De nya maharajorna

Text: Olivier Weber och Vanessa Dougnac

När besökaren precis lämnat slummen i New Delhis förorter, är det svårt att tro sina ögon. Plötsligt kantas vägen av USA-inspirerade jättegallerior, skyltfönster med smycken för miljontals euro och hypermoderna, svala kontor. I entréerna syns reklam för lyxbostäder med pool, tennisbanor, internetuppkopplingar och meditationsrum.

Detta är Gurgaon, skyltfönstret och livsnerven i det nya »skinande Indien« som stöddigt fläker ut sitt välstånd.

Ojämlikheten i Indien är fortfarande avgrundsdjup, med 400 miljoner fattiga som lever på mindre än en dollar om dagen. Men landet växer 8 procent om året, och kommer, enligt investmentbanken Goldman Sachs, bli världens tredje ekonomi efter Kina och USA redan år 2040. Det är den visionen som driver de nya maharajorna i Gurgaon.

Vi besöker en av Gurgaons typiska entreprenörer, Pavan Vaish, en ingenjör utbildad i Calcutta och Stanford. För sex år sedan startade han databolaget Daksh efter att ha undervisat några år i en byskola i bergen vid Ganges källa. Den första kunden var Amazon. Sedan kom IT-ruschen och sex år senare uppgick den sammanlagda omsättningen till över 450 miljoner kronor med 10 000 anställda.

På kaféet »Coffee Day » samma kväll ger bandet »Gurus« en liten akustisk konsert. Hit går ingenjörer och anställda från telefonsvararavdelningen i hästsvans för att lyssna på rock och folkmusik.

– För att bli rik i detta land gäller det att göra sig väl förtrogen med både kaféer och nystartade företag, säger Ahmed Warsi, gruppens sångare som är anställd i ett telefonbolag. Det räcker att man är utbildad i något, det spelar inte så stor roll i vad. En del ingenjörer tjänar upp till 500 000 rupier i månaden (100 000 kronor).

Blandningen av stress och avkoppling gäller även för cheferna på greenen vid Gurgaons hypermoderna golfklubb. Här finns jacuzzibad och gräsmattor direktimporterade från USA:s östkust. Golfklubbens 2 000 medlemmar betalar en årsavgift på 1,5 miljoner kronor var.

– På den här greenen träffas en stor del av alla affärsöverenskommelser i Gurgaon och New Dehli, försäkrar oss Rama Chawla, golfklubbens kvinnliga ordförande.

Intill golfen säljs lägenheter för två miljoner kronor stycket – två hundra på två dagar.

– Den ekonomiska boomen gynnar alla, hävdar Vijay Batra, författare och managementexpert i Gurgaon. Vi kommer snart att få se massor av små framgångsrika städer som Gurgaon. En ny era har påbörjats, som drar nytta av det indiska utbildningsväsendet. Boomen bygger på kreativitet, entreprenörer och en medelklass bestående av 200 miljoner personer. Och den står på en mer stabil grund än den kinesiska eftersom den inte är beroende av en nyckfull diktatur.

T. Sreedhar, chef för ledande bemanningsföretaget TMI i Hyderabad, beskriver hur det som förr kallades för brain-drain nu har blivit brain-gain eftersom nästan alla välutbildade indier numera återvänder. Indien satsar hårt på utbildningsväsendet, i synnerhet naturvetenskaperna och matematik. Det är en extremt hård press på skolungdomarna från tidig ålder. Att bli underkänd i examen likställs med katastrof. Barn som inte blivit ingenjörer eller doktorer anses ha misslyckats med sina liv. Föräldrar kan sälja sin jordplätt för att ha möjlighet att sända barnen till en bra skola.

Om Gurgaon är skyltfönstret så är Bangalore, i södra delen av landet, med 6 miljoner invånare och 160 000 ingenjörer, Indiens högteknologiska huvudstad. Det är en både rofylld och hektisk stad, belägen på 1 000 meters höjd, med välfungerande sjukvård och gott om parker, som exporterar för 23 miljarder dollar om året.

Många av Bangalores entreprenörer lever på sin kreativitet. Här anses exempelvis telemedicinen ha uppfunnits; att diagnosticera patienter genom att mejla röntgenplåtar. Doktor Arjun Kalyanpur analyserar över 400 skannade bilder om dagen:

– I USA får man ofta vänta på röntgensvaren i två eller tre dagar. Med den här tekniken har sjukhusen tillgång till svaren på en timme. Till och med på natten, tack vare tidsskillnaden. Felmarginalen är på mindre än 0,2 procent, lägre än den amerikanska, säger han.

I Bangalore möter vi även Mohandas Pai, 47 år gammal, med tätt skägg och stentorsröst. För 25 år sedan skapade han det kanske mest berömda indiska IT-tjänstföretaget med ett startkapital på 250 dollar och sju vänner som var dataingenjörer i ett rum i staden Poona. I dag är Infosys värt 20 miljarder dollar med 52 000 anställda över hela världen. Infosys mest värdefulla tillgång ligger alldeles i närheten av Mohandas Pais kontor: 80 hektar av ultramoderna byggnader, ett hotell med plats för 500 gäster, en kopia av operan i Sydney, en pyramidformad byggnad, ett snabbköp. Här på »världens största företagscampus« samlas ingenjörer och studenter från hela världen.

Mohandas Pais budskap är tydligt. Indien måste fortsätta på det inslagna spåret, med satsningar på utbildning och en modern marknadsekonomi.

– Vad som fordras är en långt gången utveckling och ett samhälle där de största begåvningarna har mest inflytande, där ambitionen är att nå inte bara den indiska marknaden utan hela världen.

Översättning & bearbetning: Joachim Grünthal