Veckans Fokus

Europas förenta polisstater

Inför 50-årsjubileet pratar många om ett europeiskt samarbete i kris. Men på ett område går utvecklingen i rekordfart. I tysthet håller de rättsliga gränserna inom EU på att suddas ut. Om några år kan utländsk polis få gripa personer i Sverige.

På eftermiddagen fredagen den 19 maj 2006 startade en bil en färd genom Europa från Kosovo. Målet för resan var Sverige. Lasten var narkotika.

– Dagen innan ringde en svensk åklagare till mig, berättar Solveig Wollstad, Sveriges nationella medlem vid Euro­just, EU-ländernas organisation för åklagarsamarbete.
Det var bråttom.

Genom telefonavlyssning hade svensk polis fått reda på att bilen i Kosovo skulle ta sig till Sverige. Polisen ville låta bilen komma fram och behövde hjälp med att få tillstånd för en så kallad »kontrollerad leverans«.

En kontrollerad leverans är en känslig form av polissamarbete och innebär att en bil med en olaglig last övervakas, utan att stoppas, under sin färd genom Europa. Syftet är att bilen ska nå sin slutdestination och att polisen i det landet ska kunna gripa såväl kurirerna som beställarna av de förbjudna varorna.

Men om en bil full med narkotika ska släppas genom EU måste varje land ge sitt tillstånd, och det kan ta lång tid – mycket lång tid. Den här gången behövdes det tillstånd från en lång rad länder: Ungern, Österrike, Tyskland, Danmark och Serbien.

Kanske också Tjeckien, Slovakien, Kroatien och Slovenien. Omedelbart.

– Jag samlade åklagare från alla berörda länder här på Eurojusts kontor och gjorde en framställan, till samtliga, om rättslig hjälp, berättar Solveig Wollstad.

Eftersom det var så bråttom gick åklagarna den här gången med på att behandla en framställan skriven på engelska. Inom två timmar hade Sverige fått grönt ljus av tio länder.

– Det var sannolikt ett rekord i snabb hantering, säger Solveig Wollstad.

Bilen övervakades sedan noga under sin färd genom Europa. Klockan 06.48 söndagen den 21 maj stoppades den av svensk polis någonstans i trakten kring Laholm.

Smugglarna greps och tolv kilo mycket väl gömt heroin beslagtogs.

Det var ett av förra årets största beslag och ett mycket konkret exempel på Eurojusts växande betydelse för brottsbekämpningen i unionen – och på att de rättsliga gränserna i EU håller på att försvinna.

Eurojust är egentligen ingenting mer än ett gemensamt kontor i en futuristisk kontorsbyggnad i holländska Haag. Nationella åklagare sitter i rummen bredvid varandra, äter lunch tillsammans, lär känna varandra – och kan därför underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna rörande förundersökningar om gränsöverskridande brott.

Men starka krafter inom EU och bland medlemsländerna vill gå vidare. Eurojust har i dag inga överstatliga befogenheter och inga EU-tjänstemän. De kan inte heller ge order om husrannsakan eller väcka åtal i något av EU:s medlemsländer. Från Sveriges sida är samarbetet uppskattat.

– Eurojust är ett ovanligt lyckat exempel på det snabbt växande rättsliga samarbetet i EU, säger Ola Löfgren som är chefsåklagare vid Riksåklagarens internationella enhet i Stockholm.

Ett uppmärksammat fall där Eurojust gjorde skillnad var kidnappningen av Siba-direktören Fabian Bengtsson. Utan organisationens inblandning skulle inte en av dem som var inblandade i kidnappningen, som befann sig i Österrike, kunnat dömas i Sverige.

Men EU-kommissionen och många and­ra EU-länder anser att samarbetet är otillräckligt. De menar att det behövs en EU-åklagare med rätt att inleda förundersökningar och väcka åtal mot enskilda medborgare i EU:s olika medlemsländer, så att EU kan gripa in direkt mot gränsöverskridande kriminella – människosmugglare, terrorister eller stenkastande anti-globaliseringsaktivister – utan tidsödande nationell omväg.

Problemet är att en EU-åklagare förutsätter ett mycket mer federalt EU – med gemensam strafflagstiftning och gemensamt domstolsväsende. Frågor om brott och straff handlar nämligen om grundläggande principer i en demokrati och en rättsstat. Om vilka medel som ska användas i kampen mot brottsligheten, om hur rättssäkerhet och personlig integritet ska garanteras, och om hur medborgarna ska kunna utkräva politiskt ansvar för det som görs i brottsbekämpningens namn.

Så långt har utvecklingen mot ett politiskt enat Europa inte gått. Makten över kärnan i de enskilda EU-staternas suveränitet – militär, polis, domstolar och straffrätt – finns kvar i huvudstäderna. Det är också förklaringen till att flertalet medlemsländer under lång tid ansåg att EU borde hålla sig borta från rättsliga frågor.

Men något viktigt håller på att ske. I dag står de rättsliga frågorna – som på EU-jargong benämns RIF, rättsliga och inrikes frågor – högst upp på dagordningen. Och nu går utvecklingen snabbt mot något som kan kallas en europeisk rättsordning för brott och straff.

– Det är en otroligt stor förändring som sker just nu. Men ingen – mer än möjligen några personer vid justitiedepartementet och Riksåklagarens kansli – vet eller har förstått vad som pågår, säger Gunnar Persson, forskare i juridik och lärare vid den juridiska institutionen vid Stockholms universitet.

Erik Wennerström är chef för internationellt polissamarbete vid justitiedepartementet, och han har varit med sedan utvecklingen vände. 1996 flyttade han till Bryssel för att arbeta med rättsliga frågor vid EU-kommissionen.

– Då var vi ungefär tjugo personer i en korridor. Fyra år senare var vi ett helt generaldirektorat med över 300 tjänstemän, berättar han.

Det som hände under tiden var att EU:s ledande politiker insåg att den europeiska inre marknaden med fri rörlighet, som de hade skapat, också kunde vara ett paradis för kriminella.

Erik Wennerström beskriver hur ett antal uppmärksammade brott – Marc Dutrouxs härjningar i Belgien och upptäckten av 58 döda kineser i en lastbilscontainer i Dovers hamn – ökade trycket på politikerna. Pedofiler och människosmugglare utnyttjade det gränslösa Europas nya möjligheter på sitt eget vis.

Brottsbekämpningen, som inledningsvis betraktades som en otrevlig följd av den inre marknaden, förvandlades till en hjärtefråga för EU.

– Vändpunkten blev tydlig under toppmötet i Tammerfors 1999. Stats- och regeringscheferna enades om att det var dags för EU att fördjupa det rättsliga samarbetet. Slutsatserna från toppmötet innehöll en lång rad förslag, bland annat om att inrätta Eurojust, om en europeisk arresteringsorder och om gemensam kamp mot terrorism, förklarar Erik Wennerström.

Många medlemsstater ogillade emellertid fortfarande i hög grad att släppa kontrollen över sina rättsliga system. Det dröjde därför fram till efter den 11 september 2001 innan EU:s beslutsmaskineri satte i gång på allvar. Men då gick det desto fortare.

I dag har EU en lång rad gemensamma lagar och samarbeten bland annat för att bekämpa terrorism, människosmuggling och penningtvätt. Den europeiska arresteringsordern utnyttjas flitigt, och misstänkta brottslingar överlämnas för att möta rättvisan i annat EU-land. Calle Jonsson – den svenske man som åtalats för att 2001 ha knivskurit en grekisk man på Kos, och som överlämnades till Grekland enligt arresteringsordern efter att först ha vägrat infinna sig för rättegången – är kanske det mest uppmärksammade fallet. Dessutom kan numera en EU-medborgare överlämnas till ett annat EU-land för ett brott som inte är straffbart i hemlandet, vilket tidigare inte var möjligt.

Och mer är på gång. Några exempel: Tvånget att lagra all data- och teletrafik i EU genomförs under 2007. Kommissionen har nyligen föreslagit att organisationen för polissamarbete – Europol – ska förstärkas och bli en del av EU. Kommissionen vill också att unionen ska få makt att besluta om straff för miljöbrott.

Förslaget till ny konstitution, som legat i träda sedan Frankrike och Holland röstade nej 2004 men som Tyskland vill skaka liv i, innehåller dessutom flera långtgående förändringar inom detta område. En av de största är att medlemsländernas vetorätt när det gäller beslut rörande rättsliga och inrikes frågor ska tas bort. Där föreslås också att det ska inrättas en EU-åklagare för brott som skadar unionens finansiella intressen, vilket är ett första steg mot en europeisk åklagarmyndighet.

För EU:s nuvarande ordförandeland Tyskland är brottsbekämpningen en högt prioriterad fråga. Före sommaren ska medlemsländerna ha enats om att polissamarbetet i unionen ska fördjupas ytterligare, vilket chefsåklagare Ola Löfgren tycker är bra.

– Ja, vi tycker att det fortfarande tar alldeles för lång tid att få tillgång till information från andra EU-länder. Vi hejar på Tyskland, säger han.

Tyskland vill att innehållet i den så kallade Prümkonventionen, som skrevs under av en kärntrupp EU-länder 2005, ska bli EU-lag. Dessa har lovat varandra att öppna sina nationella register för dna, fingeravtryck och bilinnehav.

Länderna ska också hjälpa varandra med personuppgifter för att stoppa huliganer eller våldsverkare inför stora demonstrationer eller idrottstävlingar. Polis från länder som skrivit under konventionen – Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Österrike – får dessutom större möjligheter att förfölja och gripa misstänka brottslingar på andra länders territorier.

Länderna ska också samarbeta för att stoppa så kallade illegala flyktingar, bland annat genom att samordna hemtransporter av flyktingar som inte fått asyl i EU.

Konventionen öppnar också för beväpnade vakter på flyg.

Prümkonventionen innehåller med andra ord en hel del sprängstoff. Trots att inte allt ska bli EU-lag – de delar som handlar om migrationspolitik är frivilliga – har alltså en mindre grupp länder banat väg för ett fördjupat samarbete i unionen.

EU:s justitieministrar diskuterade den kommande EU-lagen för första gången i mitten av februari i år. Några länder är kritiska mot delar av förslaget. Storbritannien och Irland har invändningar rörande rätten för EU-ländernas polis att förfölja och gripa misstänka på andra länders territorier.

Men den svenska regeringen välkomnar Tysklands initiativ. Justitieminister Beatrice Ask anser att det är bra att hela EU kommer att omfattas av Prümkonventionens regelverk.

– Sverige var en av förslagsställarna, förklarade Beatrice Ask efter mötet i februari. Detta förslag effektiviserar polisens arbete utan att göra avkall på rättssäkerhet eller bygga upp nya centrala register.

Tidigare var moderaterna kritiska och röstade nej till flera av den förra regeringens EU-förslag. Då handlade det om ramlagar rörande terroristbrott, arresteringsordern och EU-direktivet om lagring av tele- och datakommunikation.

Nu är rollerna ombytta. Justitieutskottets ordförande Thomas Bodström, som när han var justitieminister låg bakom flera initiativ som ledde fram till nya EU-lagar, tycker att Prümkonventionen går alldeles för långt, på flera sätt.

– Låt mig vara helt klar på en punkt: det är mycket bra att polis och åklagare samarbetar i EU. Det behövs mer samarbete. Men vi har flera invändningar mot det tyska förslaget.

Thomas Bodström är framför allt kritisk mot att andra länders polis kommer att få rätt att avgöra när det föreligger »omedelbar fara« och när de därmed har rätt att gå in i Sverige. Han ogillar dessutom utformningen av systemet för utbyte av information rörande dna och fingeravtryck. Sveriges tidigare justitieminister säger att han vet han »hur långt en del länder och EU-kommissionen« vill gå. De strävar oavbrutet efter att ge mer makt och befogenhet till unionens gemensamma organ.

– De här krafterna måste vi sätta stopp för, tycker Thomas Bodström.

Inte heller moderaterna vill ha ett gemensamt rättsystem i EU. Alla partier utom möjligen folkpartiet värnar det mellanstatliga samarbetet och Sverige säger därför, än så länge, nej till EU-åklagare, gemensamt brottsregister i EU och en del andra förslag som syftar till att skapa ett helt gemensamt rättssystem i unionen. Men frågan är om det går att stoppa.

Gunnar Persson, forskaren vid den juridiska institutionen vid Stockholms universitet, avslutar för närvarande en studie om utvecklingen av den gränslösa straffrätten i EU.
– Utvecklingen har gått otroligt fort, säger han.

Han är förvånad – och låter en smula upprörd över – att så få i Sverige ser omfattningen och konsekvenserna av det som sker. Förhoppningsvis finns det någon i den svenska riksdagen som följer utvecklingen, suckar han.

De får i så fall en del att göra framöver. I april ska EU:s justitieministrar nämligen diskutera Prümkonventionen – Schengen III – nästa gång. Före sommaren vill Tyskland driva fram ett beslut.

Socialdemokraterna tänker inte rösta för förslaget, så som det ser ut för närvarande.

Eftersom den svenska regeringen behöver stöd av tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter för att Sverige ska kunna överlåta beslutsrätt till EU i dessa frågor är det med andra ord upplagt för en riktigt laddad och intressant inrikespolitisk strid i en viktig och känslig fråga.

Och för en gångs skull handlar det om EU-politik.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera