedriver katastrofsjukvård i ett rikt land, säger läkaren Farida Fahmy.

Farida Fahmy säger att antalet patienter på den hemliga kliniken minskat under våren när många sökt asyl med den tillfälliga utlänningslagen – den så kallade amnestilagen. Sedan lagen upphörde att gälla den 31 mars har de som söker sig hit blivit fler.

– Många personer som fått avslag har redan kommit tillbaka hit. Jag tror att vi kommer att se en ännu större uppgång under den närmaste tiden, säger hon.

Nara Batsuh är ett fingerat namn.

Text: Stina Blomgren

Toppbild: scanpix