Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Kolossens kollaps

Thord Eriksson och Åke Ericson har följt socialdemokraternas valrörelse inifrån, från Göran Perssons tal på första maj då han råkade hoppa över frågan om arbetslösheten, till den tårfyllda valnatten i september.

Göran Persson var trött. Och Fredrik Reinfeldts nya mode­rater lade beslag på det gamla arbetarpartiets profilfråga – arbetslösheten. Men det fanns fler orsaker till att det inte blev en fjärde, historisk valseger för social­demokraterna. En av förklaringarna går att finna i självbilden hos ett parti som en gång var en stor folkrörelse. Tron på en valvinst byggde på att partimaskineriet skulle göra jobbet, att gräsrötterna skulle få upp sympatisörerna från sofflocket. Men det forna jättepartiet har krympt, och frågan är hur mycket av det som återstår.

Stockholm, 2 maj

»Era jävlar, ni sviker oss arbetslösa!«

Rösten i telefonen hörs tydligt i entrén till partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. Receptionisten håller luren ett par decimeter från örat och himlar med ögonen.

När Göran Persson ett dygn tidigare kliver ur Säpobilen utanför Folkets hus i Sundbyberg har han antagligen svårt att föreställa sig den vrede han snart ska väcka. Han ser nöjd ut. I innerfickan har han ett vykort; på ena sidan en svartvit bild av Katarinahissen, på den andra stolpar för första maj-talet.

– Exakt vilket tal jag håller bestämmer jag när jag ser vilken publik jag har, säger han.

Han har satt sig vid ett bord och vinkar ned mig på stolen intill.

– Jaså, ett reportage om valrörelsen i tidningen Fokus …

Sedan måste jag resa mig igen, för statsministern ska dricka kaffe med lokalt partifolk som redan står intill och trampar.

Det tillhör arbetarrörelsens tradition att partiledaren inleder sitt första maj-firande här i Sundbyberg. Medan demonstrationståget formeras på Storgatan för att gå den korta sträckan till Tornparken, intervjuas Göran Persson av tv.

– Vi är på väg uppåt, säger han. Men den dag du tror att ett val är vunnet, så har du förlorat.

Sundbyberg är laddat med politisk symbolik. Hittills är staden en ofläckad s-märkt framgångshistoria, med 22 valsegrar av 22 möjliga. Det är alltså ingen slump att alliansen i månadsskiftet augusti-september kommer att fira tvåårsdagen av sin överenskommelse hos Maud Olofsson i Högfors, med att valtala just här. En valseger här skulle vara en viktig borgerlig triumf.

Socialdemokraterna i Sundbyberg har förberett sig för sammandrabbningen i tre år, slipat på strategi, budskap och material för att förhindra att de borgerliga tar över makten.

Orkestern spelar upp, tåget börjar röra sig framåt. Kvar på marken utanför Folkets hus ligger ett ratat demonstrationsplakat med texten: Var rädd om våra kollektivavtal! Stärk arbetsrätten!
Efter den korta marschen till Tornparken ställer sig Göran Persson bredvid scenen. Han trängs med partiarbetare, journalister, livvakter och en och annan förälder med barnvagn. Inför besöket har en av hans pressekreterare ringt och uppmanat partiarbetarna i Sundbyberg att se till så att det finns barn i närheten – det ser trevligt ut på bild.

Först ska Sundbybergs 15-årige SSU-ordförande Jesper Lindholm tala.

– Har du några råd att ge mig? frågar han Göran Persson.

– Satsa! säger Persson. Ha ordentligt magstöd. Och dra ner tempot.

När SSU-ordföranden talar, går statsministern och sätter sig på en bänk bakom scenen. Han plockar med sitt vykort, begrundar bilden på Katarinahissen, läser sina stolpar.

När Göran Persson en halvtimme senare går upp på scenen inleder han med att att håna Reinfeldt. Sedan attackerar han Maud Olofssons och centerns förslag att inskränka ungdomars anställningstrygghet, som fått uppbackning av folkpartiets Lars Leijonborg.

– Denne gigant, säger Persson med ett tonfall dränkt i ironi.

Publiken skrattar. Till och med en av de allvarliga Säpo-vakterna intill scenen drar på munnen.
Däremot säger statsministern inte mycket om arbetslösheten, varken på förmiddagen i Sundbyberg eller på eftermiddagen på Norra Latins skolgård i Stockholm.

Efteråt förklarar han att arbetslöshetssiffrorna pekar åt rätt håll och att problemet därför inte är så värst mycket att orda om i den förestående valrörelsen.

Det håller alltså inte den uppretade mannen med om som strax efter lunch den 2 maj skriker i telefonistens öra på socialdemokraternas partikansli. När rösten tystnat och det klickat till i luren säger hon med trött stämma att det inte var det första arga samtalet den här dagen.

– Så här är det alltid efter första maj.

Jag ska träffa Marita Ulvskog för att prata om hur socialdemokraterna planerar för en fjärde, historisk valseger. Jag förklarar att jag vill följa socialdemokraterna och valrörelsen, att jag vill göra det från insidan och berätta om de metoder ett politiskt parti använder för att vinna ett val.
Ett par månader tidigare träffade jag partiets presschef Manuel Ferrer för att prata om idén. Han var avvaktande men inte helt avvisande.

– Det är klart att socialdemokraterna har en metod, och att vi är bättre än andra partier på att driva valkampanj. Men vi vill inte bara vinna valet i år, utan valet 2010 också, så vi kan inte avslöja allt! sa han.

Historien om hur Mats Lindström, ansvarig för opinionsmätningar och -analyser på partikansliet, har bedrivit förtalskampanj mot Fredrik Reinfeldt, hade några dagar tidigare exploderat i medierna, och bakom sin korrekt klädda och prydligt hårvaxade fasad såg presschefen sliten ut. Samma dag som nyheten briserade blev Manuel Ferrer pappa för andra gången. (»Stina kom klockan fyra på morgonen. Klockan sex skickade partiet en taxi till BB för att hämta mig till jobbet och först två dagar senare kom jag hem, men bara för att duscha och byta kläder.«)

Marita Ulvskog lyssnar, nickar och avvisar sedan mina önskemål om att följa valrörelsen bakom kulisserna. Socialdemokratin har vassa metoder för att vinna val och de ska inte spridas. Dessutom har partiet problem med sin image. Det är uppenbart att ingen utomstående heller ska få bevittna hur detta hanteras från insidan.

Umeå, 8 juni

Kampanjen inför valet 1994 utformades med hjälp av amerikanska konsulter. Anlitar socialdemokraterna några amerikanska konsulter under den här valrörelsen?

Marita Ulvskog svarar snabbt och skarpt:

– Jag avskyr amerikanska konsulter! Det är en skröna att det skulle ha varit såna inne i valrörelsen 1994. Vi kan vår politik, vi kan driva valrörelse, vi behöver inga konsulter utifrån!

Det är 101 dagar kvar till valet och hon ska debattera jobb och företagande med moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin. Hon har blivit hämtad på flygplatsen av Västerbottens försteombudsman Peter Olofsson. På vägen in till stan har han berättat att partiet och LO »köpt« hela arenan Gammliavallen när Umeå IK:s fotbollsdamer möter Jitex den 20 augusti. Det är då valrörelsen går in i sitt slutskede och flyttar ut i valstugorna. Sponsringen kostar 75 000 kronor – en bra investering, tycker Peter Olofsson.

Med kulspetspenna har Marita Ulvskog skrivit »två samhällsmodeller«, »något med miljön« och »från rika till fattiga« i sin högra hand. Tydliga, ideologiskt polariserade stolpar. En kylig vind drar in från älven, men hon verkar oberörd trots att hon bara har på sig vit blus och – som vanligt – Levi´s-jeans. Sven Otto Littorin har beige dunväst ovanpå fleece-jackan och ser ut som en moderat från Lidingö (vilket han ju också är).

Debatten äger rum på krogbåten »Sjöbris«, som ligger förtöjd vid Västra Strandgatan, nedanför Umeås centrum. Sven Otto Littorin hamrar envetet in frågan om arbetslösheten – som hans parti och resten av alliansen kommer att fortsätta att göra genom hela valrörelsen.

– Sverige har sämst utveckling på arbetsmarknaden i hela Oecd-området, vi har fått 60 000 fler arbetslösa sedan förra valet, säger han.

Marita Ulvskog kontrar med att det försvann nästan en halv miljon arbetstillfällen under de fyra år i början av 90-talet då landet styrdes av en borgerlig regering.

Förutom representanter för socialdemokraterna och moderaterna vid borden närmast debattörerna, tar få av de cirka 40 kroggästerna notis om debatten.

Efteråt säger Marita Ulvskog att hon inte tror att valet kommer att avgöras av siffrorna de har debatterat. Exercis med arbetslöshetsstatistik berör inte riktigt på det viset.

Sveavägen 68, 20 juni

Det här är något alldeles speciellt, ett intervjutillfälle som ingen annan journalist erbjuds under valrörelsen, förklarar en pressekreterare högtidligt. Jag får äntligen träffa en del av den socialdemokratiska valkampanjens innersta krets. I ett konferensrum på partikansliets andra våning sitter:

Madeleine Harby Samuelsson, som i vanliga fall är politiskt sakkunnig på statsrådsberedningen men nu leder den grupp som tar fram skriftligt underlag för rapporter, tal och de annonser och affischer som reklambyrån Acne formger för partiet.

Carina Persson, partiets kommunikationschef som är operativt ansvarig för valorganisationen.
Och Marita Ulvskog, som tillsammans med Göran Persson, Pär Nuder och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin utgör den politiska valledningen.

De är å ena sidan hemlighetsfulla när det gäller detaljer om hur de arbetar.

Å andra sidan anstränger de sig för att det ska framgå att det de inte kan och vill berätta, inte alls är särskilt intressant eller märkvärdigt. Aktiviteterna i partiets kampanjcentrum, inhyst i kansliets aula och internt döpt till »Viktoria« – seger – framställs som lika upphetsande som vilka administrativa sysslor som helst. Men ändå: de är väldigt hemliga.

Alltså skakar Carina Persson frenetiskt på huvudet när jag ber henne berätta hur socialdemokraterna använder sig av opinionsmätningar.

– Vi berättar aldrig hur mycket vi mäter eller vad vi mäter. Men vi mäter möjligen mindre i den här valrörelsen än i andra valrörelser, hävdar hon.

Hemlighetsmakeriet förklaras inte bara av att valstrategins detaljer är känslig information. Smarta, moderna kampanjmetoder passar helt enkelt inte ihop med den socialdemokratiska identiteten. För mer än något annat vill socialdemokratin vara en folkrörelse, och en folkrörelse vinner val tack vare sin storlek och sin ideologiska glöd, snarare än genom skickligt mediespinn, uttänkta utspel och minutiös kartläggning av folkopinionen. En folkrörelse använder öppna och tydliga metoder för att sprida sin politik.

I år har det allra mesta kretsat kring att knacka på folks dörrar.

– Om man, för att tala reklamspråk, skulle säga att vi gör ett »kanalval«, så är kanalen dörrknackning, direktkontakt, att vi talar till folk, säger Carina Persson.

Här har socialdemokraterna med sina cirka 130 000 medlemmar ett övertag mot andra partier. Moderaterna (59 000), folkpartiet (22 000) och centern (72 000) är lilleputtar i jämförelse med socialdemokraterna.

Många medlemmar betyder inte bara säkra röster, utan framför allt utsikter till en stor mobilisering; en armé av människor som talar för partiet i valrörelsen. Men precis som andra partier och hela Föreningssverige, lider socialdemokratin av medlemsflykt.

Marita Ulvskog säger att medlemsvärvningen legat nere i många år. Nu har det ändrats, värvning är prioriterat.

Ulvskog: För vi tror faktiskt att storleken spelar roll.

Alla: Fniss-fniss.

Carina Persson: Inte minst för hur politik blir till.

Madeleine Harby Samuelsson: Så att det blir ett fortsatt samspel, i sanning en folkrörelse.

Ulvskog: Så att det inte bara är engagerade nördar i partiet.

Tystnad.

Persson: Såna som vi.

Ulvskog: Som är lite skadade och har underliga böjelser för politik.

Visby, 2 juli

Det är Almedalsveckans första dag. Solen steker, men inne på krogen Hamnplan 5:s nattklubb hålls ljuset ute av tunga svarta gardiner. Runt ett bord placerat på dansgolvet under discokulan, sitter sju »proffsvärvare«, som ska jobba mot partiets lokala mål: 200 nya medlemmar till årsskiftet.

Var kan man värva nya medlemmar? frågar Janica Sörestedt som är partiombudsman på Gotland och har arrangerat mötet.

– På marknader, svarar någon. Centern är duktiga på det.

– Ja, varför är vi inte på torget i Hemse i dag? En marknad kan dra femton tusen personer, men har vi ett politiskt möte kanske det kommer sju, säger Åke, en äldre man i rutig sommarskjorta.

Janica berättar att värvarna får biocheckar för var tionde ny medlem de lyckas locka. Och den som värvar flest får något »extra fint«.

Hennes mobiltelefon ringer. Hon svarar, säger »välkomna« och sneglar ut genom fönstret.
Dörren öppnas och in kommer Göran Persson tillsammans med fru Anitra, två Säpovakter och en pressekreterare. Bakom dem skymtar en uppstressad klunga journalister och fotografer.

– Vi pratar medlemsvärvning här, säger Janica.

– Du är väl medlem? frågar Åke. De andra skrattar spänt.

Göran Persson går ett varv runt bordet och skakar hand med alla. Sätter sig sedan, ber om en servett och torkar sig omsorgsfullt i pannan.

– Det är viktigt det ni ska göra för partiet, säger han.

Statsministern berättar om när han var ordförande i arbetarkommunen i Katrineholm och kunde räkna in tio procent av stans invånare som medlemmar i partiet.

– Att lägga vikt vid att partiet har en organisation som vårdas, det tror jag är centralt. Annars blir det som med centerpartiet, som var ett fint parti en gång i tiden, ett folkrörelseparti, men som nu helt fräckt byter både position och politik i alla frågor. Och de har inte ens stämmor i år utan konvent. Stackars centerpartiser! Betodlare på Gotland ska åka på konvent ihop med folkpartiet, det kan inte vara så kul.

Pressekreteraren trampar nervöst i bakgrunden. Säpovakterna vakar stumt över församlingen. Anitra Steen ser glitterögt sommarlycklig ut. Statsministern svettas och häller upp ännu ett glas mineralvatten.

Janica tackar honom för besöket och för att han »sprider sanningens ord«.

– Jag beundrar er styrka och beslutsamhet, svarar Göran Persson. Jag ska kolla hur det har gått för er. Jag kan säga så här: når ni över 200 medlemmar så kommer jag till Gotland i början av nästa år på ert årsmöte.

Alla applåderar och Göran Persson försvinner till en presskonferens. Några timmar senare ska han tala i Almedalen.

Stämningen är uppspelt kring bordet. Janica håller upp socialdemokraternas medlemsbox, som varje person som visat intresse för medlemsskap ska få.

– Man kan lägga i vad man vill, säger hon och håller upp broschyren »Välkommen till socialdemokraterna«.

– Och en karamell och en ballong, säger Åke med sommarskjortan.

– Och kragknappar, säger någon annan.

– Det är marknadsföring på hög nivå, utbrister Janica och håller upp medlemsboxen igen. Det är som med bokklubbarna – när man har gett bort något, så känner folk att de måste ge något själva. Det är marknadsföringspsykologi!

Medlemsvärvarna bestämmer sig för att redan efter Göran Perssons tal i kväll värva tio nya medlemmar. En bra start för att få ihop de 200 som ska lockas före den sista december.

– Egentligen borde man göra det till den 17 september, säger en kvinna i röd s-märkt tröja.

– Titta inte på mig, säger Janica, titta på kamraterna.

Göteborg, 29 augusti

Pär Nuder sitter i baksätet i Säpos mörkblå Volvo som kryssar genom trafiken från SKF:s klubbskola i Gamlestaden i Göteborg, till Flunsåsparken på Hisingen. Där ska det bli fest med Lill-Babs på scenen och skådespelaren Stefan Ljungqvist som konferencier. Finansministern ska stå utanför parkens entré tillsammans med lokala partiarbetare och dela ut godis och de västsvenska socialdemokraternas röda decilitermått med långt skaft och ros inpräglad i plasten (»Vi håller måttet. Mät våra förslag mot borgarnas.«)

I förrgår firade han »Ångbåtens dag« hemma i Åkersberga, senare i veckan åker han till Borlänge, Falun och Gävle. Och för några dagar sedan knackade han dörr och spred information tillsammans med partikamrater i Uppsala. En intensivt arbetande kugge i ett noga uttänkt maskineri för att vinna valet?

– Äh, säger han. Utifrån tror man alltid att allt är så genomtänkt, men det här är inget hokus-pokus.

Men finansministern är en nyckelaktör i det griniga strategispel om hur arbetslösheten egentligen ska beskrivas, som utkämpats under hela valrörelsen och kulminerat nu. I ett pressmeddelande dagen före sitt besök i Göteborg flaggar Pär Nuder till och med för brist på arbetskraft. Men regeringens ljusa bedömningar sågas inte bara av oppositionen, utan också av Konjunkturinstitutet och Riksbanken.

Hans mobiltelefon ringer. Pressekreteraren i andra änden meddelar att de lokala partifunktionärerna skulle uppskatta om han ville hoppa över i en partismyckad husbil och anlända med den till Fluns­åsparken. Fordonen sammanstrålar vid Wieselgrensplatsen, ett par hundra meter från parken. Innan Pär Nuder kliver ur Säpobilen säger han:

– Det finns inga superhjärnor med super-pm om hur man vinner val.

När han någon timme senare har delat ut sina decilitermått intervjuas han av Stefan Ljungqvist.

– Säg mig, vad ska du göra efter valet när du blivit arbetslös?

– Jag tänker faktiskt fortsätta att göra det jag gör nu, även efter valet!

Pär Nuder lämnar scenen efter att han uppmanat publiken – mest bestående av män och kvinnor i pensionsåldern som väntar på Lill-Babs – att gå och rösta den 17 september. På vägen tillbaka till Säpobilen ringer Göran Persson, som under dagen valturnerat i Skåne. »Hur har det varit för dig?«, frågar Pär Nuder medan han tar några steg åt sidan och sedan står tyst, sammanbitet lyssnande.

Han och den 14 år äldre Göran Persson har en lång relation. I mitten av 80-talet, långt innan han blev Perssons statssekreterare i statsrådsberedningen 1997, gjorde Nuder sina första arbetspass inne i regeringskansliet. När Persson blev skolminister 1989 var unge Nuder, ännu inte 30 fyllda, en rutinerad räv.

Nu träffas de informellt ungefär var fjortonde dag och brukar äta frukost i Sagerska huset.
På flyget till Stockholm antyder Pär Nuder att mötena har drag av terapeutiska sessioner.

– Det är inte så många man kan prata med, det är så få som förstår vad det innebär att ha det yttersta ansvaret. Även statsministern måste ha sin container, som (psykiatriprofessorn) Johan Cullberg skulle ha uttryckt det.

Hur ska hans parti vinna valet då?

Pär Nuder är förstås inte obekant med frågan. Runtom i Europa och resten av världen har han partivänner som beundrar den framgångsrika, valvinnande svenska socialdemokratin och därför undrar samma sak. Då och då föreläser Pär Nuder hos dem i ämnet.

– Det handlar om empati, analys, värderingar, visioner och åtgärder – i den ordningen. Det finns tre viktiga slag om verklighetsbeskrivningen att vinna. Ett: Hur har vi kommit hit? Två: Hur lyder verklighetsbeskrivningen – är glaset halvfullt eller halvtomt? Och tre: Vart vill vi ta oss?, säger han.

Efter tolv obrutna år vid makten är den socialdemokratiska verklighetsbilden klar; vi är där vi är tack vare vår politik – vilket gör det svårt för oss att fokusera på brister som arbetslöshet och en förfallen skola eftersom vi då indirekt kritiserar oss själva.

Allt är snarare rätt bra, även om en del kan bli ännu bättre. Stolt men inte nöjd, som det hette inför förra valet. Vem kom förresten på den formuleringen?

– Jag, säger Pär Nuder och räcker upp handen.

Småland och Blekinge, 30 augusti

Göran Persson är inne på valrörelsens upplopp. I går var han i Landskrona, Helsingborg och Malmö. I dag besöker han Karlskrona, Växjö och Kalmar. En handfull journalister reser med i en buss som partiet chartrat. Strax utanför Växjö kliver han över från Säpos bil. Under resan till Kalmar ska varje reporter få några egna minuter med honom.

– Jaså, här kommer Fokus … och jag som först trodde att det var Fredrik Reinfeldt!

Statsministern är på spralligt humör.

Dagen innan har han kritiserats hårt av Göteborgs kommunalråd Göran Johansson, som i en intervju hävdade att partiordföranden har valt fel strategi i valrörelsen när han pratar så lite om arbetslösheten.

Göran Persson har avvisat kritiken. Socialdemokrater struntar inte alls i arbetslöshet. Men strategin då?

– Vår enkla strategi är att med en klok välfärdspolitik, så skapar man också förutsättningar för tillväxt och jobb. Sen gäller det att beskriva det begripligt, och så gäller det att utvecklingen stämmer med det också, så att det blir trovärdigt – och jag tycker att vi har en situation där vi borde vara trovärdiga, för det går väldigt bra för vårt land.

Eftersom det bara är 19 dagar kvar till valet kan man utgå från att Göran Persson inte griper sitt påstående ur luften. Valet vinns av det parti som beskriver verkligheten på ett sätt som många människor delar.

– Går det åt rätt håll för Sverige ekonomiskt? Går det åt rätt håll med arbetslösheten? Jag skulle ljuga om jag sa att vi inte testar den här frågan rätt ordentligt, det gör vi naturligtvis. Och det är ingen tvekan om att vi ser ett kraftigt sving. På frågan »tror du att arbetslösheten kommer att stiga eller falla?«, så säger ju folk »falla«.

Men exakt hur cementerad den verklighetsbilden är, det får vi se efter valet, säger han.

– Ibland har man sagt i valrörelser, att »hade vi haft en vecka till så hade vi förlorat«, eller »hade vi haft en vecka till så hade vi vunnit«. Jag tror att det är ett sånt läge den här gången. Jag tror att det glider mot vårt håll, frågan är om vi hinner ända fram.

Hur ska socialdemokraterna vinna valet då?

– Vi måste alltid komma ihåg att samhällskritiken måste komma från vänster, vi måste hela tiden komma tillbaka till samhällskritiken, permanent reform! De socialdemokratiska partier som fått regera, men inte blivit omvalda, har glömt att de varit vänsterpartier.

Eller så förlorar de makten för att dess främsta företrädare blivit en belastning – den yttersta konsekvensen av att politiken blir alltmer personfixerad. Göran Persson skyller delvis den utvecklingen på mediernas logik.

– Det är dramatik, enkla förklaringar, vinnare och förlorare. Jag har aldrig tyckt om det där, det är inte min bakgrund, inte min folkrörelsemodell.

– Sen sägs det ju att jag skulle bestämma allt, eller dominera allt. Det är långitfrån sant, för det är inte möjligt. Jag får lita på att jag har medarbetare som sköter ruljangsen med omdöme och förstånd, och det gör de. Det är när de inte funkar, som man trillar dit. Det är vid ytterst få tillfällen som man själv förorsakar någon kris. Däremot kan det vara andra runtomkring som gör det, men jag får alltid bära ansvaret för det.

Vid en presskonferens någon timme tidigare har Göran Persson meddelat att hans närmaste man på statsrådsberedningen, Lars Danielsson, nyss begärt avsked från sin tjänst. Beskedet kommer dagen efter att justitieombudsmannen kritiserat hans agerande i samband med granskningen av regeringens hantering av tsunamikatastrofen.

Hallonbergen, 11 september

Det här är den folkrörelse som fick Carina Persson, Marita Ulvskog och Madeleine Harby Samuelsson att gå upp i toppvarv när jag träffade dem i juni. S-medlemmar i Sundbyberg har knackat dörr fyra kvällar i veckan sedan den 14 augusti. I våras knackade de på alla dörrar i kommunen under »lilla valrörelsen«, som pågick från den 18 april då vårbudgeten presenterades till den symboliskt laddade 75-årsdagen av skotten i Ådalen den 14 maj.

De samlas vid valstugan utanför Hallonbergens inomhuscentrum. Att dörrknackningen genomförs just i den här delen av Sundbyberg är ingen slump – partiet satsar på områden där valdeltagandet av tradition är lågt och det potentiella väljarstödet högt.

De har bland annat hjälp av Diana Rastegar från SSU, som är projektanställd som valombudsman. Tillsammans med tjugo andra medlemmar från SSU i Stockholms län har hon varit på dörrknackarkurs i England, och följt partiarbetare från Labour i förorter till London.
Utanför moderaternas valstuga står två tonårstjejer och delar ut valinformation. Tjejerna har tidigare erbjudit socialdemokraterna sin hjälp.

– Han var så söt, så vi hjälper honom lite! säger de och pekar på en blond yngling som bär ljusblå t-tröja med Fredrik Reinfeldts ansikte tryckt över bröstet.

Alldeles intill centrumkomplexet ligger Hallonbergsskolan, där dokumentärfilmen »Vikarien«
utspelar sig. Filmen, som skildrar en svensk grundskola på gränsen till fullkomligt sammanbrott, visades i Sveriges Television två dagar tidigare. Ingen bra reklam för socialdemokratisk skolpolitik.

– Nej, usch, det var hemskt att de visade den en vecka före valet. Undrar vem på Sveriges Television som hade bestämt det, säger en av valarbetarna och låter förstå att sändningsbeslutet med största sannolikhet hänger ihop med något slags borgerlig etermedial konspiration.

»Hej, vi kommer från socialdemokraterna. Har du tid att prata en stund?«

Fannyian Elliot som öppnat sin dörr, är först lite avvaktande när partiarbetarna Ulla och Berit ringer på. Men hon blir strax mer entusiastisk och innan hon några minuter senare stänger dörren, så har hon blivit medlem i partiet.

När de kommer ut på gården får Ulla och Berit syn på Jonas Nygren, partiombudsman i Sundbyberg.

– Vi fick en medlem! ropar de.

– Nä!? svarar han, glatt överraskad.

Stockholm, 17 september

Det socialdemokratiska toppskiktet har sin egen valvaka på fjärde våningen i konferenskomplexet Norra Latin vid Norra Bantorget i Stockholm. På våningsplanen nedanför äter partifolk pastasallad och väntar på resultatet av vallokalsundersökningen. Atmosfären är en blandning av konferenskrökande och skolbal; medelålders män i blazer och unga SSU-flickor i långklänning och pumps.

I entrén möter jag en bekant, en politiskt sakkunnig, som frågar vad jag gör där. Hon ser alltmer häpen ut när jag berättar att jag länge faktiskt varit övertygad om en valseger för vänsterblocket.

– Men hur naiv får man vara! utbrister hon. Jag har varit säker på förlust i ett och ett halvt år!

Men alla på valvakan verkar inte vara så pessimistiska. Hoppet lever. Stämningen tätnar dramatiskt när resultaten från vallokalerna kommer. Allas koncentration riktas mot storbildsskärmarna där SVT:s Katarina Sandström läsa upp de första siffrorna från vallokalsundersökningen.

– Usch, jag vill inte se mer, säger en ung kvinna när hon hör att socialdemokraterna får 34,3 procent av rösterna, mot 39,9 i valet för fyra år sedan.

Klockan är en minut i elva på kvällen när Göran Persson intar scenen i pelarsalen längst ner i Norra Latins källarvåning. Många av hans partikamrater sträcker armarna i luften och jublar. Sedan går allt snabbt. Göran Persson säger att han avgår i mars nästa år. Det hörs ett besviket sus i pelarsalen. En ung man i mörk kostym tar sig åt huvudet och utstöter ett plågat ljud. Strax gråter han stilla. En annan man blir tröstad av en manlig partikamrat, som torkar en tår från hans kind.

Lutad mot en vägg står den Robinson-vinnande riksdagsmannen Jan Emanuel Johansson. Hans axlar, välpumpade i riksdagshusets gym, är ihopsjunkna. Han stirrar tomt framför sig.

Göran Persson har ett gigantiskt fång rosor i famnen. Han ser konstigt nog inte ut som en förlorare, utan som en segrare.

– Tack! säger han. Tack för de härligaste år jag har haft i mitt liv. Tack för den enorma värme och sympati ni har visat. Jag älskar er. Och vi älskar vårt parti.

Sedan är han försvunnen, på väg ut till bilen som ska ta honom till tv- och radiointervjuer och så småningom hem till Anitra som väntar med middag i Sagerska huset.

I pelarsalen tonar ett försök att stämma upp i »Internationalen« ut i ett tamt sorl. Valvakan känns plötsligt som en folkpark vid stängning. Musiken som tystnar. Paren på dansgolvet som stirrar på varandra och på lamporna i taket som plötsligt har tänts. Det som var snyggt och behagligt – eller åtminstone acceptabelt – i halvdunkel, blir besvärande i ljuset.

Kanske funderar någon i pelarsalen på hur det kommer sig att mannen som nyss lämnade scenen så länge har tillåtits dominera partiet.

På vad det berättar om partiets själ att det blev ett valnederlag, och inte kravet på personligt ansvar för politikens riktning och begångna misstag, som till slut fällde honom.

På hur stor skillnaden är mellan den socialdemokratiska självbilden och hur partiet faktiskt uppfattas av omvärlden.

På arbetslösheten, den gamla paradgrenen som Fredrik Reinfeldt gjorde till sin medan ledande socialdemokrater verkade övertygade om att den skulle lösas av sig själv.

Helt säkert är i alla fall att det är val igen om fyra år. Kanske ska alla med dit – alla utom Göran Persson.

Den vrede som strömmade ur telefonistens lur på partikansliet den 2 maj, hade på kvällen den 17 september nått den person och det parti den var riktad mot.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera