Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Så kan Sverige rädda världen

Alliansen håller på att missa en historisk chans att ta ledningen i klimatpolitiken.

Järtecken hade det kallats för tusen år sedan. Efter översvämningarna kommer nu orkanerna. Texas är lamslaget av snökaos och i Sverige skakar meteorologer på huvudet, inte åt minusgraderna, utan plusgraderna. Samtidigt visar de senaste data från internationella klimatpanelen IPCC att den globala temperaturen stiger ännu snabbare än beräknat.

Svenska folket försöker dra sitt strå till stacken. Kvällstidningarnas namninsamlingar mot bensinskatten är utbytta mot upprop för klimatet. Tipsen haglar om hur man kan ställa bilen och stänga av datorskärmen.

Men Sverige står bara för 0,2 procent av världens totala koldioxidutsläpp, enligt Internationella energibyrån IEA. De globala utsläppen ökar varje år med tre till tio gånger Sveriges totala utsläpp. Det beror inte bara på att Sverige är litet. Svensken släpper också ut mindre, bara en tredjedel så mycket som genomsnittsamerikanen och faktiskt inte så mycket mer per person än kinesen.

Av detta kan man dra två uppgivna slutsatser:

1. Det spelar ingen roll vad Sverige gör.

2. Vi ligger så långt före redan, så vi behöver knappast anstränga oss mer.

Men egentligen är det precis tvärtom.

När vi känner oss små och betydelselösa brukar vi i Sverige använda oss av två strategier. Dels brukar vi försöka få till internationella avtal, dels försöker vi övertyga genom exemplets makt.

Det internationella avtalet finns redan, Kyoto. Tack vare EU har Kyotos utsläppsmarknad rivstartat för unionens halva miljard invånare och kommissionen föreslår nya sänkningar. Men sanningen är att det ändå inte räcker.

Kvarstår exemplets makt.

I fjol lade Tony Blair fram en 800 sidor tjock rapport där experter ledda av Världsbankens före detta chefsekonom Nicholas Stern räknat igenom klimatfrågan. Det som  media uppmärksammade var de skrämmande kostnaderna för klimatkrisen –
20 procent av världens BNP. Men det mest intressanta var egentligen Stern-rapportens andra del, den om lösningarna. Enligt den kostar omställning bort från koldioxid »bara« en procent av världens BNP under en övergångsperiod. Rapporten visar hur förbluffande smidig den globaliserade marknaden är på att ställa om sig och sprida teknologi. Det borde egentligen inte komma som någon överraskning. På några få år har oljepriset trefaldigats – men den globala tillväxten har ändå kunnat tuffa på rekordstarkt.

Sverige skulle kunna visa världen hur lätt tillväxt och koldioxidbantning kan förenas. Problemet är bara att våra låga utsläpp per capita beror på två omständigheter som är omöjliga att överföra på global nivå; vi har mycket vattenkraft och kärnkraft.

Vattenkraften är i princip färdigutbyggd globalt. Och även om man bortser från avfalls- och säkerhetsproblemen så kan inte kärnkraften ersätta olja och gas. Uranet är likt olja en ändlig och sinande råvara.

Tar vi bort vattenkraften och kärnkraften är Sverige ganska mediokert som koldioxidminskare. Vi har en mindre andel vindkraft än Indien. Vår bilpark tillhör de äldsta i EU. Detta i ett land med unikt många lägen för vindkraftverk och som är täckt från Ystad till Haparanda av skog, som med känd teknik och skatteincitament går att omvandla till drivmedel för bilar, elproduktion och fjärrvärme.

Vad gör regeringen? Medan maktövertagandet planerats ned till sista arbetsgivarinträdesdag är det ytterligt vagt i klimatfrågan. När den energiintensiva industrin kräver konstgjort reglerade elpriser sympatiserar statsministern i stället för att tala klarspråk om omställning. Miljö- och näringsministerns uttalanden har inte landat i konkreta lagförslag. Ironiskt nog är det skogsindustrin själva som storsatsat på vindkraft.

Det mest akuta är transporterna – den koldioxidkälla som är snabbast växande, mest svårlöst och där exemplets makt är som starkast, eftersom tekniken är lätt att överföra.

Sverige har både råvaran, i form av cellulosa som kan omvandlas till biogas, och teknikledande företag som Volvo och Scania.

Alliansen har lovat 10 000 kronor till den som köper miljöbil, men problemet är inte längre priset. Det är bränslet som är för högt skattat och bensinstationerna som inte vågar satsa. En lösning vore att minimera bränslemomsen och höja punktskatten på bensin så att biobränslen blir nästan skattefritt, samtidigt som tankställen erbjuds skatteförmåner.

Regeringen behöver en plan där samma starka marknadsekonomiska incitament som nu används för nya jobb också används mot koldioxid.

***

FÖR ÖVRIGT visar veckans reportage hur inkonsekvent svenska myndigheterna agerar för medborgare i utländska fängelser. De kanske inte är samhällets första prioritet och ibland blir de martyrer bara för att domen fällts av utländsk domstol. Men det finns svenskar som fängslats på dubiösa bevis och helt glöms bort. Inte heller tycks den tysta diplomatin gynna vår verkliga svenske martyr, samvetsfången Dawit Isaac i Eritrea.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera