Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Årets svensk 2006: Makarna Garakoei

Juryns motivering: »Masoud och Shahnaz Garakoei har agerat med exceptionellt civilkurage i en livsfarlig situation. De har med risk för sin egen säkerhet stått upp för grundläggande demokratiska värden, och för lag och rätt. Deras agerande kännetecknas av stort mod och hög integritet, och är en inspirerande förebild för andra.«

På fel sida älven, förbi Hjalmar Brantingsmotet, mellan plåtslagna industrier och späda egnahem, ligger ett sjavigt rött tegelhus över vars entré det hänger en skylt med texten »Persisk Restaurang Khan Salar«.

Han bankar tolv kilo lammfärs med knytnäven i rostfria bunken, kniper fast en telefonlur i örat. Han är 42, men ser tio år yngre ut.

Hon har inte tänt ljusen ännu. Hon hastar tyst mellan borden. Hon har krökt rygg, men är 37.
2006 var året då de gömde sig på hotellrum och i lägenheter, då polisen slutade skydda dem och deras barn. Det var året då de fick sina liv sönderslagna i tusen små bitar, året då politikernas favoritord var livspussel.

Hon ska just rätta till en duk när hon plötsligt fryser rörelserna, stirrar i tomma luften och säger:

– Jag är rädd varje dag. Jag kan inte lita på polisen, jag kan inte ge mina barn tid, jag är orolig för skulderna. Ibland tänker jag som en dröm att jag skulle bli sjuk och ligga på sjukhus och slippa ifrån allting.

Hon heter Shahnaz Garakoei. Han heter Masoud Garakoei. De är Årets svenskar.

1. BANDITERNA

»Vi brukar mäta mod mot hur hög risk handlingen innebär.«

Sent på kvällen en fredag i december 2003 klev två gympumpade män med rakade huvuden in på Khan Salar. Masoud förvånades över deras kläder. Det var något konstigt märke på tröjorna under de kraftiga jackorna.

– Följ med oss ut, sa en av dem till Masoud, och pekade mot dörren.

– Vi är Bandidos, fortsatte han på trottoaren. Vi har Hisingen och vi ska skydda er från ryska maffian. Betala till oss. Berätta inte till någon.

Två dagar senare lämnade Masoud och Shahnaz över en plastpåse med 120 000 kronor i.

Shahnaz ville gå till polisen, men Masoud var för rädd.

– Våra barns liv är värda mer än pengar, sa han.

Under året som följde ångrade sig Masoud. Han skämdes, blev deprimerad, sur och grinig. Han funderade på skilsmässa och självmord. Shahnaz fick slita dubbelt för att hålla restaurangen och familjen på fötter.

I december 2004 upprepades allting. Bandidos president krävde ytterligare 120 000. Men nu vägrade Masoud. Han tog mod till sig, vandrade de hundra meterna till Bandidos lokal, tittade presidenten Mehdi Seyyed i ögonen och sa:

– Jag tänker inte betala.

Sedan sprang han hem, kastade sig på telefonen och slog numret till polisen. I två rättegångar den våren och sommaren dömdes sammanlagt sju personer, de flesta till årslånga fängelsestraff, för utpressning. Masoud och Shahnaz hotades till livet. Ändå vittnade de.

– Huvudfrågan när vi pratar om civilkurage är hur mycket du har att förlora på det du gör. Vi brukar mäta mod mot hur hög risk handlingen innebär, säger Brian Palmer, amerikansk socialantropolog som studerat civilkurage i Harvard och Uppsala.

Bandidos har som andra organiserade brottslingar en enkel affärsidé: Det kvittar om en person hamnar i fängelse, det kommer alltid en ny som gör ditt liv till ett helvete.

Banditerna, som Masoud och Shahnaz Garakoei kallar dem, rev efter rättegången med små ihärdiga trakasserier sönder familjen Garakoeis liv.

De visade sig i gäng med västar i och utanför restaurangen för att skapa oro. Falska rykten spreds i området. Åtta gånger skars däcken på deras bil sönder, ännu oftare vandaliserades karossen med tillhyggen. Hot, förtäckta eller öppna, blev vardagsmat. Och kunderna skrämdes iväg.

Mehdi Seyyed, Bandidospresidenten i Göteborg, kommer också från Iran. Många av de 15 000 exiliranier som bor i Göteborg valde hans sida.

De frös ut familjen Garakoei. Masouds och Shahnaz släktingar i Sverige slutade ringa. Barnens vänner ville eller vågade inte längre komma hem och leka. I den iranska lokalradion hotade en man att döda barnen och lägga deras huvuden på Shahnaz armar.

I december 2005, på annandag jul, satte Bandidosanhängare eld på familjens bil. Den stod parkerad utanför radhuset där de bor. Då förstod Masoud och Shahnaz, som gått med stolthet i bröstet till polisen, att de aldrig skulle kunna vara säkra i sitt eget hem.

2. FEGISEN

»Han är tuff, han kommer från Hashemi.«

När han sprang ekade ropen mellan hundratals små hus av den typ som Irans fattiga hade råd att köpa:

– Du är en fegis. Masoud är en fegis.

Det var i Hashemi, bostadsområdet som Gud glömde. Pappa Garakoei var kommunist och stämplad att gå arbetslös. Mamma Garakoei försörjde fem barn genom att städa hotell. Det var 1970-tal i utkanten av Teheran och att gå med i ett kriminellt gäng var vägen för att överleva i Hashemi.

Masouds bröder tyckte att han var för blödig.

I sena tonåren blev han politiskt aktiv. Kommunist i uppror. Först mot shahens diktatur, sedan mot mullornas tyrannvälde.

– Jag var »fadaye«, alltså, jag lovade att ge mitt liv för kampen. Men när hemliga polisen tog mig var det för att jag sålde tidningar med »fel« budskap.

Han var 17 år då. Hans vänner hängdes utan rättegång. Själv blev han slagen och torterad under tre år i Teherans värsta fängelser.

När han kom ut hade Shahnaz, som han träffat tidigare, flytt utomlands. Hennes föräldrar dog tidigt och när äldsta systern gifte sig följde Shahnaz med på flykt till Sverige.

Masoud hade bara en möjlighet om han skulle följa efter: att fly över bergen till människosmugglare i Turkiet. Men bergen var livsfarligt ingenmansland med iransk och turkisk militär, kurdisk gerilla och miliser och rövare utan lojaliteter alls. Enda möjligheten att överleva var att se till att inte träffa någon. Vilket Masoud och hans flyktkamrater misslyckades med.

Efter tolv dagars vandring utan mat eller vatten – de sög upp regnvatten med tomma bläckpennor från stenarna – gick de rakt in i ett milisläger. De skickades tillbaka raka vägen till fängelset.

– Man säger att det bara går att gå en gång över bergen. Antingen överlever man eller så dör man. Men jag gjorde det två gånger. Jag var så kär. Jag kunde inte leva utan Shahnaz. Efter några månader kom jag ut, rymde från militären och gick över bergen igen.

Men i Turkiet snodde smugglaren pengarna, polisen misshandlade Masoud så att mjälten sprack och kastade honom i häkte. En frivilligorganisation lyckades få honom fri genom mutor, och 1989 var Masoud till slut framme i Sverige.

Efter tre månader skaffade han jobb på en verkstadsindustri. Han och Shahnaz gifte sig i hemlighet, eftersom båda deras familjer var emot äktenskapet, och flyttade till Göteborg. Hon vikarierade som barnskötare, han arbetade med handikappade barn efter att jobben i industrin blivit färre.

Livet var äntligen lugnt. De fick två barn, en son och en dotter. 2002 hade de sparat så mycket pengar att de kunde förverkliga drömmen att öppna en restaurang. De döpte den till Khan Salar.
Tre år senare, när de satt i en rättssal mittemot Bandidospresidenten som förstört deras idyll, började Masoud plötsligt skratta.

– Jag kunde inte hålla mig. Han skulle försöka visa att jag inte var någon ängel. Han pekade på mig och sa: Masoud är tuff, han kommer från Hashemi.

3. JUSTITIEMINISTERN »Det var enskilt fall, jag fick inte lägga mig i.«

I ett rum på Elite Park Avenue Hotel vid Götaplatsen satt i februari i år justitieminister Thomas Bodström och tyckte att situationen var besvärlig. Ministrar tycker inte om att vara maktlösa, och det var vad han var. Framför honom satt det enskilda fallet Masoud och Shahnaz Garakoei.
Deras kamp mot Bandidos hade tagit en ny, ännu sorgligare, vändning. Efter bilbranden tog en ny grupp poliser hand om deras fall. De installerade larm och kameror, och började övertala Masoud och Shahnaz att anta skyddad identitet och flytta till hemlig ort. Det är redskapen som polisen har när de ska skydda brottsoffer och vittnen.

Först följde Masoud och Shahnaz förmaningarna. De var livrädda, stängde restaurangen, bodde på hotell eller i en lägenhet som polisen ordnade. De övervägde att ge upp, fly från Göteborg, kanske till och med från Sverige. De satt på möten hos familjeterapeuten med världskartan framför sig.

Men efter den kalla vintern gick något snett. Polisen hade, menar Masoud och Shahnaz, lovat att staten skulle ersätta dem ekonomiskt för restaurangen. Polisen förnekar att så varit fallet.
Masoud och Shahnaz kunde, och kan i dag, ge upp restaurangen för att få frid, men inte utan att förlora mycket av det som de satsat. Spekulanterna utnyttjade deras situation och lade skambud. När de förstod att polisen ville att de skulle fly utan pengar från restaurang och radhus bröts kontakten. Polisen hämtade kamerorna, familjen Garakoei öppnade restaurangen.

Men under stängningen hade de dragit på sig skulder. I våras landade de obetalda räkningarna på 750 000 kronor. De var fortfarande hotade, och ingen vågade ta anställning hos dem.

Det var detta de nu lade i knäet på Thomas Bodström. Vad kunde han göra?

Två år tidigare hade han tillsatt en utredning för att förbättra skyddet för vittnen och brottsoffer. Men resultatet, som riksdagen antog, hjälpte inte Garakoeis särskilt mycket. Polisen gavs formell rätt att skydda vittnen, ett nationellt samordningsprogram sjösattes och en möjlig ekonomisk ersättning på upp till 400 000 kronor till de drabbade infördes.

Lagen började gälla först i somras och skulle ändå inte kunnat tillämpas av Masoud och Shahnaz. De kunde inte få hjälp av justitieministern. Vilket var ungefär det som Thomas Bodström sa.

– Det var ett enskilt fall, jag var den sista som fick lägga mig i, säger han i dag.

4. TSUNAMIHJÄLPEN

»En förfärlig historia som det är svårt för samhället att svara upp för.«

Orden i telefonen är ovanligt bekanta, som vore det en repris av något helt annat. Den nya justitieministern Beatrice Ask sitter i en bil på en väg mot de svenska fjällen. Hon säger:

– Frågar man dem som utsatts så räcker det ju inte det vi har gjort.

På tio år har antalet anmälda fall av utpressning och ocker mer än fördubblats, från 419 fall 1995 till 1177 fall 2005. Mörkertalet är stort, 80 eller 90 procent av fallen saknas i statistiken, enligt uppskattningar.

Straffen borde vara hårdare, anser överåklagare Nils Rekke, som för ett par månader sedan förgäves drev ett fall till Högsta domstolen för att försöka få praxisen ändrad.

– Domstolarna tar inte hänsyn till när det är organiserad brottslighet med en utpräglad affärsidé. Maxstraffet för grov utpressning är sex år, men de flesta döms till ett år. Tillämpningen har inte hängt med i brottslighetens utveckling, säger han.

Masoud och Shahnaz är besvikna på att Bandidosmännen inte fick sitta längre i fängelse. Men de vet också att det inte hade hjälpt. Det är det ständiga hotet om repressalier som förstör deras liv. Det slår, som familjens terapeut säger, sönder Masouds och Shahnaz psyken så att de till slut inte vågar lita på någon.

Så vad kunde staten ha gjort? Fullt livvaktsskydd för en person kostar 15 miljoner kronor om året, enligt justitiedepartementets utredare. Det är, även för en hårdhudad politiker, en svårargumenterad utgift.

Polisen fick inte en krona extra för att genomföra de nya uppgifterna i lagändringen som Thomas Bodström drev igenom. Inte heller den nya ministern Beatrice Ask har föreslagit ökade resurser.
Nu hänvisar hon till en ny utredning som hon tillsatt »för att se vad vi kan göra mer«. Men utredaren Ebba Svarne Arvill säger att hon inte alls ska ta fram några förslag om skyddet av vittnen och brottsoffer.

– Huvuduppgiften för rättsväsendet är ändå att få tag på och sätta dit de personer som begår brott, säger Beatrice Ask.

Det låter bekant, som en repris av debatten efter tsunamikatastrofen. Vår uppgift är att upprätthålla goda relationer med omvärlden, vi kan inte ge hur mycket hjälp som helst till semestrande svenskar i katastrof, sa utrikesdepartementet då.

Den svenska staten kan göra en del för Massoud och Shahnaz, men inga underverk. Vill brottsoffren inte ge upp liv, verksamhet och vänner för att fly till hemlig ort finns inget mer att tillgripa.

– Det här är en förfärlig historia som det är svårt för samhället att svara upp mot och hjälpa till med, säger Beatrice Ask från bilen mot fjällen.

5. KHAN SALAR

»Vi hoppas på en Jesus som räddar oss från restaurangen.«

När de första gästerna anländer har hon kokat riset, skurit grönsakerna, satt på den persiska musiken, tänt ljusen på borden. Hon kan tala i timmar om konsekvenserna av ett beslut som känns rätt i hjärtat, men som orsakar så mycket elände. Hon gråter när hon berättar om det verkliga livspusslet. Det där inga bitar passar alls.

– Varför ska vi fly och gömma oss? Varför ska vi ge upp allt och börja med två tomma händer igen? Vi hoppas på en Jesus som kommer och räddar oss från restaurangen.

Han säger att frågan är när banditerna ger sig på hans familj igen, inte om de kommer att göra det. Rättsprocesserna och kontakterna med polisen är avslutade. Privatpersoner har stöttat dem, samlat pengar till skulderna. I övrigt är de ensamma.

Han ler ändå i eländet. Han grillar lammfärsen över kolbädden och drar skämt. Resturangen heter »Khan Salar«. När han slutligen får frågan vad de persiska orden betyder skrattar han snett och säger:

– En stor man.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera